Januari 2006

Söndag 1 januari 2006

Vi har beställt taxi till klockan kvart över nio. Tomas försökte ringa och bekräfta flygbiljetterna inatt, men de hade stängt fram till klockan tre på natten. Så han ringer på morgonen i stället och får veta att vårt plan är uppskjutet två timmar. Det innebär att vi kommer att missa bussen i Buenos Aires. Och det kan nog vara svårt att hitta biljetter till en annan buss, i alla fall om vi ska åka tillsammans.

Eftersom barnen är vakna och pigga och vi har det mesta färdigpackat eftersom vi bytte lägenhet igår, bestämmer vi oss för att göra ett försök att hinna med planet som går en timme tidigare. Vi har tur och får tag i två taxibilar och på tjugo minuter har vi allting färdigt. Konstigt hur det ibland blir mindre stressigt när man har ont om tid än när man har tid i överflöd.

När vi har betalat taxina uppgår våra gemensamma finanser till två peso, så jag skyndar mig till bankomaten för att fylla på. Polisen som hjälpte mig med ryggsäcken och visakortet ler igenkännande. Jag försöker verka som att jag har full koll på läget, så att han inte ska tro att jag är hur strulig som helst.

Vi hinner med planet utan problem och flyger en och en halv timme till Buenos Aires. Mormor sitter med Michelle, jag har Emilia och Pontus sitter hos Tomas. I alla fall första halvan av resan, för sedan upptäcker han att det är mer sagoläsning hos mormor, så då flyttar han dit. Sedan läser jag saga och ammar och har plötsligt tre barn i knäet. Det är trångt, men lite mysigt också.

Det känns lite som att komma hem när vi landar på Aeroparque, inrikesflygplatsen i Buenos Aires. Mormor och jag tar med oss Pontus och Emilia och så mycket bagage som får plats i bilen och åker direkt till bussterminalen. Det är lite svårt att få med sig alltihop in, för vi hittar ingen kärra och jag är för snål för att anlita en professionell bärare.

Vi släpar in oss själva och alla saker till ett kafé, där vi slår oss ned. Under tiden åker Tomas, Michelle och morfar till vår lägenhet och hämtar de saker vi lämnat hos Juan. 

Sedan träffas vi alla på bussterminalen. Det är ett ganska trevligt ställe med gott om små butiker som alltifrån kläder till leksaker till väskor för en billig penning. Vi köper en väska till, för det behöver vi verkligen.

Vår buss ska gå klockan kvart i tre, men kommer iväg en kvart försenad. Som vanligt är det segt att komma ut ur stan, men jag sitter bredvid Pontus som ser till att underhålla mig. Emilia sover första timmen av resan, men lagom när hon vaknar somnar Pontus och sover nästan resten av resan, som tar totalt fem timmar. Michelle är svårare att få att somna, men till sist lägger hon sig bredvid Pontus. Vi åker en sådan där bekväm buss med stora säten som går att fälla rejält, men den är lite mera sliten än den vi åkte hem från Pinamar i november.

När vi kommer fram till Pinamar klockan åtta är vi ganska möra. Vi får ut våra tretton kollin från bagaget och delar upp oss i tre taxibilar. Valeria del Mar ligger bara en halvmil bort, så vi är snabbt där. Mäklaren skulle möta oss utanför lägenheten, men det tar nästan en halvtimme innan hon dyker upp.

Lägenheten är enkel men rymlig. Den ligger en trappa upp ovanför en samling affärer och en pub. Som i de flesta argentinska bostäder är köket trångt, mer som en liten hall. Men vardagsrummet är stort, med matbord och soffa. Barnen har ett sovrum och Tomas och jag ett annat. Mormor och morfar får ett eget sovrum uppe på loftet, dit de måste balansera på en brant trappa. Mellan våra sovrum och vardagsrummet är det ett halvt trappsteg och mormor hinner konstatera att det är farligt innan hon snubblar och faller pladask på magen och slår i benet. Det gör förstås ont, men inget verkar brutet. Pontus tröstar henne och frågar vad som hände. När mormor förklarar att hon inte kan gå över det där lilla trappsteget visar Pontus hur man ska göra. – ”Så här gör man mormor”, säger han och tar ett stort kliv över trappsteget. Det verkar fungera, för efter det ramlar hon inte mera. Eller så är det för att jag sätter dit en bit markeringstejp.

Vi har en teve i lägenheten. Pontus blir lite besviken, för vi hade sagt till honom att vi inte skulle ha någon teve. Han som har varit på gränsen till tevemissbrukare, vill nu inte ens ha någon teve, ”för det kan komma Power Rangers”.

Tomas hämtar upp lite middagsmat från rotiserian under oss och sedan går vi ut för att utforska omgivningarna. Valeria är ett väldigt litet ställe och det mesta kretsar kring Espora, en liten gata som går rakt upp från stranden. Bredvid vårt hus ligger en spelhall och ovanför den ligger en liten nöjespark med hoppborgar och karusell. Barnen vet precis vart de vill gå, så efter maten går morfar och jag iväg med dem till hoppborgen. Det är bara några enstaka barn där. Den stora turistströmmen har inte kommit än.

Måndag 2 januari

Tomas går före med Michelle och Pontus till stranden och vi andra kommer efter. Det fanns ett slitet parasoll och en rostig strandstol i lägenheten, så dem tar vi med oss. När jag kommer ned har barnen inte badat än. De säger att det är för kallt. – ”För det här är glaciärvatten”, säger Pontus. Tänk vad lärd han låter, fastän han har helt fel.

Mormor och morfar går iväg och äter lunch, medan Tomas hämtar pizza och empanadas till oss andra. Emilia sover en del i vagnen, men när hon är vaken lever hon rövare och vill absolut gräva i sanden med händerna. Jag försöker hindra henne att stoppa händerna i munnen, men då stoppar hon ned hela munnen i sanden i stället.

Lagom när vi är på väg från stranden, kommer mormor och morfar tillbaka från lunchen. Tomas tar barnen och vi andra går en promenad. Mormors fötter och underben svullnade upp efter flygresan igår och jag tycker att hon ska gå till doktorn, fastän det är bättre idag.

Morfar går hem och hämtar hennes pass och pengar, medan vi fortsätter att gå uppför Espora. Han kommer ikapp oss med sakerna och sedan tar mormor och jag en taxi till vårdcentralen. Det är ett slitet ställe med kala väggar och enkla stolar. Vi anmäler oss i receptionen och blir ombedda att betala avgiften på fem pesos. Det gör vi förstås gärna. Doktorn är på hembesök, så vi får vänta ett tag. Det är två patienter före oss och medan vi väntar kommer ytterligare några. Bland dem finns en pojke i skolåldern med sin far och storebror. Fadern muttrar lite tyst att han inte har fem peso, så då behöver han inte betala, utan det täcks av socialen. Vi skäms lite för att vi skrattat åt den låga avgiften. Det är bra att  påmind ibland om hur bra vi har det.

Jag blir lite otålig, för vi får vänta över en halvtimme på att komma in till doktorn. Han är vänlig man med stor mage. Eftersom mormor har lite högt blodtryck uppmanar han henne strängt att dra ned på saltet. Han skulle vilja ta blodprov, men eftersom hon åker hem om en vecka, skulle han inte hinna få svaren, så det får hon göra hemma. Sedan är vi klara och kvinnan i receptionen ringer efter en taxi hem. Vi får vänta nästan lika länge på den som på  komma in till doktorn, så klockan är nästan nio när vi kommer hem.

Vi går till restaurangen i passagen mitt emot. Det är som ett takbeklätt torg, omgivet av butiker, där de dukat fram en massa bord. Vi äter oxfilé med roquefortost.

När vi kommer hem äter Emilia en stor portion gröt. Hennes första riktiga portion.

Tisdag 3 januari

Vi börjar förstå varför de varnade för buller i den här lägenheten. Utanför spelhallen bredvid oss, står en minikarusell och varje gång ett barn åker den spelar den en liten trudelutt. Det låter som en billig mobiltelefonsignal. Puben under oss har livemusik varje natt från midnatt till klockan halv fem. Det är tur att vi inte är lättstörda, för det hörs verkligen bra.

Efter frukost åker mormor och morfar till Pinamar och Michelle följer med dem. Pontus och Tomas går till stranden, medan jag stannar hemma och bloggar i två timmar medan Emilia sover. Hon vaknar till och när jag försöker få henne att somna om, somnar jag också. De andra knackar länge på dörren innan jag vaknar omtöcknad och släpper in dem. Vi har bara en nyckel till lägenheten och det är ju väldigt opraktiskt.

När Tomas tänker diska, rasar diskhon genom diskbänken. Vi går till mäklaren för att få hjälp och för att betala hyran. Hon lovar att skicka någon samma kväll. Sedan fortsätter vi till en pizzeria, där vi äter goda vedugnsbakade pizzor. På vägen hem går vi förbi nöjesparken och idag har de satt upp en bana för fyrhjuliga motorcyklar. Barnen vill åka, men när jag inser att man måste både gasa och bromsa, ångrar jag mig och låter bara Michelle åka. Pontus accepterar snällt, fastän han redan hade hjälmen på sig och satt på motorcykeln. Som tur är har de en fyraårsgräns, så då är saken klar. Pontus får åka karusell istället. Men Michelle kör massor av varv i full fart.

Tomas har gått i förväg för att släppa in rörmokaren, så när vi kommer är denne i full färd med att laga diskon. Skönt att få det fixat så snabbt.

Onsdag 4 januari

Emilia vaknar och vill ha mat vid halv fyra. Det är fullt ös på puben nedanför och jag hör ett gäng killar som skriker för full hals. Normalt vaknar jag aldrig av sådant, men när nu Emilia har väckt mig har jag lite svårt att somna om för oväsendet.

Jag lyckas i alla fall, för klockan halv sex väcks jag av Michelle som har drömt någon konstig mardröm. Jag stoppar om henne i hennes säng igen. Hon vill gärna höra en trevlig saga som motvikt till mardrömmen, men den servicenivån erbjuds inte.

Klockan halv åtta kommer Pontus. Han vill gärna ligga i min säng, men det hörs ju på namnet att det är jag som ska ligga där. Så jag stoppar om honom i hans säng, men då börjar han gråta och vill att jag ska ligga där. Jag lägger mig i skarven mellan hans och Michelles säng och hinner precis somna innan jag vaknar av skrik som jag först inte kan lokalisera i min sömndruckenhet, men som jag sedan förstår kommer från Emilia. Jag byter tillbaka till min säng och där somnar hon vid bröstet och vi sover tillsammans i en och en halv timme till. För sedan kommer hennes syskon över och jag berättar sagor för dem alla tre innan vi går upp och äter frukost.

Efter frukost frågar Tomas Michelle på skoj hur mycket klockan är och hon svarar snabbt: ”halv tolv”. Klockan är två minuter i halv tolv, men det har hon förstås ingen aning om, utan hon chansar bara. Undrar om det är bra för hennes tidsuppfattning att vi lär henne att när man är klar med frukosten är klockan halv tolv.

Vädret är bättre än igår, så vi går iväg till stranden. Jag tar vägen förbi en liten affär och köper en strandstol. En liten pojke i tioårsåldern hjälper mig, men måste fråga sin farbror om priserna ibland. Jag tar en strandstol, tre strandmattor och en diskborste. Det är första gången jag sett en diskborste i affären i Argentina. Den kostar tolv kronor, men det kan det vara värt att slippa diska med en svamp. Jag lämnar 1,50 peso i dricks till pojken också, för han är så gullig och hjälpsam.

Emilia protesterar lite när jag släpar vagnen genom sanden. Jag vet inte varför hon inte vill sitta i vagnen längre, men jag tror att det är för att hon håller på att lära sig att sitta själv och det är svårare i vagnen. På sanden sitter hon riktigt bra, men hon är lite för ivrig för att sitta still någon längre stund. Hon är lite farlig för sig själv, för hon ställer sig på alla fyra och kastar sig framåt. Man måste vakta henne hela tiden. Hon tar gärna en smakportion sand så fort hon får tillfälle. Så det är skönt när hon somnar.

Michelle och Pontus leker fint nere vid vattnet. Tomas hjälper dem att gräva ett jättestort hål. Jag sitter i solstolen och läser tidningen. Det är lite disigt, men det är bara skönt att slippa alltför stark sol. Under eftermiddagen blåser det upp och Michelle och Pontus flyger med drakarna de har fått av mormor och morfar. Pontus har en i frigolit, som består av en skiva med vingar som roterar. Han skriker av förtjusning när han lär sig hur han ska göra för att få den att lyfta. Michelle har en mer traditionell drake med långa gröna snören som fladdrar och den är lite lättare att flyga med.

Mormor och morfar går iväg för att äta lunch på restaurang, men jag tycker att det är för jobbigt att släpa vagn, solstolar och parasoll fram och tillbaka, så jag går och hämtar mat i stället. Empanadas och pizza känns lite tjatigt, så jag går till rotiserian som ligger i vårt hus. Där köper jag tortillas, en med spenat och en mer klassisk med potatis, friterade fiskfileter, en sallad och en ”bomba”. Bomben är en panerad boll av potatismos och skinka, stor som en tennisboll. Det blir efterrätt också, två minipajer med sötpotatis och en apfelstrudel.

Barnen slukar maten med god aptit och tycker att allt smakar gott. De leker en stund till, men molnen har dragit ihop sig och vinden har ökat i styrka, så att vi som håller oss stilla börjar frysa. Vi samlar ihop våra saker. Jag bär skräp och en kasse i ena handen och släpar vagnen med Emilia i med den andra. När vi nästan är uppe vid vägen, kommer mormor och morfar, så då får vi lite avlastning.

Mormor och morfar tar bussen till Villa Gesell, en närbelägen by. Pontus och Tomas ska duscha, men upptäcker att det inte finns något varmvatten. Varmvattenberedaren går på gas och verkar avstängd. Jag ringer mäklaren, men det är ingen som svarar. Prick klockan fem kommer Elsa, en medelålders kvinna som ska städa åt oss. Hon är överviktig och saknar flera tänder, men utstrålar en väldig värme. Jag gillar henne direkt. Vi kommer överens om att hon ska komma två timmar varje morgon och städa och diska. För det vill hon ha 10 pesos i timmen. Det låter lite mycket, men hon behöver säkert pengarna bättre än vi. Tomas går iväg med alla barnen, så att jag ska få en chans att komma i kapp med bloggandet. Jag skriver och ringer mäklaren igen. Hon lovar att skicka någon med ny gas och efter tjugo minuter dyker det upp en kille. Elsa tar kommandot och ser till att allting fungerar när han går. Det känns tryggt. Hon ska hjälpa oss att hitta en lägenhet att bo i efter att vi måste lämna den här också. Och så frågade jag henne om det finns några barnaktiviteter för Michelle och Pontus, så hon ska koll upp det också. Hon har själv två barnbarn, en flicka som är sex och en pojke som är fyra, så hittar vi inget annat kanske Michelle och Pontus kan leka med dem.

Tomas kommer tillbaka med barnen. Han vill gå iväg igen, men Michelle och Pontus vill stanna hemma och leka, så han får bara med sig Emilia. Jag ger Michelle och Pontus lite argentinainspirerad mellis, det vill säga några vitaminberikade småkakor med mjölk till. Eftersom de inte får vara i vägen för Elsa, rullar de ut en strandmatta och sätter sig på loftgången. De lägger pärlplattor samtidigt. Michelle kommer och berättar att Pontus erkänt att han hällt ut sin mjölk på strandmattan med flit. Jag torkar upp mjölken och frågar om han har gjort det med flit. Jag är inte säker på att han förstår ordet. Nä, det har han inte. Han har inte hällt ut mjölken. Det var Emilia, säger han. Ja, tjena. 

När Elsa går är lägenheten ren igen. Det där lagret av sand som täckt allt från golv till sängar är borta och det känns skönt. De andra kommer tillbaka nästan samtidigt. Tomas och Pontus kan ta sin dusch och sedan är det dags att gå och äta middag. Morfar är trött och stannar hemma. Tomas och barnen går i förväg, för han har sett att det är teaterföreställning på gatan mittemot. Det är två skådespelare som har en show inför en massa barn och Michelle och Pontus slår sig glatt ned bland dem. Tomas stannar med dem och mormor och jag går in i restaurangen och beställer. Tomas och mormor vill ha oxfilé med roquefortost, precis som sist. Jag nöjer mig med en grillad oxfilé. Barnen ska få av oss vuxna är det tänkt, men det är så hungriga att maten knappt räcker. De får dela på en pannkaka i dag också och jag smiter in på glassbaren och köper ett kvartskilo glass med tiramisu, choklad och banana split, som jag får god hjälp med att äta upp.

Pojken vid bordet bredvid har en ansiktsmålning i form av en röd batmanmask. Pontus blir förtjust och de börjar fajtas. De viftar hejvilt med armar och ben och springer fram och tillbaka. Den andra pojken, Bauti, är bara två år, men de lyckas ändå fajtas utan att gå för långt och göra illa varandra. Michelle hejar på, men uppmanar Pontus att vara försiktig med lille Bauti. Sedan kilar de iväg till frisören allihopa och står där och hänger. Vi ser hur Michelle sitter och viftar och förstår att hon förklarar hur det ligger till för frisören och hans kund, som lyssnar mycket intresserad och med ett glatt leende på läpparna.

