September 2005

Söndag 11 september

Den 11 september 2005 är jag så stressad att jag har svårt att sortera tankarna. Med hjälp av våra föräldrar lyckas vi få så pass ordning på huset att det känns bra att lämna över nycklarna till dem som ska bo där under de månader vi inte ska det. När vi väl sitter i bilen på väg till Arlanda släpper stressen. Vi kan inte ha glömt något, för huset är tomt och alla våra saker nedpackade. De vi inte har med oss nu, får vi köpa. Men en hel del har vi nog med oss. Tomas räknar till 12 kollin, inklusive Michelles och Pontus ryggsäckar, fulla med leksaker och böcker.

Våra föräldrar vinkar av oss på Arlanda och ser till att vi kommer iväg. Flyget till Frankfurt är lite försenat, men det gör inte så mycket, förutom att alla börjar bli bra hungriga. Vi äter middag i Frankfurt och strax efter kl22 lyfter vårt plan mot Buenos Aires. Som en liten bonus får vi veta att en mellanlandning i Sao Paolo ingår i resan. En annan överraskning är att familjen är uppdelad i två rader. För att Emilia skulle kunna få en liten säng att sova i, skulle vi behöva placeras på raderna efter varandra, hade vi fått veta. De hade dock glömt att berätta att mellan dessa två rader låg köket. Stewarden försöker byta med två kineser så att vi skulle få sitta tillsammans. Han lyckas med den ena kinesen, men inte med den andre. Resultatet blir att de tre barnen och jag sitter på en rad och Tomas sitter på en fönsterplats på andra sidan köket och syns inte till de första tio timmarna av resan. Det är inget större problem eftersom barnen sover som stockar och Tomas bedyrar att han bara kunnat sova korta stunder han med. Emilia slår rekord och sover över sju timmar i sträck, äter sedan lite och sover vidare. Buller kan man väl fixa hemma, men hur fixar man turbulensen? Jag försöker bulla upp med kuddar och filtar runt Michelle och Pontus, men de glider lite hit och dit, så jag får rätta till dem med jämna mellanrum. Ändå går resan väldigt fort och kl8 på morgonen slår vi i backen efter efter en 20 timmar lång resa. På TV-skärmen står det att det är 4° utanför. Vi som trodde att vi åkte till värmen! Vid närmare eftertanke vet vi nog inte riktigt vad Buenos Aires har för klimat. I väntan på bagaget sätter jag fast namnskyltar på barnen. Skönt att de förstår engelska, i fall de skulle komma bort. För säkerhets skull frågar jag Pontus: Where do you come from? – America, svarar han glatt.

Måndag 12 september

Vi vill ha två taxibilar för att få plats med alla saker. Uthyraren pratar engelska men förstår inte ordet bilbarnstol. Han rekommenderar en ”minivan” i stället för två bilar: Berlingo. Den är mer mini än van, men bagaget får plats. Emilia sitter i sitt babyskydd och Michelle och Pontus delar plats och bilbälte. Det är varmt och trångt och detta är nog den värsta delen av resan. Kanske är det så för att man känner sig framme när man landar. Vi åker genom en del slumområdet. Det mesta ser ganska smutsigt och slitet ut, även när man kommer till de finare kvarteren. De flesta har vinterjackor på sig. Vi ser en kille som är ute och rastar minst åtta hundar i koppel på en gång. Det visar sig vara en vanlig syn i Buenos Aires. Vi kommer fram till hörnet mellan Charcas och Marabia. Här ska lägenheten ligga. Den gör den säkert också, men hur vet man vilket lägenhet man ska till om man inte har någon exakt adress? Efter några telefonsamtal vet vi vilket hus vi ska till. Det är en fin ingång med portvakt. Vi åker upp till åttonde våningen, högst upp i huset, och kommer rakt in i en liten hall där det bara finns en dörr – den till vår lägenhet. Lägenheten är stor och fräsch. Golven är antingen klinker eller parkett. Michelle som pratat om att hon ska ha eget rum hemma senaste månaderna och blivit lovad det här i lägenheten gör raskt upp med Pontus om hur de ska dela upp sitt rum. De har varsin säng och varsin halva av garderoben. Det andra rummet står tomt och outnyttjat. Lägenheten har två likadana badrum, och Michelle och Pontus börjar med att bada tillsammans i det ena. Rena och fina njuter de sedan av att packa upp sina kläder och leksaker och viker förtjust alla kläder och lägger dem i en stor hög i garderoben. De har med sig alldeles för mycket kläder, förstås. Tomas konstaterar glatt att bredbandet fungerar från första stund och ringer runt och berättar att vi kommit fram. Sedan går han ut för att handla mat och kommer tillbaka med baguetter fyllda med grillbiff.

Michelle vill ut på stan och göra både det ena och det andra. Först ska hon bara lägga sig på sängen… zzzzzz. Pontus vill inte sova, men går att övertala till lite gos på sängen…zzzzzz. Klockan är bara ett här (sex hemma) och det är meningen att de ska sova lite middag. Fyra timmar senare sover de fortfarande middag och jag börjar räkna timmar. Om de går och lägger sig kl sex hemma, sover de inte längre än till sju-halvåtta. Sju-halvåtta minus fem blir två-halvtre. Det är väldigt tidigt att gå upp, både för dem och för oss. Med stor möda får vi liv i dem och går ut för att äta lite middag. Det är inte särskilt kallt, utan en kofta räcker gott. Vi hittar ett fint ställe med bemannad lekhörna. Michelle går direkt in och målar teckningar med små argentinskor och en fröken. Pontus är så trött att han somnar på soffan i restaurangen och inte får i sig mer än lite Coca Cola. Jag förklarar för kyparen att Pontus är väldigt ”casado” och han verkar inte tycka att det är alltför konstigt att en treårig liten kille är gift. Det är inte så lätt med nya språk. Portionerna är enorma och vi är alla alldeles för trötta för att få i oss mer än några tuggor. De blir en stor doggy bag och raka vägen hem i säng.  

Tisdag 13 september

Emilia sover lite oroligt och saknar turbulensen. Det är 27,5 grader varmt i sovrummet eftersom golvvärmen är på och vi inte hittar någonstans att stänga av den. Michelle och Pontus vaknar strax efter kl4, men det märker vi inte mycket av. De går upp och klär på sig och tar sig varsin yoghurt till frukost. Pontus klär inte på sig några byxor, för då skyms hans Spidermankalsonger. Spidermanstrumporna han fick i avskedspresent av gudmor Monica syns också bättre om man inte har byxor på sig.

Kl6 har hela familjen vaknat till liv. Michelle och Pontus tar sig ett bad och när vi äter frukost kl7 känns det som om halva dagen har gått. Vid niotiden går vi ut på stan. Först ska barnen och jag spana in poolen. ”Poolen?”, undrar portvakten. ”Den kan ni inte använda, inte förrän i november.” Det känns onödigt att vi letade efter lägenheter med pool. Ute är himlen klarblå, men det är lite kyligt i skuggan. Vi går till en stor lekpark. Det är ont om barn, men gott om hundar. Få människor har bara en hund i sin hand, utan det vanliga är snarare fem-sex. Jag sitter i parken och frågar mig det som alla andra frågat mig de senaste månaderna: Varför ska vi bo i just Buenos Aires de nästkommande fem månaderna? Det känns overkligt.

Vi går runt och hittar flera olika dagis. Michelle vill inte gå på dagis utan i skolan och hon vill börja så snart det bara går. Vi äter lunch hela familjen för 90 kr och då ingår glass och kaffe. Pontus somnar i vagnen. När vi går och handlar köper jag bara en liten flaska olivolja, det verkar inte som att vi kommer att laga så mycket mat hemma. Michelle vill ha glass. Hon och Tomas har kommit överens om att måndagar är glassdagar, men eftersom hon var så trött igår, sparades glassen till idag. När hon har fått sin glass, säger Tomas att han inte vill höra henne säga glass på en vecka. ”Men får jag säga ordet som börjar på g när jag vill ha den där? frågar hon och pekar på glassen som vi köpt.

Vi går till lägenheten och lämnar en nyvaken, skrikande Pontus och Emilia hemma hos Tomas. Michelle och jag går och kollar på två olika dagis som ligger bara några minuters gångväg från vår lägenhet. Det första är ett dagis för barn upp till fyra år. Föreståndaren ser ut som Michelles fröken på dagis, Carole och Michelle vill gå hos henne. Grupperna består av 18-21 barn med en fröken och en assistent. Vi visas runt i klassrummen, som är mindre än 20 kvm. Dessutom finns ett rum för fri lek och en liten uteplats på taket. En dag i veckan åker de buss i väg till en ”klubb” där man har idrott. Barnen kan gå förmiddagar eller eftermiddagar. Femåringar går på ”kindergarten” i skolan som ligger något kvarter bort. De har spanska på förmiddagarna och engelska på eftermiddagarna. Även de åker till klubben för idrott. Michelle vill väldigt gärna gå i skolan – eller på dagiset om hon får gå hos Caroles look-alike.

Det andra stället vi besöker är en skola med kindergarten. De har även ett dagis en bit bort. Vi tittar in i klassrummet hos femåringarna som har engelska. De säger ”hello, Michelle” i kör, men Michelle ser de inte mycket av – hon gömmer sig bakom mina ben.

När vi kommer hem är Pontus glad igen. Vi lagar middag hemma, värmer resterna från gårdagens restaurangbesök. Barnen orkar hålla sig uppe till halv sju. Hemma vill de alltid ha sällskap när de somnar och kommer in till oss både under natten och på morgonen. Här somnar de ensamma och går upp och leker för sig själva när de vaknar.

Onsdag 14 september

Emilia sover oroligt och då gör jag det också. Strax efter sju, dyker en Pontus med spjuvermin upp. Har han kissat på sig? Nä, han har spidermankalsonger på sig! Han väcker sin syster, så att han har någon att leka med. I motsats till Pontus har hon inget vidare morgonhumör. Vi äter frukost och ringer Monica.

Efter frukost går vi på zoot som ligger bara några kvarter bort. Det ligger insprängt mellan några bullriga gator, men ändå känns det som en befrielse att lämna den stressande trafiken bakom sig. Vi går runt i flera timmar och tittar på såväl tama som vilda djur. Vid ett tillfälle kommer en dagisklass och sätter sig på några bänkar. En djurskötare hämtar ett djur. Michelle sätter sig bland barnen. Djuret som hämtats är en kanin och djurskötaren pratar på om denna ”conejo”, det enda ord Michelle kunnat på spanska innan hon kom hit. Hon får t om klappa den och skiner som den sol vi saknar.

För idag är det mulet – och kallt. Kan det vara fem grader? Vi äter Hippo- och Zoo-hamburgare till lunch. När vi till sist känner oss färdiga med zooupplevelser har vi ännu inte sett kängururna och fladdermössen. Vi kommer nog att gå hit en gång i veckan, så det får vänta till nästa gång. Inträdet är bara 25 kr per vuxen och gratis för barn.

