|
Oktober 2005 Lördag 1 oktober Vi slappar hela förmiddagen. Barnen kollar på tv och går runt i pyjamas. I morgon ska Björn och Lotta ta med oss till zoot utanför stan. Michelle och Gabriella gör upp planer. Till slut tycker Tomas att det får vara färdigslappat och tar med barnen till parken. Emilia och jag är kvar hemma. Flera timmar senare är Emilia utsövd och jag utvilad. De andra kommer tillbaka, uppspelta. Karusellen var igång i parken och där fanns en hoppborg och småbilar man kunde köra runt. Hela parken omges av små boutiquer och kaféer och Tomas föreslår att vi ska gå dit på kvällen. Det gör vi också, men först går jag iväg och tränar, nu när träningsvärken äntligen börjat släppa. När vi sedan kommer till parken är stämningen på topp. Barnen hoppar i hoppborgen och jag tar en promenad runt parken och försöker hitta något att äta. Kaféerna serverar bara pizza, empanadas och croissanter. Alla som sitter där ser väldigt inne ut och jag känner inte alls att jag passar in, trots att jag för en gångs skull klätt upp mig. Klockan är bara sju, så det är långt kvar till middagen för de flesta. Oftast öppnar inte restaurangerna förrän klockan åtta och normal tid att äta middag vid tiotiden på kvällen. Det slutar med att vi tar en pizza på ett ställe med god utsikt över parken, så att barnen kan åka karusell medan vi väntar. Tyvärr är det en gata emellan, så det går inte direkt att slappna av, utan det slutar med att Tomas går bort och passar dem. När vi sitter till bords kommer en lite flicka i tolvårsåldern förbi och vill sälja ett paket pappersnäsdukar. Hon blir helt fascinerad av våra walkie-talkies och står en lång stund och ropar Ola! i den ena. Efter maten går vi hem. Tomas beklagar sig lite över att behöva ställa väckarklockan på halvnio. Det var ett tag sedan vi gick upp så tidigt. Söndag 2 oktober Michelle vaknar före sex. Hon har frossa. ”Det känns som när jag hade feber.” Med stor möda får jag i henne en mosad alvedonhalva. Vid halvnio har hon 38,3. När vi säger att vi ska ställa in får hon frispel. Eftersom både hon och Pontus haft feber som varat bara några timmar, avvaktar vi lite. Hon verkar pigg och vill äta frukost, så till sist bestämmer vi oss för att åka. Vi tar en taxi till tågstationen. Efter att ha väntat en kvart kommer någon och säger att tågen är inställda. Nåväl, det var i alla fall en generös tidtabell. Vi tar taxi ut mot Tigre och blir upphämtade där. Björn och Lotta har två bilar, så vi får plats allihopa. Solen strålar och det är som en varm sommardag i Sverige. Tamaikén zoo är en riktig upplevelse. Allt ser nybyggt och otroligt fräscht ut. Gräsmattan får ej beträdas! Djuren har stora inhägnader och klätterställningen i apburen ser designad ut. Det är som en femstjärnig all-inclusive resort för vilda djur. Min favorit är när vi ser flodhästar galoppera i vattnet genom en glasruta. En sektion har bara djur från Patagonien och det är spännande att se vad som finns här i Argentina. Det är verkligen ett zoo som är roligt för vuxna, även om barnen också verkar trivas. Michelle håller Gabriella i handen och Pontus håller i Adam. Det är lite killarna mot tjejerna-tjafs, men på det hela taget är det verkligen mysigt. Pontus går runt utan att gnälla, även om han i slutet av dagen verkar närmast slutkörd. Barnen har blivit lovade glass, men överallt är det långa köer. I stället åker vi hem till Björn och Lotta, där Björn beställer hem tre kilo glass. Klockan är halv sex och vi sitter och väntar på glass. Måste hinna före Bolibompa… Vi äter massor av glass, dock inte alla tre kilona. Björn börjar leta efter billiga flygbiljetter till Igazu-vattenfallen till oss. Han och Lotta har tidigare drivit en resebyrå och har ett bokningssystem i sin dator. Som en egen resebyrå, för sig själva. Sedan börjar vi fundera på middag. Klockan åtta åker vi iväg till restaurangen. Det är vi och två andra barnfamiljer som kommer tidigt. Barnen leker ute på lekplatsen medan vi sitter i restaurangen. Det är riktigt mörkt, så vi ser de knappt. Inte hör vi dem heller. Barnen får pasta och kyckling. Michelle vill ha samma mat som Gabriella. Michelle vill prata likadant som Gabriella. Michelle vill heta Gabriella. Michelle vill vara Gabriella. Originalet är en gullig liten tjej, kopian är mest påfrestande. Pontus älskar Adam. Klockan är halv elva när Björn släpper av oss utanför vår lägenhet och vi konkar in tre sovande barn. Måndag 3 oktober Emilia vaknar klockan åtta. Byggjobbarna sätter igång. Donk, donk, donk. Vid halvtio vaknar Michelle och vi går och handlar frukost. På vägen köper vi knappar till Pontus. I hans gula bok finns ett meddelande att han ska ha med sig en grå golvtrasa, alla knappar man kan hitta hemma och stuvar av jeans och ull. När vi kommer hem sover Pontus fortfarande. Michelle väcker honom klockan 11. Jag steker ägg och korv till brunch. Tomas har gått iväg för att skriva kontrakt. Tydligen ska han betala kontant hyran för en och en halv månad plus en extra månad i deposition. Det blir över 20000 kr och vi får bara ut 10000 per dag i bankomaten. Jag försöker ringa Sverige och fixa detta. Klockan går och strax är hon tolv, då Pontus ska vara på dagis eftersom det är utflyktsdag idag. Han är jätteladdad och det känns bra. Det är stressigt att komma iväg och vi får skynda oss. ”Haha, vi har bråttom till dagis!”, inte ens det verkar störa honom. När vi kommer dit står vi och väntar medan förmiddagsbarnen går hem. En fröken undrar vad vi vill. ”Åka till klubben?” Hon ringer till föreståndaren på porttelefonen: ”Det är en mycket blond kille här som vill åka till klubben.” Tydligen är det bara Michelle som börjar tidigare de dagar hon ska åka iväg. Pontus börjar klockan två. Han ser lite ledsen ut när vi traskar hem igen. Michelle vill ge honom en godis som tröst, men det är ju inte lördag. Han blir snabbt glad igen även utan godis. Hemma spelar de Kalle Kunskap och strax är det dags att gå iväg igen. Först lämnar vi Michelle. På vägen dit möter vi Tomas, så efter att vi lämnat henne går vi fyra och äter glass på glassbaren. Det är ju måndag, även om det känns som att vi fyllde glasskvoten igår. När vi är färdiga där vill Pontus inte gå till dagis. Han vill inte åka till klubben. Vi går dit i alla fall. Fröken i dörren säger att de inte ska åka till klubben. Pontus vill inte stanna. Triceratops och spidermantelefonen ligger i andra ryggsäcken. Jag lovar att gå hem och hämta dem. Hem igen alltså och hämta leksaker och smutstvätten. In med tvätten på tvätteriet. Jag ser att de har gratis hemleverans, men det är nog jobbigare att hålla sig hemma en viss tid än att gå femtio meter. Hushållsarbete för de med pengar är mer en administrativ syssla här, där man försöker koordinera alla som ska utföra tjänster åt en. Visst är det bekvämare än att göra det själv, men det kräver ändå en del planering. När jag kommer till dagis är de på väg till klubben. Kanske hade jag missförstått den andra fröken? Pontus vill gå hem, men när vi förklarar för fröken att han måste svara i telefonen om spiderman ringer och visar att triceratops är med, blir han glad och stannar kvar. Jag går hem och på vägen hämtar jag tvätten och handlar blöjor. Det finns massor av olika märken här, Pampers, Huggies, Kiddies, som är håller samma standard som de i Sverige. De Pampers jag köpte var perfekta i passform men parfymerade. Det luktar konstigt och gör det svårt att lukta sig till om det är dags för byte. De är också de enda blöjorna som gett Emilia röd rumpa. Priserna är nästan som hemma. Sedan finns det billigare varianter som egentligen är helt okej, men känns lite plastiga. Jag var inne i en bebisboutique med allt för bebisar häromdagen. Där hade de bebisparfym. Emilia fortsätter dock med Sens Naturel. Hon har inte heller tagit hål i öronen här, som sina jämnåriga väninnor har. Annars tycker jag inte att flickorna är annorlunda klädda eller utsmyckade här än hemma och på vardagarna har ju alla skoluniform. Hemma packar vi lite inför flytten i morgon och sedan går Tomas och hämtar Michelle. De köper en glass i bägare som räcker hela kvällen, eftersom Michelle stoppar in den i frysen och tar några tuggor åt gången. De hinner bara hem så är det dags att hämta Pontus. Han är på bra humör. Klubben var jättekul och han har spelat fotboll. Han vill gå till klubben varje dag, men det alternativet finns ju inte. Tomas går ut och joggar och under tiden ringer Lucilla från lägenhetsförmedlingen. Vi vill ha kompensation för att vi flyttar tidigare och de erbjuder 100 dollar. Lite för lite för en vecka, när månadshyran är 1000 dollar, tycker jag. Tomas kommer tillbaka och badar med Pontus i ett badkar. Michelle och Emilia badar i det andra, men varmvattnet räckte inte riktigt, så jag kokar vatten och häller på. Maten kommer medan de badar. Idag blir det gnocci, lasagne och kyckling. Gnocci är små degklumpar och riktigt billig mat. Restaurangerna serverar det som ”den 29:e”, dvs bra att äta i slutet av månaden. Häller man bara på peppar och salt går det ner. De är lite dåliga på att krydda här. Efter maten tar Tomas en promenad. Pontus vill följa med, men klockan är halv åtta och det är lite för sent. Tycker vi, inte Pontus, som sov till elva. Det är inte lätt att få dem i säng, men det går till slut. Tisdag 4 oktober Viktoria kommer klockan tio. Hon är efterlängtad. Pontus vill också vara med och måla. Under tiden packar jag i ordning våra saker. Vi har massor av saker. För många. Emilia har en vaken dag idag. Efter att Viktoria har gått går Tomas iväg till McDonalds med Pontus och Michelle. När han är borta sover Emilia och jag beställer lunch, skriver på datorn och ringer några samtal. Bland annat ringer jag för att boka tid till doktorn som Valentinas mamma rekommenderade. Klockan är två på eftermiddagen. Jag förklarar att jag behöver vaccinera mitt barn. – ”Behöver du komma idag?” frågar kvinnan på andra sidan luren. Wow! I Sverige hade jag varit glad om jag hade kommit fram på telefon på första försöket och sedan fått tid inom två veckor. –”Nädå”, säger jag, ”det går bra i morgon”. - ”Kan du komma halv åtta?” – ”På morgonen?” –”Nä, på kvällen.” Jag ska nog inte söka jobb som doktor här! Sedan vaknar Emilia. Hon verkar trött, men kan inte somna, så jag kränger på mig babybjörnen och går ut. Portvakten tittar på mig. ”Hace frio”, säger han. Jag har bara t-shirt på mig. Emilia har visserligen långärmad tröja och byxor, men ingen mössa. ”Vi är från Sverige”, svarar jag kallt. Men han har rätt. Ute är det verkligen kyligt, tio grader max. Himlen är gråmulen. Vädret växlar verkligen snabbt här. Även om himlen är klarblå kan det vara allt från fem till 25 grader. Emilia och jag tar en sväng runt kvarteret. Jag bär henne vänd mot mig, eftersom jag tänkte att hon skulle sova. Hon verkar föredra att bäras framåtvänd, för hon vrider nästan nacken ur led för att kunna se vad som händer. Hon somnar inte i alla fall och vi går hem igen. Portvakten känner på hennes händer och huvud och tycker att hon känns kall. Visst borde hon ha haft mössa, men jag tycker nog att lokalbefolkningen är lite klen. Jag klarade mig bra i bara t-shirt, men de flesta hade jacka och några till och med halsduk. Barnen verkar inte gå ut när det är kallt. De åker inte till klubben om det duggar. Några galonställ har jag inte sett till i affärerna. Strax efter två kommer Tomas hem med andan i halsen. Har jag packat alla grejerna? Han måste åka om tio minuter. Jag har knappt packat någonting, utan trodde att det var det vi skulle göra nu. Nej, han måste till nya lägenheten, för mellan halv tre och sex kommer de och installerar bredbandet. Vi slänger snabbt ned allt vi hittar i resväskorna. Han kommer iväg lite sent och tydligen har de gått precis när han kommer. Jag fortsätter att packa och Tomas hämtar Michelle. Emilia är lite orolig, så det går inte så fort, så länge hon är vaken. Klockan fem hämtar jag Pontus på dagis. Han är på gott humör och smiter in i leksaksaffären och börjar berätta vilka gubbar som är ”coola”. Vi hämtar sista resväska och hoppar in i en taxi och åker till nya lägenheten. Tomas har haussat nya lägenheten så mycket att jag först blir lite besviken. Visst är den fräsch, men totalbetyget blir nog samma som för förra stället. Möblerna är finare, men köket sämre. Köket är inget prioriterat rum i argentinska hem, eftersom det är meningen att hemhjälpen ska hålla till där. Själva maid´s quarters är också nedprioriterat. I den här lägenheten har hon ett smalt rum med en galonbäddsoffa i. Badrummen är fina, men vi har inget badkar här, vilket är synd för barnens skull. Barnen får dela rum här, så det är bra att de inte vant sig vid egna rum. De har en fin säng i mörkt trä med en utdragbar madrass under. Hela lägenheten har ljusblå heltäckningsmatta som känns ny och fräsch. Fönstren vetter in mot gården, så här lär vi inte störas av buller. Nere på gården ser vi en härlig pool, men den tillhör ett annat hus, så den har vi inte tillgång till. Efter att Tomas hämtat Michelle gick de och storhandlade och den maten levereras nu. Sedan äter vi någon konstig köttfärslimpa