Mormor mår lite dåligt och går i förväg. Sedan går Emilia och jag hem, medan Tomas och de andra två går iväg till hoppborgen. När jag kommer hem är lägenheten becksvart. Lite förvånande med tanke på att mormor och morfar aldrig brukar släcka lamporna när de går och lägger sig. Det har de inte heller, utan det är strömavbrott i hela huset. Men när vi letat fram stearinljusen kommer strömmen tillbaka. Det är en del krångel i den här lägenheten.

Torsdag 5 januari

Emilia sover lite oroligt. Hon är snorig igen. Det blev bara några få dagar utan rinnande näsa. Idag fyller hon i alla fall ett halvår. Hur gick det till?

Vi vaknar fem i tio och försöker komma upp, eftersom Elsa ska komma klockan tio och städa. Elsa vill gärna har mer jobb och har föreslagit att hon ska laga mat åt oss. Mormor nappar på idén och beställer tortilla, en spansk omelett till frukost. Sedan går hon själv och handlar potatis och frallor. Elsa behöver olja också, så mormor får gå och handla en gång till sedan. Det tar lite tid att skala, tärna, koka och sedan fritera potatisen, så vi hinner äta mackor till förrätt och tar tortillan som varmrätt. Det blir som en stor potatiskaka och smakar väldigt gott. Vi får betala för en timme extra, men det var det värt.

Mätta och glada knallar vi iväg till stranden. Idag är det varmt. Jag sitter med Emilia under parasollet och undrar om jag inte ska gå hem en stund i stället. Det är för varmt både för henne och för mig. Men så mulnar det och blir riktigt behagligt. Hon sover och när hon är vaken turas vi om att passa henne. Tomas badar med barnen i omgångar. Vågorna går höga och Pontus spolas omkull några gånger när han springer i strandkanten, men han bara skrattar och reser sig upp. Mormor och jag hoppar länge i de stora vågorna.

Michelle får en kompis också, Augustin och de samlar musslor tillsammans med mormor. Tyvärr går han hem ganska tidigt, men det finns ju fler för henne att leka med. Tillsammans med morfar flyger hon och Pontus med drakarna. Och så gräver de i sanden.

Det är ganska mycket folk på stranden, men inte så att det stör. Flera försäljare går runt och ropar ”Churrrrrros” och mormor köper tre stycken churros. De smakar som donuts, fast är raka i formen. Dessutom kan man köpa majskolvar, och vi har redan blivit stammisar där. Det finns några som säljer glass också förstås, men de hörs inte lika bra som de som säljer Churrrrrros.

Tomas går iväg och handlar pizza och empanadas till lunch. Efter maten badar Michelle och Pontus med Tomas, kaxigt trotsandes entimmesregeln som skulle ha förhindrat alla sådana bad när vi var små.

Vi går hem och vilar lite. Jag tar en långdusch. Det är spännande. Man vet aldrig när man plösligt blir skållad, eller får en uppfriskande kalldusch.

Mormor har ont i knät och vill inte följa med ut och äta. Jag kilar ned till rotiserian under oss och köper en panerad fisk och en flaska vin för totalt 5,50 pesos. 15 kronor för en hel middag! Vi andra går ut och äter. Det är teaterföreställning på andra sidan gatan i dag också, så det slutar med att vi äter på samma ställe för tredje gången. Michelle vägrar nämligen att lämna föreställningen och vi låter henne sitta kvar. När det börjar regna lite blir det dans och våra barn är hur gulliga som helst när de försöker följa med i rörelserna. Michelle har inga större problem och Pontus gör verkligen sitt bästa och strålar av glädje. Till slut ger han upp och kommer till oss. ”Jag kan inte göra den där dansen”, säger han besviket och det svider i modershjärtat. ”Va? Du var ju jätteduktig!”

Efter maten går morfar och jag hem med Emilia. Jag köper med mig lite choklad från chokladbutiken, men den är mer som en söt sörja, till min besvikelse.

Michelle kommer hem före de andra, storgråtande. Hon har skrapat knäet! Jag lägger på bedövningssalva och tvättar det i duschen. Det syns nästan ingenting, men hon blir verkligen hysterisk av att göra illa sig. Tur att det inte händer så ofta.

Fredag 6 januari

När jag ammar Emilia vid halv fyra på natten hör jag att det är fullt drag på puben under oss. Jag blir nästan lite sugen att gå ned och känna stämningen, men känner att jag knappt orkar öppna ögonen ens när jag byter blöja

Sedan sover jag vidare till klockan nio. Jag smiter upp för att skriva lite på bloggen, men Pontus vaknar också. Han somnade inte förrän kvart i elva igår och behöver sova lite till. – ”Det är inte morgon än, gå och lägg dig och sov lite till!”

- ” Men det är vitt ute!”

Han gör ett försök att somna om, men lyckas inte. Och helt tokigt är det ju inte att gå upp redan klockan nio på morgonen.

Elsa kommer klockan tio och jag går iväg för att handla bröd och annan frukostmat. Jag får gå två gånger, för den första gången glömmer jag hushållspapper och utan det kan vi inte klara oss. Framför allt inte nu när Emilia är snorig.

Emilia äter gröt till frukost. Det har hon gjort i flera dagar nu, så man kan väl säga att det börjar bli en vana. Sedan går vi till stranden allihop. Augustin är där idag också och Michelle och Pontus leker med honom och några andra barn. Det är riktigt varmt idag, men det fläktar skönt. Emilia sover i vagnen och jag sitter i solstolen och läser min bok. Det känns nästan som semester.

Efter några timmar går jag upp på rummet med Pontus och Emilia. Morfar hjälper oss upp till lägenheten och på vägen handlar vi mat i vår rotiseria. Vi äter panerad merluza (en fisk) med rivna morötter och fruktsallad till efterrätt.

Det är lite svårt att få Pontus att somna, men när han väl somnat sover han i över två timmar. Emilia äter lite kokt potatis och sedan somnar hon också efter ett tag och jag hinner både komma ikapp lite med bloggen och läsa min bok.

Tomas kommer upp vid sextiden för att se hur vi har det och då är båda barnen vakna och pigga. Jag känner för att gå ned på stranden och Pontus vill gärna följa med. Emilia säger inte så mycket, så hon får också följa med.

När jag kommer ned till stranden håller mormor och morfar på att packa ihop. Michelle leker med Delfina, fem år och hennes lillasyster Emilia, fyra år. De har lekt hela eftermiddagen och Michelle vill absolut inte gå hem innan de gör det. Så vi är kvar en stund och Delfinas pappa gräver ned både henne och Michelle. De kommer från Rafael, 50 mil norr om Buenos Aires och bor borta i Villa Gesell. Michelle vill gärna veta om de ska komma till vår strand fler gånger och de ska de nog, för det är bättre här än där de bor.

När Delfinas familj går, inser Michelle att det faktiskt är lite kyligt och hon har inga andra kläder än baddräkten hon har på sig. Pontus vill i alla fall bada och byter om till badbyxor. Sedan springer han lite fram och tillbaka i strandkanten, men blir inte blöt ovanför badbyxorna. Det är bra att han inte vill gå i längre än så, för vågorna är ganska höga och slår lätt omkull en liten kille som han.

När Pontus har torkat sig och klätt på sig igen går vi hem allihop. Vi tar det lugnt hemma ett tag. Michelle ser att teatern på andra sidan gatan har börjat, så Tomas går dit med henne och Pontus.

Jag är trött och somnar med Emilia vid bröstet medan Tomas är ute och köper middagsmat men kommer upp och äter efter ett tag. Barnen somnar kvart i elva och vi vuxna sitter uppe en stund till innan vi också gå och lägger oss.

Lördag 7 januari

Det är svårt att få alla att komma upp och äta frukost innan Elsa kommer klockan tio. Hon har i alla fall funnit sig till rätta och serverar oss kaffe och småpysslar med någonting annat om hon inte kan komma till och städa. Jag blir lite stressad, för det känns som att två timmar hjälp om dagen borde räcka, men det är kanske inte hela världen om det kostar en tia extra.

Ute ligger molntäcket tjockt och grått. Elsa säger att det snart kommer att börja regna och efter någon timme får hon rätt. Och sedan regnar det resten av dagen. Det växlar mellan ösregn och duggregn, med korta uppehåll emellan. För oss som ska stanna en månad till är det skönt med en slödag, men för mormor och morfar som ska åka hem på måndag är det förstås lite tråkigt.

Michelle och Pontus äter sina enorma polkagrisklubbor som de fick i julklapp av kusinerna hemma. Sedan går vi ned och handlar några karameller i kiosken, för de tycker att det är så kul att välja ut vilka de ska ha.

Men framåt eftermiddagen börjar barnen att klättra på väggarna och Tomas tar med dem ut. Michelle tar det som ett straff att hon ska behöva gå ut i regnet. Här ställs alla uteaktiviteter in om det så bara duggregnar. Men det är väl bra att hon härdas lite innan hon kommer hem till sitt i ur- och skurdagis. (www.filiusfilia.se)

När de kommer tillbaka har de haft det trevligt och lekt pirater på stranden. Mormor går iväg och färgar håret på frisersalongen som ligger inne i den galleria där vi ätit middag flera gånger. Michelle har redan varit där och sagt att hennes mormor ska komma och klippa sig hos dem, så de är väl förberedda. 

Sedan går vi iväg till en av de finare restaurangerna här i Valeria och äter gott från grillen. Pontus är trött och somnar i vagnen efter maten, men Michelle är pigg och springer runt. Emilia sitter i mitt knä och ålar sig och klättrar så att jag blir alldeles trött av att hålla henne. När det är dags att gå hem somnar även hon och jag lägger henne ovanpå Pontus i vagnen.

Michelle somnar så fort vi stoppat om henne i sängen, men vi vuxna sitter uppe och pratar en stund. Tomas och jag går en lite promenad. Klockan är halv två och många ställen håller på att stänga. Vi ser en del barnfamiljer också, med vakna barn i våra barns ålder. Jag förstår inte när de sover.

Vi konstaterar att stället med mest drag är puben under vår lägenhet. Så vi går dit och känner stämningen på plats. Det är fullt av ungdomar mellan 18 och 25. Två killar spelar gitarr och sjunger på scen och får god hjälp av publiken. Klockan halv tre känner jag ändå att sängen lockar mer och vi går hem. Då går mormor och morfar ned och de är kvar tills stället stänger klockan halv fem. Varför känner jag mig som den gamla kärringen i sällskapet när jag är yngst?

Söndag 8 januari

Det börjar bli rutin på det här livet. Vi vaknar strax före tio, Elsa kommer, vi äter frukost, Tomas går iväg till Internetcafét för att kolla mailen och sedan packar vi ihop alla saker och går till stranden. Idag sover Emilia när det är dags att gå iväg och jag väljer att stanna hemma. Hon vaknar precis när de andra har gått, men vi är kvar ett tag till i alla fall och tar det lugnt. Sedan handlar vi mat i rotiserian på väg ned till stranden.

Det är en härlig dag med sol och en fläktande vind. Emilia ligger på mage på en strandmatta och leker med både lämpliga och olämpliga saker. Det är ju sista dagen med barnvakt, så Tomas och jag passar på att hoppa i vågorna tillsammans. Jag blir av med mina solglasögon i en stor våg, men det är ingen idé att leta efter dem. Tur att de var billiga.

Efter badet vill jag gå hem och duscha. Det finns inga allmänna duschar på stranden, utan bara sådana som hör till ett balneario. Ett balneario är en samling tältliknande bås, där man hyr ett bås med bord och stolar för en hel vecka och då samtidigt har tillgång till faciliteter som dusch och toalett. Det är ganska dyrt, priset för en vecka är tusen kronor, så hittills har vi inte provat det.

Pontus vill följa med mig hem och Emilia hänger på hon med. Vi duschar alla tre tillsammans. Pontus har suttit i strandkanten och har ett lager snäckskalskross över hela rumpan, som en par pansarkallingar. Emilia gillar att duscha. Hon är fantastiskt tålig och protesterar inte ens när hon får duscha ansiktet.

Mormor och morfar går iväg på en sista shoppingrunda. Det finns inte så många butiker här, men de kommer hem med en hel del presenter till dem där hemma och en blus och ett linne till mig.

Vi äter middag hemma. Mormor steker kött och potatis och det smakar lika gott som vanligt. Sedan går vi till fiket mittemot och äter tårta. På vägen hem shoppar vi lite till. Jag köper födelsedagspresenter till mina svägerskor för att skicka med hem. Annars har vi inte handlat så mycket mer än leksaker här. Det gäller ju att få med sig allt hem också.

När barnen har somnat går Tomas och jag och sätter oss på uteserveringen mittemot och lyssnar på en enmansorkester som sjunger spanska slagdängor. Det är en ljum kväll och väldigt mycket folk ute. Men även om vi har barnvakt orkar inte jag vara uppe sent varje kväll, så vid ettiden går vi hem och lägger oss.

Måndag 9 januari

Mormor och morfar packar i ordning det sista och sedan är de klara för avfärd. Taxin hämtar dem klockan halv tolv och vi följer med ned och vinkar av dem. De har en lång resa framför sig med ett tolvtimmarsstopp i Washington, så de kommer inte att vara hemma förrän på onsdag.

Tomas går iväg till stranden med Michelle och Pontus. Jag lägger Emilia, men hon vaknar tjugo minuter senare, med ett leende som säger att hon inte tänker sova mera. Så efter ett tag går vi också iväg. Vi hinner dock inte mer än halvvägs innan Michelle ropar på oss från en pizzeria där de sitter och äter lunch. Det är så blåsigt på stranden att de är på väg hem igen. Alla är de täckta av ett tunt lager sand.

Det är varmt och klibbigt i luften, men något måste vi ju hitta på, så vi tar bussen till Cariló. Det är känt som det finaste stället här kring Pinamar. Det är bara några kilometer bort och går man längs med stranden är man där på tjugo minuter. Bussen stannar längre upp det lilla centrumet. Hela samhället verkar vara byggt i skogen, för allt omges av träd.

Alla vägar är sandvägar, för de som bor här vill ha kvar naturkänslan och därför är det förbjudet att asfaltera. Jag undrar om de ångrar sig när de tvättar sina genuint dammiga bilar, men det gör de förstås inte själva.

Från centrum är det någon kilometer till stranden och barnen är inte helt nöjda med promenaden. Men Tomas och jag tycker att det kul att titta på alla de flotta husen. Här är det inte ens någon idé att leta efter boende, för alla ställen ligger långt över vår budget.

Vi kommer ned till stranden via ett balneario som till och med har tennisbana och pool. Men nere på stranden är det fortfarande lika blåsigt. Pontus behöver kissa och ingen av oss kommer ihåg läxan från Calafate, men jag inser snabbt mitt misstag och vrider honom ett halvt varv.

Det är inget skönt på stranden, så vi tar en taxi tillbaka. Där går vi över på glassbaren och äter måndagsglass innan vi går hem. Jag är trött och sover middag i två timmar med Emilia, medan Tomas leker med dem andra. När jag vaknar är de hungriga, men de vill i alla fall se teatern på andra sidan gatan innan vi går och äter. Tomas och jag sitter vid ett bord och tittar på våra barn mer än vi tittar på teatern. Sedan äter vi middag på en pastabuffé. Det går till så att man väljer pastasort och sås och sedan får man beställa hur många gånger man vill. All pasta är färsk och det finns bara en variant som inte har någon fyllning. Annars är de fyllda med ricottaost, kyckling eller grönsaker. Det blir bottenbetyg för GI-värdet, men smaken får godkänt.

Vi avslutar kvällen med ett besök på det lilla nöjesfältet bredvid vår lägenhet. De har satt upp stora studsmattor med selar, men de är inte igång. Det är strömavbrott, så hoppborgen har fallit ihop och det enda man kan göra är att köra fyrhjulig motorcykel eller åka karusell. Så barnen åker karusell några gånger. Det är första gången för Emila, så Tomas håller henne i knäet, men hon verkar gilla det i alla fall.

Klockan är över tio och jag tycker att barnen borde i säng. Det är lite tråkigt, för det är nu det är fullt med barn ute. Vi får med dem hem i alla fall, men sedan har de svårt att somna. De gråter och snyftar för att de vill saknar mormor och morfar och för att de vill åka hem till Sverige. Michelle är rädd för myggorna och tycker att vi ska bo i Sverige på vinter och sedan åka till Argentina när det är sommar i Sverige och vinter här. Det kan hon glömma!

När barnen har somnat börjar det ösregna och sedan fortsätter det hela natten.

Tisdag 10 januari

Under natten blir jag väckt fyra gånger av Michelle, en eller två gånger av Pontus och tre gånger av Emilia. Michelle sover oroligt på grund av myggen och för att det är varmt. Det räcker med en enda mygga för att barnen ska vakna med minst fem nya bett. I alla fall måste det ha blivit lite tid över för min sömn, för när jag vaknar är jag inte farligt trött. Tomas dukar fram frukost. Elsa dyker inte upp och hörs inte av. Vi har ingen telefon i lägenheten och jag tror inte att hon har våra mobilnummer. Just idag har vi dock inget större behov av städning, för vi tänkte tvätta lakanen och sopa golvet och diska efter frukosten kräver ingen större ansträngning.