Därefter beger vi oss iväg till en Hipermercado för att hitta säng och vagn till Emilia. Nog för att hon sitter bra i babybjörnen, men det blir lite jobbigt att bära henne hela dagarna. Det blir ingen säng köpt, men väl en vagn, en spidermandräkt och en princessmatlåda. När vi kommer hem blir Pontus spiderman. Michelle sätter på sig sitt nattlinne och tillsammans går de ut på balkongen och skrämmer byggjobbarna som håller på att bygga ett hus bredvid oss och står praktiskt taget på vår balkong. De turas om att vara spiderman och går sedan och badar tillsammans. Emilia får också vara med en stund. Hon sitter en stund hos Pontus, vilket Michelle tycker är bra, för då kan hon ta hans leksaker. Det börjar likna vardag även om jag fortfarande har semesterkänslor. Tomas tar en promenad på stan och jag lägger barnen.

Torsdag 15 september

Efter frukosten går Tomas och lämnar in tvätten. Vi har visst en tvättstuga i huset, men det finns gott om tvätterior runt omkring och inte kan man begära att vi ska tvätta i tvättstugan, när vi båda har fullt upp med att ta hand om familjen och upptäcka stan?

Sedan tar vi en taxi till Japanska trädgården. Vi har ingen växel till inträdet, men släpps in med uppmaningen att betala på vägen ut. Hittills har vi bara träffat vänliga, hjälpsamma människor här. Vi går ut på andra sidan. När jag vill betala för två vuxna, tycker killen i kassan att det räcker med att betala för en biljett. Bortom Japanska trädgården sträcker sig ett stor parkområde. Vi går förbi ett litet område med vägar och vägskyltar. Det är en körskola med egen körbana. Vi har inte sett något liknande förut, men med tanke på trafiken utanför, förstår vi att det måste finnas någonstans där man kan börja köra lite försiktigt. Vi går förbi planetariet, men det är stängt på vardagar och dessutom börjar vi bli hungriga. Vi tar en taxi till Palermo shoppingcenter, en stor inomhusgalleria där vi äter lunch och ser oss omkring. Tomas försöker ordna kontantkort till våra mobiltelefoner, men det är lite besvärligt. På översta våningen finns en liten nöjespark för barn. Det finns ett litet spöktåg, karusell, hoppborg och en stor klätterställning. Michelle och Pontus får klättra av sig lite. Därefter går vi till Michelles skola och skriver in henne. Hon och Pontus kan börja dagen därpå. På vägen hem hämtar Tomas tvätten och betalar 9:50 pesos (24 kr) för en stor påse kläder och lakan, tvättade och vikta. Jag köper en halv tårta i ett konditori. Dörren till konditoriet är låst, men två damer öppnar när de får syn på mig. Jag undrar om de har stängt. Nejdå, de låser bara av säkerhetskäl. Vi äter stekt korv med potatis till middag och vardagen kryper närmare, men den är angenäm. På kvällen ringer jag Björn och Lotta, som vi haft mailkontakt med innan vi kom hit och de bjuder in oss på middag till dagen efter. Jag äter upp resten av tårtan när barnen har somnat.

Fredag 16 september

Emilia är förkyld. Det är därför hon sover så oroligt på nätterna. Hon får ont i magen när hon är förkyld. Det är i alla fall positivt och veta att det är övergående.

Tomas tar med sig Michelle och Pontus till lekparken och zoot. Jag blir kvar hemma med Emilia. När hon sover diskar jag, skriver mail och ringer några vänner. Det känns skönt med några timmar för sig själv. Vi möter upp på McDonalds. Jag bär Emilia i babybjörnen, även om det går bra att köra barnvagn på trottoarerna. Efter lunchen beger vi oss till Michelles skola. Hon är ivrig. Vi ringer på porten. Skolan har sina lokaler en trappa upp och dörren mot gatan är alltid låst. Klassen är ute på rastgården två trappor upp. Det är ett slitet balkonggolv som barnen springer runt på. Påminner lite om en rastgård på ett fängelse. Vi följer med Michelle till hennes klassrum och fröken leder in henne i handen och sätter henne på en pall. De andra barnen sitter på golvet. Michelle ser spänd och nervös ut. Hon lipar åt mig och ler när jag tittar på henne. Vi säger att vi ska gå och hon nickar. Nästa anhalt är Pontus dagis. Vi sitter utanför klassrummet och väntar. När Pontus ser något barn går förbi säger han: ”Där är min kompis.” Pontus har en fantastisk förmåga att känna att alla är hans kompisar. Jag går iväg för att köpa en pizza till lunch. När jag kommer tillbaka med en jättecalzone (det var inte meningen) har Pontus gått in i sitt klassrum. Jag har lovat att sitta kvar utanför. Efter en knapp timme kommer han ut med sina kompisar. De är på väg till ett annat rum. Han håller ett annat barn i handen och fröken leder dem förbi mig. Pontus tittar lite på mig, men går sedan vidare. Efter en stund går jag in och hämtar honom. Han skulle ju börja med korta dagar. ”Nästa gång, mamma, vill inte jag att du ska sitta utanför. Jag tycker att du ska vara hemma.” säger han. Så mycket för den inskolningen. Vi går för att hämta Michelle. Hon slutar egentligen klockan fyra, men Björn skulle hämta oss klockan fyra, så jag kommer en halvtimme tidigare. När vi kommer ut genom porten ställer sig Michelle med armarna i kors och plutar med munnen. Hon vill gå tillbaka in och säga hejdå till sina kompisar. Jag försöker få ur henne vad som har hänt under eftermiddagen, men hon har bara målat och haft lite samling, säger hon. På vägen hem köper vi en blomma. Strax efter fyra går vi ut på gatan och väntar. Barnen påminner mig om att ta med blomman. Efter en halvtimmes väntan och många ”är det där Björn?”, går Tomas upp och ringer. Björn är kvar på jobbet och väntar på att vi ska ringa. Vi går upp och väntar. När vi ska åka ned igen, glömmer jag blomman. Vi måste ändå åka i två omgångar eftersom hissen är så liten, så jag ringer upp till Tomas och ber honom ta med den. Efter en stund kommer Björn. Han känner igen Tomas; det visar sig att de har tävlingssimmat mot varandra när de gick i mellanstadiet. Vi trycker in oss i bilen. Emilia åker i sitt babyskydd och Pontus i en bilbarnstol. Michelle sitter i mitt knä och vi delar bälte. Blomman står kvar på trappan när vi åker iväg.

Björn kör oss vägen genom stan, i stället för motorvägen, så att vi ska få se lite av Buenos Aires. Han och hans fru Lotta började för ett och ett halvt år sedan att bygga upp ett callcenter för förmedling av hyrbilar. Först hade de callcentret i Övertorneå, men för ett år sedan flyttade de det och familjen hit. Eftersom det är dyrt att hyra hus, men billigt att köpa, har de köpt ett hus i Tigre, en halvtimmes bilresa norr om stan. En halvtimme tar det dock om man kör motorvägen. Vår tur genom stan tar nog över en timme och barnen blir smått otåliga. Det blir några stopp på vägen också, bland annat ska Björn göra upp med båthandlaren om ett möte. De tänker köpa en båt. Originalplanen var att de skulle stanna här åtta månader, sedan förlängdes det till ett och ett halvt år och nu verkar det bli ytterligare ett år. Det går nog fort att vänja sig vid det här livet. Frågan är hur lätt det är att flytta hem sedan.

Till sist är vi framme. Vi kör in genom bevakade bommar i ett stort område som består av gräsplättar, hus och en stor sjö med kanaler. Hela området var förut ett kärr, som nu har grävts ur. Björns och Lottas hus är en fantastisk villa på 300 kvm med en gräsmatta på framsidan, gränsande mot sjön. Där finns en liten pool också, men än är det inte säsong för bad. Vi småpratar på uteplatsen medan barnen lär känna varandra. Det är kyligt ute, men med en kofta klarar man sig. Lisa, hembiträdet från Paraguay, vill hålla i Emilia och går iväg med henne. Det är dags att äta, men barnen vill sitta i köket. Det slutar med att Pontus sitter med oss, medan de andra äter i köket. Det är förstås grillat nötkött (entrecote?) och till det ugnsstekta grönsaker. Barnen har funnit varandra och vi vuxna får sitta i lugn och ro. Emilia dyker upp efter en stund, halvsovandes på Lisas arm. Pontus har med sig sin spidermandräkt och det visar sig att Adam, fem år, har en likadan! Gabriella, sju år, har två prinsessdräkter och är lika obstinat som Michelle.

Lisa går hem efter ett tag. Hon jobbar bara måndag till fredag, för familjen vill vara ensam till helgen. Lotta berättar att andra familjer är imponerade av att de klarar sig med bara en hemhjälp. De flesta har två. Fruarnas uppgift verkar vara att organisera personalen. Skolan kräver också en hel del engagemang. Barnen går i en spansk-engelsk skola i området. Varje år sätter föräldrarna upp en pjäs för barnen och Lotta och Björn har redan varit med en gång. Repetitionerna var kl 9 på morgnarna, men ändå var det många föräldrar som deltog och hälften var pappor. Vilket bra sätt för nya föräldrar att lära känna alla!

Vi har mycket att prata om men klockan närmar sig elva och det börjar bli dags att dra sig hemåt. Jag lyfter upp Pontus och han somnar i mina armar. Vi trycker in oss i bilen och Björn är snäll och skjutsar hem oss. De ska åka till Galapagos på semester i en dryg vecka, så vi får höras när de kommer tillbaka. Väl hemma har portvakten tagit hand om vår blomma, så Björn får med sig den hem. Jag stupar i säng vid midnatt. Varför är vi så trötta här?

Lördag 17 september

Familjen vaknar som vanligt runt åtta. Vi håller oss hemma på förmiddagen. Barnen skriver på datorn. Favoritsysselsättningen är att skriva namnen på alla deras kompisar i Word: Michelle, Hanna, Oscar, Dilara, Pontus, Emilia, Linn och, om Pontus får bestämma, Oliver och Oscar Faulds. Idag läggs två nya namn till: Gabriella och Adam.

Tomas väntar ivrigt på all kommunikation hemifrån. Är det någon som ringer? Som mailar? Han har mailat våra kontaktuppgifter till alla i hela adressboken. Men hemma är väl allt som vanligt och det är inte så roligt att skriva, så det är lite sparsamt med inkommande mail.

Vi bestämmer oss för en tur in till city. Pontus är sliten efter gårdagen, så vi tar med en vagn till honom. Michelle är också ganska trött, men är man äldst av tre syskon och det finns två vagnar, så får man gå. Vi tar oss ned i tunnelbanan med viss möda. Det finns bara trappor, ingen hiss. Tunnelbanan fungerar dock smidigt och vi kliver av vid Catedral och kommer upp vid ett stort torg, omgivet av katedralen och rosa palatset. Där stod Madonna och sjöng ”Don´t cry for me Argentina”, berättar guiden, dvs Tomas. Vi går in i katedralen. Där pågår gudstjänst, men det är okej att gå runt och titta. Michelle undrar hur Jesus dog och varför de spikade upp honom på korset. Jag försöker förklara att de andra inte tyckte som han. Vi går ut ur katedralen och går bort mot stora gågatan, Florida. På vägen förklara Michelle för Pontus hur och varför Jesus dog. Det finns stordriftsfördelar med att ha flera barn! 