med potatissallad. Köttfärslimpan smakar skumt och jag undrar vad de malt ned i den. Pontus vill inte äta alls utan trilskas. Till slut säger jag till honom: ”Kan inte du gå in på ditt rum och komma tillbaka när du är snäll?” I vanliga fall brukar han protestera, men nu ler han bara glatt: ”Jovisst.” Det dröjer väldigt länge innan han blir snäll så jag går för att se vad han gör. Dörren till barnkammaren är stängd. När jag öppnar kommer Pontus ut med spjuvermin. Han har en dinosaurie i ena handen och håller den andra för munnen. ”Vad gör du?” Jag får ett leende till svar. ”Äter du någonting?” Han skakar på huvudet och pekar på Emilia. När han tar bort handen från munnen ser jag en brun smula på hans läpp. ”Äter du kakor?” Inte konstigt att han inte kommer ut och äter. Han sitter ju och äter kakor. Vilken filur! Som morfar skulle ha sagt. Mycket tjat och skrik senare har han fått i sig lite mat. Tomas och Michelle går ut på promenad och rekar parker. När de kommer tillbaka är det dags för dusch, vilket generar mera skrik. Emilia är nog det av våra barn som skriker minst. Klockan nio ligger Michelle och Pontus i sina sängar, men klockan är närmare tio när de somnar. I morgon får de gå upp tidigare. Jag ställer klockan på kvart i nio. Vi behöver ju inte överdriva… I den här lägenheten finns en tvättmaskin och Tomas sätter på en tvätt. En halvtimme senare är golvet dyblött, ända ut i köket. Det verkar vara stopp i avloppet. Onsdag 5 oktober Michelle vaknar klockan åtta och går upp och målar i målarboken hon och Tomas köpte igår. Emila vaknar också. Tomas åker iväg för att lämna tillbaka nycklarna till förra lägenheten, men de kommer aldrig. ”Vi hade ju inte bekräftat tiden”, tyckte de. Jag får med mig barnen till parken. ”Dog wash-parken”, som Michelle kallar den, eftersom det ligger en salong för hundar där, som heter just Dog wash. Framför oss på vägen till parken går en flicka i Michelles ålder med sin mamma. De ser väldigt ryska ut. Flickan har en lång kappa, som går nedanför knäna. Hon ser mer ut som att hon ska på teater än till parken. De gungar bredvid oss och jag hör dem prata på ryska om vilket språk vi pratar. Engelska, tror flickan. Franska, tror hennes mamma. ”Svenska”, säger jag. Jag pratar lite med mamman. Pappan jobbar här och de har bott här i sex år. Flickan, Tereza, är född här och går i skolan. ”Det är en bra skola, men nästa år tänkte jag ha henne hemma och undervisa henne själv”, säger mamman. Fattar jag rätt??? Hon säger att de ska lära sig franska tillsammans också. Låter helskumt, tycker jag. Mamman säger dessutom att hon är spansklärare och erbjuder mig lektioner. Jag sparar hennes telefonnummer telefonen, mest av artighet. Varför ska man ta språklektioner av en utlänning i Buenos Aires, där det kryllar av språkskolor och språklärare. Tomas kommer ned till parken och Michelle och jag går och handlar lite vatten. Hon ska ha matsäck idag. Vi har lagt ned en skinksmörgås och ett äpple. Förra veckan blev hon retad för att hon hade ett äpple med sig, men hon vill ha ett i alla fall. Bra! Hon får med sig några kex också, eftersom de andra barnen verkar ha allehanda godsaker i sina matsäckar. Det är kö i affären och det blir bråttom till skolan. Michelle och jag hoppar in i en taxi och hinner precis. Jag försöker promenera tillbaka, men inser att jag inte alls vet var vi bor. Det slutar med en taxi. I parken möts jag av grabbarna och en hungrig Emilia. Efter att Emilia fått sin lunch, går vi andra iväg till en restaurang. Vi tar dagens, vilket är hamburgare. Pontus är glad och charmig. Vi pratar om hur gammal han är och han svarar ”Tres y medio”. Vi blir lite imponerade av den sista halvan, men han säger bara ” Jag sa ju att jag kunde spanska”. Till kaffet får vi små kakor som ser ut som hamburgare och Pontus trycker glatt i sig dem, varpå kyparen kommer med flera till honom. Tomas tar Pontus till dagis och jag går hem för att släppa in bredbandsinstallatörerna. De kommer vid tretiden. Väldigt artiga är de, men de tar inte av sig skorna när de går in. Maria, ägaren till lägenheten, kommer tio i sex för att kolla tvättmaskinen. De luktar illa under vasken också och hon lovar at rörmokarna ska komma imorgon. Dessutom har vi problem med ena toaletten. När man spolar forsar det vatten i toaletten och det fortsätter i upp till tio minuter. Tomas hämtar barnen. Emilia har en sovdag och är inte vaken mycket idag. Efter middagen åker hon och jag till doktorn. Taxi stannar utanför en dörr som leder in i en smal korridor med en bänk längs ena väggen. När jag sitter på bänken och sträcker armarna rakt fram har jag bara en decimeter kvar till motsatta väggen. Det är väntrummet. Längs in finns en toalett. Dit kommer man genom att hoppa över lite leksaker som ligger spridda på golvet. Jag får vänta en kvart innan jag får komma in. Mottagningsrummet är inte ens tio kvadratmeter. Det finns ett litet bord att lägga bebisar på, men ingen brits till de större barnen. Det ser mer ut som ett ombonat kontor än en mottagning. Dr Alejandro Ellis talar som tur är utmärkt engelska. Jag berättar varför jag är där och han antecknar. Emilias journal är ett litet kort i A5-storlek, där han skriver ned vilka vaccinationer hon fått, att hon har två syskon och att ingen av föräldrarna röker. Han skriver att hon får AD-droppar och undrar om hon får järn också. Järn? ”Det behövs om barnen dricker komjölk.” Komjölk? Spädbarn? Om man inte ammar får de väl mjölkersättning? Han förklarar att modersmjölkersättningen här är väldigt dyr och att de som inte har råd ger sina barn utspädd komjölk i stället och att man då måste komplettera med järn. Jag känner mig glad och tacksam för att jag är rik och har råd att erbjuda mina barn det bäst som finns. Dr Ellis undersöker, väger och mäter Emilia. Jag har med hennes kurva från Sverige och för in värden. Hon är fortfarande på översta kurvan i längd, men har hoppat ned till näst översta i vikt. Emilia ler sig genom undersökningen, trots att hon har blivit väckt för att medverka. Hon har bajsat och jag har ingen tvättlapp med mig och det finns inget papper i mottagningrummet. Jag torkar så gott det går och sätter på en ny blöja. Dr Ellis ser lite besvärad ut. Han är nog den porteno (Buenos-aires-bo) som varit minst charmad av Emilia hittills. Konstigt eftersom han är barnläkare. Han skriver vilka vaccinationer Emilia ska ha på en lapp och sätter på en stämpel. Det är remissen till vaccinationscentralen. Coolt! När jag går ut är han färdig med administrationen. Man kanske skulle jobba här… Vår reseförsäkring täcker inte planerade besök utan jag får betala ur egen kassa. Det kostar 130 kr för besöket. Jag ska nog inte jobba här… Dr Ellis insisterar på att ringa efter en taxi åt mig. Gullgubbe! Jag säger att jag nog kan vinka till mig en med han insisterar som sagt. Resultatet blir att jag väntar en kvart och ser flera lediga taxibilar åka förbi. Till slut ger jag upp och vinkar till mig en. När jag kommer hem är barnen på väg i säng. Michelle har svårt att somna. Hon berättar att barnen i skolan är dumma mot henne. Hennes favorittjejer Delfina och Delfina säger ”No!” när hon vill vara med och leka. Och några andra barn retar henne. Jag frågar om det är lite eller mycket jobbig och hon svarar lite. Ändå blir jag förstås beklämd. Hon har ju stormtrivts i sin skola. Jag tror ändå att det hela beror på språkförbistring och att de andra barnen är nyfikna, men inte vet hur de ska närma sig henne. Torsdag 6 oktober Emilia och jag tillbringar en halvtimme tillsammans klockan sex, men vi lyckas somna om båda två och vaknar inte förrän klockan halv tio. Tomas fixar frukost. Det kommer rörmokare för att laga rörledningarna i badrummet och en annan gubbe fixar avloppet. Juan, portvakten, är också med. Han verkar fungera som vaktmästare i huset också. Klockan tio kommer Viktoria, så vi har fullt hus. Tomas och Emilia går iväg till banken och betalar de sista pengarna för lägenheten. På vägen hem beställer han kinamat, som levereras en kvart senare till porten. Efter maten hoppar Michelle, Pontus och jag in i en taxi och åker till Michelles skola. Jag följer med in för att prata med Lorena, Michelles fröken, om att hon inte får vara med och leka. Alla barn är ute och leker på rastgården och det är väldigt stojigt. Lorena ser förvånad ut när jag berättar vad Michelle sagt. Hon lovar att prata med delfinorna. Pontus vill inte gå till dagis. Det har han gjort klart redan hemma. Men eftersom han varje kväll säger att det roligaste han gjort under dagen var att vara på dagis, får han gå i alla fall. Vi köper kakor som han kan bjuda sina kompisar på. Triceratops och Spikedinosaurien är med i ryggsäcken. När vi pratar om vad han brukar göra på dagis blir han jätteglad, men vid porten vill han inte gå in. Fröken övertygar honom och han följer med in utan att protestera. Jag promenerar tillbaka till lägenheten. Det är ju lite längre nu när vi har flyttat och tar ca tio minuter utan barn. På vägen går jag in hos några bilhandlare. Vi funderar på att köpa en bil och sedan sälja den, eftersom det blir dyrt att hyra för en längre tid. En ny bil kostar minst åttio tusen, så vi vill gärna hitta en begagnad, men det är svårt. Väl hemma tar jag över Emilia. Någon av oss måste vara hemma, eftersom de som höll på i badrummet ska komma tillbaka på eftermiddagen. Det gör de också. Sedan bankar de och slår så att det låter precis som i gamla lägenheten. De gör ett 15x15 cm stort hål genom väggen in i sovrummet för att komma åt. Tomas åker och hämtar barnen. Rörmokarna städar upp lite och lovar att komma tillbaka och göra hålet ännu större i morgon. ”Tur att vi gjorde det här nu, för annars hade det kunnat bli översvämning i hela lägenheten.” Ja, hurra, vilken tur vi har! Fredag 7 oktober Rörmokarna kommer tillbaka som utlovat, men tidigare än vad som sagts. Halv nio är de där. Och bankar… Jag tar med mig barnen till zoot och där träffar vi Viktoria som planerat. Vi köper ett pasaporte som ger oss tillträde till alla attraktioner. Zoot är nästan vår närmaste park, så vi går ofta dit för att leka och titta en stund och då köper vi bara inträdesbiljett. Idag är det festligare. Vi köper en hink med pellets och kex att mata djuren med. De får gå in i ormhuset och regnskogen. De får åka båt runt på en liten pöl med Viktoria, medan Emilia och jag stannar iland. Sedan är det dags för lunch. Viktoria åker hem och vi sätter oss med varsin Hippohamburgare. Från serveringen ser man rakt ned på en liten damm där det simmar uttrar och sköldpaddor. I mitten av dammen finns en liten ö där det bor massor av Herr-Nilsson-apor. Solen skiner och vi är glada. Vi hinner med en snabbt besök hos Pontus ”kompisar” surikaterna och en tur på karusellen innan vi tar en taxi till skolan. Nu när jag skriver det tycker jag att det låter som att mina barn har det rätt lyxigt här. Efter att vi har lämnat Michelle går Pontus och jag till dagis. Han säger något om att han inte vill gå, men när vi kommer fram är han inställd på att gå in. Hans fröken säger alltid att han har varit glad och haft roligt när man hämtar honom. Och det säger han själv också. Tomas och jag har stämt träff vid dagis och vi tar tunnelbanan in till stan tillsammans med Emila. Vi går runt i Microcentro och tittar på vackra byggnader. På väg tillbaka till Palermo, där vi bor, går vi förbi ekonomiska fakulteten på universitetet och Tomas går in för att höra om de är intresserade av en gästföreläsning. Emilia och jag går och tittar utanför. Där är ett litet torg fullt av människor som sitter eller ligger och pratar. I små stånd säljs småkrafts och begagnad kurslitteratur för läkarstudenter och ekonomistuderande. Tomas kommer ut efter ett tag. Han har lämnat sitt telefonnummer och de ska höra av sig. Emilia och jag tar en taxi och hämtar Michelle. Hon är glad och har haft roligt, som vanligt. Vi går till Carmen del Plaza och jag fikar medan hon leker i lekhörnan. Tomas hämtar Pontus en timme senare och de kommer dit. Det är idag Pontus är bjuden på födelsedagskalas till McDonalds. Inbjudningskortet sitter i hans kontaktbok. Födelsedagsbarnet heter Cele. Vi frågar servitören om det är en pojke eller flicka. Celest är förstås en flicka. Jag tar med alla barnen. Försöker ta ut pengar i bankomaten på vägen, men får inte ut några. Vi måste köpa en present och går till leksaksaffären. Pontus vill köpa en dinosaurie, men vi har inte råd. Då vill han köpa en bil. Michelle protesterar. – ”Näe, Pontus. Vi ska köpa någon tjejgrej. Kommer du inte ihåg när du köpte en dinosaurie till Valentina. Först ville hon inte ha den. Sedan ville hon ha den.” Jag håller med henne och föreslår ett pussel. Michelle föreslår rosa tjejgrejer. Men Pontus har bestämt sig. Så vi köper en bil. Kalaset är i full gång när vi kommer. Pontus är lite blyg, men de flesta barnen går på hans dagis och han börjar leka med Maxi, som är ännu blygare. Celeste blir glad för bilen. Det blir hamburgare, godis och tårta. En liten flicka visar mig två dinosaurier hon har med sig. Jag tar upp Pontus två dinosaurier från vagnen och hon förstår direkt att det är hans. ”De ska jag ge till Pontus” säger hon. Efter maten säger Pontus att han vill gå och leka med flickan med dinosaurierna. Både han och Michelle är kalasnöjda och jag hittar en tvåpesosedel i fickan, så vi har råd att ta en taxi hem. Lördag 8 oktober Lotta ringer på förmiddagen och säger att de är på väg in till stan. Vi kommer överens om att gå på zoo tillsammans. Barnen blir alldeles till sig. Jag vill gå och träna. Visserligen har jag redan ett månadskort på gymmet vid förra lägenheten, men dit måste man nästan ta en taxi. Det ligger ett gym mittemot vårt hus, så jag går dit och köper ett nytt kort. Ett månadskort kostar 170 kr. Det är ett fräscht och modernt gym. Jag hoppar upp på löpbandet. Ur högtalarna strömmar Roxette och jag springer på och nynnar ”Sleeping in my car…” Kan det bli bättre? Jag hämtar mitt månadskort på vägen ut. – ”Om du vill komma i eftermiddag har vi öppet mellan fem och åtta.” – ”Måste jag komma igen?”