Det har slutat regna ute och solen skiner från en närmast klar himmel, men det verkar vara lika blåsigt som igår. Tomas går iväg och kollar mailen som vanligt. Vi funderar på att åka in till Pinamar, men när vi har ätit lunch känns det skönt ute och vi går till stranden i stället. Jag tänkte inte på att vi förstås har lä på vår loftgång. Nere på stranden blåser det och lägger man sig ned blir man snart täckt av sand. Vi riggar parasollet som vindskydd och jag försöker få Pontus att sova middag. Just när det verkar som att han håller på att somna, vaknar Emilia. Jag ger upp och bestämmer mig för att gå hem och får  med mig resten av familjen.

Tomas går iväg för att hämta tvätten. På vägen kollar han om man kan hyra lägenhet i huset bredvid och det kan man. Han gör upp med portvakten om att komma tillbaka lite senare för att få se lägenheten. När han kommer tillbaka går jag iväg och handlar. Sedan lagar jag kycklingfilé med kokos och färsk ananas.

Efter maten går vi och tittar på lägenheten. Den är väldigt enkel och sliten. De som bor där hyr den och de verkar inte helt nöjda, för de påpekar noggrant alla fel och brister. Det är bara ett sovrum, men så finns det sängar i vardagsrummet. Från vardagsrummet har man utsikt över havet och en gräsplätt nedanför, där det springer en samling barn i Michelles och Pontus ålder.

Vi kan inte hitta portvakten någonstans, så vi går ut på gräsmattan. Pontus börjar fajtas med barnen som är där och de skrattar och fajtas tillbaka. Det hela går dock lite överstyr och de puttar omkull Pontus för att värja sig. Han är lika glad för det och vill fortsätta leka med sina kompisar, men vi tycker att det är dags att bryta.

Jag går hem med Emilia, medan Tomas tar med de andra två till spelhallen och barnteatern. Sedan kommer de hem och lägger sig. Det blir en tidig kväll för dem. De sover redan klockan halv tio.

Eftersom barnen gått och lagt sig tidigt har jag lite tid över innan jag ska gå och lägga mig. Så jag går iväg till internetcafét och surfar en timme. Jag hinner uppdatera mig på allt möjligt. Det är skönt att få lite tid för sig själv.

Onsdag 11 januari

Pontus kommer in på morgonen och tycker att Emilia ska ligga i sin säng, så att han kan krypa ned i vår. Jag är av en annan åsikt och dessutom för trött för att orka diskutera saken. Till sist ger han upp och går och lägger sig i sin säng. Men sedan börjar han skrika att någon vuxen ska ligga hos honom. Michelle vaknar och blir sur på honom. Jag håller på och ammar, så Tomas går över och kryper ned hos Pontus. Och så somnar alla om. Dessa eviga sängrokader.

När jag vaknar nästa gång är klockan halv elva. Emilia sover bredvid mig, men de andra två är uppe och leker. Tomas har gått iväg till internetcafét och Elsa är i full färd med att städa. Jag ligger kvar en kvart i sängen, men sedan går även jag upp.

Det är för blåsigt för stranden i dag också, så vi tar bussen in till Pinamar. Jag hittade tre ställen med swimmingpool på internet igår Vi åker till Complejo Marino Spa. Det är långt och när alla andra passagerare går av vid bussterminalen, tror jag först att chauffören har glömt att berätta när vi ska gå av. Men nädå, strax därefter blir vi avsläppta. Han berättar hur vi ska gå, och efter att ha frågat några fler om vägen kommer vi fram. Till en simhall. Om man ens kan kalla den för det, det finns bara en pool och den är inte särskilt stor. Två vänliga i receptionen informerar oss närmare. Det finns en sommarskola för barn här, där de går fyra timmar, antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen. En timme om dagen har de simskola. Just nu är alla barnen en trappa upp. Jo tack, vi hör det. Men efter en stund kommer en grupp barn ned och hoppar i poolen. Michelle och Pontus vill gärna bada, men Tomas och jag har ingen lust att betala 15 pesos per person för att bada i en inomhuspool full med ungar som simtränar.

Så de vänliga kvinnorna ringer efter en remis och så åker vi till Tennis Ranch, där de har en utomhuspool. Det tar en kvart med bil att komma dit. Tennis Ranch låter som en tennisklubb, men det är egentligen en stugby med femtio stugor och en gemensam anläggning med pool och gym. Det ligger några och solar i vilstolar vid poolen och jag känner att vi har kommit rätt. Men killen i receptionen är av en annan uppfattning. Poolen är bara öppen för stuggästerna. Men på internet stod det att man kunde bada för 20 pesos per person. Fast det gäller bara under lågsäsong. Killen ringer sin chef för att höra om de kan göra ett undantag, men nej, det går inte. Barnen vill bada i poolen och Michelle har hittat en barnhörna med leksaker. De accepterar i alla fall snällt att det inte blir något bad och i stället går vi ned mot stranden. Det är ett nät av sandvägar och inte så lätt att hitta, men till sist känner jag blåsten från havet. Jag hade glömt att det var så blåsigt.

Nere på stranden står flera fyrhjulsdrivna jeepar uppställda. Det är en av attraktionerna här, att hyra bil och köra på stranden. De som vi ser verkar fungera som vindskydd, för det ligger människor och solar i lä av bilarna. Utan vindskydd är det inget nöje att vara på stranden. Det är kallt och man får sand över hela kroppen. Vi ser att det ligger ett balneario en bit bort, så vi går upp på vägen igen och fortsätter.

Det visar sig vara en lyxigare form av balneario, med pool och andra faciliteter. De har till och med ett provisoriskt gym i ett tält. Klockan är halv tre, så vi börjar med att äta. Vi sitter ute. Nere på stranden håller barnklubben på att gräva ett sandslott tillsammans. Michelle springer ned och hjälper dem. Hon kommer tillbaka efter ett tag och vill ha med sig någon av oss. Pontus följer med, men han vill inte gräva med de andra, utan sätter sig nedanför trappan i stället, precis där alla ska gå. Michelle tröttnar också efter en stund. Hon fryser, för det blåser så.

Efter maten vill barnen bada. Vi har inte betalat något inträde. Då måste man hyra ett tält en hel dag och det kostar säkert 100 pesos. Men eftersom vi har ätit mat på deras restaurang, tycker jag att barnen förtjänar ett dopp i poolen och ingen protesterar. Det blir snabba dopp, för vattnet är inte särskilt varmt och när de kommer upp fryser de. Det känns bra att de får bada i alla fall, när de nu har varit så tålmodiga och åkt runt halva stan i jakten på en pool.

Vi tar en taxi och jag hoppar av inne i centrala Pinamar för att leta boende, medan Tomas åker hem med barnen. Jag tittar på en liten lägenhet mitt i centrum och alldeles vid stranden. Det är en fräsch liten två och Michelle och Pontus skulle få dela på en bäddfåtölj. Att bo där en månad skulle gå på 17 000 kronor och det är klart över vår  budget, som vi satt till 12 000 kronor. Dessutom finns det ingen gård att skicka ut barnen på och det är någonting som jag längtar efter.

Så jag går vidare. Jag går mot Valeria del Mar längs med kusten. Överallt sitter skyltar med ”uthyres” och telefonnummer efter. Ofta är det Buenos Aires nummer. Jag tycker att det verkar lite bökigt att hyra av någon som inte är i stan, för jag vill ju helst gå in och kolla på stället direkt. Det gäller att veta vad man letar efter också. Även om det finns söta små hus mellan Pinamar och Ostende, ligger de några hundra meter från stranden och ännu längre från något centrum. Frågan är vad vi ska göra där. Vi vill ju gå ut och äta, gå på barnteatern och ha tillgång till internet. Senaste dagarna har vi ju inte ens varit på stranden.

Jag tittar på några ställen och ringer några andra, på vägen hem. Det mesta är uthyrt eller för dyrt. Jag gör ett sista försök på ett ställe som bara ligger två kvarter från där vi hyr nu. Men när jag närmar mig huset ser jag att receptionen ligger en trappa upp och att en stor schäfer blockerar dörren. Jag letar efter ett telefonnummer, så att jag ska slippa gå och knacka på dörren. Då reser sig schäfern, springer skällande över hela loftgången, ned för trappan, stannar bara fem meter ifrån mig och blänger ilsket. Jag står stilla och tittar åt ett annat håll. Med bultande hjärta. Till sist ger han upp och lommar iväg. Polisbilen kommer precis och tutar på honom. Jag vet inte vart han tar vägen, men jag har i alla fall tappat intresset för att hyra i det huset.

När jag kommer hem har Emilia ätit potatismos och är glad och tillfreds. De andra är också glada. Jag känner mig nöjd med min promenad hem, även om jag inte kommit fram till mycket mer än att lägenheten vi tittade på igår är det bästa alternativet. Tomas går dit för att boka den och lämnar barnen på barnteatern på vägen. Han hittar inte portvakten och kommer hem igen för att hämta grejer. Jag går iväg och surfar, medan Tomas och Emilia går ned till barnteatern. Sedan ses vi allihop och går iväg till en restaurang som Tomas sett ut på en av sina promenader. Där äter vi grillat kött, som vanligt. Jag beställer kokt potatis, men det glömmer servitrisen bort, så den kommer in när jag nästan har ätit upp allt kött och dessutom är den halvrå. Men det gör inte så mycket. Eftersom det är sådant tryck här under högsäsongen är det fullt av oerfaren personal överallt och de kämpar på så gott de kan.

När vi kommer hem går Tomas iväg igen för att boka lägenheten. Tyvärr får han beskedet att värden själv hyrde ut den till några andra igår. Jaha. 

Torsdag 12 januari

Emilia vaknar till vid tre som vanligt, men medan jag går och dricker vatten somnar hon om och sover till klockan sju. Första natten utan amning! Som småbarnsförälder ser man alla positiva händelser som början på en ny vana, medan negativa händelser är engångsföreteelser. Oavsett hur ofta de inträffar.

Regnet öser ner hela morgonen. När Elsa kommer strax efter tio har hon badtofflor på sig, för hon var tvungen att vada genom men än en decimeter vatten på vägen. Vi har engagerat Elsa i jakten på boende och hon väntar på svar från en uthyrare. Men nu har vi inte mycket tid på oss, så hon och jag går ned tillsammans till ett telefonställe och hon ringer runt till alla mäklare i stan. Det enda som finns är en enrummare och ett litet hus som ligger sex kvarter från havet. Jag ber att få återkomma efter att jag har pratat med Tomas. Sedan ringer Elsa vår mäklare och ber någon komma och fixa stoppet i avloppet i duschen och kökskranen som läcker.

Medan Elsa går hem och fortsätter att städa och diska efter frukosten, sätter jag mig framför en dator. Jag kollar på lägenheter i Buenos Aires. Vi hade det bra där och har en hel del av stan kvar att upptäcka. Här finns förstås stranden och havet, men om man inte köper in sig på ett balneario finns det inte ens någon pool vi är välkomna att bada i. Och när det regnar finns det ingenting att göra. Jag saknar att ha internet hemma och möjligheten att ringa hem, när jag har lust. Dessutom skulle jag vilja ha en teve. Här kan vi, om vi har tur, få tag på en enkel, liten lägenhet för 1000 peso i veckan. I Buenos Aires kan vi få en stor, fräsch lägenhet med tillgång till pool för 3000 peso i månaden. Jag hittar några intressanta objekt innan jag går hem.

När jag kommer hem diskuterar jag saken med Tomas. Han har tidigare varit skeptisk till att återvända till Buenos Aires, men nu håller han med mig om att det är det bästa. Vi orkar inte resa runt mer, utan behöver en fast punkt och att åka någon annanstans i Argentina är för bökigt med alla saker. Så Tomas går iväg och ringer till den mäklare som hjälpt oss tidigare i Buenos Aires, Lucilla. Hon kan erbjuda oss en trea på 75 kvadrat i närheten av Las Heras-parken och med tillgång till pool.

Jag frågar barnen om de vill åka till Buenos Aires. Michelle vill det. Pontus undrar om vi ”ska åka till riktiga Argentina”? Det vill han inte. För där finns det teve och på teve finns det Power Rangers och det vill han inte se. Jag vet inte vilket som är bäst, som det var förut när han kunde sitta en hel dag framför teven och vänta på Power Rangers, eller som det är nu när han inte vill se en teve ens.

Tomas tar med sig Michelle och Pontus ner till stranden. Pontus gråter och vill inte alls gå ut. Han orkar inte. Tomas måste släpa ut honom. Men sedan har de hur roligt som helst och bygger sandslott och leker pirater i flera timmar. När det regnar söker de skydd i tälten på balneariot. De hittar en kompis också, Santi tre och ett halvt år, som de springer runt och hoppar i vattenpölar med.

Jag är hemma med Emilia. Hon somnar, men sover bara en halvtimme. Sedan är hon vaken och ligger på golvet. Hon har blivit snabb nu och ålar sig dit hon ska. Helst ålar hon sig in under trappan, för där ligger alla Michelles och Pontus leksaker i en väska. Precis som sina syskon saknar hon känsla för ordning och reda utan river ut allt urskillningslöst.

När de kommer hem går jag iväg med datorn för att skicka iväg ett mail till mäklaren i Buenos Aires. Jag letar lite efter andra alternativ också. Under tiden går Tomas med barnen till barnteatern. Det regnar inte längre, men det är ganska kallt och rått, så det har jackor på sig. Efteråt går vi till pastabuffén igen. När han ser restaurangen, protesterar Pontus. Hit vill han inte gå. Jag frågar om det är maten eller stället han inte gillar. Det är stället. För det heter da Vinci och de har en skylt med en bild av da Vinci på. Och han ser ut som Jesus. Tur att vi ska tillbaka till Buenos Aires. Där finns otroligt många psykologer. Vi kanske kan hitta en som har specialiserat sig på Jesusfobi.

När vi kommer hem och barnen har gått och lagt sig har Pontus hemlängtan. Michelle verkar lugnare. – ”I morgon eller någon dag ska vi åka till Buenos Aires”, säger hon till Pontus. Han är orolig och vågar inte sova i alla fall. Men så får han krypa in hos Michelle och då somnar de direkt båda två.

När vi ska duscha finns det bara kallvatten. Jag börjar förstå varför den lägenheten var så billig.

Fredag 13 januari

Solen skiner igen och det har mojnat så pass att man skulle kunna gå till stranden. Först har vi dock lite att stå i. Tomas och jag lämnar barnen med Elsa och går till internetcafét. Jag ringer en annan mäklare i Buenos Aires, men de har ingen passande lägenhet ledig. Elsa har hittat en lägenhet här i Valeria till ett billigt pris. Hon sa att vi var nära vänner till hennes familj. Jag ringer ägaren och vi stämmer träff utanför lägenheten en kvart senare. Det visar sig ta precis en kvart att gå dit och jag inser att det skulle ta minst det dubbla med barnen. I och för sig gå bussen förbi där, men det blir ändå något helt annat att ta sig till stranden och till barnteatern.

Ägaren möter mig utanför huset. Han har varit inne och frågat om han får visa lägenheten, men de som hyr de nu ligger fortfarande och sover och vill inte släppa in oss. Så vi står utanför och väntar en stund. Han är väldigt intresserad av Sverige och varför vi har valt att komma till Argentina. Till sist ger vi dock upp hoppet om att hyresgästerna ska vakna och komma ut och jag börjar gå hemåt. Det gör inte så mycket. Jag vet ju redan det viktigaste, nämligen att det ligger för långt bort för att vara intressant.

På vägen hem ringer jag Tomas. Han har försökt få med sig barnen till stranden, men de vill inte, så i stället har han gett sig iväg för att leta boende för söndagsnatten. Vi får inte tillgång till lägenheten i Buenos Aires förrän på måndag. Det blir förstås lite bökigt att flytta någonstans här bara för en natt, men det är inte mycket att göra åt. Jag går förbi ett telefonställe på vägen hem och ringer till flera olika hotell och pensionat, men det enda som finns är en svit för 1700 kronor.

När jag kommer hem har Elsa sjungit Emilia till sömns och Michelle och Pontus leker snällt med varandra. Tomas har kommit hem och när Elsa har städat färdigt går vi till stranden. Pontus vill inte alls gå och gråter lite, men följer med till slut. Nere på stranden är det fullt med folk, men stranden är stor så det är inget problem att hitta en plats. Michelle har sitt smink med sig och jag gör krigsmålningar på henne och Pontus. Sedan flyger vi drake. Det blåser ordentligt idag också, så det är ingen direkt sport att få upp den i luften och sedan flyger den snällt där, medan vi sitter och äter glass.

Sedan är Pontus trött och somnar under parasollet. Hans och Emilias sovklockor verkar inte alls vara synkade, för hon vaknar precis när han har somnat. Men hon är nöjd med att sitta i vagnen och bita i sina leksaker. När Pontus vaknar efter en timme är han ledsen och kinkig, så jag bestämmer mig för att gå hem med honom och Emilia. Michelle hänger med. Jag säger till Pontus på skarpen att ska han gå hem får han gå ordentligt och inte gå och gnälla. För ibland går han så långsamt att han nästan rör sig baklänges, samtidigt som han gnäller ”jag tycker någon ska bära mig” och det är rätt frustrerande om Emilia skriker i vagnen samtidigt och man vill skynda sig.