Det är dags för lunch och vi delar på en ”asado”, en argentinsk grilltallrik. Där finns kyckling och biff och en del saker som vi måste slå upp. Vi får lära oss de spanska orden för njure, lever och små tarmar. Det är kul att lära sig nya ord, men det blir förstås ett berg av rester på tallriken. Pontus lägger sig i vagnen efter maten och slocknar. Vi går vidare. Tomas fortsätter jakten på kontantkort till mobiltelefonerna och lyckas till sist ordna det. Michelle köper lördagsgodis och väljer med omsorg ut karameller till sig och Pontus. Vi tar tunnelbanan hem. Det är lite bökigt med vagnarna men alla är hjälpsamma och vänliga. Det känns trevligare att man hjälper varandra än att man installerar dörröppnare för att ingen orkar hålla upp dörren för en. Nästan hemma stannar vi på en glassbar och tar en kaffe. Vi delar på en glass också. De många olika smakerna finns i omärkta metallbyttor, men servitören vet precis var han ska hitta rätt glass.

När vi kommer hem vaknar Pontus. Tomas går ut och handlar en köttbit till middag, som han tillreder.

Söndag 18 september

Michelle och Pontus hittar ett hemligt ställe i maid´s quarters. Först tycker vi inte att de ska leka där, men sedan märker vi att det blir ganska lugnt och skönt när de håller till där. De leker väldigt fint tillsammans här i BA. Emilia tar ett bad och Michelle hoppar i och håller henne sällskap.

Klockan två är det visning för barn på planetariet. Vi äter lunch på vägen. Det blir pizza och en sallad. Michelle tappar gaffeln på golvet en gång och Pontus två gånger. De får nya av servitrisen varje gång. Michelle är på säga-emot-humör och irritationen växer. Vi tar en taxi till planetariet. Det går på några minuter och kostar 12 kronor. Taxichaufförerna här är fantastiska. De försöker aldrig lura en, utan ber nästan om ursäkt när de måste åka en liten omväg pga trafikreglerna. Den här chauffören är inget undantag. Han undrar varifrån vi kommer. Suecia? Och gillar ni Argentina? Och köttet, visst har vi gott kött! När vi betalat och ska stänga dörren börjar han att vinka frenetiskt. Vad vill han, lämna tillbaka växeln? Nädå, han vill bara säga Chau!

Vi går in i planetariet och ser en fantastiskt pedagogisk show – för spansktalande barn. Efter en knapp timme ger vi upp och smyger ut. Ute skiner solen och parkerna är belamrade av folk.  Jag får ett utbrott på den trotsiga Michelle. Vi går igenom en park där det spelas bollsporter på tillfälliga arenor. Det är projektet ”Argentina i gympadojor”. Det är visst inte bara i Sverige vi ska röra på oss mer. Vi kommer till rosenparken. Här finns en damm där folk åker trampbåt. Det är välklippta gräsmattor och röda grusgångar. Vi sätter oss och tittar på folk. Michelle vill bli underhållen och undrar vad hon ska göra. Hon lyckas i alla fall själv hitta ett träd som är som en koja och där leker hon och Pontus. De hittar grenar och sätter sig vid vattnet och fiskar. Pontus kliver på mina beiga moccaskor som antar en rosa nyans. När vi går tvättar han några stenar i fontänen och lägger i fickan. Vi går hem en sväng. Middag äter vi på Plaza del Carmen, samma ställe som vi åt vår första middag på. Hittills har vi bara ätit ett mål per dag ute, idag blir det två. Barnen smiter in i lekhörnan. Michelle berättar senare att Pontus varit lite blyg initialt, så att hon fått följa med honom och sätta sig och rita. När vi tittar till dem, sitter Pontus fortfarande och ritar och Michelle står i kö för ansiktsmålning. Hon kommer ut och strålar som en sol med ett rött hjärta på ena kinden och två blåa blommor på den andra. Vi äter två rediga biffar à 350 respektive 400 gram. Det räcker förstås till hela familjen. Barnen äter snabbt, lekhörnan lockar, men innan de springer iväg försäkrar sig Michelle om att vi kommer att ropa på henne när efterrätten kommer. Tomas och jag inspekterar tårtbordet. Vi bestämmer oss för tre sorter, men kyparen rekommenderar att vi delar på två. Michelle bevakar sina intressen själv och kommer genast springande, tätt efter tårtorna. Det är två enorma bitar, den ena med någon kräm täckt av maräng, den andra en chokladkaka med chokladmousse och kolasås, allt täckt av mjuk maräng. Det är lika gott som det låter, men efter en halv portion tillkommer ett lätt illamående som hotar att förta känslan. Vi tänker förstås på Tove, fikaexperten hemma. Det här skulle vara hennes mecka. Nästan vartenda hörn är ett litet kafé eller glassbar. Vi vinkar till oss barnen och de kommer glatt utspringande och visar upp tre godisar var i olika färger. Vad heter lördagsgodis på spanska?

Efter att jag har stoppat om de säger Michelle: Mamma, nästa lördag vill jag äta middag där igen.

Måndag 19 september

Emilia sover gott och vill bara ha mat med tre-fyra timmars mellanrum. Hon har läskiga bobbor i näsan, men verkar annars så gott som frisk. Michelle och Pontus är småsnoriga och lite varma. De klarar dagistestet, strax under 37 grader i temp. Michelle är lite smågnällig och börjar gråta för att hon inte hittar sina pennor och för att hon inte får gå i skolan direkt på morgonen.

Strax efter kl 10 dyker städerskan upp. Enligt papperen skulle hon ha kommit kl 9. Städning ingår i hyran och det behövs. Jag har inte hittat någon dammsugare och det har inte hon heller för hon sopar och våttorkar. Michelle blir lite nyfiken och undrar om hon har några barn. Vi går och frågar tillsammans och ja, hon har två pojkar i Pontus ålder. Han är tre år, säger jag. Jaha, ja lite äldre i så fall.

Efter korv (ja, den har räckt länge den där korven) och pasta till lunch går Tomas iväg med Michelle och Pontus. Michelle lämnas i skolan, men trots att Pontus bestämt hävdat hela helgen att han visst vågar åka på utflykt med dagis redan andra dagen, får han vara hemma. I stället ska ha få gå på zoo och det är han nöjd med. Zoot visar sig dock vara stängt och i stället får han upptäcka stan från pappas axlar. Emilia och jag är kvar hemma. Jenny har ringt på telefonsvararen. Hon pratar på och avslutar med att berätta att B3:an kommer i maj. Hon undrar hur det är att ha tre barn. Det är väl just så, kan jag tänka. Ettans ankomst meddelas personligen under högtidliga former, tvåan per telefon och trean blir ett litet meddelande på telefonsvararen. Inget fel i det, men allteftersom barnaskaran växer handlar det mindre om själva graviditeten och mer om lilla individen. Bloggen kom upp igår och är välbesökt. Tomas följer noggrant hur antalet besökare växer. Vi får många positiva kommentarer, så det är väl bara att fortsätta skriva. Alla skriver att det låter underbart här. Är det? undrar jag. Kanske har jag glömt att skriva att de håller på att bygga om huset bredvid och hamrar och slår hela dagarna. Har jag missat det här med den bullriga trafiken och oron för barnen när man är ute. Jag trodde att jag skulle tillbringa dagarna vid poolen med en alkoholfri paraplydrink i handen, men poolen är ju stängd, eftersom sommaren inte har kommit än. Dessutom är förstås allting mycket omständligare än hemma. Men när jag tänker efter trivs jag ändå väldigt bra här. Det är spännande att långsamt lista ut hur allting fungerar och lära känna det nya landet. Och till syende och sist är en trotsig femåring samma utmaning i Argentina som i Sverige och att se lilla Emila skratta och jollra är förstås lika underbart överallt.

Vi kan bara bo i den här lägenheten i en månad och känner redan stressen att leta efter något nytt. Ska vi byta område eller försöka hitta något i närheten? Flytta ut till förorterna och leva lyxliv? Det har tagit en vecka att vänja sig vid att bo i stan, men igår kom jag fram till att jag vill bo kvar här i Palermo, åtminstone fram till sommarlovet som börjar första december.

Emilia vaknar till flera gånger och det är svårt att skriva. Vi går ut på en promenad i stället och då sover hon förstås oavbrutet. Vi går och hämtar ut kontanter och köper lite småprylar. När vi är färdiga är klockan strax före fyra och vi går till Michelles skola, där vi förväntar oss få se grabbarna. Utanför porten står flera mammor och snart ser jag Michelle komma ned för trappan med fröken i handen. Hon har bara tenniströjan från skoluniformen på sig. Upp till och med hennes klass består skoluniformen av tenniströja och mjukisoverall, därefter är det kjol respektive långbyxor som gäller. Hon pussar fröken på kinden och kommer ut, sprudlande glad. Idag har hon målat, haft samling och rast på taket och avslutat med mellis, som består av kakor och saft. Tomas och Pontus kommer precis. Tomas har Michelles skoltröja och hon sätter stolt på sig den. Hon går iväg för att peka ut Delfina, hennes kompis som just ska åka iväg. Michelle, Emilia och jag går iväg för att handla skolböcker till Michelle. Det är två olika häften med pyssel på engelska. Pontus skriker lite för att han inte får följa med, men Tomas lugnar honom med att han ska få gå till McDonalds och leka. Michelle och jag går iväg. Det är svårt att prata på grund av trafiken, man måste titta på den man pratar med. ”Det går inte mamma, jag måste titta rakt framåt, annars går jag in i något.” Vi köper hennes böcker och går hem igen. När vi ska gå ut och äta är klockan närmare sju. Vi tar vagnen med oss till Pontus som verkar trött. ”Inte ska du åka vagn!”, säger portvakten till Pontus. Jag förklarar att han bara är tre år och portvakten tittar imponerat på mig: ”Es gigante!” Vi äter mexikanskt på en restaurang i Palermo Soho. Taco crepitante är mjuka tacos med gratinerade små köttbitar och paprika till. Är det bara i Sverige tacos betyder tacos?

På vägen hem köper vi kontaktböcker till barnen. I Michelles klass har man blå, i Pontus gula.

När barnen är färdiga att lägga sig försöker jag förbereda Pontus mentalt för dagis. Han är laddad. I morgon får du stanna lite längre, säger jag. ”Det vill jag! Jag vill stanna FEM minuter!”.