. Jag tycker att man är duktig om man tränar två-tre gånger i veckan. På vägen hem hämtar jag tvätten. När jag kommer hem tycker jag att det känns fånigt att ta hissen när jag har varit och tränat. Precis som i förra huset finns det två lägenheter på varje våning och båda har varsin hiss, som stannar utanför lägenhetsdörren. Sedan finns det en trappuppgång med hiss och då kommer man till köksdörren. Det är den vägen alla som ska leverera något eller jobba tar. Alltså finns det tre hissar i huset och alla är så små att vi inte får in barnvagnen och hela familjen samtidigt. Jag bestämmer mig i alla fall för att ta trapporna upp till femte våningen där vi bor. Belysningen slocknar väldigt fort och då blir det absolut kolsvart och jag får treva mig fram tills jag hittar en ny strömbrytare. Det händer två gånger på vägen upp. När jag kommer upp, med en stor tvättpåse i vardera handen, ringer jag på dörren eftersom mina nycklar bara fungerar i andra dörren. Ingen öppnar, eftersom Tomas tagit med sig barnen och gått till zoot. Alltså får jag ta hissen ned igen och ta den andra hissen upp. Sensmoral: Det är inte fel att ta hissen fastän man nyss har gått i trappmaskin eller sprungit på löpband. Efter att ha duschat och fixat i ordning lite hemma kilar jag iväg till zoot. Jag hittar min familj och strax därefter kommer Lotta, Björn, Gabriella och Adam. Det blir en härlig dag på zoot. Solen skiner och det är varmt och skönt. Aldrig förr har vi sett så mycket folk på zoot, men vi brukar ju gå dit på vardagarna. Det blir Hippohamburgare till lunch idag också. Till slut har vi sett alla djur och går hem till vår lägenhet allihop. Barnen börjar leka och vill först inte alls gå iväg till någon restaurang, men de är hungriga. Det märks på åtgången av de kex vi ställer fram. Vi går till vår stamrestaurang, Plaza del Carmen och tar vårt vanliga bord. Idag är det inte vår vanlige servitör, Marcos, som har vårt bord, men han är där i alla fall. Barnen leker i lekhörnan medan vi vuxna sitter och pratar. Ett vinnande koncept. Det tar lite tid att få notan och klockan är elva när vi skiljs åt vid vår port. Michelle och Pontus somnar så fort de lagt sig i sina sängar. Söndag 9 oktober Michelle vaknar redan kvart i nio och jag säger åt henne att gå och lägga sig och sova lite till. Vi har nog vridit till dygnet lite. Hon går upp i alla fall och Pontus vaknar strax därefter. Vi beslutar att ta bussen ut till San Isidro. Kollektivtrafiken är väl utbyggd här, men verkar ändå underdimensionerad. Det kommer buss på buss och ibland kan man se tre samtidigt och ändå är de ofta nästan fulla. Det finns ju tunnelbana också, men för det mesta finns det bara trappor och det är lite jobbigt med barnvagnen. Vi tar i alla fall buss 60. Tydligen åker inte alla bussar med samma nummer exakt samma väg, vilket försvårar valet av buss. Tomas går på först och bär den hopfällda vagnen. Jag bär Emilia i babybjörnen. Samtidigt ska jag betala och det går bara med mynt, som man stoppar i en automat. Det kostar 2.50 och jag har nästan bara fem- och tioöringar. Bussen åker och jag försöker hålla balansen med Emilia medan jag stoppar i mynt. När jag stoppat i massor av mynt saknas fortfarande 30 öre. Det står folk och väntar på att få köpa biljett efter mig. Då ramlar alla pengarna ut, eftersom det gått för lång tid! En snäll farbror frågar hur mycket jag behöver och ger mig det som saknas. Jag sätter mig ned med Emilia, för det är alltid flera som erbjuder en sittplats när man kommer med barn. Michelle sitter en bit bort och Pontus och Tomas sitter längre bak. Michelle kommer och sitter i mitt knä. Det är mysigt men bussen kränger så att det är tungt att hålla i henne. Vi åker minst en halvtimme innan vi hoppar av i San Isidro. Pontus håller nästan på att somna på bussen, men ändå går det bra att gå en bit tills vi kommer till katedralen, som är en av sevärdheterna i San Isidro. Först äter vi lunch på en fin restaurang. Vi har fått höra att det bor många amerikaner här och det verkar stämma för överallt runt omkring oss pratar man engelska. Vi sitter ute i solen och äter oxfilé. De har en fin klätterställning också, men den är uppställd över klinkergolvet, så det är ganska nervöst när barnen leker där. En flicka i åttaårsåldern leker med sin lillebror. Michelle vill leka med flickan, men vågar inte fråga utan springer efter henne i stället. Hon knuffar lite på henne. Jag tror att hon försöker leka kull, men flickar tycker nog mest att hon är otrevlig. Tomas och jag försöker peppa Michelle att fråga om de ska leka, men hon vågar inte. Katedralen är stor, men inte särskilt utsmyckad och efter en snabb titt är vi klara och går ut på torget. Det är fullt av små stånd där de säljer hantverk. Vi har fått en lapp i handen med namnet på ett kafé. Vi går dit och det är ett härligt ställe med uteservering på en liten gård. Solen skiner och vi beställer kaffe och färskpressad juice. Till detta tar vi en brownie och en lemon pie, två klassiska bakverk här. På kaféet finns en utställning, så barnen och jag går runt och tittar på tavlor medan vi väntar. Sedan får Michelle en griffeltavla att måla på. Alla är vänliga och trevliga mot oss här och många kommer fram och småpratar, framför allt äldre. Flest kompisar har Emilia. Plötsligt ser man att några sitter och ler och då är det hon som har varit framme och tittat på dem och lett lite. Tomas går i förväg och vi håller kontakten via walkie-talkies. Han tipsar om en enmansföreställning på torget och vi går dit. Det är en man med en handdocka. Michelle Älskar framträdandet och smiter snabbt uppför trappan och slår sig ned på en bra plats. Det ser roligt ut när hon sitter inklämd mellan främlingar. Tomas dyker upp bakom mig och köper en sockervadd. Plötsligt ser vi Michelle komma springande längs trappan, desperat letandes efter ett sätt att komma ned. Hon har sett sockervadden. Nedanför torget ligger tågstationen och den är en attraktion i sig. Den trafikeras bara av Tren de lan Costa, ett turisttåg som går norrut från centrala Buenos Aires, utmed kusten. Man köper en endagsbiljett och så hoppar man av på flera olika ställen och tittar. Tågen går var tjugonde minut, så när man är färdig åker man vidare. Därför är tågstationen i San Isidro full av liv. Det är livemusik och massor av folk som går runt i butikerna eller sitter på fik och restauranger. Michelle och Pontus hoppar hoppborg och jag gå runt och tittar. Vi hoppar på tåget och åker en station. Hela perrongen är en enda stor loppmarknad där de säljer saker som vi inte alls vill ha, bland dessa trasiga leksaker och slitet porslin. I stället går vi ned mot stranden. Vi befinner oss på en stor sportklubb. På en rink pågår sydamerikanska mästerskapen i inlines hockey. Nedanför åker man skatebord på ramp. Bredvid ligger kite-board-surfingskolan. De som inte sportar själva ligger på gräsmattan, som är närmast täckt av unga människor som umgås. Vi tittar ut över havet och ser segelbåtar och surfare. När vi hoppar på tåget igen är det ganska fullt och vi får stå och trängas. Vi åker till ändstationen och därifrån tar vi en taxi hem, för klockan är över sex och barnen är helt slut. Alla tre somnar i taxin. Michelle vaknar när vi kommer till lägenheten, men Pontus halvsover sig genom tandborstning och pyjamaspåklädning. Vi beställer hem pizza, för det kan man få levererat under hela dagen och slipper vänta på att restaurangerna ska öppna köken. Det har varit en härlig dag. Måndag 10 oktober Idag är det helgdag av någon anledning. Michelle och Pontus är ledig från skolan. Vi bestämmer oss för mera sightseeing och tar tunnelbanan till Porte Madero. Det byggdes först som en hamn, men den blev snart för liten och nu är det istället bostads- och rekreationsområde. Solen skiner, men för oss avlöser den ena konflikten den andra. Det börjar med att barnen förstås vill ha glass eftersom det är måndag. Michelle vill inte låta Tomas smaka på hennes glass och det slutar i storbråk. Det är inte lätt med barnuppfostran! Till slut går Tomas iväg på egen hand och barnen och jag äter korv och går sedan till en stor park där det finns både lekplats och underhållning. På ett ställe är det dans. En lärare står längs fram och visar hela publiken hur de ska dansa salsa. Det svänger! Mitt humör är dock förstört för hela eftermiddagen. Inte ens en chokladmousse gör mig på bättre humör. Vi börjar gå hemåt och går förbi ett casino. Det är en stor båt som ligger i hamnen. Jag går in och tittar. Nedervåningen är full av spelautomater och nästan alla är upptagna. I mitten spelas kort och roulette och även här är nästan alla bord fulla. Till översta våningen släpps man bara in om man ska spela för mer än 500 dollar.
11 oktober Michelle har blivit myggbiten under ögat och är rejält svullen runt hela ögat. Victoria kommer klockan tio och då ligger Pontus fortfarande och sover. Han kommer upp efter en stund och är med. De sitter och målar. Barnen kan alla färger nu och räknar till tio utan problem. Djur kan de också. När vi skulle åka till Tigre förtydligade de: Tigre, no León! Pontus frågar alla han träffar ”Co´ te llamas?” och de svarar glatt. Jag går och tränar och lagar sedan lunch. Efter lunchen tar Tomas barnen till skolan. Sedan ska han hämta våra biljetter för resan till Iguazu. Emilia sover, men när hon vaknar går vi ut och sätter oss på ett kafé. Vi hämtar upp Michelle och tar tunnelbanan till vaccinationscentralen. Emilia får en spruta i benet. Hon ser lite förvånad ut, men säger inte ett knyst. Hon ler bara mot doktorn. Han varnar för att det kommer att göra ont närmaste dygnet. Vi får lite bråttom och tar en taxi till Pontus dagis. Han har blivit riven på kinden idag, berättar fröken, men annars är allt bra. ”He is such a nice boy!” Pontus är glad. Han blir imponerad av Emilias krokodilplåster och vill kolla på det flera gånger. Vi går hem och tittar i skyltfönster på vägen. Tomas är inte hemma än när vi kommer. Jag lagar mat – igen! Börjar detta bli en otäck vana? Onsdag 12 oktober Det blir korv till frukost för barnen eftersom det är matsäcksdag för Michelle och den brukar bli lite skral. Vi går iväg till kissparken. Själva lekplatsen är okej, men runt omkring ligger folk och halvsover på parkbänkarna och det luktar urin. En gång såg Tomas en kille som låg på sidan på parkbänken och kissade ned under ryggstödet. Vad gör man inte när det trycker på? Det ligger en urinoar där och den bidrar väl också till lukten. Jag tar med mig Michelle och går för att handla massäck. Vi köper färdiggjorda mackor med salami och ost och några kakor som ser ut som stora pepparkakor, men smakar mer som digestives. Vi kommer till skolan kl tolv. Alla barnen sitter i trappan och jag skulle ha lämnat Michelle där om det inte varit för att vi ska leta reda på hennes ryggsäck som fröken tog hand om igår. Vi har diskuterat att ändra Michelles schema så att hon går heldagar två dagar i veckan, eftermiddagar två dagar i veckan och sedan är ledig på fredagarna. Men när jag tog upp det med Michelle, ville hon inte gå på förmiddagarna när allt är på spanska. Vi hittar ingen ryggsäck och inte hennes fröken heller. När jag pratar med en av lärarna, säger hon att det inte är någon skola på eftermiddagen, eftersom det är teater på kvällen. Vilken tur att jag inte bara lämnade Michelle i trappan! Alla barnen satt och väntade på att bli hämtade. Hur som helst ska Michelle komma till teatern 17:30. Själv har hon sagt att hon ska ha skoluniform på sig, eftersom de förstås brukar ha det när de övar. ”Ska hon ha finkläder, klänning?” undrar jag. Nä, hon ska vara utklädd till en vit blomma. Hoppsan. Michelle och jag går till den där buttericksaffären som
ligger vid vår förra lägenhet. De har inga blomkläder. Vi går tillbaka till
parken och träffar resten av familjen på vägen. Jag tänker att vi kan köpa
en vit klänning till Michelle och en bukett blommor som någon frisör kan
montera i hennes hår. Därför tar vi en taxi till en stor shoppinggalleria,
Abasto. Kläder är verkligen billiga här och väldigt snygga. En topp kostar
30-120 kr, byxor 80-200 kr. Vi hittar flera klänningar som skulle kunna passa.