Men Pontus går så snällt så. När vi kommer hem tycker jag att han ska gå och sova, men då protesterar han högljutt: ”Nä, bara vila!” Så lägger han sig på sängen och somnar direkt. Han vaknar till någon gång och skriker förtvivlat. Jag tycker att han känns varm och han har ont i huvudet. Han sover vidare och vaknar inte förrän klockan nio och då har han sovit i fyra timmar. Vi andra äter grillad kyckling hemma, men han vill inte ha någon mat. Han får lite Alvedon och sedan blir han människa igen och äter mat han också.

Michelle går och lägger sig och jag kryper ned i min säng med en tidning. Pontus är pigg igen, så han och Tomas går på en lite promenad, klockan halv tolv.

Lördag 14 januari

Det fina vädret är som bortblåst och himlen är åter mulen, även om det är ganska varmt i luften. Elsa kommer som vanligt. Hon har hittat en lägenhet här i närheten åt oss. Men vi har redan bestämt oss för att åka till Buenos Aires. Hon har ringt runt till alla hotell och pensionat också, men inte hittat något rum till söndagen. Däremot har hon pratat med mäklaren och de har sagt att de nya hyresgästerna kommer på måndag och då skulle vi kunna stanna kvar här. Det låter som den perfekta lösningen och jag går iväg för att diskutera med mäklaren. Jodå, vi kan stanna kvar till måndag morgon. Men hon har en räkning för gasen som de bytte igår. Jag tycker att det är lite orättvist att vi ska betala ett byte när vi kom och ett byte när vi åker, men det må väl vara hänt. Egentligen tycker mäklaren att vi ska betala för reparationen av diskhon också, för det var vårt fel att den rasade. Man kan inte överbelasta en disko så. Jag protesterar vilt. Tomas fyllde ju bara på vatten för att diska. Det är inga problem, säger hon, de betalar, men egentligen var det vårt fel. Jag vet inte om jag gillar henne.

Jag köper lite juice på vägen hem. Det är verkligen skönt att ha så nära till allt. Vi äter frukost med Elsa städar. Hon är lite besviken för att vi ska lämna Valeria del Mar. Framför allt kommer hon att sakna Emilia, säger hon och får tårar i ögonen. Hon är verkligen gullig.

Barnen håller på och klättrar på väggarna, så jag tar med dem ut. Vi går en promenad och hamnar till slut vid ”pulkabacken”. Det är en sandkulle bakom stranden. Medan vi leker där kommer det ett gäng ungdomar med en snowboard. De åker på den nedför den branta backen. Det ser väldigt otäckt ut, för längs ned blockeras en stor del av vägen av en tjock stock, men de hoppar av innan. Efter ett ta kommer några småkillar också som har mindre bräder och de är riktigt duktiga på att åka.

Barnen och jag leker dinosaurier. När jag tröttnar går vi hem. Nere vid rotiserian träffar vi Tomas och Emilia som är ute på promenad. Vi köper lunch och äter ute. Det börjar regna. Så efter maten går vi hem igen. Michelle är på sitt skrikhumör och låter konstant. Har hon inget att säga gör hon höga ljud i stället. Jag blir irriterad och går iväg och surfar en trekvart. När jag kommer tillbaka blir det snabbt likadant igen och vi bråkar lite.

Klockan sju åker vi in till Pinamar. Pontus vill absolut inte åka. Han vill stanna hemma. Helst vill han åka till Sverige. Det har han sagt varje dag senaste dagarna. För han vill inte åka till ”riktiga Buenos Aires”. För där finns det teve. Och jesuspark. Vi går iväg i alla fall. Efter att ha väntat en evighet på bussen, ger vi upp och tar en taxi. Michelle och Pontus har redan hoppat in och jag ska precis sätta mig med Emilia, när jag känner att hon har bajsat igenom på alla kläderna. Och hon har inga extrakläder med sig. Vi åker i alla fall.

Taxin kör oss till en buffé restaurang som ligger några kvarter från huvudstråket. Jag går iväg för att köpa ett par byxor till Emilia, men de andra kommer snart efter. Restaurangen öppnar inte förrän halv nio och klockan är bara åtta. Emilia får ett par tuffa byxor och en tröja för 75 kronor. Hon behövde ändå nya byxor, så det gjorde inte så mycket.

Vi kommer ned på huvudstråket. Det är svårt att föreställa sig att detta är samma ställe som vi besökte i november. Fanns det verkligen lika många hus då? Det är som att de har byggt ut hela staden. Många har rest hit tillfälligt också. McDonald´s har ställt upp en trailer. Det är den första mobila McDonaldsrestaurangen vi har sett.

I en stor sal står en åkattraktion uppställd. Tomas går in och sätter sig med barnen. Det är som en stor kopp med en bänk längs kanten. Det finns inga bälten och knappt något att hålla fast sig i. Jag blir lite lugnare när jag ser att det sitter andra småbarn där också. Så sätter den i gång att snurra. Den lutar lite och ibland hoppar den samtidigt som den snurrar. Tomas sitter med armen runt Pontus, som ser lite frånvarande ut. Michelle skrattar. Efter en stund börjar den snurra väldigt långsamt, samtidigt som det strömmar sambamusik ur högtalarna. Då ställer sig alla upp och försöker dansa. Utom min familj förstås. Sedan snurrar de fortare igen och jag mår nästan illa bara av att titta på. Men när de kommer ut är de nöjda. Pontus med, det var jättekul, säger han.

Vi går tvärs över gatan och äter middag på en parilla-restaurang. Pontus äter morcilla, eller svart korv, som vanligt. Det är som en blandning av chorizo och blodpudding. Michelle vet också vad hon vill ha: - ”Beställ en lomo till mig, pappa”, säger hon och går iväg på toaletten. Om hon kommer att vilja ha oxfilé varje gång vi går ut i Sverige, lär det inte bli så många restaurangbesök – inte för henne i alla fall.

Efter maten fortsätter vi ned mot vattnet. Det är som att alla företag vill synas här och det vimlar av reklamfolk överallt. Vi passerar några bilhandlare, där det pågår en konsert och där nya bilar står uppställda för beskådning.

Klockan är mycket och det är dags att ta en taxi hem. Den första vill inte köra oss. Han får bara ta fyra passagerare, ler han. Det har vi aldrig hört förut och näste säger ingenting om att vi är fem i familjen. Däremot pratar han om annat. Han har sett en dokumentär om Sverige och Göta kanal och blev mycket imponerad. Dessutom gillar han ABBA. Han sjunger en snutt av Chiquitita på spanska. Jag visste inte att de sjöng på spanska också.

Michelle och Pontus har precis hunnit somna när vi är framme. Men de är så duktiga och tar sig in i lägenheten för egen maskin.

Söndag 15 januari

Emilia sover till halv sex för tredje dagen i rad. Nu är det verkligen en vana. Sedan äter hon och sover vidare. Michelle går upp först. När jag tar varmvatten i köket på morgonen och gasen i varmvattenberedaren går igång låter det poff och det flammar upp på undersidan. Sedan luktar det gas. Finns det någonting som inte krånglar i den här lägenheten?

Elsa har med sig sin 16-åriga dotter Angie när hon kommer, så att hon ska få träffa oss. I början är Angie lite blyg, men efter ett tag sitter hon och spelar memory med Michelle och Pontus, medan Elsa städar. Jag berättar för Elsa om gasen och hon skickar iväg Angie för att ringa till mäklaren på ett nummer som vi inte har, men det är ingen som svarar. Elsa lovar att ringa lite senare.

På eftermiddagen går vi iväg till stranden. Tomas och Michelle går i förväg och har grävt ett djupt hål tillsammans när vi kommer. Pontus och jag har köpt lunch som vi har med oss. Tomas försöker få med sig någon och bada men intresset är svagt. Det är inte tillräcklig varmt i luften för att man ska behöva svalka sig.

Klockan halv sex går vi hem och börjar packa. Allt vi inte vill ha tänker vi ge till Elsa, däribland vår nyinköpta strandstol. Idag fick hon och Angie med sig de två bälteskuddarna. De visste inte riktigt vad man skulle ha dem till, barnsäkerhet är inget känt begrepp här. Men när vi förklarade blev de glada. Elsa har en till dotter som har en son på fyra år och en dotter på sex år, så de skulle ge dem kuddarna.

Michelle och Pontus går iväg på barnteatern som vanligt. Sedan provar vi en ny parillarestaurang som ligger bara snett över gatan. Det visar sig vara det billigaste stället hittills och maten är väldigt god. Pontus är trött och Tomas går hem med honom medan Michelle och jag väntar på notan. Tyvärr accepterar de inte mitt kreditkort och jag har inte tillräckligt med kontanter. Jag måste ändå gå bort och plocka ut pengar, men det är ju lite pinsamt att inte kunna betala .

Michelle är helt inställd på att leka på nöjesfältet, så hon får hoppa i hoppborgen medan jag går och hämtar pengar. Emilia somnar i vagnen på vägen. När jag kommer tillbaka har Michelle hoppat färdigt. Vi köper biljett till bungy studsmattan och medan hon väntar i kön, springer jag bort och betalar notan. Jag hinner tillbaka i god tid för att se Michelle hoppa högt upp i luften. Hon försöker göra en bakåtvolt, men det är lite för svårt.

När vi kommer hem ligger Pontus och sover gott. Michelle lägger sig hon också och Tomas går iväg på en sista promenad i Valeria del Mar. Det blir en kall kvällsdusch, för ingen har fixat gasen. I morgon bär det av mot Buenos Aires. 

Måndag 16 januari

Väckarklockan ringer 7.20, men då är jag redan vaken. Vi packar ihop det sista och klär på Michelle och Pontus i sömnen. Elsa kommer klockan åtta för att göra slutstädningen. Hon har beställt två taxibilar åt oss. Den ena har en kvinnlig taxichaufför och Michelle bestämmer snabbt att det ska vara en killbil och en tjejbil. Som vanligt är bagageutrymmena minimala och Michelle och jag sitter i baksätet med barnvagnen emellan oss. Emilia sitter fram i babyskyddet. Det ska vara säkrast så, men med tanke på att taxichauffören sitter och leker och pratar med henne hela vägen, blir det nog snarast farligare.

När vi kommer fram till bussterminalen är det svårt att hitta vilken buss som är vår. Eftersom det är så många som vill åka har de satt in extrabussar. Vår ska heta 8.51 och när den väl kommer har de flesta andra gått. Vi kommer inte iväg förrän 9.15, nästan en halvtimme försenade. Emilia sover i babyskyddet under mina ben, så jag sitter inte så bekvämt. Vi äter lite frukost, men barnen vill inte ha. Däremot kan Pontus tänka sig att äta de kakor och kex vi får på en liten bricka. Michelle somnar efter en timme och sover sedan i nästan fyra timmar. Jag slumrar också en stund.     

Efter fyra timmars bussresa ser vi en skylt med ”Buenos Aires 34 km”. Skönt, nu är vi nästan framme. Eller hade varit, om bussen hade åkt raka vägen. I stället åker den en omväg och stannar på två olika bussterminaler där den släpper av några enstaka passagerare. Sedan fastnar vi i trafiken. Så de där 34 kilometrarna tar en och en halv timme.

Michelle vaknar när vi nästan är framme. Hon är varm och har ont i huvudet. Jaså, det var därför hon sov så länge. Stackarn mår verkligen dåligt, hon gråter och är hur ynklig som helst. När vi går av bussen orkar hon inte stå och vänta på att vi ska få ut allt bagage, så jag sätter henne i vagnen. Tomas och Pontus går iväg med ett första lass och sedan kommer Tomas tillbaka och då får vi med oss resten. Vi hoppar in i två taxibilar och åker till lägenheten.

Det är en annan lägenhet än den vi bodde i förut, men det är bara några kvarter bort. Den förra lägenheten är uthyrd och där vill vi inte bo i alla fall. Jag minns hur vi spanade ned mot poolen och vårt desperata letande efter någonstans att svalka den där varma helgen i november. Därför är pool ett absolut krav den här gången. Och det finns det i det här huset, eller tornet som det kallas här. De lite nyare och högre husen har alla olika namn. Vi bor i Torre Marcos, som har 33 våningar. Det finns fler hus runtomkring och vi har gemensam ingång och portvakt. Emellan oss har vi en liten innegård.

Tomas och Michelle åker upp först, medan Pontus, Emilia och jag vaktar bagaget. Pontus hjälper mig att dra fram några rullväskor och han är mäkta stolt. Klockan är över tre och det är hög tid för lunch, men han verkar inte särskilt hungrig. Till sist får jag i alla fall klartecken från Tomas att vi kan komma upp. Portvakten är snäll och hjälper mig att lasta det mesta bagaget på en kärra, som han sedan kör upp till lägenheten. Han är alldeles svettig i pannan när han kommer fram. Det var nog tungt att köra.

I lägenheten sitter Tomas och tjejen från mäklaren och skriver på kontrakten. Det är en fräsch lägenhet med parkettgolv i vardagsrummet och inte alltför smutsiga heltäckningsmattor i sovrummen. Tomas, Emilia och jag har ett rymligt sovrum med ”walk-in-closet”, som det stod i lägenhetsbeskrivningen. Pontus och Michelle har en säng med utdragsdel under, precis som i förra lägenheten. Det är väldigt praktiskt, för annars tar sängarna upp nästan hela rummet. De har en stor garderob, men annars är rummet sparsamt möblerat med ett litet bord och en liten vägghylla.

Som i alla argentiska hem ligger köket avskilt från resten av lägenheten. Det är som en lång korridor, gjort för att en person ska arbeta där och inte störa dem som äter vid matbordet i vardagsrummet. Jag har aldrig tänkt på att inredning är något kulturellt förut.

Vi har ett fint badrum med badkar och en extra toalett. Det känns rymligt, fastän lägenheten bara är 71 kvadratmeter. Jag ska försöka komma ihåg det när vi kommer hem.

I Sverige skulle vi aldrig få plats hela familjen i en liten trea. Vi har för mycket grejer. Ändå är det ingenting jag saknar här.

Tomas går iväg för att hämta ut pengar och för att handla lunch. Han kommer tillbaka med 15 empanadas, som smakar ännu godare än vanligt. Sedan går vi upp och tittar på poolen. Det är en liten pool, 5 x 10 meter, med en grundare del där till och med Emilia bottnar. Runt poolen finns ett fint trädäck och där står massor av vilstolar uppställda. I en av dem ligger en man och solar, annars är det inga människor där.

Vi slår oss ned i några vilstolar. Efter ett tag kommer en man fram till oss. Det är han som är ansvarig för poolområdet. Han är där varje dag, fram till klockan halv sju på kvällen, berättar han. I gymmet på samma våningsplan finns en annan kille. Vi får uppge vilken lägenhet vi bor i  och så vill han veta vad vi heter. Michelle hjälper honom: ”Mi papá se llama Tomas en mi mamá se llama Katrin en mi hermano se llama Pontus en mi hermanita se llama Emilia. En yo, me llamo Michelle.” Hon pratar verkligen  bra spanska nu, men hon vet fortfarande inte att ”och” heter ”y”. Poolkillen förstår i alla fall och noterar alla våra namn.

Barnen vill bada, men vi har inte tagit med oss några badkläder. Pontus klär av sig i alla fall. Helst vill han vara naken, men man ser aldrig några nakna barn här, så vi säger att det är bäst att han behåller kalsongerna på. Fast han har inga kalsonger idag, utan Michelles trosor med små körsbär på.

Vi går ned till lägenheten igen. Michelle och Tomas går och handlar mat på Disco. Det ligger bara runt hörnet, från en av utgångarna, men leveranser tas bara emot från stora ingången, så de måste gå runt halva kvarteret. Maten läggs i stora lådor som staplas på varandra och körs på en liten vagn med hjul. Det verkar ganska jobbig och jag brukar alltid ge dricks när de kommer med varorna.

Michelle orkar inte gå runt så länge i affären, utan går och sätter sig och väntar. När de kommer hem fryser hon. Hon går och lägger sig i sängen. Tomas dukar fram glassen, som var det enda de tog med sig hem själva och Pontus kastar sig över den. Michelle vill inte ha, så vi förstår att hon är riktigt sjuk. Hon somnar efter ett tag.

Pontus och Tomas går och badar i poolen. Michelle vaknar till och äter lite glass. När hon fått Alvedon blir hon till och med hungrig på mat. Men vi har inga grejer hemma. Varorna kommer inte förrän halv tio och jag steker snabbt några korvar som vi äter till middag.

Tisdag 17 januari

Michelle vaknar tidigt, det vill säga vid halv nio. Hon mår fortfarande dåligt och får Alvedon. Hon vill att vi ska blåsa upp späckhuggaren, som hon och Tomas köpte igår. Sedan sitter hon på balkongen och hoar så det ekar både i vår lägenhet och ute på gården. Vafan, måste hon låta hela tiden. Jag går upp och säger åt henne. Sedan vaknar Emilia som ligger i vår säng. Då blir Michelle glad, för då har hon någon att leka med. Jag gör i ordning frukosten. Killarna vaknar vid halv tio. Till Tomas förtjusning har bredbandet börjat fungera, så efter frukosten ringer vi hem till alla möjliga.