Tisdag 20 september

Michelle kommer in till oss strax efter kl 8. ”Jag kan inte sova när de hamrar.” Hon har rätt, hela lägenheten dundrar. Som vanligt är det morgonsamling i vår säng. Emilia lyfts över till vagnen, där hon brukar tillbringa största delen av natten. Vår säng är helt enkelt för smal. Michelle vill gå till skolan direkt på morgonen. Hennes nya grej är att hota med att hoppa från balkongen om hon inte får som hon vill. Ofta erbjuder hon alternativ, typ: ”Okej, nu vill jag antingen ha en glass, eller så vill jag bada, eller så vill jag skriva på datorn. Kan jag få någon av de sakerna? Är man på bra humör kan man skratta åt henne…

Vid elvatiden går Tomas iväg med ligisterna till zoot. Pontus älskar att gå på ”zool”. Emilia och jag blir kvar hemma. Hon sitter i babyskyddet och ler så vackert att jag inte har hjärta att sitta vid datorn. Hon är nöjd där hon sitter, men jag tycker att hon förtjänar lite uppmärksamhet hon också. Vi sjunger lite tillsammans. Hon har bättre röst än jag, men jag är bättre på låttexter. Till sist somnar hon och jag passar på att gå till gymmet. Jag köper ett månadskort och Emilia vaknar. Egentligen får man inte gå in med barn. Bossen kommer och undrar hur länge jag tänker stanna. En halvtimme? föreslår jag. Okej. Jag konkar upp vagnen för en lång trappa. En instruktör dyker upp. ”Vill du springa på löpbandet? Vet du hur det fungerar?”. De är väl likadana allihop. Emilia är lite småmissnöjd, så jag väljer trappmaskinen. ”Jag ska visa dig hur den fungerar. Trampa lite högre upp.” Jag ökar svårighetsgraden. ”Där trycker du om det ska bli tyngre. Om du vill springa sedan, säg till mig så ska jag visa dig.” Tagga ned lite, grabben! ”Jättebra, tack så mycket!”, ler jag. Efter sju minuter ger Emilia och jag upp. Vi går ned i gymdelen. En aerobicsinstruktör glider förbi. Hon ler åt Emilia: ”Hur gammal är hon, fyra månader?” ”Bara två! Ger du henne la tita, bröstet?” Jag har fortfarande inte riktigt kläm på hur okej där är att amma offentligt, så jag ammar där jag tycker det passar. Glodde på en kvinna på planetariet som ammade, bara för att se om hon verkligen gjorde det.

Jag ställer vagnen bredvid några maskiner och lyfter lite fria vikter samtidigt som jag räknar för Emilia som svarar leende. Bossen kommer förbi och ser lite nervös ut. ”Hur länge ska du stanna?” ”Ya voy.” Han följer mig ut. Jag tror att det är för att han ska kunna hjälpa mig med vagnen. ”Det är farligt här för barn”, säger han. Vi går förbi en liten tennisplan. En boll kommer utfarande och landar på suffletten till vagnen. Han verkar ha rätt. Jag går och handlar i träningskläder. Det ser i alla fall ut som att jag har tränat. Det blir några kycklingempanadas, småpajer, till lunch. Emilia håller mig sällskap. Hon verkar ha en vaken dag idag, sover bara korta stunder, men är glad i alla fall. Det är mysigt, men barn behöver sova mycket - så att de får utvilade föräldrar.

Tomas ringer på mobilen. Kontantkorten fungerar nu. Han ska på lägenhetsvisning och undrar om jag har hämta barnen. Visst. Snabbt in i duschen. Fem minuters promenad till skolan med Emilia sovandes i vagnen. Alla mammor står på trottoaren och väntar och när barnen släpps ut blir det stockning och ingen kommer förbi. Jag försöker flytta undan vagnen. Plötsligt står Michelle framför mig. I sin skoluniform, som är en mjukisdress, och med hästsvans ser hos så stor ut att jag knappt känner igen henne. Hon ler från öra till öra. Delfina var där idag. Och flickan med lockigt hår. Pontus slutar inte förrän kl fem och jag har tänkt mig en mysig mamma-dotter-stund på kafét bredvid. Vi ska sitta där och fika och prata om dagen. Jag beställer en kaffe, en juice och en medialuna, en giffel. Vi sitter vi fönster och Michelle sätter sig på fönsterbrädan och kollar ut på alla barn som hämtas. Hon är inte så intresserad av vår mamma-dotter-stund, men pekar glatt ut vilka barn som går i hennes klass. Hon vinkar till alla som har likadana kläder som hon. En flicka kommer in i kafét med sin mamma. Vi vinkar till dem också. Emilia vaknar. Hon vill ha en mamma-dotter-stund. Michelle vill inte ha någon medialuna heller, men drar snabbt i sig mer än halva den färskpressade juicen. Sedan vill hon gå ut på gatan, så att hon ser skolkamraterna bättre. Emilia och jag har en mamma-dotter-stund. Tomas ringer och säger att Pontus ska hämtas lite tidigare, eftersom det bara är hans andra dag. Michelle springer iväg med en tia till servitören och han kommer förbi med växeln. Vi går iväg till Pontus. Utanför håller de på att asfaltera och oväsendet är öronbedövande. Jag vet inte om någon svarar när vi ringer på porttelefonen, men vi får släpps in i alla fall.

Pontus är på övervåningen och fikar. Vi pratar lite med föreståndaren och strax står Pontus framför oss. Han vill gå upp och visa oss sina kompisar. Vi går upp och Michelle sitter snart i en karusell tillsammans med en massa barn. Fröken berättar för alla att här är Pontus mamma. Hans kompisar kommer fram och pussar Emilia på kinden och drar henne i benen. Hon bara ler. En liten kille i glasögon kramar Pontus, som också ler. Alla är glada. Pontus vagn står i trappuppgången och jag krånglar ut den genom dörren. Pontus ramlar på magen på trottoaren. Det är mitt fel. Tycker han. Han gråter halva vägen hem. Michelle föreslår att vi ska in i affären på hörnet av vår gata. Den är som Butterix. De hyr och säljer kostymer. Spidermankostym finns också. Men den finns inte i pappas storlek. Det har pappa redan kollat. ”Ah, you must be the Swedish wife!”, säger killen i butiken när han ser mig.

Vi får precis in två vagnar och oss själva i pyttelilla hissen. Emilia skriker lite. Varför är det alltid något barn som skriker? Jag kollar i barnens kontaktböcker. Där finns massor av informationsblad inklistrade. På en sida står ”Bienvenido Pontus”. I Michelles står “Welcome to Preeschol. Your teacher name is Lorena.” Jaja, alla kan ju missa ett s. Pontus har ett handskrivet meddelande. Jag vet vad som står, det har föreståndaren redan berättat. I morgon ska de fira vårens ankomst. Pontus ska göra en blomma att ha i handen, tillsammans med sina föräldrar. Hela familjen har fått en hemläxa. Sedan ska de ha picknick och därför ska han ha med sig ”algo salado”. Någonting salt? Crackers? Vi får hitta någon att fråga i morgon.

Jag steker lite kött och kokar potatis till middag. Svärföräldrarna ringer. De har Skype och ringer två gånger om dagen. Tur det, för annars är det tyst och tomt i mailboxen. Från svärmor får man alltid senaste väderleksprognosen. Hon brukar berätta för oss vad vi har för väder. För det mesta stämmer det.

Efter maten vill jag gå iväg och köpa material till Pontus blomma. Han vill följa med. Det vill Michelle också, men jag tycker att det räcker med ett barn och det är hans blomma. Hon frågar Pontus om hon får följa med och det får hon för honom. Men inte för mig. Michelle blir sur, ledsen, upprörd, asförbannad. Hon skriker och gråter. Aldrig får hon göra något roligt. Tomas har köpt en spidermanmobiltelefon till Pontus. Michelle vill ha den och leka med när vi går iväg, men Pontus vill ta med den. Nu har hon ingenting att göra heller medan vi är borta! Hon sätter på sig skorna och ska följa med. Jag får trycka in henne i lägenheten och stänga dörren. Den öppnas lätt från insidan och hon kastar sig ut för att på en hejdåpuss. Puss! Vi hör hennes skrik ända ned till tredje våningen.

Pontus och jag går till pappersaffären. Vi köper en blompinne, en flörtkula och grönt och orange crepe-papper. Pontus vill ha en svart blomma, men orange är okej också. Vi köper varsitt litet skrivhäfte till honom och Michelles. Pontus får ett med Nalle Puh och Michelle ett med prinsessor. Sedan handlar vi lite mat och går hem. Dörren står på glänt. Michelle och Tomas ligger i badet. Emilia sitter bredvid och tittar på. Michelle blir lite sur när jag tar Emilia, men hon blir glad när hon får prinsesshäftet. Tomas går iväg med Emilia i babybjörnen medan jag lägger barnen. Pontus skriker att han inte vill sova. Michelle har lagt om helt och kör smörja-mamma-tekniken. När jag förklarar för Pontus att om han hade frågat snällt om han fick vara uppe lite till, hade han nog fått det. Han frågar förstås och jag säger nej, nu är det försent.

-”Snälla mamma, får jag vara uppe lite till”, undrar Michelle.

-”Nä, du får också gå och lägga dig”.

-”Hurra, jag vill gå och lägga mig!”, ropar hon.

Jag gillar smörja-mamma-tekniken.

Vi läser två sagor och de somnar snällt. Tomas och Emilia kommer tillbaka och efter en sängfösare somnar hon också. Jag sätter mig vid datorn och skriver en så lång dagboksnotering att ingen kommer orka läsa den. Förutom svärföräldrarna.

Onsdag 21 september

I natt var det kallt i lägenheten. Förut var golvvärmen på så mycket att vi fick köra luftkonditioneringen för att få det uthärdligt, men nu verkar de ha stängt av värmen. Ute har det annars blivit varmare, precis som svärmor lovat. Vi har en lugn morgon, går upp vid nio. När Tomas och Pontus brottas i sängen, tänker jag att vi visst får ut mer kvalitetstid med barnen här. Igår när jag frågade Pontus om han trivdes i Argentina svarade han: Javisst, när jag får gå på dagis. Michelle har inga planer på att åka hem. Hon får se om hon följer med. De är lite sega i starten de där två och väljer helst sådant de känner till, men när de väl får prova någon nytt hakar de snabbt på. Michelle har ”klubbdag” med skolan idag och ska ha med sig massäck. Hemma har de alltid köttbullar och någon macka. Här finns inga köttbullar och brödet är rätt torrt och tråkigt, om man inte äter baguette. Jag lovar att steka pannkakor och belönas med jubel. Våra två stekpannor är små, men det är ju okej när man gör pannkakor. Tyvärr är de inte av teflon, så det blir mycket olja i pannan. Jag hittar varken stekspade eller slev att ta smeten med. En träslev får fylla båda funktionerna. Antingen spisen eller stekpannorna är sneda, för pannkakorna blir brända på ena sidan och ogräddade på andra. Det är rejäl kräm i gasspisen. Nästa vecka blir det inte pannkakor…

Tomas går iväg till skolan med Michelle och Pontus och jag fixar till hans blomma. Vi limmar på orange crepepapper runt flörtkulan och grönt på pinnen. Han klipper och knölar ihop bitar och jag limmar. Jag tycker blomman blir fin. Sedan vill han skriva på datorn. Hemma brukar jag önska att jag hade tid att sitta med barnen när de vill skriva på datorn. Här har jag kommit på att anledningen till att jag inte sitter mer med dem är för att det inte är så himla kul. Det låter bättre att skylla på tidsbrist. Emilia kräver också lite uppmärksamhet. Hennes näsa rinner lite. Är det en ny förkylning på gång? Kanske från Pontus dagiskompisar? Jag tycker att Pontus kan ringa sina kompisar hemma. Klockan är fem där. Han vill ringa Oliver, men han är inte hemma. Det är inte Oscar Hamner heller. Pontus vill hellre spela på datorn. Han och Michelle verkar ha mindre behov av kontakt med dem där hemma än Tomas och jag. Vi ringer och mailar hejvilt.