Högst upp i gallerian ligger Museo de los Ninos. Det är ett upplevelsemuseum för
barn. Där finns en affär med leksaksvaror som man kan gå runt och handla. De
kan ta ut pengar ur en bankomat. De kan också jobba i en liten fabrik. Allt
verkar sponsrat av olika företag. Det finns ett litet McDonalds där barnen kan
gör hamburgare i plast, fritera pommes och sälja allt i kassan. Jag trodde att
det var en riktig McDonalds först, så det är verkligen bra gjort allting. Det
är ovanligt dyrt att gå in, 75 kr för hela familjen. Barnen stortrivs. Jag går
i förväg med Emilia och köper en klänning till Michelle och provar även
lite kläder själv. Emilia är missnöjd, så en expedit är snäll och håller
henne medan jag provar. Byxorna är rätt storlek, men det är inte min bak! No
more empanadas! Jag hämtar upp Michelle vid utgången till museet och vi tar en taxi hem. Emilia får Alvedon. Jag tar en snabbdusch och plockar i ordning lite kläder åt grabbarna. Michelle byter om till klänning. Vi köper en bukett margeriter i ett av blomståndet som finns nästan överallt och går in hos en frisör som inriktat sig på barnkunder. Det ligger frisersalonger överallt, eftersom argentinarna är ett fåfängt folk. Frisören förstår först inte vad jag menar när jag börjar prata om att Michelle ska vara en vit blomma och att hon ska ha margeriterna i håret. ”Haha, hur mycket ska vi klippa?”, frågar han. Jag förklarar igen. Han funderar länge och till slut gör han två inbakade flätor som han stoppar ned blommorna i. Klockan är fem och vi ska vara där halv sex. Jag springer iväg med Emilia och köper lite empanadas och en paj. Tjugo över säger jag att vi måste gå om fem minuter och frisören blir väldigt stressad och börjar stoppa i blommor i en rasande fart. När han är klar täcker de hela Michelles huvud och hon börjar gråta. ”Jag ville bara ha blommor på sidorna!” Frisören förstår ingenting och jag står och hoppar eftersom klockan är över halv. Jag försöker förklara att Michelle är missnöjd, men att jag är helnöjd. Det kostar 10 pesos (27 kr) och jag lämnar två extra i dricks. Sedan kastar vi oss in i en taxi. Michelle gråter. Hon vill inte ha blommorna sådär och alla kommer att fota henne. Jag säger att om hon ska hålla på så, kan vi lika gärna åka hem direkt. Det tar längre tid än jag trott att komma till teatern och när vi störtar in är klockan nästan tio i sex. En av Michelles kompisar kommer samtidigt. Det är ett lejon som heter Delfina. Michelle följer med Delfina upp i hissen medan Emilia och jag väntar på nästa. Vi åker upp till femte våningen och hittar platser ganska långt bak. Tomas och Pontus kommer strax efter och Tomas tar sina kläder och smiter ut och byter om. Jag ammar Emilia lugn. Så börjar det! Rektorn berättar att detta är en pjäs i fyra akter där alla klasser från preshool till trean spelar varsin akt. Några äldre barn läser verser som introducerar varje akt. Allt är på engelska och det är meningen att barnen ska spela upp sådant de lärt sig under terminen. Michelles akt handlar om ”The bunny who lost his tail”. Barnen kommer ut ett efter ett. Nu kommer blommorna. ”I am the purple flower and I live in the forest with my friends.” “I am the red flower...” Dags för vita blomman... Ingen kommer. ”No quiere!”, hörs en liten pojke ropa. Vill hon inte? Vafan, som vi har fixat och donat hela eftermiddagen! Pjäsen fortsätter och ibland skymtar Michelles huvud fram, men hon kommer inte ut. Ilskan har gått över i medlidande med vår stackars dotter som fick scenskräck och missade alltihop. Det är inte så lätt och hon är ju bara fem år. En och en halv timme senare har vi sett en hel pjäs med massor av barn, knappt hört vad de sagt eftersom det pratar tyst och mikrofonerna sitter högt upp, men vår dotter har inte satt sin fot på scenen. Pjäsen och är slut och ridån har gått ned. Då går den upp igen och där sitter alla barnen, inklusive Michelle. Hon sitter i mitten av främsta raden och sjunger glatt med i avslutningssången. När hon kommer ut är hon hur glad som helst. Tomas och jag, som hade tänkt trösta henne, undrar varför hon inte var med i pjäsen. ”Vadå, jag var ju med.” ”Ja, i slutet ja, men du var ju inte med i pjäsen.” Hon låtsas som ingenting. ”Vi ville ju se dig!” Hon förstår ingenting och Tomas och jag vet inte vad vi ska göra. Vi går och tar en fika på en uteservering. Det är lite kyligt med bara kortärmat. Barnen får cola för att fira. Men vad firar vi? Michelle har inte varit på så gott humör på länge. Hon tjoar glatt till sina kompisar som går förbi och fixar ”la cuenta, por favor” utan problem när vi ska gå. Vi tar en taxi hem. Med de alltför tighta byxorna i färskt minne går jag och tränar efter att barnen har lagt sig. Gymmet är öppet till halv elva, så det är inget problem. Torsdag 13 oktober Victoria kommer som vanligt. Tomas går ut och jobbar under tiden. På vägen hittar han en intressant bil hos en huyndaihandlare som har en bil som påminner om vår Zafira hemma. Den har bara gått knappt femtusen mil men är en 00-a. Den verkar passa oss perfekt. Vi vill ju köpa en bil som vi kan sälja sedan när vi åker hem. Att hyra för hela perioden blir otroligt dyrt; Tomas fick ett prisförslag på 70 000kr för en Zafira i fyra månader! Medan Tomas lämnar barnen på dagis och sedan går ensam in till stan, är jag hemma med Emilia. Hon är helt utslagen och sover mest hela dagen. Jag skriver på datorn och tar det lugnt, så lugnt att jag faktiskt somnar till. Då ringer telefonen och jag tänker först inte svara. Det brukar vara någon som ringer fel eller någon som vill sälja något. Som tur är svarar jag i alla fall och det visar sig vara en kille från resebyrån som vill lämna våra biljetter. Han har ringt på porttelefonen, men det har jag inte hört. Det går inte att öppna porten från lägenheten. Det gick det inte i förra lägenheten heller. Av säkerhetsskäl, sa portvakten. Där fick den som ville leverera något ringa på porttelefonen och när portvakten hörde att det var okej, släppte han in dem. Här får man åka ned och släppa in dem själv, vilket känns väldigt onödigt, när det sitter en portvakt därnere. Emilia sover, men jag tycker ändå att det känns obehagligt att lämna lägenheten. Tänk om jag låser mig ute på något sätt. Det gör jag inte, utan killen från resebyrån och jag kommer upp tillsammans. Han får 2700 pesos i handen. Det är ca 7500kr och jag skulle inte vilja springa runt med så mycket kontanter i fickan, men här föredrar de alltid kontanter. I affärerna finns ofta två prislappar på dyrare grejer, såsom Emilias barnvagn. Vill man betala med kort, kan det kosta så mycket som tio procent mer. Tomas kommer hem med barnen och Michelle och jag går iväg för att titta på bilen han hittat. Den ser ganska sliten ut med flera märken i lacken på motorhuven, men för oss är det bättre att den är lite ful och kostar mindre, än att den är i toppskick. Lite konstigt är det dock att den gått så få mil, men ändå är så pass sliten. Michelle blir förtjust i bilen och tycker absolut att vi ska köpa den. Den har fönsterhissar bak också, vilket är bra eftersom Michelle och Pontus alltid vill öppna fönstrena så fort det är möjligt. Jag får nycklarna av bilhandlaren, så att jag kan kolla att elektroniken fungerar och det gör den. När vi går därifrån är jag väldigt nöjd. Det här är precis vad vi har letat efter. Priset är drygt 70 000 och det känns överkomligt. På vägen hem går vi förbi en skönhetsklinik. Jag går in för att fråga hur mycket det skulle kosta att ta bort alla (nåväl inte alla – då blir jag en schweizerost) mina bruna prickar. Jag får en tid till hudläkaren nästa vecka. Vi beställer kinamat när vi kommer hem. Jag smiter iväg och tränar. Eftersom man behöver nycklar för att komma ut genom porten stoppar jag en knippa i fickan. När jag kommer ned till porten och ska låsa upp, ser jag att jag har två likadana bilnycklar i handen. Det måste vara Tomas, tänker jag. Maten tar sin lilla tid, så jag hinner hem igen innan den har kommit. Då blir jag förstås lite orolig att jag uppgivit fel adress eller något. Spanska som kommunikationsmedel mellan mig och en kines känns lite riskfyllt. Maten kommer i alla fall, men Emilia vill ha leverans av sin mat samtidigt, så de andra får börja utan mig i alla fall. När barnen väl somnat tittar jag på tv. Det brukar bli någon amerikansk film, textad på spanska. Det är ett bra sätt att bättra på ordförrådet. Skönt att det känns nyttigt att titta på tv. Jag frågar Tomas var han fått bilnycklarna ifrån. Han ser väldigt frågande ut. Vi tittar närmare på dem och jag noterar ett Huyndaimärke. Fredag 14 oktober Jag vaknar fem över tio och strax därpå kommer Victoria. Michelle får snabbt på sig kläder, men Pontus vill inte vakna. Tomas och jag passar på att gå och titta på bilen tillsammans, när hon är här och passar Michelle och Pontus. Jag lämnar igen nycklarna jag fick med mig igår. De har inte hunnit sakna dem. Vi är lite osäkra på om vi får köpa en bil här när vi bara har turistvisum, men det verkar inte vara något problem. Att registrera om bilen på oss, kostar 1700 kr. Vi diskuterar fram och tillbaka med ägaren och han verkar mån om att hjälpa oss. Han tycker att det verkar konstigt att köpa en bil för så kort tid. Omsättningskostnaderna blir ju ganska höga. Vi är ändå rätt säkra på att detta är bilen vi vill ha. Ägaren berättar att han haft den här bilen i en månad och att den är lite svårsåld. Han sålde en likadan förra veckan, men den hade bara gått 8000 mil, så det var lättare. Jag förstår ingenting och tror att det beror på språket. Efter ett tag förstår vi att den här bilen inte gått knappt femtusen mil, utan knappt femtontusen mil. Det är förstås en väldig skillnad. Besvikna går vi därifrån, men vi har ändå lärt oss en hel del och kommer fram till att det nog blir för dyrt och för riskabelt att köpa en bil här. Så länge vi bor här i stan har vi inte heller något större behov. När vi kommer hem och berättar att vi inte köpt någon bil, blir Michelle lite sur. Annars har hon varit på ett härligt humör alltsedan teatern. Det är kul att se att vår gulliga tjej finns där under den kaxiga ytan. Tomas går ut igen och köper lite lunch. Sedan tar han med barnen till skola och dagis, medan Emilia och jag börjar gå in mot stan. Vi möter Tomas på kyrkogården i Recoleta en timme senare. Det är en ovanlig kyrkogård utan gräsmattor och grusgångar. I stället för gravstenar står där små monument. Vissa har glasdörrar och när man tittar in ser man ett litet altare och ett litet kors. En trappa leder ned till själva inneboenden. Ofta är det familjegravar. Kyrkogården är en av de stora turistattraktionerna här, så den är förstås omgiven av restauranger och små butiker. Bredvid ligger en stor design galleria. Tomas och jag tar en kaffe där och sedan åker han för att hämta barnen. Jag tar en promenad i gallerian med Emilia. Det finns så mycket häftiga och fina inredningssaker där att man skulle vilja köpa ett hus här bara för att kunna inreda det. Det är alltifrån badrums- och köksinredning till möbler och prydnadssaker. Jag tänker på Tove som absolut borde ha varit här med mig. Det skulle ha varit himmelriket för henne att gå runt här och sedan gå och fika. Det är billigt också, så hon hade till och med kunnat kosta på sig att köpa något. Jag köper en badrumshylla med sugproppar, för det behöver vi till lägenheten. Efter att jag kollat på alla grejer jag inte kan köpa, går jag ut. Ett ungt par närmar sig mig och vill att jag ska skänka pengar till deras missionsläger. Jag får en tidning som tack. Jag fortsätter in i Recoleta. Gatorna här i Buenos Aires går som ett rutnät, så det är lätt att hitta. Jag brukar förstås gå fel i alla fel, eftersom jag går rätt gata, men åt fel håll. Nu vet jag i alla fall att jag är på väg bortåt. Det är lite flottare kvarter här än där vi bor. Det ser man bland annat på att frisersalongerna inte har priserna i fönstrena. När vi börjat gå hemåt ringer Tomas. Vi kommer överens om att träffas på Plaza del Carmen för att äta middag. Jag är längre bort än jag trott och det tar mig fyrtiofem minuter att gå dit. Barnen har redan hunnit producera en hel hög med teckningar när jag kommer. Emilia får snabbt några vänner i ett gäng tanter som sitter vi bordet bredvid. ”Oooh, det ändå som saknas är ett par vingar!” Jag förstår först inte, men de menar att Emila ser ut som en liten ängel. En av tanterna kommer och håller henne. Hon är inte bara mormor, utan mormorsmor. Emilia skrattar glatt. Hon skulle kunna tjäna pengar på det där skrattet! Vi äter mat och jag visar Michelle några fina hårspännen och snoddar som jag har köpt till henne. När vi kommer hem lyckas vi få barnen i säng redan klockan nio. Jag går och tränar. Det börjar bli en vana. Lördag 15 oktober Jag smiter iväg till gymmet på förmiddagen. När jag kommer tillbaka tar Tomas med Michelle och Pontus till parken, där Emilia och jag möter upp lite senare. Vi tar bussen till Boca. Den här bussen har en rullstol- alternativt barnvagnsplats, så vi behöver inte vika ihop hela vagnen. Bussarna är annars ganska slitna och bullriga. Emilia sover och jag passar vagnen medan resten av familjen sitter på ett säte längs fram. Michelle och Pontus är på strålande humör och vinkar till varandra genom spegeln längst fram. De har fått en liten godispåse med färgglada godisar som de delar med Tomas. Michelle håller reda på vem som ska ha vilken färg. Boca är hamnkvarteren och det visar sig vara en riktig turistattraktion. Husen har tvärgående plåtfasad som målats i olika färger. Det är gågator av kullersten och överallt finns uteserveringar. Det är livemusik och tangouppvisning. Några tangopar står mitt i gatan och bjuder upp dem som går förbi. Michelle är helt fascinerad av tango. Vi äter lite grillat och köper en ny kofta till Michelle. Det är lite kyligt och hon har bara en tunn klänning på sig, så det passar bra. På ett ställe är det marionettframträdande och Michelle och Pontus sätter sig och tittar. En liten flicka, något yngre än Pontus, kommer och sätter sig på samma stol som han. De blir kompisar och busar med varandra. Hon får godis av sin pappa att ge till honom och Michelle. På vägen hem hoppar vi av i centrum och tar en tur längs shoppinggågatan. Vi äter middag och barnen leker i en spelhall. Det har varit en lyckad dag, men när vi tar tunnelbanan hem är vi alla ganska trötta. Söndag 16 oktober Det är mors dag och jag får fina morsdagskort som Michelle och Pontus har gjort i skolan och på dagis. Michelle och Tomas har köpt två små chokladboxar också. Emilia har inte förberett någonting, men spontankräks lite kärvänligt på mina kläder. Vi går iväg till Club de Amigos, en stor sportarena. De har olika aktiviteter för barn, men man måste ringa för att anmäla sig och få mer information. Vi går vidare, men stannar på vägen för att amma. I en liten grillkiosk köper vi korv till barnen och jag får en churrasquito. Det är som en hamburgare, fastän den innehåller en riktig köttbit i stället. När vi kommer till parken hyr vi en trampcykelkärra. Jag skjutsar barnen och Tomas går med vagnen. Tomas och jag byter plats, men hjulet hamnar snett på kärran och fastnar så att man inte kan köra. Jag får gå tillbaka och felanmäla den. Det är inget problem att få tillbaka pengarna. Vi går vidare och hamnar i rosenträdgården. Det är lite kyligt och jag har bara t-shirt. Vädret är så ombytligt här. Vi går hem. Michelle och jag kommer lite efter. Jag tänker att vi ska handla några empanadas som mellis, men mycket är stängt eftersom det är söndag. Vi hamnar på ett konditori och köper en chokladtårta i stället. Väl hemma beställer vi ett dussin empanadas och äter tårta. Gymmet är stängt på söndagarna, så jag har vilodag. Måndag 17 oktober Michelle ska prova att gå heldag i skolan och börjar redan klockan 8.15. Tomas ställer väckarklockan på halv åtta. Emilia vaknar strax dessförinnan, så hela familjen är uppe. Tomas går iväg med Michelle och handlar frukost till henne på vägen. Pontus kommer upp. Det blir en lugn förmiddag. Jag försöker vila lite. Pontus vill hålla mig sällskap och ligger och pratar med mig. Vid halv ett tar Tomas med sig Pontus och Emilia för att gå och äta lunch och jag går till gymmet. Klockan två möter jag Tomas och Emilia utanför Pontus dagis. Då har jag ännu inte ätit någon lunch och det känns att det börjar bli dags. Vi tar tunnelbanan till ändhållplatsen, borta i Belgrano. Där går en stor