Emilia är trött och jag lägger henne i hennes säng, medan de andra går upp till poolen. Jag passar på att blogga lite och ringa hem till Sverige. Det känns skönt att vara i Buenos Aires igen, nästan som hemma.

Efter ett tag kommer Michelle ned. Hon orkar inte vara vid poolen. Sedan kommer Pontus. Jag ropar i walkie-talkien till Tomas att det är dags för lunch, så han kommer ned och passar barnen, medan jag går och handlar på Disco. Det finns ingen färdigmat där, så jag köper pasta och tomatsås. Michelle orkar inte äta.

Tomas och barnen går upp till poolen igen. Jag ringer till Club de Amigos, sportklubben som ligger i närheten, för att fråga om de har platser kvar på sommarskolan. Det har de och Michelle och Pontus kan börja så snart de har blivit inskrivna.

Jag går upp till de andra och tränar i gymmet. Det är ett fint gym, men lokalen är ganska liten, så man snubblar nästan över gymkillen. Tomas kommer förbi med Emilia. Hon är lite kinkig så han går ned med henne och Pontus. Michelle ligger och sover vid poolen, så jag sitter en stund hos henne efter att jag tränat färdigt. Hon vaknar när jag bär ned henne.

Jag springer iväg till Club de Amigos för att skriva in Michelle och Pontus. Tyvärr har jag inte med mig mitt Visa-kort, så jag kan inte betala idag, men inskrivna blir de. Jag får ett schema och det verkar hur kul som helst. Alla barn har simning varje dag. 2-5-åringarna har lekar utomhus med bland annat balansövningar och löpning. Dessutom har de pysselstund. 6-11-åringarna prövar olika sporter varje dag och har bland annat hockey och tennis. Eftersom de ändå inte får gå i samma grupp, skriver jag in Michelle i sexårsgruppen, för om några av hennes kompisar från skolan går här, så går de i den. Pontus får gå i fyraårsgruppen. 

Jag handlar mat på vägen hem och lagar kycklingfilé med potatis och stuvad spenat, medan Tomas och Emilia går ut med soporna och passar på att ta en promenad. Michelle har somnat om, så vi är bara fyra vid bordet. Emilia äter kokt potatis och rund zucchini, som är typiska bebismaten här. Jag berättar för Pontus om klubben och han blir entusiastisk och vill helst börja redan i kväll. Han sätter upp packlistan på kylskåpet. Där står det att man ska ha med sig ryggsäck och badkläder. Tjejer ska ha badmössa (som Michelle avskyr). Man ska också ha en nyttig matsäck, såsom juice och flingor, eller frukt eller kex.

När Michelle vaknar äter hon bara lite mosad potatis. Hon tycker också att klubben låter kul, men vill inte börja förrän hon är frisk.

Onsdag 18 januari

Michelle vaknar klockan åtta. Hon har ont i huvudet och är varm. Tempen visar 39,5 grader i dag också, så hon får lite Alvedon. Emila ligger vid huvudändan i vår säng och Pontus sover vid fotändan. Emilia vaknar strax och går upp och leker med Michelle. Strax därefter vaknar Pontus. Så det är bara att pallra sig upp.

Efter frukost går Tomas upp till poolen med Michelle och Pontus, medan jag vaktar Emilia som sover. Det är skönt att få en stund för sig själv. Tyvärr kraschar datorn, precis när jag har skrivit färdigt ett mail till mina vänner.

Barnen kommer ned vid tolv. Michelle vill följa med Pontus till klubben och titta, så vi tre går iväg. Emilia sover fortfarande och det är så skönt att kunna gå i alla fall och inte behöva styra hela sitt liv efter att amma henne var tredje timme, nu när hon kan få mat i stället.

Först går vi till McDonalds och äter lunch. Sedan tar vi en taxi till Club de Amigos. Vi är där redan halv två, för att betala räkningen. Sedan går vi iväg till gymnastiksalen där de ska samlas. Vi får vänta en kvart utanför, för de blir inte insläppta förrän klockan två. Sedan öppnas portarna och vi går bort till den del av salen där det sitter en skylt med 4 anos. Jag pratar med fröken. Hon frågar Pontus vad han heter och han svarar förstås Batman. Michelle spanar in femåringarna. Jag försöker få Pontus att gå och sätta sig med de andra i hans grupp. De håller på och leker med några klossar. Han går dit en stund, men kommer sedan till mig. Barnen är inte snälla och han får inte vara med och leka. Det är nog inte sant, men han har plötsligt insett att han ska bli lämnad ensam där och det vill han inte. Han är lite ledsen och Michelle och jag lovar att stanna kvar en stund. Han kommer till oss hela tiden. Michelle håller räkningen. Nu är det sjunde gången, suckar hon. Barnen går ut och Michelle och jag gömmer oss en bit därifrån. Vi ser att Pontus är med och leker och verkar ha kul. Så vi passar på att gå och titta på sexåringarna. 6-11-åringarna samlas i en annan sal, och har mer avancerade aktiviteter. Michelle vill hellre gå med femåringarna och det kanske vore bra för Pontus.

Vi hittar några sexåringar i Äventyrsparken. Det är en stor klätterställning i en skogsdunge. På vägen tillbaka passar vi på att köpa en badmössa till Michelle i lilla sportbutiken, för det måste hon ha enligt packlistan. De finns bara i grått, svart och marinblått. Jag var orolig att hon skulle vara för fåfäng för att sätta på sig en rosa ens, men hon väljer glatt ut en marinblå.

När vi sedan ska gå tillbaka till Pontus kan vi inte hitta honom. Vi frågar koordinatorn, som går omkring på området. Han ska vara i simhallen, säger hon. Michelle och jag springer fram och tillbaka, men hur vi än spanar genom fönstret till simhallen kan vi inte hitta honom där och ingen annanstans heller.

Till sist ser vi honom. Han sitter fullt påklädd på en bänk och tittar på när de andra badar. Lilla killen. Vi går in till honom. Han är ledsen för att vi har gått och iväg. Jag förstår inte varför han inte är med och badar. Han pratar om att han inte hittat sin väska och inte heller sina badbyxor, men väska är där och badbyxorna ligger överst. Jag säger att Michelle och jag ska åka hem, men att vi kommer tillbaka sedan. Han accepterar det och går iväg för att äta matsäck.

Michelle orkar inte gå hem. Det är säkert en dryg kilometer, så vi tar en taxi. Hemma hittar vi Tomas vid poolen och Emilia sovandes i vagnen. Tomas mår inte riktigt bra, säger han. Som tur är har Emilia mest sovit. Michelle och jag stannar vid poolen och hon badar med två pojkar som är några år äldre och verkar hur gulliga som helst. Hon har på sig sin badmössa och de kör runt henne på späckhuggaren. Hon är lite lugnare än vanligt, men hon har ingen feber i alla fall.

Tomas går iväg till Carrefour och hämtar sedan Pontus på Club de Amigos. Allt har gått bra, även om Pontus blir ledsen när han får se Tomas. Han förnekar bestämt att han har haft roligt, men han har målarfärg i ansiktet och berättar att han har gjort en teckning till fröken.

När de kommer hem, kilar jag iväg till Carrefour för att handla middag. Jag hade tänkt köpa något färdiglagat, men hittar inget som faller mig på läppen. Så jag köper en ”rysk sallad”, det vill säga en potatissallad med ärter och morötter i majonnäs. Till denna köper jag en stor bit färsk oxfilé för 45 kronor kilot. Man måste ju passa på.

Jag köper en teflonstekpanna också, för den som finns i lägenheten är helt bucklig och teflonet har någon ätit upp.

När jag kommer hem ligger Tomas och halvsover. Michelle och Pontus leker snällt och Emilia sover hon med. Jag steker köttet och så äter vi. Pontus, som inte är så förtjust i kött annars, gillar i alla fall oxfilé. Tomas äter inte så mycket. Han har ont i huvudet och verkar ha fått överta Michelles virus. Emilia är också varm.

När Michelle ska sova vill hon ha sin badmössa på sig.

Torsdag 19 januari

Michelle vaknar med mjukt och lent hår, för hon hade balsamkräm under badmössan. Tomas har feber och är rejält dålig, liksom Emilia. Jag försöker ringa Victoria för att varna, men hon är redan på väg. Michelle och Pontus blir i alla fall överlyckliga över att se henne. Victoria verkar glad åt att se dem också. Hon ska åka till Cordoba den 28 januari, men annars har hon inget för sig på lovet. De målar och Victoria får lära sig att spela både memory och Uno. Hon förlorar i memory förstås, för både Michelle och Pontus är hejare på det.

Emilia ligger och sover tillsammans med Tomas, så helt plötsligt är jag sysslolös. Internet fungerar inte och jag har ingen lust att skriva på bloggen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det händer inte så ofta att jag inte har något barn att ta hand om, eller någon uppgift att ta itu med. Jag lägger mig på sängen och läser en tidning. Det känns lite konstigt, men jag vänjer mig snabbt.

Sedan går jag ut en sväng och handlar lunch på vägen tillbaka i ett litet konditori. Det blir en pannkakstårta med skinka, ost, sallad och majonnäs mellan lagrena och en portion köttgryta. Dessutom köper jag söta små bakelser som inte är större än en liten munsbit. Victoria verkar trivas, för hon stannar kvar och äter lunch.  Hon är inte så dyr i maten i alla fall, för hon äter bara lite pannkakstårta. Jag äter väl dubbelt så mycket, men så väger jag nog dubbelt så mycket också.

Michelle vill att Victoria ska lämna dem på klubben. Det vore förstås väldigt skönt om hon gjorde det, för Tomas orkar knappt ta hand om sig själv och än mindre Emilia. Men Pontus vill inte gå på klubben alls. Han gråter och skriker. Så det är nog bäst att jag lämnar dem. Jag har sagt till Pontus att han måste gå idag och imorgon, men om han fortsätter skrika varje gång, får han inte gå nästa vecka.

Vi tar en taxi dit. Michelle vill gå i femårsgruppen och det kanske vore bra för Pontus att de samlas i samma lokal. Men när vi frågar koordinatorn och berättar att Michelle skulle ha börjat första klass efter sommaren, säger hon att hon borde gå med sexåringarna. Femårsgruppen är för fyra-och-ett-halvt-åringar och de som just har fyllt fem. Så koordinatorn följer med Michelle bort till sexåringarna. Jag är kvar med Pontus, som klamrar sig fast vid mig och inte alls vill gå till de andra barnen. Han är inte ensam om att vara ledsen. Flera andra barn skriker när föräldrarna går och fröknarna håller om dem, eller håller fast dem, rättare sagt. Pontus manliga fröken, försöker hålla fast honom också, men jag går fram och låter honom komma till mig när han vill. Jag vet ju att Pontus gärna vill leka med de andra och jag tror att de kommer att gå bra, bara han får lite tid på sig. Han är ju envis som synden den där lille killen, så han skulle nog bara fortsätta att skrika tills jag kom tillbaka, om jag gick iväg.

Jag lovar att stanna kvar, om han bara slutar att skrika. Så alla går ut och sätter sig på gräsmattan, medan jag sätter mig på en bänk, en bit därifrån. De sitter och pratar lite och Pontus verkar känna sig utanför. Efter en stund reser han sig upp och går mot mig. Hans manliga fröken försöker hindra honom och då börjar han att skrika. Jag går och tar emot honom. Han är ledsen för att de pratar om vad de har för matsäck med sig och han vet inte hur han ska säga på spanska. Stackarn. Annars tror jag knappast att det är språket som är problemet. Han gallskrek ju när Tomas ville ta med honom till stranden också. Han går tillbaka och sätter sig i alla fall och strax därpå plockar fröknarna fram en tunnel med fyra utgångar. Barnen kryper in i ena ändan, kikar ut genom ett hål i taket i mitten och kan sedan välja på tre olika riktningar. De har hur kul som helst och Pontus också. Han kryper igenom och springer och ställer sig i kön igen.

Jag går för att leta reda på Michelle. Det är ett stort område och flera hundra barn, så det är inte så lätt. Jag hittar koordinatorn, som säger att Michelle snart ska gå och simma. Det ska Pontus med. Vad bra, då kommer de att ses i simhallen! Jag går tillbaka till Pontus och berättar det. Han är inte helt förtjust i tanken på att jag ska åka hem, men när jag säger att jag måste hem till Emilia, accepterar han det. Jag frågar om han ska visa sina supermanbadbyxor för fröken och då ler han.

Jag letar efter Michelle i omklädningsrummet, men hon verkar inte ha kommit än. Eftersom jag inte vill springa på Pontus igen, nu när vi har sagt hejdå, går jag hem i alla fall. Där tar jag hand om mina sjuklingar i två timmar, innan det är dags att hämta Michelle och Pontus. Jag tar på mig träningskläder och småjoggar dit. Först hämtar jag Michelle. Hon har haft kul och visar stolt upp en liten docka hon har gjort. Sedan går vi och hämtar Pontus. Han är också glad och pekar ut en kille som är hans kompis. Jag frågar fröken vad han heter – Camilo, svarar hon. Pontus har också pysslat på eftermiddagen. Han har gjort en blomma av en pappersrulle och skumgummi. Vi tar en taxi hem och sätter upp deras alster på hyllan i deras rum.

Tomas kvicknar till lite på kvällen. Jag går ned på Disco med Pontus och Michelle och handlar köttfärs och spaghetti, som vi äter tillsammans alla fyra. Emilia håller mig sysselsatt resten av kvällen, medan de andra ligger och sover. Det finns inget varmvatten, så det blir en kall dusch.

Fredag 20 januari

Tomas är uppe och kräks fyra gånger på natten. Jag väljer att inte ta det som kritik mot min kokkonst. Emilia sover också oroligt och tillbringar natten i vår säng. Pontus vaknar vid åtta och så börjar en ny härlig dag.

Pontus har glömt hur kul han hade på klubben igår och vill absolut inte gå idag. Han är sjuk säger han. Men då kan ju inte Victoria komma, invänder Michelle. Jodå, han mår bra nu, men sedan, när Victoria har gått, då är han sjuk.

Emilia är i alla fall betydligt piggare och känns inte längre lika varm. Så när Victoria kommer, leker jag med Emilia. Hon får följa med mig till konditoriet också och köpa matsäcksmackor och småbakelser till Michelle och Pontus. Michelle är helt återställd, men har fått något konstigt utslag i ansiktet, men det bleknar på några timmar. Sedan får Emilia ett småprickigt utslag över hela kroppen och i ansiktet.

Victoria ska iväg på körlektion, så vi får äta lunch ensamma idag. Det blir rester från gårdagen. Sedan är det dags för klubben. Jag börjar plocka i ordning deras grejer. Michelle är förväntansfull. Pontus gråter och skriker att han inte vill gå. Tomas kommer ut och undrar om jag har ringt någon doktor. Han har så ont i huvudet att han är helt desperat. Så jag letar redan på telefonnummer och försäkringskort och ringer doktorn, som ska komma om två timmar. Klockan är nästan två och vi måste skynda oss. Jag försöker hjälpa Pontus, samtidigt som jag har Emilia på armen. Men han springer in på rummet och blockerar dörren. Jag lyckas få ut honom därifrån, men när jag släpper honom springer han in igen. Han skriker och det går inte att resonera med honom. Jag har ambitionen att vara pedagogisk, men lite sur och irriterad blir jag allt.

Pontus gnäller i taxin. Alla är dumma mot honom på klubben. Camilo också. Jag lovar att Emilia och jag ska stanna en stund. Michelle springer in till sin grupp. Pontus kommer på att han behöver kissa, just som vi kommer fram till hans grupp. Hans fröken erbjuder sig att följa med honom, men jag gör det själv. På vägen tillbaka möter vi hans manliga fröken som tar honom i handen för att gå och hämta några leksaker. Jag säger att jag ska sätta mig på serveringen precis bredvid. Det gör jag också, men först handlar jag kaffe. Emilia och jag sitter i skuggan tillsammans. Det är varmt idag, 33 grader och sol. Jag spanar bort mot Pontus grupp och ser någon i keps som liknar honom. Allt verkar fungera fint.

Efter ett tag kommer hans grupp förbi, på väg in i simhallen. Pontus kommer sist, tillsammans med sin manliga fröken. Han blir lite ledsen när han ser mig, för jag var inte där när han gick förbi sist, i alla fall såg han mig inte. Jag lovar att titta på honom genom fönstret i simhallen, men sedan måste jag åka hem, innan doktor kommer. Det går bra och han går in.

Det finns två fönster där man kan titta in i simhallen utifrån. Jag får trängas med andra föräldrar, men idag ser jag Pontus direkt. Han sitter på bassängkanten med de andra killarna i gruppen och fröken skvätter vatten på dem och de skrattar. Pontus också. Sedan hoppar de i och jag tror först inte att det är Pontus jag ser. Han hoppar runt som en vilde och sprudlar av glädje. Sedan får de varsin uppblåsbar plastkudde och han börjar öva benspark direkt. När jag ser hur kul han har, bestämmer jag mig för att han ska fortsätta på klubben nästa vecka också, om jag så måste stanna hos honom hela tiden.