Tomas kommer tillbaka. Han har varit och gymmat och köpt med sig lite färdigmat hem. En portion gnocci och en portion kyckling med ris. 30 spänn för båda. Varför ska man laga mat? Jag ska gå iväg med Pontus till dagis. Vi måste ju handla något till picknicken också.Vad? Just då ringer Tove. Vi blir sena iväg. Glömmer ryggsäcken och får åka upp igen. Pontus får rida på mina axlar. Jag letar efter ett konditori på vägen till dagis. Ger upp och lämnar av honom först. Jag frågar hans fröken vad det är han ska ha med sig egentligen. ”Pommes frites, eller något sånt.” Jag ser att några av barnen har stora chipspåsar med sig. Coolt. I Sverige skulle det bli ett ramaskri om jag skickade med barnen chips till dagis. Jag lämnar Pontus och hittar snabbt ett konditori, som jag måste ha gått förbi alldeles nyss, där jag köper 20 småkakor. Fröken ser glad ut när jag kommer med dem. Jag går hem igen och ammar Emilia som sedan sover tre timmar i sträck. Under tiden skriver jag på datorn och ringer kompisar. Det har tagit skruv att gnälla över att ingen hör av sig, för plötsligt trillar det in några mail. Bloggen verkar läsas av folk utanför det omedelbara vänkretsen och det gör det ännu roligare.

Tomas hämtar barnen kl fem. Jag försöker filma barnen när de berättar om vad de har gjort, men de förtäljer inte så mycket. Michelle är jätteglad, för hon har fått ett litet paket kakor av sin kompis Delfina. Hon har två Delfina i sin klass och de är de ända hon kommer ihåg namnet på. Dem andra knackar hon på axeln när hon vill prata med dem. Pontus sätter sig vid datorn. Jag sitter en stund på balkongen. Vi har kvällsol och idag har det varit en härlig dag. Jag tyckte att det var för varmt med långärmad tröja, men lokalbefolkningen har fortfarande åtminstone jeansjackor på sig. Tomas försöker ringa och beställa mat, men kommer inte fram. Jag känner för att komma ut lite, så med Emilia på magen ger jag mig iväg. Klockan är bara halv sju, så det är svårt att hitta något ställe. Pizza och empanadas kan man få tag på över allt, men många öppnar inte köket förrän kl åtta. Till sist köper jag kinamat på det ställe som Tomas försökt ringa till. För 35 kr får jag fyra smaskiga vållullal med köttfärsfyllning och en portion kyckling och stekt ris för två personer. Det räcker till hela familjen.

Efter maten ska vi äta efterrätt. Det har Michelle bestämt. Vi ska äta hennes kex, äpplen och jordgubbar. Jordgubbarna här är ganska hårda och lite sträva. Jag går och ammar och när jag kommer tillbaka finns en kopp kaffe och en kaka på min plats. Michelle delar ut. Hon läxar upp Pontus som på något sätt fått tre kakor. Det var ju två var! Hans tredje skulle ju mamma och pappa ha delat på! Barnen äter frukt och jag känner mig som en bra mamma. Efter maten fortsätter Pontus vid datorn. Han lär sig allt om hur man gör datatomografi och magnetröntgen på Infomedicas hemsida. Michelle och Emilia går och badar tillsammans och är hur söta som helst. Sedan vill Michelle att Pontus ska bada med henne, men han har inte tid. Det är i alla fall dags att gå och lägga sig. Han skriker lite för det. Jag läser om dinosaurier och sedan Rödluvan. Sedan pussar jag båda barnen i två omgångar. Efter en stund blir jag tillbakaropad och sjunger några verser av Du ska inte tro det blir sommar och Lille katt. Emilia har somnat. Tomas går ut en sväng på stan. Emilia vaknar. Jag ammar och Michelle kommer smygande. Hon ler och ser busig ut, men nu är jag trött på att natta barn. Marsch i säng och sista pussen. Jag kollar lite på tv och Emilia somnar. Vi har nästan åttio kanaler på tvn. De flesta är latinamerikanska. Mycket material av amerikanskt ursprung, som antingen textas eller dubbas. Vi har åtminstone fem kanaler som sänder bra barnprogram, nästan dygnet runt. Vi brukar titta tillsammans och det är så pedagogiskt att vi lär oss en hel del spanska.

Torsdag 22 september

Pontus har fått några konstiga bett, ett på kinden och ett på örat. De ser ut som myggbett, men vätskar sig lite. Han får ett plåster med hundar på på kinden och är jättenöjd. Morgonen tillbringar Michelle och Pontus med att limma crepepapper i sina anteckningsböcker. Tomas har fått in tentauppgifter från sina studenter och behöver jobba lite. Jag går iväg med barnen till parken. Runt parken stinker det urin. Jag tror att det mesta är från hundarna som rastas där. Det är otroligt populärt med hundar och husdjur i allmänhet här. De flesta anlitar professionella rastare. Tomas såg en som hade 23 hundar med sig ute! Inne i parken är det okej. Michelle försöker få kontakt med en liten flicka, men de kommer inte riktigt igång att leka. I stället sätter hon sig med Pontus och klipper löv. Hon hade visst en sax i sin handväska och lim också. De limmar ihop lövhalvorna och lägger dem på tork på en tunna som är upphängd som en gunga. Plötsligt är hela parken full av barn. Det måste ligga en skola i närheten. Alla de 24 gungorna är plötsligt upptagna och någon sparkar en boll hit och dit. En kille har lagt sig på gungan och de hopklistrade löven har ramlat ned i sanden. Michelle och Pontus börjar skrika ”No!” åt killen på gungan, som inte fattar någonting. Det är i alla fall dags att gå och äta lunch. Vi äter på restaurangen bredvid Michelles skola. När jag ska äta blir det alltid dyrare än jag har tänkt. När jag beställde pizza stod det i menyn att man fick både pizza och dricka för 6-7 pesos. Min pizza kostade 12, för jag beställde visst en jättepizza. Nu till lunchen ville jag ha en dagens för 11.90, men det blev något för 14.50. Barnen är i alla fall nöjda med sin mat och sedan  är det dags att checka in Michelle. Därefter har vi en halvtimme innan Pontus ska vara på dagis. Den tillbringar vi på glassbaren strax bredvid. Pontus vill ha en grön glass. Vad heter päron? Alla glassar ligger i metallkärl, så det går inte att peka. Jag säger helt enkelt att han vill ha en grön glass. Han får en himmelsblå på en liten sked. Den vill han inte ha, han vågar knappt smaka på den. I stället får han crème de minthe med chokladbitar. Den är grön. När han kommer till dagis är han först lite blyg. Helt olikt honom. Fröken sträcker fram kinden och får sin sedvanliga kindpuss av honom och han får sin av henne. Alla pussas på kinden här. När man går in till mäklaren för att höra om de har någon lägenhet får man en puss på kinden. Har man tur får man en lägenhet också.

Pontus går i alla fall in. Barnen lämnas nere i trappuppgången och går sedan upp tillsammans. När de ska hämtas kommer de ned i omgångar och släpps ut till sina väntande föräldrar.

Emilia och jag går hem till Tomas. Han har varit ute och handlat lunch. Igår hade han spanskövning för sig själv och satt och översatte menyer. Han var så nöjd med det han hade lärt sig. Idag har han handlat komagsgryta. Såsen var god i alla fall, säger han.

Emilia lärde sig rulla över till rygg igår. När man lägger henne på sängen börjar hon böka och rätt vad det är rullar hon över. Hon är lite för ung för att ligga på magen, men det verkar hon inte bry sig om.

Tomas och jag tar en promenad med Emilia i vagnen. Vi går bort till en restaurang där ägaren äger en lägenhet som vi kanske ska hyra. Tomas träffade honom på husvisningen igår. Ägaren visar sig vara doktor i ekonomi, men under krisen sadlade han om och köpte en restaurang. Han har en lägenhet som vi skulle kunna hyra, men han funderar på att sälja den i stället.

På vägen tillbaka stannar vi hos en mäklare, men de har mest mindre lägenheter att hyra ut. Vi får skynda oss för att hinna till Michelles skola och kommer dit några minuter över fyra. Hon vill gå och fika, så vi går in på stället bredvid för andra gången samma dag. Jag beställer en kaffe och hon får en juice. Tomas tar ett glas vin. Alltid när man beställer kaffe får man ett glas sodavatten och några småkakor till. Michelle äter upp kakorna. Hon har redan ätit massor av kakor på fikapausen i skolan. De äter kex och dricker saft varje dag. Hon brukar äta tusen stycken, säger hon.

Vi hämtar Pontus tillsammans. Han har ingen skoluniform idag, för den har inte hunnit torka. I stället har han klätt på sig själv. En orange t-shirt och ovanpå det en tunn långärmad, toppat med ytterligare en orange t-shirt. Han har fått en inbjudan till ett födelsedagskalas hos en dagiskompis, Maria Valentina. Det känns stort. Vår lille Pontus har egna vänner här i Buenos Aires. Tomas och jag är både stolta och glada. Michelle vill också gå, vilket hon förstås får för Pontus, men hon är ju inte bjuden. Kalaset är på ”Mundo Magico”, ett lekställe som ligger mellan vår lägenhet och dagis. Första kvällen vi var här var det kalas där när vi gick förbi, så vi var inne och tittade. Och nu är Pontus bjuden dit på kalas, på lördag. Wow!

Vi går hem tillsammans. Jag vill gå och träna och kilar iväg tio i sex. Hemma skulle det inte ha varit möjligt, eftersom dagarna är så inrutade. Här är de lite mer randiga. Det finns en struktur, men mycket utrymme för spontanitet. Det är inte laga middag, äta middag, Bolibompa, bada och marsch i säng, varje kväll. Barnen kan vara uppe lite längre utan att det gör något.