gata, kantad av olika butiker. Vi går in på ett ställe där jag får en gulasch till lunch. Därefter tittar vi i lite butiker. Eftersom Michelles ryggsäck försvunnit köper vi en ny. En barbieryggsäck. Dessutom får hon färgpennor, eftersom barnen verkar ha med sina egna pennor till skolan här. Pontus får en spidermanmålarbok. Sedan hinner vi inte så mycket mer för klockan är kvart i fyra och Tomas ger sig iväg för att hämta Michelle. De tar en promenad tillsammans och har det trevligt i väntan på att Pontus ska sluta dagis. Under tiden går Emilia och jag längs den där huvudgatan och tittar lite i affärer. Vi stannar till och fikar på ett kafé. Klockan är över fem och det är då folk går och fikar för att kunna hålla sig till den sena middagen. Emilia, som sovit, vaknar till på kaféet. Hon vill gärna se sig om lite, så resten av vägen bär jag henne i babybjörnen. Vi har väl sett tre-fyra stycken babybjörnar och några andra bärselar här. Många bär spädbarnen direkt i famnen. De barnvagnar som finns är av kända märken som Chicco eller Gracco, men alla är av den enklare varianten och det verkar vara helt i sin ordning att spädbarn ligger i paraplyvagnar. I Sverige förstör ju barnen ryggen om de gör det. Emilia och jag går ganska långt, men sista biten hem tar vi tunnelbanan. Jag står upp med Emilia på magen och håller i vagnen, men det går inte alls för sig, utan någon vänlig herre insisterar på att jag ska sätta mig på hans plats. Så är det alltid. Barnen erbjuds alltid plats när vi åker någonstans. Hemma är alla vid gott mod. Tomas går och handlar en bit entrecote, som vi steker och äter med kokt potatis. Här är det billig vardagsmat för oss. Tisdag 18 oktober Michelle ska till klubben på förmiddagen och börjar 8.15 idag igen. Tomas och jag har liksom barnen gått och lagt oss allt senare, så det är tungt för oss också att vrida tillbaka dygnet. Efter att ha ammat och tagit hand om Emilia, somnar jag om när Tomas kommer tillbaka och klockan är över elva när jag äter frukost. Pontus och Tomas går iväg och äter lunch idag också, men Emilia blir kvar hemma. Klockan halv två kommer Tomas springande. Han har glömt sin plånbok hemma. Pontus väntar i en leksaksaffär, där han är omåttligt populär. När de går därifrån får Pontus spidermanklistermärken av personalen. Det kallar jag schyssta barnvakter. Emilia och jag möter Tomas vid tunnebanan strax efter två. Det är riktigt varmt idag, strax över trettio grader. Vi tar en ny tur till Belgrano. Den här gången avviker vi från huvudgatan och kommersen, till förmån för lite lugnare kvarter. Vi är inne i en fantastiskt vacker kyrka. På ett torg sitter en pojke, knappt tonårig, och sniffar lim ur en påse. Det är första gången vi ser något sådant och vi blir illa berörda. Många som tigger på gatorna har med sig små barn och ibland kommer äldre barn fram och tigger på restauranger, men ingen har framstått som lika utsatt som den här pojken. På torget håller även några personer på att träna på en teaterpjäs och släpar runt på ett enormt brunt skynke. Det verkar väldigt abstrakt och publiken är liten. I Belgrano ligger det som kallas Chinatown. I övrigt är Buenos Aires en väldigt etniskt integrerad stad och inte ens Chinatown skiljer sig särskilt från resten av området. Det ligger en del kinarestauranger längs en gata, men det är inte som i andra storstäder där man verkligen skulle kunna tro att man är i Kina. Tomas och jag tar varsin glass, fastän det inte är måndag. Vår favorit heter bananasplit. Det är bananglass med nerrörd kolasås. Vi bestämmer att jag ska åka och hämta Michelle och ta med henne till mitt besök hos hudläkaren. Jag tankar Emilia och får sedan ganska bråttom till tunnelbanan. När jag kommer till skolan är klockan 16.10, men jag tror att det är ett spann på femton minuter då det är okej att komma. Michelle och jag går iväg till Swiss Medical som ligger nästan tvärs över gatan från skolan. På vägen köper vi en prinsessmålarbok till henne. Hon sitter och målar i den medan jag pratar med en försäkringssäljare. Det visar sig vara samma kvinna som svarat på min förfrågan per email några dagar tidigare. Vår hemförsäkring täcker ju bara akutsjukvård i 45 dagar, så det är dags att hitta någon annan sorts försäkring. Det är förstås en djungel och inte blir det lättare av att så få pratar engelska, utan det mesta måste skötas på spanska. För 550 pesos per månad kan vi i alla fall få en försäkring som gäller all sjuk- och tandvård. Då ingår även Emilias vaccinationer, så det har vi ju igen en del på. Om vi skulle förlänga vår hemförsäkring skulle det kosta 3500 kr per månad. Innan vi kan teckna försäkringen behöver vi dock ett läkarintyg på att Emilia är frisk. Michelle och jag kilar vidare till hudläkaren. Där får vi vänta i tjugo minuter, så jag blir lite stressad för Emilias skull. Jag ringer Tomas och det verkar fungera bra, så jag kan slappna av. Hudläkaren pratar lite engelska. Hon säger att jag borde gå på kontroll hos hudläkare en gång i halvåret, eftersom jag har så många prickar. Ha! Det får man inte i Sverige. En prick är lite svart. Om jag vill bli av med den måste en annan läkare göra det, vilket kostar 200 pesos och sedan kostar det ytterligare 200 att få den analyserad av patologen. Sjukförsäkringen jag ska teckna täcker alla läkarbesök direkt, men analyser och ingrepp ersätts inte förrän efter tre månader och då är vi nästan hemma i Sverige. Om jag beställer tid nu kanske jag kan få en till dess. När vi kommer hem är Tomas fortfarande kvar i parken med Emilia och Pontus. De kommer efter en stund och Tomas och Michelle ger sig ut för att handla middag. De köper lite olika färdigrätter i snabbköpet. Pontus har svårt att somna oh hittar på allehanda ärenden. Jag sitter framför teven och mumsar morsdagspraliner. När jag konstaterar att det kanske blev lite för många som slank ned är klockan halv tio, så jag hinner iväg en sväng till gymmet innan de stänger. Onsdag 19 oktober Flygplatsen i Paraguay är liten och vi är inte många som går av, utan de flesta fortsätter med planet till huvudstaden, Asuncion. Vi ska bli hämtade på flygplatsen och letar efter vår chaufför. Vi ser först inga andra människor än några unga killar i taxidisken och ett ungt tyskt par. Efter en stund dyker det upp en kvinna som letar efter en ”Schröder”. Det är inte det tyska paret och inte vi heller. Det har blivit något fel. De trodde att de skulle hämta en person och har kommit i en vanlig bil, i stället för i en minibuss. Tyskarna ska någon annanstans, så de är inget problem. Vi får tränga ihop oss hela familjen. Tomas sitter fram och barnen och jag trängs därbak. Vi kör på en bra väg genom ett bördigt landskap och det känns som om Paraguay är ett riktigt välmående land. Efter ett tag kommer vi dock in i lite mer bebyggda trakter och där ser vi ett och annat plåtskjul som ska föreställa bostad. Det är kö vid gränsövergången till Brasilien och det tar mer än en timme att tillryggalägga de 42 km från flygplatsen till hotellet. Jag håller barnen vid gott mod genom att berätta sagor. Pontus kompletterar med några egna dinosauriesagor däremellan. Tomas berättar en saga som går lite i stå och då avbryter Pontus med ett: ”Pappa, nu är din saga slut.” Till sist kommer vi fram till vårt hotell, Hotel Colonial, ett 3-4 stjärnigt hotell på Brasilianska sidan av gränsen, bara någon kilometer från vattenfallen. Tomas går in först. Efter ett tag kommer han utrusande igen. – ”Chauffören har väl inte åkt?” Jodå, visst har han det. Och med sig har han våra pass, som Tomas lagt i dörrfickan inför passkontrollen som aldrig kom. Efter mycket om och men får han tag i firman som ordnat transporten och de lovar att komma med våra pass imorgon. Medan Tomas håller på och ringer passar barnen och jag på att utforska hotellet. Det är ett fint hotell som känns rent och fint, men lite gammalt och slitet. Poolområdet är dock perfekt med en stor pool och en barnpool. Där finns också en stor inomhuspool med trettiofemgradigt vatten och en bubbelpool. Det finns ett gym, men det ser lite tråkigt ut och kostar inträde, om än en symbolisk summa. Vårt rum är stort med ett eget rum till barnen. Inredningen är enkel. Badrummet är litet med dusch. Vi lägger in våra saker och går iväg till matsalen. I vår resa ingår halvpension med middagsbuffé. Middagen börjar serveras riktigt tidigt, halv åtta. På buffébordet finns olika sallader, några olika varmrätter och puddingar och kakor till efterrätt. Det är inte så avancerat, men fräscht och gott. Totalbetyget blir tre starka päron. Efter maten ska vi gå och bada allihopa. Det visar sig dock att jag inte fått med mig några badkläder. Luften är lite kylig, så Emilia avstår också från bad och håller mig sällskap. De andra badar både ute och inne och barnen somnar utan problem därefter. Emilia sover i vagnen och Tomas och jag tar med henne upp till uteserveringen. Det är mycket mygg och jag försöker täcka för Emilias vagn, men det visar sig sedan att jag istället stängt in en mygga hos henne. Det är en skön kväll och vi roar oss med att titta på en stor samling argentinare som verkar ha maskerad i discot. Det är avancerade dräkter och folk i alla åldrar är utklädda. När vi går och lägger oss har det hunnit bli min födelsedag, även i Brasilien. Torsdag 20 oktober Emilia är först med att gratulera mig på trettioårsdagen, men de andra är inte långt efter. Michelle vet direkt vad det är för dag och de smyger ut allihop och jag låtsas sova. Så väcks jag av Ja må hon leva i tre stämmor. Jag får en klocka av Tomas och en liten delfinbrosch av Pontus. Den har han valt själv. Av Michelle får jag en timmes massage i hotellspat. Allt är precis det jag önskat mig. Frukostbuffén är något av en besvikelse. Frukost i de här delarna av världen är ofta en kaffe och en croissant, fjärran från ekologisk yoghurt med kruskakli. Nåväl, där finns i alla fall bröd, ost och korvliknande skinka. Det går att få till hyfsade mackor och äggröran är fin. Det finns även ett antal olika varianter av sockerkaka, men det är inte riktigt vad jag kallar frukost. Att dricka finns bland annat två olika färskpressade juicer som spätts ut med vatten. Det är inte alls gott, men vi förstår senare att det är meningen att man ska tillsätta socker själv och då blir det drickbart. Buffén får i alla fall godkänt, med ett extra plus för den färska frukten i form av ananas, melon, papaya och minibananer. Klockan tio blir vi hämtade av en minibuss. Med på bussen finns en guide som inte alls känner till att han borde ha haft våra pass med sig. Ingen panik än. Idag ska vi se den brasilianska sidan av vattenfallen. Vi hoppar in i minibussen och åker iväg till en enorm souvenirbutik, där de även tillverkar choklad. Det här är uppsamlingsstället och vi går runt och tittar i väntan på några andra som ska åka med oss. Jag passar på att köpa en badräkt. Det finns bara en variant. Den är blå med brasilianska flaggan på och Brasil textat därunder. Det får bli min födelsedagspresent till mig själv. Eller var den från Emilia? Vi hoppar på en större buss som tar oss till nationalparken Iguazu. Egentligen ligger vårt hotell väldigt nära, men vi har åkt en omväg för att hämta de andra. Inträdet ingår inte i vårt utflyktspaket, utan vi måste köpa biljetter. Stora, moderna dubbeldäcksbussar med olika djur målade på sidorna skjutsar oss in i regnskogen, mot vattenfallen. Vi sitter på övervåningen. Vägen är nyasfalterad men väldigt smal och bussen kränger oroväckande i svängarna. Efter en kvart är vi framme och hoppar av. Genast möts vi av några små ödlor som väcker förtjusning. Vi går längs en asfalterad gång ungefär en kilometer lång. På vägen finns utkiksplatser vid utsikt över vattenfallen. Vi ser vackra fjärilar i alla möjliga färger och några orädda rackare som ser ut som tvättbjörnar. När vi kommit nedåt en bit känns det som att det regnar, men det är bara vatten som trycks upp från vattenfallen. När vi kommer fram till det största fallet, ”Djävulshalsen”, finns en gång ut mot mitten av fallet. När man går ut där känner man trycket i hela kroppen och man blir också rejält blöt, så Michelle vill inte följa med. Emilia följer dock med mig ut. Hon har liksom inget val där hon sitter i babybjörnen. Det är varmt i luften så det gör inte så mycket att man blir blöt. Pontus följer med Tomas ut, men uppskattar inte alls konceptet utan blir dyngsur i dubbel bemärkelse. Vi tar en hiss upp och ser vattenfallen ovanifrån. Pontus får torra shorts och blir lite gladare. Tomas och jag är helt fascinerade av vattenfallen. Michelle vill mest ha glass. Det får hon inte, för nu är det dags att ta bussen tillbaka. Vi byter buss vid entrén och egentligen fortsätter turen vidare, men vi känner oss nöjda för idag och ber om att få spara eftermiddagsturen till imorgon, vilket går bra. I stället åker vi tillbaka till hotellet där Tomas har en present i lobbyn – ett kuvert med våra pass. Vi går och badar i poolen. Jag inviger min nya badräkt och går sedan iväg och får min massage. Det finns relaxmassage och två olika varianter av kroppstrimningsmassage. Michelle blir lite besviken för hon vill välja vilken typ av massage jag ska få, eftersom presenter är från henne. Tomas tycker att jag ska få välja själv. Det blir massösen som väljer. Hon pratar bara portugisiska och vi har lite svårt att förstå varandra. Jag får i alla fall en timmes helkroppsmassage och njuter i fulla drag. Det är nog relaxmassagen jag får och det är ungefär som vanlig svensk massage. En liten bonus är några rejäla tryck i solar plexus, som inte passar in i avslappningskonceptet. När jag är färdig bjuder jag barnen och mig själv på glass vi poolen. Det blir ”födelsedagstårtan”. Tomas är trött och går och lägger sig en timme, medan barnen och jag leker vid poolen. Det finns en lite lekplats bredvid, men gungor och snurrkaruseller över stenbeläggning gör mig nervös. Pontus lär sig att göra fart själv och är mycket belåten. När vi tröttnat går vi tillbaka till rummet och väcker Tomas. Pontus ligger på mage och läser sin dinosauriebok för Emilia och skrattar på riktig för första gången. Vilken present! Vi går och äter middag och buffén är lite bättre än dagen innan. Det är svårt att få den där riktiga födelsedagskänslan. 30 känns overkligt. Jag är väl fortfarande i förnekelsefasen. Fredag 21 oktober Vi tillbringar förmiddagen i poolerna. Emilia är också med och badar. Det är inte farligt varmt ute, kring 25 grader, så när man kylt ned sig i utepoolen är det skönt att gå in. Vi hoppar på utflykten där vi hoppade av igår. Första stoppet är en enorm restaurang med kapacitet att ta emot 3000 gäster. För 23 pesos (60 kr) per vuxen får vi avnjuta en fantastisk buffé med allt man kan önska sig. I parillan står de och grillar olika sorters kött som man får uppskuret. Barnen äter bra. Vi sitter bredvid ett äldre par från Buenos Aires och småpratar lite. Michelle upptäcker att det finns ett lekrum en trappa ned. Det visar sig vara ett riktigt partyställe där man kan ha födelsedagsfest. Det finns ett litet bollhav, små hus man kan leka i och en hel liten teater med små stolar och en scen. Barnen börjar leka och jag går upp igen. Efter ett tag hörs skrik ända upp till oss och jag går för att se efter vad de håller på med. Då hittar jag Michelle, Pontus och en lekfröken begravda i bollhavet. Skriken var glädjetjut. I buffén ingår även en glassbuffé och jag går ned för att berätta att om de inte kommer upp nu, kommer de inte hinna äta någon glass. Michelle är på väg, men Pontus vill hellre leka och vid närmare övervägande vill Michelle det också. Hellre leka än äta glass! Hon som är helt besatt av glass. Fröken berättar att de har en kvällshow på restaurangen och föreslår att vi ska komma dit och titta på den, så kan hon leka med barnen. Det låter perfekt, god mat i kombination med en lagom dos barn. Efter lunchen åker vi till Itaipu, världens största vattenkraftverk. Först får vi se en film om hur bygget gick till. Det är som en reklamfilm. Alla har tjänat på bygget. Miljön för den rena energin som skapas och för att man satsar mycket pengar på att plantera nya träd och folket runt omkring för att man satsar på olika sociala projekt. Floden som man mar byggt på är gränsen mellan Paraguay och Brasilien, så hälften av generatorerna tillhör Paraguay och hälften Brasilien. Energin som skapas täcker 90% av energibehovet i Paraguay och 25% i Brasilien.