Jag sa till Pontus att jag skulle titta på honom en stund och sedan gå hem, men eftersom han inte kan se mig genom fönstret, går jag in i simhallen för att säga hejdå. Hans fröken ser lite besvärad ut när jag kommer in. Han tycker nog att det är onödigt, nu när Pontus är glad, men jag vill inte smita iväg utan att säga hejdå ordentligt. De håller på med någon övning och när jag sagt till Pontus att jag ska gå är det hans tur. – ”Vad heter `jag kan inte` på spanska? – ”No puedo.” Han försöker säga det och killfröken tittar frågande på mig. ”No puede”, säger jag. Killfröken tittar på mig. Får han inte? – ”Han säger att han inte kan”, förklarar jag. Så då vinkar fröken till sig Pontus. Han får kliva upp på en lite pall som står i vattnet. Fröken hjälper honom att kura ihop sig och böja sig framåt. Sedan dyker han i med huvudet före. Han kommer upp lite förskräckt, men mycket stolt. Liksom sin mor, som går därifrån på riktigt gott humör.

Emilia och jag tar en taxi hem. Hon somnar i mina armar. Tomas ligger i sängen och jämrar sig. Manuel, vår portvakt kommer och sätter på gasen till varmvattenberedaren, genom att trycka på en knapp. Jag känner mig sådär kvinnligt fånig, som om jag bett om hjälp med att byta en glödlampa, men han verkar inte bry sig. Han har kanske inte så höga förväntningar.

Så kommer doktorn. En stor tjock farbror doktorn. Tomas stapplar ut till matbordet och sätter sig. Pratar doktorn engelska? Han tycker det i alla fall. Så Tomas förklarar och jag fyller i. När Tomas går springer iväg för att kräkas har doktorn diagnosen klar. Magsjuka. Jag protesterar lite, det här med kräkningarna är ju något nytt. Doktorn är inte van att bli ifrågasatt. Egentligen spelar det ingen roll, tycker han. Det viktiga är att Tomas slutar att kräkas, så att han kan få i sig vätska och behålla den febernedsättande medicinen. Och det har han förstås rätt i. Någon undersökning verkar inte behövas, men han skriver i alla fall ut medicin mot illamående och någon ny värktablett.

Så jag går till apoteket och hämtar medicinen åt Tomas. Sedan vaknar Emilia vid halv sex, så hon får följa med mig och hämta de andra barnen. Vi tar en taxi. Först hämtar vi Pontus. Han är sprudlande glad. De avslutade dagen med dockteater, som han älskar. – ”Så vill du fortsätta på klubben, eller ska du sluta nu?”, frågar jag. – ”Sluta!”, säger han snabbt. Aaaaaaah! Jag berättar att jag ska följa med honom och stanna kvar tills efter simningen och då får han stanna kvar eller följa med hem om han vill. Det tycker han låter bra, men han vill absolut följa med hem.

Vi går och hämtar Michelle. Hon är också nöjd med sin dag för de avslutade veckan med att sätta ihop en dans, som de sedan framförde och det var det roligaste hon gjort. Synd att jag inte fick se den.

Jag får med mig alla barnen i taxin hem. Tomas huvudvärk är väl lite bättre av den nya medicinen och ser lite piggare ut. Han ligger och slumrar i Michelles säng. Emilia somnar i sin säng och vi andra går upp och badar vid poolen. De lite äldre killarna är där och Michelle och Pontus badar med dem, medan jag tittar på. Jag känner intensivt att det är så här jag borde ha det. Inte stressa hem efter jobbet för att hinna laga mat innan Bolibompa, utan komma hem och lägga sig vid poolen en stund, innan jag beställer hem mat. Tyvärr har vi inte hunnit samla på oss så många take-away menyer än, så det är faktiskt lite jobbigt att beställa mat. Jag beställer i alla fall grillspett från den arabiska restaurangen, som Michelle, Pontus och jag äter tillsammans.

Lördag 21 januari

Lördag och inga aktiviteter inplanerade. Pontus blir väldigt lättad över att det inte är någon klubb. Tomas är fortfarande utslagen och Emilia har feber igen och är alldeles prickig. Men något måste vi ju hitta på. Himlen är gråmulen, så det är inte upplagt för en heldag vid poolen.

Eftersom Pontus sandaler gick sönder igår när han spelade fotboll, föreslår jag att vi ska gå till Alto Palermo shopping mall, för att leta efter nya. Det vill Pontus gärna, för han vill ha Batmansandaler. Så jag plockar ihop alla barnen och tar även med jättesäcken med tvätt. Den lämnar vi in på vägen. Sedan köper barnen lördagsgodis i kiosken. De får smaka en grej var, men resten sparar vi till efter lunch. Sedan går vi genom las Heras-parken och stannar till för att köra bil. Michelle har vant sig vid de snabba bilarna i Valeria del Mar och blir snart uttråkad. Hon åker inte ens tiden ut. Pontus kör glatt runt och blir utskälld av en tant, när han försöker köra på duvorna som hon står och matar.

Vi går vidare till Alto Palermo. Längs vägen står en man med stor, röd näsa och säljer klistermärken. Han ser nykter ut och kanske behöver lite hjälp på traven, så barnen får varsin karta med klistermärken. Vi fortsätter in i gallerian och plötsligt är vi på McDonalds igen och det är väl okej med två besök på en vecka, nu när vi inte varit där på mer än en månad. Vi går runt och letar lite efter skor, men hittar mest exklusiva damskor. Barnen hittar strumpor i alla fall. Michelle får ett par med en plastbricka med Barbie på över fotleden. När man vickar på den ändras bilden, så att det står ”Hello you” i stället. Pontus får liknande med Power Rangers bricka. Vi hittar inga nya sandaler, men de är glada i alla fall.  Så vi går upp på övervåningen i stället, där det finns ett litet nöjesfält. Lagom när vi har kommit upp är barnen kissnödiga och toaletten finns en våning ned och jag blir lagom irriterad, men efter uträttade behov är vi uppe igen. Michelle och Pontus börjar i klätterställningen. De går in själva och Pontus skriver in sig som Batman. Jag går och sätter mig och ammar. En kvart senare är deras tid ute. Michelle kommer ut frivilligt. Pontus stannar kvar och tjejen med tidtagaruret ropar ”Batman” förgäves, för Pontus har träffat en kompis, Bauti, och vill inte alls komma ut. Men Bauti är också färdig, så då kommer de båda två.

Sedan åker Michelle och Pontus rutschkana och tåg. Michelle åker skräcktåget också och Pontus hoppar i hoppborgen. Sedan avslutar de med ansiktsmålning. Michelle får en liten ”chicas poderosas”-tjej på kinden och Pontus får någon annan figur, som han hävdar är Batmans kompis Robin, men som Michelle säger är Spiderman. Jag tror att de har fel båda två, men vad spelar det för roll.

När vi kommer ut från gallerian är de törstiga båda två. Vi köper en vatten och Michelle retas och vill inte låta Pontus smaka. Jag blir både arg och besviken över att hon kan vara så sniken och egoistisk när hon fått allt hon pekat på hela dagen.

På vägen hem hämtar vi tvätten. Michelle sticker in huvudet i godisaffären och berättar att godisarna var väldigt goda. De i butiken skrattar och tackar. Jag frågar sedan om hon gjorde så för att göra dem glada, eller för att hon ville ha fler godisar. – ”Både och”, svarar hon. Skälen vägde nog inte lika tungt.

Väl hem är det dags att börja tänka på middag. Jag försöker beställa empanadas, men det är upptaget och jag är egentligen inte så sugen på det. I stället går jag ned till Disco och köper färsk ravioli, fylld med kyckling och spenat. Och till det tomatsås. Det blir riktigt gott.

Efter maten går Michelle, Pontus och jag upp på åttonde våningen för att bada. Det är lite kyligt och efter att vi har duschat blir Pontus så kall att han inte vill bada. Michelle och jag tar ett dopp i alla fall. Mitt första i den här poolen. Jag gillar att ha pool, men jag badar inte så ofta. När vi kommer ned i lägenheten tar barnen ett varmt bad i stället.

Söndag 22 januari

Tomas har lite ont i huvudet, men febern är borta och han verkar vara på väg tillbaka till livet. Internet börjar äntligen fungera igen, när jag har fått nya inloggningsuppgifter från leverantören. Jag är ganska stolt över att jag klarade av att ringa supporten och få hjälp bara på spanska.

Förmiddagen försvinner iväg och jag går iväg till Norte för att handla lunch. Jag tar med mig Emilia på vägen och det blir förstås väldigt tungt. De senaste dagarna har tagit på mina krafter. Jag köper grillad kyckling och en stor chokladtårta. För idag fyller Michelle fem och ett halvt år. Det gäller att passa på och fira när man får chansen. Hon blir förtjust när hon får se tårtan och den är verkligen god.

Efter lunchen får Tomas med sig barnen ut efter lite övertalning. De går till Acorta shopping mall, där Carrefour ligger. Uppe på taket finns en fin lekplats och en spelhall. Tyvärr är det svårt att få barnen att intressera sig för lekplatsen, när det finns en mörk och bullrig spelhalls om lockar. Jag får i alla fall en andhämtningspaus när de är borta och Emilia är hänsynsfull nog att sova mycket.

På kvällen går Tomas och Michelle iväg för att handla middag. De beställer kinesiskt, som levereras till dörren efter att de har kommit hem. 

Michelle och Pontus tar ett bad efter maten. De leker med djuren som man fäster på väggen och som har hängt med sedan första lägenheten. Sedan leker de nog med varandra, för Michelle ropar och jag kommer. – ”Jag har hittat Pontus urinblåser”              -”Hans vad?”

-”Urinblåser, där kisset kommer.” Hon vänder sig till studieobjektet. ”Pontus, ställ dig upp.” Så pekar hon på hans pung. – ”Där!”.

-”Nä” skrattar jag, ”det där är pungen.” Naturvetaren i mig vaknar. ”Däri finns det två små kulor”. Pontus blir lite imponerad av sin egen kropp. Jag börjar berätta om spermerna och äggen, men hejdar mig innan det blir för detaljerat. De kan inte hantera för mycket information. Michelle har i alla fall ägg. – ”Ja”, säger hon glatt. ”Två stycken.” Pontus blir förtjust. – ”Ja, Michelle, kläck dem så blir det fint!”.

Vi avslutar biologilektionen.

Måndag 23 januari

Pontus och jag ger oss av för att hitta nya sandaler åt honom. Michelle vill också följa med, men accepterar att hon inte får det. Det är mysigt att få ägna sig helt åt ett barn ibland. Vi går bort till Santa Fe, för på den gatan finns det många butiker. Tyvärr inte av det slaget vi letar efter. Vi går in i någon affär och tittar, men Pontus är bara intresserad av sandaler med Batman på.

Till sist tar vi tunnelbanan ned till Plaza Italia och där hittar vi flera skobutiker. I en finns det tuffa badtofflor med Mr Increible, eller ”enkravivver” som Pontus säger. De vill han gärna ha, men jag sätter upp villkoret att han ska hitta ett par ordentliga sandaler också. Men det är inte så lätt. Barnskorna här är ofta enkla och alla sandaler är i gummi och plast. Så det blir bara badtofflorna. Jag betalar med en femtiolapp. Kvinnan i kassan tycker inte att vattenstämpeln ser ut som den ska och några kunder är också med och tycker till och jämför. Jag kan hålla med om att gubben på min sedel ser lite annorlunda ut. Till sist accepterar hon den i alla fall.

Jag ringer hem till Tomas och tjejerna. De ligger vi poolen, så vi lovar att fixa lunch. Men jag hittar inget bra ställe. Pontus och jag tar en taxi hem och skyndar oss in på Disco. Jag är rejält stressad för klockan är över ett och de ska vara på klubben klockan två. Till slut river jag åt mig ett paket korv och rusar till kassan. Pontus håller på att ta fruktpåsar och lyssnar inte alls på mig. Han har en förmåga att inte höra när han inte vill. Det är så att jag blir osäker på om han faktiskt hör.

Hemma steker jag snabbt på korvarna. Pontus vill inte gå på klubben. Jag lyckas behålla mitt lugn och försäkrar honom om att jag ska stanna kvar, men det hjälper bara delvis. Vi tar med oss Emilia och hoppar in i en taxi. Michelle kilar glatt iväg till sin grupp. Pontus börjar gnälla igen och jag säger åt honom på skarpen att om jag ska vara kvar där får han inte hålla på och gnälla.

Lagom när vi kommer fram till hans grupp, behöver han gå på toaletten och vi får gå tillbaka till entrén. Jag bär Emilia i babyskyddet, så det är ganska tungt. När vi är klara möter vi killfröken, som ska gå och hämta grejer. Pontus får följa med honom och jag lovar att sätta mig i fiket utanför. Jag handlar en hamburgare och vatten, innan jag slår mig ned vid ett bord, med Emilia i famnen. Fastän jag spanar efter Pontus ser jag inte till honom. Borta på gräsmattan där hans grupp håller till, ser jag en pojke i grå keps som nog är han. Det verkar fungera bra.

De kommer förbi mig på väg in i simhallen. Pontus går sist och håller killfröken i handen. När han får syn på mig börjar han att gråta. Jag var ju inte där när han gick förbi sist. Han gör det inte lätt för mig. Om jag håller mig framme så att han kan se mig, blir han störd i leken och har inget roligt. Om jag går hem, eller ens pratar om det, skriker han som en vettvilling.

Nu går de och badar i alla fall. Emilia och jag tittar på honom genom glasfönstret och vi ser att han har kul. De badar en halvtimme och gör olika övningar med diverse hjälpmedel. Fröken vill att de ska dyka från pallen i vattnet igen, men Pontus är av en annan åsikt och hoppar i med fötterna före i stället. Det är inte så många barn som vågar dyka och jag tycker det är bra att han kan säga nej när han inte vill, hellre än att han inte vågar gå på klubben alls.

På vägen ut går de förbi fönstret där vi sitter och jag ser att Pontus tittar efter oss. Han tittar bort just som han kommer fram till oss, men jag möter honom utanför omklädningsrummet. Helst vill han åka hem, men jag säger att vi ska vänta kvar, så då följer han med gruppen. Emilia och jag sätter oss på kafét igen. Hon somnar en liten stund i min famn, men vaknar ganska snabbt. Pontus går förbi oss en gång och vinkar glatt.

Kvart i sex är jag ganska trött på min plaststol. Vi går bort till Pontus och tittar in på honom genom glasfönstrena. Han håller på att kasta en lite påse och springer runt och leker. När han ser oss blir han glad och vinkar att vi ska komma in, men dörrarna är stängd och vi blir inte insläppta förrän fem i sex. Pontus hälsar oss med ett leende och berättar att han har fått en ny kompis, Luna. Det är en söt flicka med flätor.

Vi går bort och hämtar Michelle. Hon har gjort figurer i modellera. De blir förstörda när hon lägger dem i en plastpåse, men hon är lika glad för det. Vi går ut mot huvudentrén och tar en taxi hem. Hemma leker de med Michelles modellera. Jag går till Disco och köper kyckling och ris. Jag letar efter curry, men hittar i stort sett inga andra kryddor än salt, peppar, chili, kummin och några torkade örter.

På kvällen ringer vi Victoria för att höra om hon kan komma i morgon. Det kan hon inte, men vi bestämmer att hon ska komma på onsdag.

Tisdag 24 januari

Michelle och Pontus är uppe först. De sitter inne på sitt rum och gör små kakor av Michelles lera. Men som vanligt sprider sig deras lekar över hela lägenheten. Det finns leravtryck både på matbordet och soffbordet och över stora delar av golvet ligger små lersmulor.

Tomas tar med sig Pontus upp till poolen. Emilia sover och jag ser fram emot en lugn stund framför datorn. Men Michelle har bestämt att hon vill leka med mig. Hon sitter med sin lera vid bordet medan jag skriver på datorn. Jag försöker få henne att gå upp och bada. Min irritation växer tillsammans med det dåliga samvetet. Egentligen är hon gullig och sitter bara och småpratar, men jag har ju bett om att få vara i fred en stund. Till sist går hon upp till de andra och jag känner mig riktigt elak. Emilia vaknar strax därefter, så vi går också upp.

Eftersom jag behöver ringa några samtal, går jag ned igen med Emilia. Michelle följer med för att hämta saker. Hon hinner inte mer än stiga in hissen, förrän det ringer på dörren igen. Det är Pontus som vill komma in. Michelle ropar i walkie-talkien och undrar vart Pontus tagit vägen och sedan kommer hon också ned. Så då sitter jag där med tre barn och försöker ringa mina samtal.

Tiden går och jag kilar iväg till konditoriet för att köpa lunch och matsäck till barnen. De får jätteköttbullar med potatismos, medan Tomas äter resterna från igår. Jag äter en halv tortilla. Den andra halvan har jag köpt till Michelles matsäck, för hon börjar tröttna på mackorna.

Idag får Emilia stanna hemma hos Tomas när vi andra åker till klubben. Jag hade tänkt passa på att träna i det fina gymmet, men jag känner mig för trött för det. Dessutom får vi plötsligt väldigt bråttom, eftersom min klocka visar sig gå en halvtimme efter. Klockan är redan över två, när vi rusar ut genom dörren. Pontus vill förstås inte gå. Han är trött säger han. Jättetrött. Om han inte slutar med det där snart, kommer han inte att få gå på klubben. Jag känner mig som en barnmisshandlare varje gång.