Jag springer 20 min och går sedan och handlar middag på stället bredvid gymmet. Jag tar en spansk linsgryta, några empanadas och en baguette. Tomas har beställt en T-bone steak. Den tar lite tid att få klar, så de ber att få leverera den hem till oss i stället. Servitrisen får adressen. Hon undrar om det är ”casa” eller något som jag inte vet vad det är. Det är ”casa” säger jag. Jag går hem utan biffen. Tyvärr utan baguetten också, för den glömde jag. På vägen kommer jag på att jag inte sagt varken mitt namn eller lägenhetsnumret, så jag säger till portvakten att om det kommer en biff, så är den vår.

Emilia är småkinkig, så det blir en snabbdusch och middag till henne först. Michelle, Pontus och jag börjar äta linsgryta och några empanadas. Michelles favorit är den med Roquefortost. Biffen kommer inte. Jag ringer till restaurangen. ”Mi amor, du sa att ni bodde i ett casa, men ni bor i en sådan där …”. Jag lämnar lägenhetsnumret och strax är biffen där. Det är ingen delikat T-bone steak, men den går ner, i Tomas.

Barnen går och lägger sig och Tomas och jag ser slutet på två filmer. 

Fredag 23 september

Jag lägger Emilia på sängen som fungerar som skötbord. När jag kommer tillbaka ligger hon på rygg en halvmeter åt sidan. Kan hon vända från mage också?

Efter frukost går barnen och jag iväg till en ny park som Tomas och jag hittade på vår promenad igår. Där finns en karusell, som var igång igår, men inte idag. Det är två mindre, inhägnade lekplatser. Runt omkring rastas hundar, så det stinker urin här också. Barnen är på glatt humör och så även jag. Emilia sover, så jag kan gunga Michelle och Pontus i lugn och ro. Vi busar och de skrattar så härligt att det är underbart att vara deras mamma och stå där och gunga dem. Efter ett tag vaknar Emilia. Jag går och sätter mig med henne i skuggan. Överallt springer hundar. Många ser ut som vildhundar, men har halsband. Vi ser en som ser ut som Pricken. Nästan överallt där vi har varit brukar det finnas någon vildhund som springer omkring på stranden och är enfärgad med en stor fläck. Tomas och jag brukar kalla den hunden för Pricken och han är liksom vår hund, oavsett om han dyker upp i Turkiet, Karibien eller Malaysia. Här är Pricken någon annans hund, men han ser lika loppig och sliten ut.

Det är en varm dag, säker uppåt 25 grader. Michelle tar av sig sin tröja och har bara sin röda kjol. Pontus har klätt på sig själv idag och har blå t-shirt, långärmad tunn tröja och ytterligare en blå t-shirt. Har tar av sig alla tröjorna och har bara sina blåa shorts. De hittar en sked i sanden och börjar bygga sandslott. Det bygger slott till Michelles kompisar: Belle, Snövit och Törnrosa. Sedan ska de bygga slott till Pontus kompisar, bl a Tyson, men så långt hinner de inte innan det är dags att gå hem. Michelle får låna en t-shirt av Pontus. Vi handlar lunch på vägen och äter med Tomas när vi kommer hem. Jag trodde att jag beställde samma canelloni som barnen åt igår, men i stället får jag en enorm schnitzel med pizzatäcke. Det ser ut som en pizza och Tomas blir så imponerad att han måste fota den. Sedan är det dags för Michelle att gå till skolan och Tomas följer med. Pontus spelar Bamse-spel på datorn. Tomas kommer hem och går strax därefter iväg med Pontus. Pontus har svårt att slita sig från datorn, men dagis lockar mer. Tomas och jag ska sedan träffas och titta på en lägenhet, men jag hittar inte husnyckeln och han går inte att nå på mobilen. Vi har bara en nyckel till lägenheten och antagligen har han den med sig, men fredag eftermiddag känns som fel tidpunkt att låsa sig ute. Till sist ringer han och visst har han nyckeln med sig. Emilia och jag kilar iväg till lägenheten. Den är omöblerad och bara på 70 kvm. Ändå är där tre sovrum. Allt är lite mindre och sämre än där vi bor nu. Priset är detsamma. Det känns lite tråkigt att byta ned sig, men det funkar. Vi ska höra av oss nästa vecka när vi har bestämt oss. Vi går hem igen. Tomas jobbar och jag underhåller Emilia. Sedan går jag och hämtar Michelle. Jag betalar 500 peso (x 2,7 för kronor) för bådas skolgång i en månad. Ana har hittat en språklärare åt oss, som ska höra av sig. Michelle får rida på mina axlar hem. Hon ser en pojke från sin klass och han hälsar glatt ”Ola Michelle!” Michelle vet inte vad han heter. Hon har litet svårt att lära sig namnet på sina skolkamrater, men två av dem heter Delfina och en heter flickan med lockigt hår. De är hennes favoriter. Hemma myser vi tjejer en stund innan vi går iväg för att hämta Pontus. De är lite bökigare när de går omlott, men samtidigt får man ha dem var för sig en liten stund och det är mysigt. Pontus kommer ut till oss på gatan. Det första han säger är att han vill att något barn ska följa med honom hem. Michelle ser en av Delfinorna, som är med och hämtar sitt syskon. En liten pojke kommer ut med sin mamma. ”Han, mamma, han vill jag ska följa med oss hem”, säger Pontus. På vägen hem går vi förbi en frisersalong. Jag har försökt motivera Pontus till ett besök tidigare, men han har inte varit intresserad. Här har de stolar som ser ut som bilar och jag frågar om han vill klippa sig där. Det vill han. Vi bestämmer oss för kort och Pontus tittar storögt på när frisören kapar hans kalufs. Han blir rakad i nacken också. Michelle är där hela tiden och vill känna på hans stubb. Det är spännande, men Pontus är jätteduktig och när han är färdig har vi fått en helt ny kille. Michelle vill också klippa sig, men inte lika kort. Hon är snabbt klar. Notan går på 24 pesos för båda. Väl hemma blir Tomas stormförtjust i Pontus nya frisyr. Pontus är också nöjd. Han ser ut som en dinosaurie, säger han. Barnen tar ett bad tillsammans. Vi planerar att gå till Carmen del Plaza, restaurangen med lekhörnan. Under tiden barnen badar börjar det dock att spöregna och åska. Det är första regnet sedan vi kom och det känns välbehövligt för att tvätta bort hundpinket från parkerna. Vi försöker vänta ut regnet genom att leka med Pontus Bayblades, men himlen är genomgrå och klockan är redan åtta. Vi funderar på att beställa hem mat, men alla är uppklädda och barnen är laddade för lekhörnan. Det slutar med att vi tar en taxi.Tomas föreslår att vi ska åka till den andra Carmel del Plaza, som ligger bara några kvarter från den första och som också har en lekhörna. De konservativt lagda barnen röstar emot, vilket ger mig utslagsrösten, eftersom Emilia röstar med mig automatiskt. Den andra Carmen Plaza har exakt samma meny. Lekhörnan är dock sämre, enligt Michelle. Fröknarna är inte lika snälla, troligen för att de inte pratar engelska lika bra. Ansiktsmålning blir det i alla fall. Pontus får en ödla på handen. Idag blir det bara en tårtbit till efterrätt, men den räcker till hela familjen.

Lördag 24 september

Jag hade nog trott att barnen skulle vara lediga ibland under veckan, så att vi kunde åka på längre utflykter, men framför allt Michelle vill då rakt inte skolka från skolan. Alltså är det helgerna som återstår för sådan. Idag går det dock inte, för idag är kalaset. Jag går iväg med alla barnen. Leksaksaffären ligger bredvid festlokalen. Vi vet inte vem vi handlar till mer än att det är en flicka som heter Maria Valentina och som vi antar fyller tre år. Michelle föreslår allehanda prinsessaker, men Pontus är bestämd. Hon ska få en läskig dinosaurie. Så vi köper en läskig dinosaurie.

Vi är bland de första som kommer. Matias, Valentinas pappa, kommer fram och pussas på kinden, förstås. Vi får veta vem som är födelsedagsbarnet och att hon fyller fyra. Hon är i klätterborgen och där hoppar Michelle och Pontus också in. Michelle får vara med på kalaset hon med. Fler barn droppar in. Det blir bara tre killar totalt, så det kan inte vara alla från dagis. Han med glasögon, som kramade Pontus första dagen på dagis, är där. Efter ett tag ska alla barn gå och sätta sig vid bordet. Där finns chips och coca cola. Tre unga fröknar är lekledare. De pratar förstås spanska och Michelle och Pontus ser lite bortkomna ut, men finner tröst i chipsen och colan. Sedan blir det uppställning på led och lite sånger. Av melodin och gesterna förstår vi att det är Imse Vimse spindel. Upp på övervåningen där det blir disco. De andra barnen dansar vild disco. Mina står i ett hörn och tittar på. Ljudet är öronbedövande. Många av de vuxna tycker att det är för högt och går ned och sätter sig. Jag undrar om det finns hörselskydd för barn här. Pontus och Michelle är med och leker lite. Sedan blir det korv. Valentina får på sig förkläde och kockmössa och ska servera. Hon vill inte ha kockmössa och det är okej det med. Det är ju hennes kalas. På korvarna är det något som ser ut som senap, men det är majonnäs. Barnen äter inte så mycket. De vuxna får korv. Jag sitter med Valentinas släkt och vänner och fikar. De pratar nog engelska, men jag försöker på spanska. Det går inte så bra, så jag får le en del i stället. Valentinas mamma undrar vad jag jobbar med och det visar sig att både hon, hennes man och ett gäng av de andra gästerna också är läkare.

Valentinas farmor bär runt på Emilia. Det är dags för tårta. Valentina får gå iväg och byta om till prinsessklänning och krona. Sedan står vi allihopa och ropar Balle! Balle!, eftersom V uttalas som B på spanska och det är hennes smeknamn. Vi går bort till ett stort träflygplan som hänger i taket och när en fröken drar i ett snöre ramlar det ut en massa godis. Alla barn roffar åt sig. Jag ber Michelle och Pontus att ge lite till Valentina och det gör dem. Pontus ger henne alla sina godisar, men får nya av en fröken. Efter tårtan börjar folk att droppa av. Tomas har kommit förbi och vi går hem tillsammans och äter lite riktig mat. Jag är kalastrött och sover sedan två timmar med Emilia. När jag har vaknat och duschat går Tomas och handlar. Jag tror att vi kommit överens om att han ska köpa middag, men det tror inte han. Klockan är åtta och jag tycker att det är för sent för att gå ut och äta. Jag ringer och beställer. Efter maten åker Tomas och Michelle iväg till Alto Palermo shopping mall och fikar och leker på det lilla ”tivolit” där. Hemma hade jag nog inte tyckt att de skulle åkt iväg klockan nio på kvällen, men gör det ju inte så mycket.

Michelle är lite speedad när hon kommer hem och det behövs en del tjat för att få henne i säng.