Efteråt tillägger guiden att man skövlat en hel del regnskog för att kunna bygga och att de människor som tvingats flytta på grund av bygget, flyttat in till stan vilket har gett stora sociala problem. Enligt vår guidebok är jättebygget en börda för brasilianska ekonomin. Myntet har alltid två sidor. Vi ger oss ut på en busstur genom området och får se dammen och generatorerna utifrån. Det är mäktigt. Tydligen var de här vattenfallen ännu större än Iguazu-fallen. Pontus har fått en kompis, Andrea. Hon reser med sin man och har lämnat sin femåriga son hemma. Hennes man får sitta på ett eget säte, för bredvid Andrea sitter Pontus och efter ett tag även Michelle. Pontus som alltid vill hålla mig i handen, släpper min hand för att gå med Andrea. Hon är hans ”vuxenkompis” och de är jättesöta. Nästa attraktion är en taxfreebutik som ligger på gränsen mellan Argentina och Brasilien. Det betyder att vi är i tre länder på en dag, eftersom vi var över i Paraguay vid Itaipu. Jag är dock inte helt säkert att man kan räkna taxfreen som Argentina, eftersom den ligger i gränslandet. Det är i alla fall en nybyggd galleria med elektronik, sprit, parfym och leksaker. Elektronik är lite dyrare i Argentina än i Sverige, så många åker till Paraguay för att handla. Här i taxfreen är det billigare än i Sverige och Tomas köper lite småelektronik a la Claes Ohlsson. Pontus går först runt med Andrea, men fortsätter sedan med Michelle och mig. Vi handlar lite lördagsgodis och känner oss klara nog att gå ut till den fina lekplatsen utanför. De andra kommer ut, en efter en, och vi fortsätter bussresan mot hotellet. Pontus och Michelle sitter hos Andrea. Tyvärr bor hon inte på vårt hotell, utan hoppar av bussen före oss. Vi åker tillbaka till vårt hotell och går och äter middag. Michelle och Pontus vill springa över och prata med ”svenskarna”, ett danskt par som var med på utflykten. De är inte så pratsamma, kvinnan hör vi aldrig säga ett ljud, men vi antar att hon också är dansk. Lördag 22 oktober Idag är det heldagsutflykt till argentinska sidan av fallen. Vi har en annan guide idag som inte pratar någon engelska. Vi åker minibuss till souvenirbutiken och byter till en större buss där. Pontus är besviken över att Andrea inte är med idag. Michelle försöker skaffa vänner på bussen, uppmuntrad av Pontus erfarenheter från igår. Hon försöker konversera med en dam från Spanien. Det gör hon genom att säga ”Hace frio” oräkneliga gånger till damen. Jag tror att hon säger att det är kallt för att hon undrar varför damen har med sig sin kofta när det är så varmt ute. Damen svarar artigt ”No, hace calor” ett par gånger. De har även en diskussion om uttalet. Argentinarna har ett väldigt speciellt uttal av ll, som ju uttalas som j på spanska. Här säger man i stället ett tonande sche-ljud. - ”Amarischo!” Michelle vill visa att hon kan färgerna. - ”Nono, Amari-j-o”. – ”En cateschano amarischo!” – ”No, en caste-j-ano amari-j-o”. De kör några vändor, tills vi lyckas få Michelle att hitta på något annat. Jag är i alla fall stolt över min lilla portena. Det tvistas om vilken sida av vattenfallen som är den bästa. Från brasilianska sidan ska man ha en bättre överblick, medan man från argentinska sidan kommer närmare de olika fallen. 80% av vattenfallen ligger i Argentina. För min del vinner Argentina lätt. Dagens upplevelse är ännu häftigare än den i förrgår. – ”Idag ska vi gå åtta km”, säger guiden och visar på karten. Det känns inte aktuellt för vår del, men han lugnar oss med att det finns rullstolar. Vi kommer fram till entrén och börjar gå mot tågstationen. Det är 600 meter stenbelagd stig genom regnskog och träsk. På vägen dit säljer de små trädjur i form av bland annat krokodiler och pumor, det vill säga de djur som finns i skogen. En varningsskylt uppmanar oss att hålla barnen i handen, eftersom det finns vilda djur i skogen. Vem ska hålla mig i handen då? Jag lugnar mig med att en stor del av turisterna här är åldersstigna pensionärer. De kanske inte smakar godare än vi, men de springer långsammare. Vi kommer fram till tågstationen och hoppar på ett minitåg utan dörrar och fönster. Emilias vagn läggs på taket. Det är mysigt att åka tåg och vi ser vackra fjärilar utanför. När vi kommer fram skjutsar Tomas Pontus och Michelle i en rullstol och jag kör Emilia i vagnen. Vi går på broar över otaliga vattendrag med små öar emellan. Allt känns stabilt och säkert. Vi kommer ut precis i kanten av djävulshalsen, som vi såg från andra sidan i torsdags. Det är ibland lite svårt att komma fram till kanten eftersom det alltid är någon som håller på att fota och inte vill ha med en på bilden. Ute i vattnet ligger resterna av förra bron som förstördes vid en översvämning 1992. Vi återvänder till tågstationen och tar tåget tillbaka. Vi går en sväng för att se de övre vattenfallen. I träden ser vi några små apor som klänger. Jag spanar efter ormar, men ser inga. Efteråt är det dags för lunch. Michelle ser den spanska damen och kör några vändor ” Hace frio” igen. Vi äter buffé idag igen, men den här är enklare och saknar lekhörna. Det är varmt ute i solen, men när man kommer in i den skuggiga skogen är det skönt. Vi har en runda kvar, då vi ska se vattenfallen underifrån. På vägen ser vi flera stycken meterstora leguaner som går omkring. Fortfarande inga ormar. Vi kommer till en utbyggnad varifrån alla återvänder genomblöta. Michelle har sett den uppifrån och mycket bestämt sagt ifrån att dit vill hon inte gå. Tomas erbjuder henne sin vindjacka, men redan halvvägs blir hon blöt igenom den och vänder tillbaka. Jag tar jackan och går ut. Det är som en dusch med strålar från alla håll. Jag återvänder genomblöt, men det torkar ju fort. Vi går vidare och ser fler apor och sådana som ser ut som tvättbjörnar. Inga ormar. Inga pumor. Guiden har sagt att vi ska mötas vid utgången klockan kvart över fyra. Vi går upp för att ta tåget tillbaka, men det går inte förrän kvart över fyra och i stället går vi tillbaka. Tomas går på toa och hinner inte ikapp oss förrän vi kommer ut på andra sidan regnskogen. Jag tyckte att det var obehagligt att gå där ensam med barnen och höll nog ett bra tempo. När vi kommer fram är inga andra där. De har förstås väntat på tåget och kommer en stund senare. Guiden dröjer ytterligare. Plikttrogna svenskar som passar tiden. Vi åker tillbaka till hotellet och går och badar. I badet träffar vi Teo, sju år, och hans mamma Poli. Teo är lite mindre än Michelle och lite större än Pontus. Han och Michelle hoppar bomben som tokar och tar längre och längre sats. De blir så glada barnen när de hittar någon att leka med att det är svårt att få dem därifrån. Vi träffar dock Teo igen vid middagen och de springer runt och leker tillsammans. De går till 225, Teos rum, och hämtar hans CD-spelare och sitter och lyssnar på musik i lurar. Klockan är nästan elva när de går och lägger sig. Tur att det är en timmes tidsskillnad mot Argentina, så att de inte vrider till dygnet alltför mycket. Söndag 23 oktober Idag har vi ledigt. Efter frukosten vill vi ta bussen till äventyrsbadet, men den kommer aldrig så vi hoppar in i en taxi istället. Äventyrsbadet ligger precis bredvid Andreas hotell, så Pontus hoppas att hon ska vara där, men hon åker förstås inte med sin man till Iguazu för att åka vattenrutschbana. Men det gör vi. Det finns en stor grund pool med solstolar och bord runtomkring och där slår vi oss ned. Runt poolen går en bana med strömt vatten där man kan glida runt i en stor simring. En del av banan går igenom en tunnel och därinne står en sjöjungfru och ett vattenfall rinner ned mitt i banan. Michelle åker runt flera gånger. Emilia är vaken och äter, men annars ligger hon naken och sover i vagnen nästan hela dagen. Hon har haft några vakna dagar och tittat på vattenfallen, så idag tar hon igen sig. Det är en het dag, säkert uppåt 35 grader och fastän jag mest sitter i skuggan lyckas jag bränna mig lite på ryggen. Pontus leker dinosaurie med två små asiatiska flickor, men jag vet inte om de förstår vad han håller på med. Vi har en härlig dag, men när klockan närmar sig fem och solen fortfarande steker obarmhärtigt får jag nästan panik och bestämmer att det är dags att åka hem. Vi kommer ut samtidigt som bussen åker förbi, så det får bli taxi hem också. Väl tillbaka går Tomas och de äldre barnen iväg och badar igen, men nu börjar det bli svalare.
Vid middagen dyker Teo och Poli upp. Pontus har ätit klart och vill gå och sätta sig vid deras bord, så då gör han det. Han bara sitter där och ser nöjd ut och tittar lite på Teo. Sedan går de ut och jagar varandra. Michelle är också med, men hon blir lite upprörd på Teo som bara springer iväg hela tiden och vill att jag ska säga åt honom. Tomas, Poli och jag sitter ute och dricker kaffe. Vi får sällskap av en norrman och hans peruanska fru. De driver en resebyrå i Lima och är här för att förbereda en resa för skandinaver. Poli driver en restaurang i Palermo viejo. Den ligger vid det torg dit vi gick för att åka karusell när vi bodde i förra lägenheten.