Vi hoppar in i taxin och Michelle säger glatt ”Club de Amigos, por favor”. Taxichauffören ler och säger att hon är gullig. Hur kan hon vara så gullig, undrar han. För att min mamma vill det, svarar hon. Pontus säger ingenting, utan plutar med underläppen och tittar ned i golvet. Taxichauffören försöker muntra upp honom, men förgäves. Michelle berättar att han inte vill gå på klubben och de fortsätter att småprata lite under den fem minuter långa resan. När vi kommer fram säger hon: ”Vilken trevlig taxichaufför. Honom vill jag alltid åka med.”

Vi får skynda oss in på klubben. Michelles grupp är kvar i samlingslokalen och hon springer in dit. Pontus grupp har redan gått iväg till simhallen när vi kommer. De har tydligen ändrat schemat och har simning först. Jag kan ju inte följa med honom in på herrarnas, utan vi går in på damernas och träffar hans kvinnliga fröken, Luciana. Jag lovar att vänta utanför.

Killarna är redan i vattnet sedan länge när tjejerna och Pontus kommer ut. Den här gången ser han mig genom fönstret och hans ansikte skiner upp. Han vinkar glatt och sedan går han och simmar. Jag sitter och läser en bok, men tittar till honom ibland.

När han är färdig har jag redan gått och satt mig på kafét. Hans grupp kommer ut och jag ser att han busar och skrattar med Camilo. Så får han syn på mig. De ska gå och äta mellis nu och han med, berättar han. Så går de iväg. Jag sitter kvar med min bok. Det är riktigt behagligt nu när jag inte har Emilia att underhålla och brottas med. Hon har så mycket kryp i benen att det är svårt att hålla henne i flera timmar.

Efter ett tag undrar jag vart Pontus tog vägen egentligen och ger mig ut på en promenad runt området. Jag hittar honom till sist på en gräsmatta i ena änden. Han sitter på en handduk i bara badbyxor och med dyngsura gympadojor. Killfröken har skvätt ned dem, berättar han. Han accepterar det utan större invändningar, när jag säger att jag behöver gå hem till Emilia. Jag brukar annars undvika att skylla på henne när Michelle och Pontus vill ha uppmärksamhet, för att de inte ska bli svartsjuka. Men Pontus har alltid tyckt att det är viktigt att Emilia har det bra och han blir ofta irriterad om vi inte tar upp och tröstar henne direkt om hon är ledsen.

Nu går jag hem i alla fall. Klockan är fyra, så jag har inte så lång tid på mig. Det är varmt och svettigt även fast det är molnigt, så jag tar med mig Emilia upp till poolen. När vi kommer upp har molnen dragit ihop sig och det blåser en kylig vind. Vi är ensamma däruppe, förutom poolvakten, som går runt och fäller ihop solstolar. Emilia älskar att bada och sprattlar med både armar och ben. Vi har det mysigt och efter en stund kommer Tomas också och hoppar i. Det är verkligen en lyx att få vara bara vi två och Emilia. Idag såg vi tillsammans hur hon plötsligt hade satt sig upp själv.

När vi är färdiga och Emilia och jag har duschat börjar det regna. Tomas erbjuder sig att hämta barnen. Men nu har himlen öppnat sina portar och regnet vräker ned. Det blixtrar också. Jag älskar sådana här sommaroväder, för de är så intensiva. Tomas är inte lika förtjust. Han väntar en stund, men klockan är redan sex och ingen vet förstås hur länge det kommer att hålla på. När det regnar är det också omöjligt att få tag på en taxi. Så han får gå. När han kommer fram är det nästan inga andra barn kvar. Våra barn är glada och nöjda med sin dag i alla fall. När Pontus kommer hem säger han till och med att nu vågar han gå på Club de Amigos. Jag lovar honom ett litet kalas imorgon om han vågar gå hela eftermiddagen.

Tomas beställer middag. Det blir pizza och empanadas. Emilia äter rester från sin lunch, det vill säga en blandning av potatis och pumpa. Det är typisk argentinsk barnmat. Emilia har ju bott större delen av sitt liv här i Argentina. Ibland tänker jag på att mina svenska barn faktiskt skulle kunna växa upp och känna sig som argentinare om vi bosatte oss här. Det känns konstigt, men så är det förstås för alla invandrare.

Onsdag 25 januari

Pontus kommer in till oss vid sextiden. Han vågar inte sova i sin säng. Jag stoppar om honom där i alla fall. Men när jag har lagt mig ropar han igen. Så jag hämtar över honom till vår säng. Emilia ligger redan där så det blir till att ligga sked allihop. Jag sover inte så bra, utan går och lägger mig i Pontus säng. Men där kan jag inte heller sova, för jag oroar mig för att Emilia ska ramla ned från sängen. Hennes säng står tätt mot vår, men en gång ramlade hon ned däremellan och jag fick fiska fram henne från under vår säng, efter att jag lyft undan bebissängen. Så nu försöker jag lyfta över henne i stället. Men då vaknar hon efter en stund. Det vet jag, för det gör hon alltid. Men jag är obotlig optimist, på gränsen till naiv.

Michelle kommer också upp efter ett tag. Jag är lite besviken för att jag inte fick sova längre, men den känslan blåser snabbt över när Pontus kommer upp och det första han säger är: ”Tack mamma för att jag fick sova hos dig.” Han kan verkligen vara uppriktigt tacksam och kärleksfull på ett sätt som får mitt hjärta att smälta.

Victoria kommer klockan tio. Barnen sätter igång att måla, men efter en stund går de upp till Tomas och Emilia som är vid poolen. Jag passar på att gå och träna i gymmet där uppe. Michelle och Pontus kommer förbi ibland och hejar på. Det är bara jag där, förutom gymkillen, så det är bara trevligt att de kommer.

När jag kommer ned till lägenheten är städerskan där. Hon presenterar sig som Lisa och jag berättar vad jag heter, men hon kallar mig för ”Senora” i alla fall. Jag kilar ned till Disco och köper frysta hamburgare och lite bröd, som jag steker hemma. De blir väldigt saftiga och fina. Sedan packar vi i ordning barnens ryggsäckar. Min klocka har visst stannat igen, så plötsligt blir det väldigt bråttom. Pontus är inte längre säker på att han vågar gå till klubben, men följer med utan större protester.

Taxichauffören idag är inte lika charmig som han igår. Han är väldigt mån om sin bil och vill absolut inte att barnen ska klättra in över soffan. När Pontus sedan sitter med fötterna på den lilla plastlådan mellan framsätena, ber han honom ta bort dem. Det är första gången jag har träffat någon som är så petig, men så är taxin välskött också. Michelle och jag tycker att Pontus ska be om ursäkt och när han säger ”disculpe!”, smälter taxichauffören och ber nästan själv om ursäkt för att han sagt till honom.

Vi lämnar in Michelle till hennes klass. Pontus har ändrat sig nu och vill inte alls gå. Eftersom vi är sena har hans klass redan gått för att byta om. Så jag får ta in honom på damernas idag också. Sedan följer jag med honom in i simhallen. De andra har inte kommit än, så vi sitter och väntar. Så kommer de äntligen och jag fotar alla killarna. Sedan tänkte jag gå. Men Pontus protesterar så högljutt att jag lovar att vänta utanför, eftersom jag inte vill att de andra pojkarna ska behöva vänta medan vi diskuterar.

Jag kikar lite på honom genom fönstret och allt verkar gå bra. Idag har jag med en annan bok. Efter badet träffas vi utanför. Pontus tycker att det låter som en bra idé att gå hem. Han vill också följa med. Men jag tror att om han får gå hem nu, kommer det vara svårare att få honom att vara kvar framöver. Så jag bestämmer att han får vara kvar. Jag följer med honom en bit på vägen, men vid huvudentrén skiljs våra vägar. Han gråter och vill krama mig tre gånger, innan han går iväg med killfröken vid handen. Jag tror att vi gör rätt som tvingar honom att gå på klubben, men jag är inte helt övertygad.

När jag kommer hem ligger Emilia och sover som vanligt. Men hon vaknar strax. Jag busar lite med henne och läser min bok samtidigt. Tomas jobbar vid datorn, men går sedan upp och lägger sig vid poolen. Kvart i sex åker jag upp med Emilia, för att sedan springa iväg till klubben. Jag hämtar Pontus först. Han är så glad för han har fått en kompis som heter Tomas. De har varit busiga, berättar han, och slängt vatten på de andra. Vi går tillsammans för att hämta Michelle. Jag kan inte motstå frestelsen att fråga: ”Så ska du fortsätta eller sluta på klubben.” Idag har jag tur. Han svarar ”fortsätta” utan att tveka.

Barnen och jag går förbi Disco på vägen hem för att handla isglass och fiskpinnar till middag. Som vanligt blir det middag först framåt åttatiden. Efter maten går vi upp till åttonde våningen allihop. Det börjar mörkna och vi är ensamma vid poolen. Emilia är den enda som inte har badkläder med sig, men jag bär runt henne och hon badar fötterna. Så börjar vi dansa, hela familjen. Det är ringdans med små grisarna och räven raskar över isen. Vi sjunger Pontus visa när Pontus går på klubben och alla skriker och gråter.

Torsdag 26 januari

Jag var uppe för länge igår och läste ut min bok, så Tomas går upp med Emilia och Michelle, medan jag sover en timme till. Victoria skulle ha kommit, men hon ringer och säger att hon har ont i magen. Tomas tar med sig Michelle och Pontus upp till poolen, medan jag läser mail och vaktar Emilia som sover. Tomas går och tränar, så när Emilia har vaknat går jag upp till de andra. Vi utnyttjar verkligen rekreationsmöjligheterna på åttonde våningen. Det är konstigt att det känns som man att man inte har gjort någonting på hela dagen om man bara sitter inne i lägenheten, medan man om man har legat uppe vid poolen känner att man utnyttjat dagen väl.

Tomas går ned och beställer lunch och strax efter att vi kommit ned anländer ett lass empanadas. Det är några ny varianter med tonfisk eller skinka och ananas, annars är det lätt att man tröttnar.

Pontus vill inte gå till klubben idag heller. Han är sjuk, säger han. Det är sant, han ljuger inte. Han har så ont i huvudet. Jag tycker att det är synd, eftersom vi ska åka till Gabriella och Adam i helgen. Men då kommer han inte vara sjuk, invänder han. Då är han frisk, men efter att han har varit där, då kommer han att vara sjuk igen. Vi kan inte annat än skratta åt honom.

När det är dags att åka smiter Pontus in på rummet och stänger dörren. – ”Jag vågar inte, jag vågar inte” upprepar han. Men han har inget val. När han är så ambivalent, måste ju jag verka bestämd. Så vi tar en taxi. Idag vill Michelle följa med och lämna honom först. Jag försöker muntra upp honom och lura honom till skratt. Det fungerar ända tills vi kommer fram. Då gömmer han sig bakom mig. Det slutar med att killfröken, som heter Joaquín, lyfter upp honom i famnen, medan jag går. Pontus följer mig med blicken och skriker som en stucken gris. Michelle är helt oberörd. Det är inte jag.

Michelles fröken, Sebastián, är sjuk idag, så hon har en vikarie. Det verkar inte bekomma henne. Tyvärr verkar hon inte ha några kompisar i gruppen, även om hon tycker att aktiviteterna är roliga och igår sa hon till och med att några tjejer retade henne. Idag vill hon gärna att jag ska vara kvar och titta på henne också. Jag suckar lite, för helst vill jag gå hem, men hon förtjänar ju uppmärksamhet hon också. Förresten vill jag gå tillbaka och tjuvkika på Pontus i poolen, så att jag ser att han är okej.

Det tar en kvart innan Pontus är i poolen. Han ser glad ut och vinkar till mig. Jag som trodde att han inte skulle se mig genom glasrutan. Hoppas han inte tror att jag är kvar nu. Jag går ut och tittar på Michelle som leker ”Burros”. Några barn har åsnesvansar som de andra ska ta. Hon springer glatt omkring, men jag tror inte att hon lyckas fånga någon. Jag vinkar hejdå till henne också och går hem.

Hemma tar jag med mig Emilia till ett Internetkontor för att skicka ett fax till Banco fonder. Det börjar kännas i plånboken att vår resa snart är slut. Emilia har som vanligt många beundrare. Hennes prickar har nästan gått bort och hon är så söt med sina gråblåa ögon och blonda mohikanfrisyr. Men det är förstås hennes leende med de två små riskornen i underkäken, som väcker mest beundran.

Vi tar en promenad runt kvarteret. Jag är ju hopplös på att hitta och det var först igår som jag kom på den närmaste vägen till Club de Amigos, fastän jag gått fram och tillbaka så många gånger.

Det känns nästan lite tomt att vara utan Michelle och Pontus i över tre timmar. Eftersom Tomas håller på med datorn, vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag assar på att ringa hem till Helena i alla fall. Jag vet inte hur bra det går för Tomas att jobba när jag sitter och pratar med mikrofon och högtalare, men han tycker att det är okej.

Jag tar med mig Emilia i babybjörnen när jag ska hämta barnen. Det börjar bli tungt att gå med henne. Först hämtar vi Pontus. Han berättar att det finns två flickor som heter Luna i hans klass. Luciana och Joaquín blir intresserade och undrar om han har blivit kär och skaffat flickvän. Jag tror inte riktigt att han förstår vad de säger, men han svarar ja i alla fall.

Hemma hittar vi Tomas uppe vid poolen. Jag går iväg med Emilia och handlar mat. Egentligen hade jag tänkt köpa något färdigt, men buffén på Norte ser inte vidare tilltalande ut, utan jag köper laxfilé i stället. Den kostar lika mycket som hemma, men smakar gott till pasta.

Sedan leker Michelle, Pontus och jag med hennes lera. Emilia kryper runt på magen och stoppar alla papper hon hittar i munnen. Hon blir alldeles blå om läpparna av en teckning hon hittar. Finns det munkorg på Babyland?

Fredag 27 januari

Victoria mår bra igen och kommer klockan tio. Jag hinner precis duka undan efter frukosten. Tomas går upp till poolen. Jag går ned och sätter på en tvätt. Vi har en tvättstuga i huset, men det kostar två peso att tvätta och minst en peso att tumla. Lämnar man in tvätten på en tvätteria, kostar det mellan fem och sju peso, men då får man tillbaka allting vikt och fint. Jag inbillar mig i alla fall att det är enklare att tvätta handdukar och lakan hemma, så jag sätter på en tvätt med sådana. Mina enpesomynt räcker precis till två tvättar och en tumling. Så när jag går och handlar betalar jag med en för stor sedel och får tillbaka 3,84. De har en tjänst på Disco där man kan avstå från sin växel och skänka den till välgörande ändamål. Tidigare har aldrig någon frågat om jag vill göra det, men idag gör kassörskan det. Jag känner mig nästan lite snål och säger att jag behöver enpesomynt till tvätten. Hon ger mig en hel hög med mynt, allt i tjugofem- och femtioöringar. ”Enpesomynt?” Nä, det har hon inte. Jag vet inte om hon jävlas med mig, eller om hon faktiskt inte har några. Folk är extremt rädda om sin växel här. Även i ett stort snabbköp som det här.

Jag släpar hem maten och går förbi tvättstugan på vägen. Eftersom jag bara hade en peso till torktumlaren är alla handdukar, lakan och t-shirtar fuktiga och jag hänger upp dem på dörrar och stolar runt om i lägenheten, samtidigt som jag försöker komma ihåg vitsen med att tvätta själv i stället för att lämna in alltihop.

Victoria går när vi ska börja äta. Kanske är det sista gången vi ser henne. Jag vet inte när hon kommer tillbaka från Cordoba. Tomas och jag äter sallad. Barnen får stekt korv och färska grönsaker. Jag känner mig alltid som en bra mamma när jag ser Michelle med en bit paprika eller Pontus med en morot.

Efter lunchen gömmer sig Pontus på rummet. Han vågar inte gå på klubben. Jag hämtar ut honom. Han gallskriker inte i alla fall, utan muttrar mest. När vi kliver ur taxin är han riktigt glad. Kanske att det ska gå bra att lämna honom idag i alla fall. Michelle springer in till sin grupp. Pontus springer före och verkar glad. Jag vet att det är skört, så jag försöker peppa honom. –”Du får inte skvätta vatten på Joaquín idag!” – ”Jodå!”, skrattar han.

Vi går in i gymnastiksalen och han försöker gömma sig bakom mig. Jag springer undan och han jagar mig skrattandes. Vi kommer fram till de andra och nu är det inte roligt längre. För någon av oss. Han vågar inte. Jag lämnar in hans ryggsäck och säger hejdå. Han är ledsen och jag lyfter upp honom och kramar honom ordentligt och ger honom en sista puss. Men när jag börjar gå skriker han och springer och hämtar sin ryggsäck för att följa med mig hem. Joaquín lyfter upp honom. Jag hör hur han skriker och när jag vänder mig om vinkar han att jag ska komma tillbaka. Så jag går tillbaka till honom. Joaquín är nog inte helt nöjd med mitt beslut, men när jag kommer fram vill Pontus bara ha en sista kram och puss. Sedan är han lugn i Joaquíns famns när jag går och det känns oändligt mycket bättre för mig.