Söndag 25 september

Vi vaknar sent, frukosten är inte avslutat förrän vid tio. Solen skiner och vädret påminner om svensk sommar när den är som bäst. Vi beslutar oss för att ta tåget till San Isidro, ett område strax utanför stan med ett historiskt centrum och fina hus. Vi tar en taxi till tågstationen. Där står massor av folk och väntar. Det finns ingen ström och det har inte gått något tåg på en timme. San Isidro får vänta, istället blir det en promenad. Bakom tågstationen börjar parkområdet som sträcker sig bort mot våra kvarter. Det är en gångväg i vardera riktningen med en två meter lång gräsremsa i mitten. På ett ställe ligger en tjej på gräsremsan och solar i bikini. Det ser helt malplacé ut. Det verkar råda delade meningar bland lokalbefolkningen om vädret för klädseln varierar från bikini till varma jackor. Vi går förbi en liten sjö, där det är badförbud. Överallt i grönområdena råder febril aktivitet. Folk springer, går, cyklar , åker inlines eller spelar fotboll. Kanske är det likadant i Stockholm på våren, kanske finns det så få grönområden här att det blir mer folktätt och uppenbart. Det finns härliga klätterträd på vägen och Michelle klättrar upp i ett.

Det börjar kurra i magen och vi närmar oss köpcentret där vi köpte Emilias vagn förra veckan. Pontus är sliten och eftersom jag ändå bär Emilia, får han åka i hennes vagn. På köpcentret köper vi en fin resesäng till Emilia. Det förtjänar hon, som är en sådan ängel. Vi tar en taxi hem. Tomas föreslår att jag ska gå och träna. Jag är inte särskilt upplagd för det, men klär om och kilar iväg, rätt nöjd. In på gymmet, som är alldeles mörkt, och fram och hämta en vattenflaska i baren. Killen i kassen frågar vad jag vill. ”Du tänkte väl inte träna – det är stängt.” Just, ja, det är ju stängt mitt på dagen på söndagar. Nåväl, det jobbigaste brukar ju vara att få på sig träningskläderna. Hem igen och börja fundera på middagen. Det är jobbigt här, varifrån ska vi beställa? Vi tittar igenom menyerna på take-away och den som öppnar tidigast öppnar halv sju. Jag känner för att komma ut lite, så Michelle och jag går och handlar på Disco. Vi handlar massor av grejer som vi får hemskickade. Det är gratis. Middagsmaten tar jag dock med i en påse. Det är två olika grytor, potatis och färdigskuren fruktsallad. Det känns som att jag bara blir latare och latare här. Som att ju mindre man måste göra, desto jobbigare blir det att göra det.

Efter maten kommer resten av våra varor.

Måndag 26 september

Byggjobbarna är igång igen och börjar klockan åtta. Pontus har feber och är sliten. Han får stanna hemma. Emilia är snorig igen, men verkar må ganska bra. Under frukosten pratar vi om att barnen inte behöver komma in till oss på en gång de vaknar. De berättar att de har de visst inte gjort. Först låg de och gosade i Pontus säng och de visar glatt hur de gjorde. De är verkligen gulliga med varandra här. Viktoria, som är engelsklärare på Michelles skola, ringer. Vi har letat efter en privatlärare i spanska till barnen och även oss och hon är intresserad. Hon ska komma i morgon. Michelle undrar varför hon inte ska komma idag. Inget kan hända fort nog för henne just nu. Jag lämnar in henne i skolan och går hem igen. Pontus tillbringar dagen framför datorn. Han spelar Kalle kunskap Ettan och tittar på pedagogiska medicinska filmer på Infomedica. Tomas går iväg och kollar på lägenheter. De han hittar är helt okej, men antingen är det en bra lägenhet med dåligt läge – eller är det en sämre lägenhet med bra läge. Vi väntar fortfarande på den rätta.

Jag lagar svensk mat, korv med pasta. Tomas kommer hem och tar med sig Pontus och Emilia för att hämta Michelle. De går till parken och jag går till gymmet, som är öppet idag. Jag springer alldeles för fort på löpbandet, får håll och får smyga sista biten. Sedan lyfter jag vikter och känner mig jättestark. Hemma lagar jag mat igen. Det är första gången sedan vi kom hit som vi äter både lunch och middag hemma. Michelle och jag köpte kycklingklubbor igår. Jag tänkte steka dem i ugnen, men det är gasugn och jag lyckas inte få igång den. I stället blir det till att steka dem i de två ministekpannorna. (Jag tittade på Disco igår, men där fanns också bara ministekpannor.) Eftersom jag bara får igång två av spisplattorna blir det svårt att laga något till. Men eftersom lägstavärmen ger brända kycklingklubbor på utsida och råa på insidan, måste jag ändå fuska lite med micron. Det blir kokt potatis, kokt, färsk, broccoli och rå paprika (11 kr/kg) till. Det blir gott och jag känner mig både nyttig och duktig, men det är tveksamt om det är tillräckligt för att motivera till fortsatt matlagning. Det kostar inte många ören mer att beställa hem mat. Tomas tar en kvällspromenad medan jag nattar barnen.

Tisdag 27 september

Pontus kissar i sängen under natten. Det är första gången sedan vi kom hit. Av någon anledning har han fått blåskontroll här i Argentina. Jag byter i hans säng och stoppar om honom igen. När jag går upp med Emilia på morgonen ser jag att han har krupit över till Michelle. Klockan nio kommer Michelle över och säger att Pontus har kissat i hennes säng. Jag tror vi lämnar in en stor kasse tvätt i snitt varannan dag på tvätteriet.

Vi hinner knappt klart med frukosten innan Viktoria dyker upp klockan tio. Hon är ung, det vill säga yngre än jag. Hon pratar engelska med oss allihop och vi sätter oss vid matsalsbordet och pratar. Hon har med sig teckningar att färglägga för barnen. I början blir det helt förvirrat med både engelska och spanska, men när hon går över helt till spanska blir det bättre. Vi pratar färger, djur och en del annat. Michelle får ett vredesutbrott och går ut i köket när Pontus ska hämta korten med djur, men hon lugnar ned sig. Pontus tröttnar efter ett tag och går och sätter sig vid datorn. Michelle kämpar på, men det går förstås inte att lära sig massor av nya ord så där på en gång. Hon svarar ”Ano” på frågor, vilket betyder ”ja” på tjeckiska, men låter mer som nej på spanska.

Klockan tolv är vi färdiga. Vi bestämmer att Viktoria ska komma tillbaka på torsdag, men Michelle vill att hon ska komma varje dag. Jag tror att hon gillar henne lite extra för att hon har ett prinsessnamn.

Michelle klättrar på väggarna och Tomas tänker ta med henne till McDonalds för lunch och lite klättring där. Delar av skoluniformen saknas dock, så det tar tid att komma iväg. Till sist tar hon Pontus byxor, som slutar strax ovanför fotknölarna. Michelle tycker att de sitter bra, hon drar upp sina marinblå strumpor och är nöjd. Pontus vill gå på dagis. Han har ingen feber längre, utan är bara väldigt hes. De går iväg och Emilia och jag kommer efter. De hinner inte leka så mycket innan det är dags för Michelle att gå till skolan. Emilia och jag följer med. Vi stannar på vägen och handlar kakor till alla barnen. De brukar äta kex på eftermiddagarna och det ska man turas om att ta med sig. Idag ska Michelles klass åka iväg till teatern och öva. Om två veckor är det kvällsföreställning för föräldrarna, på engelska. Det ska bli spännande. Efter att jag har lämnat henne tar en sovandes Emilia och jag en promenad. Det är kul att gå runt och titta häromkring. Det kryllar av småbutiker, restauranger och annat. När vi kommer hem ligger Pontus och sover. Väl på dagis ville han inte vara kvar, utan fick följa med Tomas hem. Han sover i tre timmar. Jag ringer mamma och lite kompisar. Pontus vaknar och vill spela dator. Han säger att han har slutat på dagis. Eftersom han trivdes väldigt bra förra veckan, kanske det går bra igen när han mår bättre. Han kan ju inte sitta hemma och spela dator hela dagarna, utan då får vi ju hitta på något tillsammans.

Tomas hämtar Michelle och de går till parken en stund. De handlar middag på vägen hem och jag gör fruktsallad till efterrätt. Michelle kan inte sitta still under middagen utan får gå från bordet två gånger för att lugna ned sig. Jag har träningsvärk så att det är jobbigt att lyfta Emilia, men samtidigt känner jag att jag vill röra på mig. Jag joggar ned till gymmet och kör 20 minuter på trappmaskinen. När jag kommer hem går jag iväg igen och hämtar tvätten. Det är bara snett över gatan. Både hon i tvätteriet och portvakten undrar varifrån jag kommer. Det verkar inte finnas så många utlänningar här i Palermo. Jag tar ett bad med alla barnen i vårt lilla badkar. Det behövs inte så mycket vatten. Sedan äter vi fruktsalladen. Jag ammar och Tomas hjälper de två äldre med kvällsbestyren. Vi läser Tre grisarna ur boken Emilia fick i doppresent. Pontus vill inte läsa något läskigt. Efter ett tag somnar Michelle. Jag trodde Pontus sov också, men han sov ju middag så länge. När jag går förbi ligger han och tittar. ”Mamma, jag tycker inte att vi skulle ha läst om vargen.” – ”Nä, du vill bara läsa om snälla dinosaurier, va?”. Han nickar och nästa gång jag tittar till honom sover han lugnt.

Onsdag 28 september

Vi bestämmer oss för att gå på zoo och är där redan strax efter tio, vilket är tidigt för oss som sällan är klara med frukosten förrän vid tio. Pontus gillar björnarna bäst. Det finns isbjörnar, brunbjörnar och svarta björnar. Michelle har klubbdag med skolan och ska vara där redan kl 12. Hon och Tomas går iväg medan Pontus och jag tar varsin Hippohamburgare på zoot. Vi är kvar en stund och tar sedan en taxi till dagis. Eftersom vi är tidiga tar vi en promenad runt kvarteret. Jag köper ett diskställ, för i lägenheten finns bara en korg i vasken, så allting ramlar omkull hela tiden. Pontus säger att han har slutat på dagis och vill inte gå dit mer. Jag lovar att följa med in. Han är riktigt svårövertalad och säger att han vill gå hem, fastän dörren till lekrummet står öppet och en liten pojke kommer ut med en bil till honom. Det är väldigt olikt honom. Till slut går han in och jag sitter utanför dörren i trekvart. Han går förbi en gång och följer med sin klass in i ett annat rum. Allt verkar gå bra och jag tar en chansning och säger att jag vill gå hem, men att han kan vara kvar. Nädå, han ska också gå hem. Så vi går hem allihopa – utom diskstället, som jag glömmer kvar.

Tomas har tagit en långpromenad in till centrum och besökt Eva Peróns grav.

Nu skriver Tomas

Om man åker in mot stan heter nästa stadsdel Recoleta. Den anses vara lite exklusivare än Palermo, den gränsar nämligen till stadskärnan. Det handlar inte om några större avstånd. Från oss är det tre tunnelbanehållplatser (5 minuter) till Recoleta och ytterligare tre in till smeten.