Måndag 24 oktober Dags för hemresa. Tomas packar ihop det mesta före frukosten. Efter frukosten går han och badar med Michelle. Pontus vill inte följa med, utan han och Emilia håller mig sällskap när jag packar. Klockan tio blir vi hämtade. Återigen kommer en vanlig personbil. Det blir trångt och det går inte att stänga bagageluckan på grund av allt bagage. Vi åker till souvenirbutiken och dit kommer en annan bil och möter upp. Tomas och Michelle sätter sig i den andra bilen. Chaufförerna kör fort och håller sig hela tiden tätt tillsammans. Tomas vill stanna i Ciudad del Este, gränsstaden i Paraguay, för att handla. Chauffören säger att vi inte hinner, men när vi kommer fram till gränsen vill de ge honom en halvtimme. Jag vill åka vidare med den andra bilen, men chaufförerna vägrar att dela på sig. Av säkerhetsskäl, säger de. Tomas får avstå från shoppingen. Vi åker genom stan och vägarna kantas av små stånd. De säljer fina ”prinsessklänningar”, dvs hemska flickklänningar som är roliga att klä ut sig i, men eftersom bilarna håller ihop är det svårt att hoppa ut och handla något. Hade det bara varit Tomas och jag skulle jag gärna ha gått runt och tittat, men med tre barn är det en omöjlighet att komma fram längs de ojämna trottoarerna. Alla säger att det är farligt här och det känns som Indien eller Thailand, fjärran från det moderna samhälle vi är vana vid i Argentina. Vi fortsätter mot flygplatsen. När vi kommer fram är den närmast öde. Det finns en liten servering vid incheckningen. Enligt en skylt finns det en restaurang på övervåningen och vi går upp dit. Vi ser ingången till ett kök, men inga bord. Vi går ut på terrassen för att titta på flygplanen. Det finns inga flygplan att titta på. Vårt plan är på väg från Asunción och annars är det helt tomt. Vi hittar ett mindre flygplan som står på gräset en bit bort. Det visar sig finnas en restaurang och vi beställer empanadas för första gången på fem dagar. Vi sitter på terassen och har just ätit klart när vi ser att vårt plan har landat. Snabbt går vi ned för trappan. Där visar det sig att vi borde ha gått ned långt tidigare. Passkontrollen är stängd. Alla blir smått stressade, men efter några minuter kommer passkontrollanten och stämplar våra pass och vi kan gå ut till flygplanet. Klockan är precis ett, vilket är den planerade avgångstiden och jag tror knappast att vi missat vår slot. På planet får barnen små kartonger med salta kex, en söt muslibar, en klubba och en juice. Ska de inte få någon mat? Jodå, det får de också. Fastän det bara är en enochenhalvtimmesflygresa får vi varm mat. Fast hur intresserade är barnen av mat när det just fått en hel uppsättning onyttigheter? Flygresan går bra i alla fall. Vi landar säkert och får höra att det är elva grader varmt ute. Vi hinner inte komma ur planet innan det börjar regna. Välkommen hem! Det känns nästan som att komma hem till Sverige efter en solsemester i oktober. När vi åkte härifrån visade termometern i taxin på 34 grader. Vi får barnvagnen direkt vid gaten. Det är trappor ned och därför får vi eskort till hissen, som tar oss ned utanför passkontrollen. Vi hamnar mitt i en stor ombyggnad, går igenom bagagehallen och kommer till sist till passkontrollen. Då behöver förstås Pontus gå på toaletten. Jag går i väg med honom. Michelle följer med. Vi möter upp med Tomas vid bagagebandet och får ut vårt bagage. När vi gått genom tullen känner Pontus och Michelle igen sig. Det var här vi landade för en och halv månad sedan, när vi kom från Sverige. Det går lätt att hitta en stor taxi på gatan utanför flygplatsen och är billigare än att ta en förbetald. Det här är bästa taxin hittills, med ett brett baksäte med tre trepunktsbälten, så resan hem går som smort. Lustigt hur jag för bara en och en halv månad sedan satt i en taxi och tittade ut med fönstret med helt andra ögon. Då kändes allt otryggt och slitet. Nu känns det säkert och hemvant. Vi är hemma i lägenheten redan vid fyra, men det känns som kväll. Ute öser regnet ned, och jag som tänkt gå iväg med tvätten från resan. Lägenheten, som vi lämnade i mer eller mindre oordning, är välstädad eftersom städerskan varit där. Vilken lyx! Jag funderar mycket på det här, vad som skulle vara det optimala vardagslivet. När man gör en sådan här resa, får man tid att fundera över meningen med livet och vad som gör en glad. Vardagen med jobb och barn i Sverige känns väldigt tuff. Det är mer som att administrera ett liv, än att verkligen leva det. Ändå är vi väldigt bundna till Sverige, eftersom det är där vi har familj och vänner. Och när man bor utomlands är det också lättare att se allt som är bra med Sverige. Jag har också kunnat konstatera att jag tycker om att jobba, men det visste jag ju redan innan. Tomas ger sig av med tvätten när regnet avtagit lite. Vi beställer hem pizza och empanadas från det ställe som ligger närmast, eftersom det känns elakt att skicka ut någon i regnet alltför långt. När barnen somnat går jag iväg för att handla. Jag kommer till affären prick klockan nio, vilket visar sig vara precis försent för att få varorna hemlevererade. Vi bor bara tvåhundra meter från affären, så det är ju ingen katastrof, men jag hade tänkt handla vatten och annan dricka och då blir det tungt att bära. Det går att dricka vattnet i kran här, men barnen och jag föredrar vatten med kolsyra. Det är roligt att handla här. Dels för att det är billigt och dels för att det finns andra varor än hemma. Man måste se upp lite dock. Råkar men stoppa ned en importerad vara i vagnen kan det bli riktigt dyrt. Nötter och mandlar till exempel, en förpackning kan kosta 40-50 kronor. Däremot frossar vi i röd paprika, som kostar under tio kronor kilot. Vad kan den kosta hemma så här års, 49:90? Det finns en del grönsaker som jag aldrig sett förut, framför allt olika varianter av squash. Problemet med grönsaker man inte känner till är ju att man inte vet hur de ska tillredas. Det stora sorgebarnet är mejeriprodukterna. Mjölken är okej, den finns i både standard- och mellanmjölksvariant. Den är lite dyr, 5,50 kr/liter, om man vill köpa den i tetrapak. Alternativet är att köpa mjölken förpackad i en påse, men då måste man hälla över den i något annat kärl. Häller man den i en öppen kanna blir den dålig fortare. Häller man den i en flaska, häller man ut en tredjedel. Alltså kostar jag på mig tetrapaken. Yoghurten finns i en mängd olika smaker och märken. Fetthalten är antingen 3,5% eller 0% och alla jag prövat hittills är hemskt söta. Lightyoghurten sötas med sötningsmedel. Till och med naturell yoghurt är sötad. Hur ska man då kunna göra tsatziki? Hemma har Tomas gått igenom mailen som kommit medan vi har varit borta. Några av våra vänner har fått ett sent missfall, vilket svider extra mycket när man själv har en liten bebis. Tisdag 25 oktober Jag har fått ett grattismail från mina vänner i Sverige. Det är en liten film från min trettioårsfest, som de har firat. Min roll spelas av en liten docka, som sitter med vid middagen i en barnstol. Jag får efterrätt också, med ett litet ljus bredvid som spelar Ja må hon levat. Jag är även med i bastun efteråt och allt avslutas med att mina vänner sjunger Ja må hon leva, båda verserna. Det är en härlig fest, kunde inte ha ordnat den bättre själv. Skönt att ha det avklarat. Victoria kommer och leker med Pontus och Michelle. Efteråt tar Tomas med sig Michelle till skolan och jag går en halvtimme senare med Pontus. Han säger förstås att han inte vill gå på dagis, men protesterar inte när jag lämnar honom. Jag tar en taxi till Jumbo, stormarknaden. Jag har Emilia i babybjörnen och det är skönt att slippa släpa på vagnen. Vi handlar räkor, rökt lax och jätteavokado inför kvällens middag. Inne i snabbköpet finns ett litet café där vi tar kaffe och mjölk. Det är jag som tar kaffet. Vi handlar dill också. Lotta har berättat att det bara är Jumbo som har dill. Kul med exotiska örter! Vi tar en taxi hem med grejerna och går iväg för att hämta Michelle. Hon har haft en bra eftermiddag. Tillsammans går vi till Swiss Medical för att ordna med sjukförsäkringen. Det tar nästan en och en halv timme att bestämma vilken vi ska ha och att ordna alla papper. Tomas skulle komma förbi och betala försäkringen, eftersom han har mitt kreditkort. Han dröjer och när vi till sist får tag på honom per telefon, har han just klivit in i en taxi och är på väg hem. Han hade glömt att han skulle komma förbi och hoppade in i taxin bara några tiotal meter från där vi befinner oss. Det blir en kort resa och han och Pontus kommer in till oss och betalar. Sedan går vi hem och jag börjar förbereda maten. Valentina och hennes familj ska komma på middag. Vi hoppas att Valentina ska komma också, men är lite osäkra eftersom vi bestämt klockan åtta som tid. Jag gör en argentinsk variant på toast skagen. Michelle hjälper mig att rosta brödet. Tomas dukar om vårt skrivbord till det matbord det egentligen är tänkt att vara. Till huvudrätt lagar jag Flygande Jakob. Ugnen fungerar inte, så det blir mer som en kycklinggryta med bananer och jordnötter. Michelle får provsmaka en portion, för hon är hungrig. Våra middagsgäster kommer precis i tid, vilket betyder kvart över åtta, om man har sagt åtta. Mathias och Laura pratar flytande engelska, så kommunikationen är inget problem. Deras son, Emiliano, är tio år och går i Michelles skola, men det tror hon inte på, för hon har aldrig sett honom där. Valentina fyllde fyra när vi var på hennes kalas. Minstingen, Victoria, fyller ett år nästa vecka. Hon är en liten buse som just lärt sig gå och äter allt, både mat och pärlor, med lika god aptit. Barnen är lite avvaktande i början, men finner sig till rätta. Michelle slänger sig över Emiliano och kramar honom ibland, vilket gör honom lite generad. Mathias och Laura är båda läkare och det är spännande att höra om vardagslivet för deras familj här i Buenos Aires. Mathias är onkolog (cancerläkare) precis som sin far, som tydligen är en av de bästa onkologerna i landet, berättar Laura och tillägger att Mathias förstås också är jätteduktig. Själv är hon barnläkare som omskolat sig till patolog, dvs obducent som inriktat sig på barn. Muntra områden de valt! Laura arbetar 8-17 och lilla Victoria går på dagis på sjukhuset. Föräldraledigheten här är bara tre månader, så Laura har jobbat sedan dess. Det var tungt att gå tillbaka, säger hon. Emilia är tre och en halv månad och jag har aldrig varit borta från henne mer än tre timmar! Mathias jobbar från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Han har mottagning förmiddagar och eftermiddagar och däremellan rondar han avdelningen. Lunchrast finns inte på schemat. Han hinner inte äta under dagen. På lördagarna åker han in och rondar, men det tar bara en timme eller två. Jag blir väldigt nyfiken på hur det fungerar egentligen. Det vore kul att följa med honom en dag på jobbet. Båda beklagar sig över dåliga läkarlöner, även om Laura säger att hon tjänar bättre än sina kolleger på andra sjukhus. Jag vågar inte fråga hur mycket de tjänar egentligen, men jag vet ju att alla läkare i Sverige också klagar över sina löner. Det kanske ingår i yrket. Vi har ju så lång utbildning, så mycket ansvar, så mycket att göra och så vidare. Kanske är vi lite ädlare och lite finare än alla andra, men det skulle vi aldrig säga högt. Mathias och Laura har två hembiträden som delar på en fyrtiotimmarsvecka. Valentina brukar sova till tio-halvelva och sedan lämnar hemhjälpen henne på dagis klockan två. Inte konstigt att hon klarar av att gå iväg på middag hem till någon klockan åtta. Hemma brukar de beställa hem middag, precis som vi. Laura ser våra kassar från Disco och tipsar om att hon brukar ringa dit och berätta vad hon vill köpa, så slipper hon gå och handla. För mig vore det förstås mycket besvärligare än att gå dit själv, men för henne är det bekvämare än att storhandla med en ettåring. Laura verkar vara den som administrerar familjelivet, men när de är hos oss, turas de om att ta hand om lilla Victoria. Valentina rör knappt maten, hon äter bara McDonaldsmat, men Victoria slukar glatt en toast skagen med rökt lax. Vid elvatiden börjar hon bli lite trött och det är dags för dem alla att åka hem. Pontus har lagt sig i soffan och somnat. Lite senare hittar vi honom på golvet, dit han rullat ned. Ibland är det bra med heltäckningsmatta. Vi tar farväl av våra första middagsgäster i Buenos Aires och Tomas ställer sig och diska. – ”Jag brukar ställa disken i köket, så gör hemhjälpen det på morgonen”, säger Laura. Onsdag 26 oktober Michelle ska upp till skolan, fastän hon varit uppe så sent. Hon vaknar motvilligt, men på än gång hon klätt på sig är hon hur glad som helst. Tomas går iväg med henne och köper matsäck på vägen. Pontus vaknar också efter ett tag. Vi tar det lite lugnt hemma innan vi tar tunnelbanan in till stan. Dagens utflyktsmål är San Telmo, konstnärskvarteren. Vi går längs en gata kantat av antikvarietetsaffärer och små passager som mer påminner om loppmarknad. Vi äter lunch på en liten mexikansk restaurang. Det blir fajitas för mig och chili con carne för Tomas. Sådan mat finns bara på mexikanska restauranger och de är inte så vanliga. Vi går vidare och kommer till Plaza Dorrego, som är känt för sin stora loppmarknad på söndagarna. Nu finns där bara enstaka försäljare. En av dem är en man som viker vackra fåglar av tunnelbanebiljetter. Han viker ihop biljetterna till små bitar som han hakar i varandra. Det kallar jag modern konst. Klockan närmar sig halv två och det är dags att ta Pontus till dagis. Vi tar tunnelbanan hem. Pontus vill att jag ska lämna honom, vilket upprör Tomas lite eftersom han ändå har vägarna förbi. Jag har dock inget emot en liten extrapromenad. Tomas åker iväg till resebyrån för att beställa biljetter. Vi planerar en resa till Urugay, bara Tomas, jag och Emilia, när Tomas föräldrar kommer och hälsar på i november. Efter att jag lämnat Pontus går jag hem och skriver lite på bloggen. Jag ligger efter sedan Iguazuresan. Dessutom har jag lite grattismail att svara på. Tomas hämtar barnen och tar dem till någon av parkerna i närheten. När de kommer hem ligger vi på vår säng och pratar. Tomas tittar i Michelles kontaktbok och ser att hon är bjuden på kalas den 26:e oktober. Men det är ju idag! Om tio minuter! Snabbt byta om till finkläder och iväg i en taxi. De stannar på vägen och köper lite fina hårsnoddar till Candela som fyller sex år. Hon visar sig bo mittemot vår förra lägenhet. Kalaset är i gemensamhetslokalen och en inhyrd lekledare organiserar lekarna. Tomas lämnar Michelle där och kommer hem igen. Till middag äter vi resterna från igår. Kalaset är slut halv nio och Tomas åker och hämtar en mycket nöjd Michelle. Alla flickorna har fått vara prinsessor och burit en liten krans med slöja. Pojkarna har haft spidermanmask och en mantel. Hela Michelles klass var där, så det var tur att Tomas tittade i den där kontaktboken. Tänk om vi skulle ha kalas till halv nio mitt i veckan hemma i Sverige! Jag kommer iväg och tränar för första gången på en vecka. Torsdag 27 oktober Victoria kommer som planerat. Jag hör hur Michelle berättar på spanska att hon varit på kalas. ”Candela, cumpleanos, seis”. Victoria förstår direkt. Det är verkligen häftigt att uppleva hur Michelle nu samlat ihop tillräckligt många ord och tillräckligt självförtroende för att börja kommunicera på spanska. Alla säger ju att barn är som svampar och lätt lär sig nya språk, men att lära sig att bygga meningar med grammatisk struktur tar tid. Tomas ger sig iväg på en joggingtur och kommer inte tillbaka förrän två timmar senare. Han har sprungit långt bort och hittat en rolig park med kristna figurer. Sedan började det regna och han tog bussen tillbaka, vilket tog lång tid eftersom busshållplatserna ligger tätt här. Barnen och jag har beställt empanadas till lunch. Jag ville egentligen har kinamat, men de fick bestämma. När Tomas kommer hem är det dags att åka till dagis, så jag tar barnen och hoppar in i en taxi. Vi stannar till först vid Michelles skola, där hon hoppar av, och åker sedan vidare till Pontus dagis. Jag lämnar av honom och går hem. På vägen stannar jag till på Disco och handlar. Jag köper köttfärs för att kunna laga köttfärssås med spaghetti till middag. Eftersom jag handlar en massa vatten får jag varorna hemskickade. Det känns konstigt att gå hem tomhänt när man varit och handlat. Undrar om jag kommer lämna kvar alla varorna i affären när jag kommer hem till Sverige… Tomas hämtar Michelle och de går till stammhaket Plaza del Carmen. Sedan hämtar de Pontus och går och leker i en park. Pontus får köra batteribil (se bild) och det blir även en tur på karusellen. Glatt meddelar Pontus att han är bajsnödig och då är det bra att det finns en McD i närheten. Väl inne och med allt avklarat blir det lätt att man även beställer en hamburgare. Jag (Katrin) står och lagar spagetti med köttfärssås när de ringer och berättar att de ätit hamburgare. Det är lite si och så med mottagningen på mobiltelefonerna här, så det är inte alltid man kan få tag på varandra. Jag äter i alla fall en god måltid när de kommer hem. Barnen somnar sent och klockan är nästan tio när jag kommer iväg till gymmet. Jag förstår att jag har tränat färdigt när de stänger av tv och släcker ned i lokalen. Fredag 28 oktober
Pontus är gnällig och mammig hela förmiddagen. När vi äter lunch vill han bara sitta i mitt knä. Det verkar som att han håller på att bli sjuk. Han får en arabisk emanada till lunch. Michelle äter en superpancho, dvs en varmkorv med jättelångt bröd. Tomas och jag vågar oss på mer exotiska rätter och han får två stora friterade köttbullar med ris i. Jag får vinbladsdolmar. Vi lägger Pontus i Emilias vagn. Han verkar dålig, så efter att vi sett skapelseberättelsen tar vi en taxi hem. Hemma är det dock inget större fel på Pontus. Han och Michelle börjar bygga en koja i vardagsrummet. Städerskan är precis färdig när vi kommer, så det passar ju bra att de börjar stöka ned igen! Tomas åker iväg för att lösa ut biljetterna till vår resa. Vi hade tänkt åka nästa helg, men då är det toppmöte i Mar del Plata mellan presidenten och George W Bush, så flyget är inställt och det är väl inte bästa tidpunkten att åka dit för den delen heller. Vi får skjuta upp resan en vecka.
Jag går iväg med barnen till Plaza del Carmen och de springer glatt in i lekhörnan. Klockan är bara kvart över sju, så det är inte så mycket folk i restaurangen. När Tomas kommer en timme senare har det dock droppat in en del folk. Michelle och Pontus träffar kompisar från Michelles skola och har verkligen roligt. De lyckas slita sig en stund i alla fall och komma och äta. Maten kommer samtidigt som de och när Pontus får vänta på att få sätta sig tröttnar han. – ”Då går jag in och leker så länge”. Vi hör honom ropa ”Mira!” genom glasväggen till sin kompis. Han har ett skojigt uttal med amerikansk brytning. När han kommer ut frågar jag honom varifrån han kommer egentligen. –”Från Afrika”, svarar han. Han är verkligen mångkulturell den killen. Klockan är strax efter nio när vi går hemåt. Michelle och Tomas stannar till utanför barnfrisören och kollar i skyltfönstret på de skräpleksaker som finns där. Hon har redan en barbietelefon, men batterierna har ramlat ut och det kostar mer att nya batterier än att köpa en ny telefon. Tur att gymmet har öppet till halv elva, så att jag hinner iväg en sväng i alla fall. Lördag 29 oktober Tomas tar med sig barnen till ett köpcentrum för att köpa lördagsgodis och leka. Michelle har första ont i magen och jag bäddar ned henne framför teven, men när Tomas och Pontus ska gå, försvinner magsmärtorna mirakulöst och hon åker iväg med dem. Emilia och jag stannar hemma. Hon sover en hel del och jag lyckas äntligen komma ikapp med bloggen och passar också på att ringa några vänner därhemma. När de andra kommer hem kilar jag iväg till gymmet. Vi bestämmer oss för att prova middagen på vår närmaste restaurang. Tomas och Pontus har redan varit där och ätit lunch en gång, men jag har aldrig varit där. Det är mer som ett litet café och det som erbjuds till middag är två olika sorters schnitzel och omelett. Tomas och jag väljer det förstnämnda medan barnen får omelett. Det finns en teve som är inställd på barnprogram, men den tröttnat barnen på efter ett tag. I stället kommer de på att de kan gå ut på gatan utanför och att vi ändå kan se dem genom fönstret som utgör hela väggen. De ställer sig utanför och dansar. Pontus dansar någon form av spratteldans, där det spritter i hela kroppen. Michelle dansar mer en barbiedans. Det är ett litet ställe vi äter på och första halvan av måltiden är vi helt ensamma, vilket förstås är en fördel när man har med sig små barn med spring i benen. Sedan får vi sällskap av Pasqual, en äldre herre som bor i kvarteret. Han är singel, berättar han, och hade en date med en dam ikväll, men hon blev sjuk. Hans hembiträde som brukar laga mat åt honom lagar bara lunch på helgerna, sedan går hon hem. Stackarn, hade han bott i Sverige hade hemtjänsten kommit och lämnat en matlåda även helgkvällarna. Pasqual pratar bra engelska och har varit i Sverige tre gånger. Hans farföräldrar är italienare, så hans andraspråk är italienska. Buenos Aires har ju haft en stor andel italienska invånare, men det är inget man märker av idag. Förutom att vår stadsdel heter Palermo, förstås. Pasqual vill gärna visa oss runt någon dag och lämnar oss sitt kort. Det är dags att gå och lägga sig, för imorgon ska vi åka på utflykt till Tigre. Söndag 30 oktober Vi hade ställt klockan på kvart i nio, men våra döttrar vaknar innan dess. Det finns flera sätt att ta sig till Tigre: Man kan ta tåget, vilket vi försökt göra två gånger, men misslyckats eftersom det varit inställt. Då måste vi åka taxi till tågstationen och antagligen från stationen i Tigre också. Ett alternativ är att ta Tren de la Costa, turisttåget. Då måste vi dock åka taxi genom halva stan för att komma till stationen. Ett annat alternativ är att ta bussen som stannar precis utanför vårt hus och går ända fram till Tigre. Problemet är att den stannar hela tiden och resan tar en och en halv timme. Vi bestämmer oss för att ta en taxi hela vägen. Det kostar nittio kronor och tar en halvtimme. På vardagarna hittar man alltid en taxi på två minuter, men på söndagarna vill många chaufförer vara lediga, så då tar det lite längre. Vi vill helst ha en större taxi, men det hittar vi inte. Vi hoppar av vid kasinot i Tigre och några minuter senare dyker familjen Dobos upp. Björn åker och parkerar bilen medan vi andra promenerar. Hela Tigre är som en stor marknad med små affärer som säljer allt från heminredning till frukt. Det finns förstås mycket skinnvaror i detta kossornas land. Små barnbord med stolar till kostar några hundralappar och man kan välja mellan alla möjliga olika handmålade motiv. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att vi inte kan handla så mycket. Efter en varmkorv på kajen gör vi en båtutflykt ut i deltat och åker runt på smala kanaler. Vattnet är brunt och ser inte särskilt inbjudande ut, men det lär bara vara lerigt och inte särskilt förorenat. Stränderna kantas av små hus. Det är alltifrån små fallfärdiga trästugor till flotta villor, oftast byggda på pelare, eftersom vattnet svämmar över ibland. Vi fortsätter vår promenad efter båtturen och barnen får åka karusell, äta sockervadd och rida på ponnyer. Det finns fem små ponnyer, så alla barnen kan rida iväg tillsammans. Pontus ponny ser bara ut att vara ett föl. Allt är så billigt här och barnen skulle kunna få nästan allt de pekar på. Problemet är bara att ju mer de får desto mer vill de ha. Och om de får allt hela tiden, förstör man ju deras längtan och förväntan inför jul och födelsedagar. Nu längtar de till måndagarna, som är deras glassdag. Visst får de glass ibland vissa andra dagar också, men det blir lättare både för oss att säga nej, och för dem att acceptera det, när det finns en bestämd glassdag. Barnen kanske inte håller med mig, men jag är övertygad om att de blir lyckligare av att inte överösas med roliga aktiviteter, leksaker och godsaker. Vi handlar lite frukt och jag köper ett kilo stora jordgubbar för 11 kronor. Tyvärr är de inte lika söta och goda som hemma, men de duger mer än väl. Jag köper även något som ser ut som plommon, fast med mjukare skal och fulla med bönstora kärnor. Michelle följer med familjen Dobos i deras bil och vi andra går till kasinot för att hitta en taxi. Det går inte att hitta någon taxi som vill köra oss till Nordelta, utan vi får utnyttja kasinots transportservice. När vi kommer fram kommer är tjejerna ute på tomten och Gabriella kommer fram och tackar artigt chauffören för att han skjutsat dit deras gäster. Annars brukar hon och Michelle ha dåligt inflytande på varandra och båda bli obstinata och omöjliga i varandras sällskap, men idag fungerar det bra och de är trevliga båda två. Barnen leker och sedan fikar vi. Lotta tänkte först att barnen skulle sitta ute, men det är för blåsigt och kallt för att sitta ute utan jackor. Barnen sätter sig i stället vid köksön. De tar för sig av munkar och alfajores, en argentinsk specialitet som är två runda kakor med kolakräm emellan och överdrag av choklad. Jag tycker att det låter godare än vad det är, men jag har bara provat fabriksgjorda. Björn och Lotta föreslår att vi ska åka till köpcentrat i Nordelta, där barnen kan hoppa studsmatta. De tror att vi kan klämma in oss allihop i deras bil och de visar sig ha rätt. Björn kör och Michelle sitter i Tomas knä där fram. Lotta har Adam i knät och Gabriella sitter i mitten. Pontus och Emilia sitter i mitt knä. Nordelta är ett nybyggt bostadsområde med flotta villor och en del lägenheter. Man får inte köra fortare än 20 km/h inne i området och överallt står farthinder. Väl framme i köpcentret hoppar barnen studsmatta iklädda selar med gummilinor, så att de kommer högt upp. Det är kallt i luften och en tunn kofta räcker inte för att hålla värmen. Lotta och jag tar en sväng genom köpcentret. Butikerna är öppna till nio, fastän det är söndag. Restaurangerna öppnar inte förrän åtta, men vi hittar ett café som även serverar mat och där slår vi oss ned. Det ligger i en passage, så vi sitter utomhus och det blåser rakt igenom. Som tur är har de en värmeslinga i taket. Efter maten är klockan nio och det är dags att åka hem. Vi får hjälp av servitrisen att ringa efter en bil. Michelle och Emilia somnar nästan direkt, men Pontus sitter lite obekvämt i mitt knä och håller sig vaken hela resan. Det är bra, för det är omöjligt att bära upp tre sovande barn och en barnvagn. Vi måste åka i omgångar när vi har vagnen, eftersom hissen är så liten. Nu kan jag bära upp Michelle utan att hon vaknar. Måndag 31 oktober Måndagmorgon och Tomas går upp kvart i åtta för att gå iväg med Michelle. Hon är trött och lite blyg när de kommer till skolan, så han stannar kvar en stund. Hennes nya schema med två heldagar i skolan fungerar bra. Hon tycker att det är roligt med spanskan och använder bara engelskan när spanskan inte räcker till. Sedan är det bra med sovmorgon varannan dag, så att det inte blir någon ackumulerad sömnbrist. Resten av familjen tillbringar förmiddagen hemma. Vi beställer kinamat till lunch. Pontus äter bara vårrullarna. Han har verkligen dragit ned på matintaget. Tomas lämnar in honom på dagis. Jag stannar hemma och
hittar en perfekt websida med spanska grammatikövningar (http://www.colby.edu/~bknelson/exercises/)
och tillbringar eftermiddagen med att öva imperfektformer. Det är sådant jag
går igång på. Klockan fyra får jag dock slita mig för att gå iväg och hämta
Michelle. Hon kommer ut på strålande humör. Eftersom det än måndag ska hon
förstås få glass. Jag föreslår att hon ska ta en glassbägare på Plaza del
Carmen, men hon vill ha en pinnglass. Det finns inte så många att välja på
och jag tror att hon känner sig lite lurad, för det som ut som en Magnum, är
en tråkig vaniljglass med intetsägande chokladöverdrag. Eftersom vi inte kan
gå in på restaurangen med en glass, går vi till urmakaren och justerar min födelsedagsklocka.
Sedan är glassen slut och vi går in och leker en stund på Plaza del Carmen. Det är strax dags att hämta Pontus. Han har haft det roligt och vi går hem tillsammans allihop. Jag kollar deras kontaktböcker och det visar sig att båda är bjudna på födelsedagskalas. Michelle är välkommen till Martinas kalas på lördag kväll, 17:30-20. Martina, berättar Michelle, är flickan med lockiga håret. Hon har hetat ”flickan med lockiga håret” så länge nu att jag inte visste att Michelle kunde hennes namn. Pontus är bjuden på Alejos kalas på ”Mundo Magico”, där Valentinas kalas var. När Tomas tittar på inbjudningskortet säger han – ”Men det är från nio till halv tolv på kvällen!”. – ”Nä, det är klart att det är på förmiddagen”, svarar jag och tar kortet. Men, jo, det står kl 21 till 23:30. För ett fyraårskalas! Det kommer att krävas en del planering för att få Pontus att hålla sig vaken. Annars kanske han somnar i bollhavet klockan tio och det vore ju lite misslyckat. Vi går iväg till närmaste pizzerian för att äta middag. Jag beställer grillspett och väntar fortfarande på dem när de andra redan ätit upp sin pizza och sina empanador. Det är en liten restaurang, mest inriktad på hemleverans. Pontus leker dinosaurie med de andra gästerna och de tycker att han är hur gullig som helst, ända tills han börjar nypa dem i armen med flottiga fingrar. Det blir ett pedagogiskt samtal om hur närgången man får vara som barn egentligen. Båda barnen pendlar mellan att vara avvisande och att kasta sig runt halsen och pussas. Juan, vår portvakt, har vunnit deras gillande och blir nästan omkullsprungen när de ser honom. Men han blir förstås bara glad. Jag tröttnar tillsist på att vänta och ber att få maten med mig hem. De andra går i förväg och jag hade förstås kunnat be dem leverera maten hem till oss, men det känns lite onödigt, när den nästan är klar. Tills sist får jag min mat i en pizzakartong. Det är små köttbitar på grillspettet, så jag förstår inte varför det tog sådan tid. Jag tänker att jag ska gå och träna och inte äta så mycket nu när det har blivit så sent, men de där små grillspetten passar utmärkt att ha i handen när man går med barnvagnen och de små brödbitarna, gjorda av pizzadeg, smakar så gott, att all mat är slut när jag kommer hem. Jag kommer iväg och tränar i alla fall, men får ta det lite lugnare. |