En av det största sevärdheterna här i BA är kyrkogården i Recoleta och den var verkligen ”ball”. Om nu en kyrkogård kan vara det. Den avspeglar argentinarna ganska bra. Hur är argentinarna? Ett folk som gillar att se bra ut, njuta av livets goda och som gillar att visa att de är något. Eller som någon guide på kyrkogården sade. ”These maosoleums are only for show off”. På den här kyrkogården ligger bara de mest ”betydelsefulla” begravda. En annan sak är att argentinarna är ”cadaver culturists”. De hedrar sina mest kända personligheter på deras dödsdag och inte på deras födelsedag. Detta märks verkligen när man kommer till kyrkogården i Recoleta. Här har man nämligen byggt en massa mausoleer, det ena mer utsmyckat och mäktigt än det andra.

Som sagt en bra sevärdhet och det ställe där jag hittills har träffat flest turister (inget negativt). Jag hade läst att det skulle var lite ”Evita-kult” vid hennes grav, men jag hade ganska svårt att hitta den och när jag väl kom dit var det ”bara” några brittiska grabbar med nollkoll där.

Karta över kyrkogården http://www.buenosairesteinvita.com.ar/cementerio_paseo_virtual.htm

Evitas grav http://www.buenosairesteinvita.com.ar/familia_duarte.htm

 Han har nycklarna till lägenheten. Det finns bara en uppsättning och man får inte kopiera dem. Jag ringer honom och han tar en taxi hem. Under tiden går Pontus och jag till glassbaren. Jag vill inte att alternativet till att gå på dagis ska vara att gå och äta glass med mamma, så han får ingen glass. Men han får äta upp mina småkakor som jag får till kaffet. Sedan går vi och handlar tidningar. Pontus får en målarbok, Michelle en pysselbok och jag en mammatidning. När vi går hem är Tomas där. Han går iväg och hämtar Michelle klockan fem och de köper mat på vägen hem. Få matställen är öppna vid den tiden, så de går till Claudio som har en lite grillkiosk, där Tomas handlade lunch första dagen vi var här. De får vänta länge och under tiden bjuder Clowno (som Michelle kallar honom) dem på både läsk och tilltugg, vilket går väl hem.

Efter maten vill Tomas gå ut och tänker ta med sig Emilia. Då ber Pontus om att få följa med. Han som inte brukar vilja gå någonstans, vill att de ska gå till parken. Pontus är den som är svårast att ta med sig, eftersom han inte kan gå så fort och är tung att bära, men han när han ber om det är det svårt att säga nej. Så han och Tomas går iväg. När de kommer tillbaka har jag redan läst en bok och stoppat om Michelle. Hon är dock fortfarande vaken och vill höra sagan om vad de har gjort. De har varit i lekparken med karusellen och Pontus har åkt karusell och gungat. Tydligen var det fler barn i parken klockan åtta på kvällen än mitt på dagen. När de två äldre barnen somnat tar Emilia och jag en sväng runt kvarteret och handlar ett kilo glass i glassbaren. De har specialpris på onsdagar. Sedan köper vi en massa frukt som vi släpar hem. Frukt är verkligen billigt här. Ofta har de mindre fruktaffärerna dock frukten upplagd ut mot gatan, vilket inte känns helt fräscht om det är mycket trafik. Jordgubbarna är också billiga, men har mycket fastare konsistens än hemma och en sträv yta. Man kan inte få allt.

Torsdag 29 september

Viktoria kommer klockan 10. Michelle tycker att det är roligt att färglägga olika bilder. Hon räknar lätt till tio på spanska. Man märker hur frustrerad hon blir av att inte förstå och att inte kunna prata. Samtidigt gör det att engelskan verkar kännas som en lättnad för henne. När hon skulle svara på hur många det fanns av en sak, räknade hon först tyst för sig själv på engelska och svarade sedan på spanska. Sedan kom hon på att hon kunde räkna på svenska för sig själv. Hon blir lite uppspelt av situationen och när hon ska visa något av en särskild färg, börjar hon springa runt och leta efter saker. Pontus hoppar också in i leken och så springer de runt och hämtar och pekar på grejer och skriker ”azul!”, ”verde!”.

När Viktoria har gått går vi ned till parken. Pontus vill inte följa med, men har liksom inget val. Vi köper empanadas på vägen och har liten picknick. Karusellen är öppen och barnen får åka. Sedan bygger de sandslott till olika sagofigurer. Michelle ska gå till skolan, men vill bygga klart. Hon börjar springa runt och Tomas jagar henne. Det slutar med att hon blir jättegnällig och jag skäller ut henne. Hon är lite pryd och vill inte byta om offentligt utan får följa med Tomas in på en toalett. Till slut kommer de iväg, försenade. Pontus vill inte gå till dagis. Han får åka karusell och sedan gungar jag honom. För att få honom på bästa möjliga humör får han rida på mina axlar till dagis. Jag försöker peppa honom. När vi kommer fram vill han inte. Han tycker att jag ska följa med in, så då gör jag det. Egentligen hade vi ju räknat med en liten inskolningsperiod, men eftersom det gick så otroligt bra första veckan verkar det onödigt nu. Jag sitter utanför igen, men den här gången har jag lite att läsa. Han går förbi en gång och visar glatt sina gröna fingrar. Han har målat. Sedan kommer han ut och frågar efter sina dinosaurier. Vi hade sagt att han skulle få ta med dem idag. Han vill att jag ska gå hem och hämta dem. När jag inte vill det, vill han gå hem direkt. Fröken kommer och hämtar in honom igen. När det är dags för fika, tycker jag att han ska följa med mig och hämta Michelle, men då vill han inte, för han ska äta kakor.

Emilia och jag går iväg. Det regnar ute och vi är lite tidiga, så vi tar en liten promenad i regnet. Sedan står vi utanför porten och väntar på Michelle. Emilia vaknar och gnyr lite och genast är det en massa huvuden som tittar in och utbrister ”Que linda!”. När hon då ler mot dem blir de ännu gladare. Michelle kommer och vi går till ett konditori, eftersom hon har namnsdag idag och vi tänker köpa en tårta. I stället blir det lite olika bakelser. Jag går in i charkuteriet och köper två kilo kycklingfilé också. Sedan hämtar vi Pontus, och diskstället. Det är inte så kallt, men regnar fortfarande, så vi går och hämtar honom direkt, dvs en halvtimme innan han slutar. Fröken kommer ned med honom. Han hade engelskundervisning. Det var bra, tycker han. Jag tror att han har börjat på dagis igen. I morgon är dock dagis och skola stängda för planering.

Hemma steker jag kycklingfilé i ministekpannorna. Varför ska de vara så små? Tomas är och tittar på lägenhet och kommer hem när vi har ätit färdigt. Han har hittat en fin lägenhet på 110 kvm, här i närheten. Den är vad vi har letat efter, så han bokar den och imorgon ska de skriva kontrakt. Skönt att det är ordnat. Vi får lägenheten redan från måndag, utan att betala något extra, så vi kanske flyttar lite tidigare, eftersom det är så jobbigt att vakna av att någon försöker riva sovrumsväggen varje morgon.

Efter middagen äter vi kakorna. Det är chokladbakelser fyllda med dulce de leche, en sorts kolakräm. Ingen grädde. Det går inte att äta så mycket.

Tomas badar med barnen och sedan brottas de på sängen. Pontus vinner – säger han. Brottning är inget bra sätt att varva ned inför natten. Det tar lång stund innan de somnar, men de har i alla fall lärt sig att somna utan att jag sitter och glor på dem. I stället kan de ligga och prata lite och ibland kryper de över till varandras sängar. Jag kollar på teve. Eftersom vi har fler än 60 kanaler är utbudet varierat. På en kanal visar de en finsk film med Hells Angelskillar som försöker döda varandra. Ingen smickrande bild av finnarna eller Finland, men kul för mig. På så här långt avstånd hemifrån känns Norden väldigt hemma. Häromdagen knäppte jag över till en film och det tog ett tag innan jag förstod vad det var för språk. Det var norska. Jag har även sett några franska filmer. Men fransk film med spansk text blir lite för mycket för min hjärna.

Fredag 30 september

Under natten kommer Pontus in. ”Krama dig, mamma”, säger han. Han får en kram och går sedan och lägger sig igen. Mysigt förstås, men klart bättre på dagtid. Michelle ropar mitt i natten att hon fryser, så jag får gå och stoppa om henne. Emilia vaknar också två-tre gånger och vill ha mat. Jag är alltså inte helt utvilad när byggjobbarna väcker mig. Michelle är varm och jag tar tempen. 39,1°. ”Du har feber”. – ”Ja, men jag ska gå till skolan i alla fall.” – ”Vilken tur att skolan är stängd idag, då”. – ”Ja”, håller hon med.

Tomas åker iväg för att skriva kontrakt och jag försöker få lite ordning i lägenheten innan Viktoria dyker upp. Michelle har fått Alvedon och mår bättre och vi har inte heller något telefonnummer till Viktoria, så det går inte att ställa in. Barnen spelar Kalle Kunskap på datorn. Det vill de fortsätta med när Viktoria kommer. Hon står och tittar på länge, men får liksom inte vara med. Till slut får jag bryta och köra iväg dem från datorn. Då sätter de sig och målar. Pontus är också med och det hörs glada rop från dem med jämna mellanrum. Oavsett om de lär sig spanska eller inte, verkar de i alla fall gilla att ha en egen fröken. Billigt är det också. Hon vill ha 20 pesos per lektion. Normalt är en lektion ca 1,5 timme, men hos oss är hon alltid två timmar. Det blir en timlön på 27 kronor, så hon får lite extra.

Det är dags för lunch och Emilia och jag går ut och handlar. Det blir grillad kyckling, kokt potatis och sorentinos (tefatsravioli) och broccoli. Buffé, kan man säga. Barnen spelar sedan dator hela eftermiddagen. Tomas försöker locka med dem ut, men de vill inte. I stället åker han själv in till stan. Det är kallt ute och framför allt blåsigt. Även i lägenheten är det kallt. Jag tar ett bad med Emilia och som vanligt dyker det strax upp fler intressenter. Pontus hoppar i och sjunger för oss. Sedan kommer Michelle. Emilia och jag går upp och de badar vidare. Jag berättar att vi har fått mail från Björn som undrar om vi vill följa med på ett zoo utanför stan på söndag. Då ska de både få träffa Gabriella och Adam OCH gå på zoo. ”Jippie!” skriker de och kramas till Pontus hamnar under vattnet. Men han bara skrattar. När de kommit upp målar de lite i sina målarböcker och får lite mellis. Klockan sju går vi iväg till Plaza del Carmen och Tomas möter upp där. Barnen leker och vi sitter och pratar. Tomas har hittat en resa till Igazu falls, de vackra vattenfallen som ligger där Paraguay, Brasilien och Argentina möts. Ett hett tips är att den resan blir min 30-årspresent.