Klockan är bara tio över två när jag lämnar Club de Amigos. Så tidigt har jag aldrig kommit iväg. Jag går till Carrefour för att leta efter sandaler till Pontus, men de har bara badsandaler. Så jag går hem och tar hand om Emilia. Tomas sitter vid datorn och jobbar. Han har kommit igång bra och förbereder föreläsningar som han ska hålla när vi kommer hem. När han tar rast går vi upp till poolen alla tre och badar. Emilia får göra två dyk. Hon får en rejäl kallsup, men blir mer förvånad än ledsen.

Efteråt somnar Emilia och jag går upp och tränar. Jag avslutar passet med en promenad till Club de Amigos. Eftersom jag kommer fem minuter tidigt är Michelle inte färdig än, utan alla barn sitter uppradade i gymnastiksalen och tittar på en fröken som hoppar hopprep. Tydligen är det show varje fredageftermiddag. Förra veckan dansade barnen och idag var det fröknarna som uppträdde.

Jag går bort till Pontus. Han sitter med en ballong i ena handen och en godispåse i den andra. I munnen har han en klubba. För de har haft kalas idag, eftersom Santi fyllde fyra. Jag kan inte låta bli att retas med honom. – ”Så vad synd att du var här då. Du skulle ha varit hemma med mig i stället.” – ”Nä”, svarar han, ”då hade jag ju missat kalaset.”  Han vill gå på klubben i morgon också. Jag säger att han får vänta till på måndag.

Vi hämtar Michelle och jag lovar att jag ska komma tidigare nästa fredag och kolla på showen. Barnen är pigga, så vi går över gatan för att ta en taxi på andra sidan. Avenida Alcorta är enkelriktad med sex filer, så det är ganska bökigt att komma över och när barnen är trötta vill jag inte släpa dem över en stor väg. Men nu är de pigga och vi kilar över. Det är mindre trafik på andra sidan och vi hittar ingen ledig taxi utan börjar gå. I ett stånd köper vi Mirinda-läsk med Chicken little-tatuering. Fredagar har nyligen utsetts till läskdagen. Barnen är törstiga och suger i sig halva läsken i ett svep. Sedan tar vi en taxi, även fast de hellre vill gå till lekparken på andra sidan gatan.

Väl hemma går vi upp till poolen och svalkar oss. Det var såhär jag trodde att hela Argentinavistelsen skulle vara. Sol och bad, varvat med lite upplevelser. Även om det förstås hade varit skönt med tillgång till pool, är jag glad att vi inte har haft den här värmen hela tiden, för då hade jag sett ännu mindre av stan.

Nybadade och rena går vi ut för att äta middag. Michelle har sommarklänning och tycker att jag också ska klä upp mig. Vi bestämmer oss för att gå till restaurangen med lekhörnan på övervåningen. Det vattnas i munnen på mig när jag tänker på den inbakade oxfilén med potatispaj. Men när barnen börjar leka i den lilla parken i vårt gathörn, föreslår Tomas att vi ska nöja oss med vår närmaste kvarterskrog. Den andra ligger så pass långt bort att det kommer att ta en evighet att få med sig barnen dit. Så Tomas går över och beställer och när maten kommit, kommer vi andra. Vi äter olika sorters kött med kryddiga såser till och allt smakar fantastiskt.

Lördag 28 januari

Pontus kommer som vanligt in och väcker mig klockan sju, för att berätta att han inte vågar sova i sin säng. Som vanligt berättar jag för honom att han inte får plats i vår och som vanligt stoppar jag om honom i hans säng igen. Som vanligt tycker jag att det är väldigt onödigt att väckas klockan sju.

Jag somnar om och vaknar halv nio. Vi tar det lugnt och barnen kollar på teve i vår säng, medan Tomas gör frukost. De tittar på Diego, en amerikansk serie om en kille som räddar djur i djungeln, dubbad till spanska. Allt är så pedagogiskt, där barnen ska repetera ord och göra rörelser till filmen. För första gången svarar Michelle och Pontus på frågorna och Pontus duckar under lianerna, enligt Diegos uppmaning. Jag blir imponerad över hur mycket spanska de förstår och hur de kan snappa upp de ord de känner igen.

Tomas ringer Björn och Lotta, som ringer tillbaka lite senare och vi kommer överens om att vi ska åka dit i morgon. Sedan försöker Tomas få med sig Michelle och Pontus upp till poolen, men de vill hellre kolla på teve, så han går upp själv. Efter en stund vill jag lägga Emilia, så då skickar jag upp dem i alla fall.

När de kommer ned sover Emilia fortfarande. Tomas vill åka till naturhistoriska museet för att titta på dinosaurieutställningen. Jag hade tänkt följa med, men Emilia sover och just nu känns det bra att vara hemma. Så de andra åker utan oss. De kommer dit halv ett och kan konstatera att museet öppnar klockan två. Som tur är finns en loppmarknad utanför och Pontus får en Power Ranger t-shirt som han är så stolt över. Det är för varmt för att vara ute, 36 grader i skuggan och de söker svalka på ett ställe som har en stor klätterställning och en servering inomhus. Där äter de mat, köper lördagsgodis och leker. Sedan går de till museet och tittar på döda djur och det är lite läskigt men trevligt ända tills det blir långtråkigt.

Emilia och jag håller oss hemma i lägenheten. En stor del av hennes vakna tid, ligger jag i sängen och läser en bok, medan hon klättrar över mig och försöker bita mig i näsan. På något sätt lyckas jag leka med henne utan att förlora mig i boken. Till sist känner jag att jag ändå vill komma ut och vi åker upp till åttonde våningen. När vi kommer ut på terassen slår hettan emot oss och jag försöker hitta en plats i skuggan. Men det är alldeles för varmt där också, så vi går ned direkt och då har de andra kommit tillbaka. De är glada och nöjda med sin utflykt.

Vi går upp till åttonde våningen tillsammans och där är för första gången riktigt fullt. Jag lämnar Tomas med barnen och går och tränar. Ibland tittar Michelle eller Pontus förbi och hejar på mig. Det är varmt i gymmet, men betydligt svalare än ute och dessutom finns det en fläkt. Att jogga ute vore otänkbart. Efteråt tar jag en snabb dusch och hoppar i poolen med barnen. Det är så här man ska leva om man vill kunna träna och samtidigt umgås med familjen. Några gåtor har fått svar under den här vistelsen.

Tomas går ned för att ordna middag. Jag vill packa ihop barnen och följa efter honom ned. Det känns så stressigt med Emila som klättrar omkring och jag som sitter längst ut på stolskanten och sakerna som är utspridda och Michelle här och Pontus där och – vad håller jag på med? Jag skapar en stress som inte finns. Som tur är inser jag det, tar ett djupt andetag, lägger mig bekvämt på solstolen med Emilia och tittar på de andra två. Sedan stannar vi en bra stund vid poolen och har det mysigt.

När vi kommer ned står Tomas och lagar mat. Det är första gången sedan vi kom hit om man inte räknar att koka ägg till frukost. Vi äter färsk ravioli och hamburgare. Sedan kokar jag en bit pumpa till Emilia. Klockan halv åtta på kvällen är det 32 grader ute.

Söndag 29 januari

Pontus kommer in redan halv fem för att berätta att han inte vågar sova i sin säng. Jag stoppar om honom igen och försöker sedan att lyfta över Emilia till hennes säng. Men det går förstås inte alls och jag kan inte få henne att somna om utan att amma. Pontus har visst inte heller somnat om, så Tomas får gå och lugna ned honom. Men Pontus sover bara till åtta, vilket förstås är för lite när han gått och lagt sig klockan tio. Jag stoppar tillbaka honom i sängen, men då skriker han så att han väcker Michelle. För att han ska vara kvar i sängen, lägger jag mig bredvid honom, men han är pigg som en lärka och en halvtimme senare ger jag upp. Michelle och Pontus får gå upp. Själv går jag och lägger mig en timme till, medan Tomas tar barnen.

När jag har vaknat och ätit frukost är klockan redan halv elva. Eftersom jag har lovat att ta med köttet till dagens grillning hemma hos Lotta och Björn, är det hög tid att bege sig till affären. Pontus vill följa med och skriker när Tomas i stället tar med honom upp till poolen. Som om det vore så mycket roligare att gå och handla. Emilia och jag går i alla fall iväg till Carrefour och köper ett och ett halvt kilo oxfilé och femton små kycklingklubbor som jag marinerar hemma. Jag stoppar ned alltihopa i en matkasse och ställer den bredvid soppåsen som står vi dörren. De är misstänkt lika och jag är noga med att påpeka för Tomas att det inte är sopor i min påse.

Utanför Carrefour hittade jag en stor taxibil, som jag bad hämta upp oss klockan tjugo över tolv. Den kommer tio minuter för tidigt, så det blir lite stressigt. Vi får med oss alltihop i alla fall och jag lyckas ta rätt kasse. Resan till Nordelta tar fyrtiofem minuter, men det går bra. När vi kommer fram är Paola och Mattias där med sin son Felipe. Han är tre veckor äldre än Emilia och en riktig knubbis med stor svart kalufs. Hon gillar honom och han gillar henne och när vi sätter dem mittemot varandra börjar de förtjust att vifta med armar och ben och dra varandra i håret och kinderna. Det hörs att de pratar samma språk också.

De större barnen hinner med ett dopp i poolen innan det är dags för lunch. Vi vuxna sitter ute på altanen och det är varmt men inte olidligt. Det är en riktigt typisk argentinsk asado med grillad kotarm, njurar och kalvbräss och så kycklingen och oxfilén som vi hade med oss. Tråkig mat fungerar bra för mig.

Efter maten tar vi ett dopp i poolen, både vuxna och barn. Vattnet i poolen är över trettio grader varmt och erbjuder inte så värst mycket svalka. Men skönt är det. Det tycker Emilia också och hon sprattlar förtjust. Hennes kompis Felipe badar också.

Resten av dagen flyter bort och vi avslutar med en rejäl fika. Klockan nio ber Tomas om hjälp med att ringa en remis, men vi får beskedet att det inte finns någon ledig förrän efter fyrtio minuter. En timme senare får vi samma besked igen. Som tur är kommer det dock en bil redan efter en kvart och halv elva sitter vi i bilen på vägen hem. Barnen slocknar en efter en.

Måndag 30 januari

När jag vaknar är det blött efter regn på balkongen och himlen är mulen. Det är skönt med lite svalka efter värmeböljan. Himlen klarnar upp efter någon timme, men det är betydligt svalare än igår. En perfekt dag för att gå på zoo, tänker jag och börjar förbereda barnen, som genast är med på noterna. Men så kommer Tomas på att det förstås är stängt idag eftersom det är måndag. I stället går vi iväg för att hälsa på Juan, vår gamle portvakt i förra lägenheten. Pontus gnäller och vill först inte följa med för att han ska till klubben efteråt. När vi väl kommit ut på gatan gnäller han för att han vill ha en jacka. Och sedan för att han vill vara vid poolen i stället. Jag är ganska trött på hans gnällande.

På vägen köper vi en chokladask i en liten, trång delikatessbutik som mest håller vin och sprit, men även några chokladaskar. Jag är glad att vi kommer ut ur affären utan att några dyrbara flaskor har åkt i golvet. Sedan går vi vidare till Ugarteche – las Heras. Juan är inte där och ingen annan portvakt heller. Michelle och Pontus ringer på klockan, men ingen kommer. Tills sist frågar vi gubben i porten bredvid och han säger att Juan är här någonstans. Vi sätter oss på trappan och efter en stund dyker han upp. Barnen blir glada och Juan får en bamsekram. Sedan får han chokladasken som tack för hjälpen med bagaget. Vi fortsätter vår promenad. När vi går förbi tvätterian är Freddy där och han får en bamsekram av Pontus och säger ”hola amigo”, som han alltid gör.

Pontus börjar bli långhårig och vi är på väg till barnfrisören. Jag kommer på att de inte öppnar förrän klockan tre på måndagar. Dessutom håller de på att flytta till nya lokaler i samma kvarter. Det händer saker i våra kvarter.

Så vi fortsätter till Plaza del Carmen för att äta lunch. Vår stamservitör, Marcos, är inte där. Det är säkert för att han är på semester, men ändå känns det lite sorgligt att allting inte är som det brukar, när vi bara har varit borta en månad. Om vi kommer tillbaka om fem år kanske vi inte känner igen oss! I alla fall inte jag, som aldrig hittar någonstans. Barnen går in i lekhörnan, men det är ingen personal där och inga pennor. De får leka ensamma en halvtimme, men sedan dyker Lorena upp. Michelle blir glad, för det är hennes favoritfröken.

När vi kommer ut från Plaza del Carmen är klockan redan kvart i två. Eftersom det är måndag har jag lovat barnen glass och de vill ha den före klubben. Helst vill de gå snett över gatan och handla, men Santa Fe är så trafikerad och jag har för mig att det ligger en kiosk längre nedåt gatan. Det gör det förstås, men inte där jag trodde, utan längre bort. Det börjar bli bråttom, men jag vill att barnen ska få avnjuta sina glassar i  lugn och ro, så jag håller god min. Men så kommer vi på att vi har glömt att köpa mellis. Barnen får sitta kvar utanför kiosken med sina glassar, medan jag springer iväg till ett bageri på andra sidan gatan. När jag kommer tillbaka är glassarna nästan slut och vi hoppar in i en taxi.

När vi kommer fram är vi nästan en kvart försenade. Michelle springer snabbt in till sin grupp. Pontus vill förstås inte alls gå på klubben och min frustration skulle lätt kunna misstas för ren ilska när jag säger åt honom att sluta gnälla. Joaquín berättar att de ska kalas idag också, för det är en flicka som fyller år, men Pontus vill i alla fall inte vara kvar. Han kränger av sig den röda västen och springer och hämtar sin ryggsäck. Det slutar med att Joaquín håller fast honom medan jag går.

Hela vägen hem har jag en klump i halsen och tårar i ögonen. Varför håller han på såhär? Om han bara inte vore så glad när man hämtar honom, skulle det vara lättare att bestämma att han får sluta. Hemma har vi det lugnt i alla fall. Vi går upp en stund till poolen alla tre och sedan går Tomas iväg för att hämta barnen. Pontus blir glad när han kommer, men är inte sur över att ha blivit lämnad mot sin vilja.

Klockan sju kommer Gabriela, för att återuppta våra spanskstudier. Jag börjar, medan Tomas tar hand om barnen uppe vid poolen. De kommer ned efter ett tag och Michelle och Pontus har lite svårt att lämna mig ifred där vi sitter mitt i lägenheten, men det går ändå bra. När det är Tomas tur, går han och Gabriela upp och sätter sig på terassen.

Emilia visar upp sina nya färdigheter och kryper på klassiskt vis. Hon har ju ålat sig fram i mer än en månad, men sedan igår kan hon också krypa på alla fyra. Nu tar hon sig raskt fram dit hon vill och där skapar hon mesta möjliga oordning på minsta möjliga tid.

Tisdag 31 januari

Pontus kommer in till oss klockan sex och är ledsen för att han har drömt att det ska komma en hund som dödar mammor genom att bita dem i örat. Det såg han på filmen på Plaza del Carmen igår. Jag är inte så lättskrämd och ger honom lugnande besked. Någon sådan hund kommer inte att döda hans mamma. Så kryper jag ned hos honom i hans säng och håller om honom. När jag kommer tillbaka till min säng motstår jag frestelsen att försöka lyfta över Emilia. Men hon vaknar i alla fall när jag lägger mig bredvid henne, så det är bara att lyfta på tröjan igen och koppla upp henne. Hon somnar om och sover till klockan åtta. Då är hon plötsligt väldigt pigg och klättrar över oss i sängen och drar Tomas i håret och öronen. Men han sover vidare.

Jag ligger kvar i sängen ett tag, men till sist går vi upp hon och jag. Strax efter nio kommer Tomas yrvaket upp och undrar om han ska byta av mig. Jag lägger mig i sängen, men får snart sällskap av Pontus som vill titta på teve. När Tomas ropar att frukosten är klar är klockan tio. Jag fortsätter att blunda och plötsligt är klockan nästan elva. En tekniker är här och fixar varmvattenberedaren. Det är något fel på ett relä, men det är för dyrt för att byta.

Tomas, Michelle och Pontus har bestämt sig för att gå på bio. De ska se Bambi 2. Tja, varför inte. De går iväg. Emilia vaknar sekunden efter att ytterdörren har slagit igen. Nu när hon är så rörlig är det svårt att göra något annat samtidigt som hon kryper omkring. Förut kunde man skriva på datorn medan hon låg nöjd på magen. Nu sätter hon sig upp och det fungerar bra ända tills hon börjar leka med något, för då tappar hon lätt balansen och ramlar bakåt och landar på huvudet. Dessutom stoppar hon allt i munnen, helst små pappersbitar som hon glufsar i sig.

Det ringer på dörren och Lisa, städerskan som mäklaren skickar står utanför. Hon ska komma en gång i veckan, men sist gjorde vi upp om att hon ska komma två gånger i stället och att vi ska betala för en av gångerna. Enligt hennes schema skulle hon ha kommit i lördags, men det gjorde hon inte. Hon sa fel, säger hon. Jaja, nu är hon här och det behövs. Nu när vi har parkettgolv ser man all smuts. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Vi brukar sopa under matbordet, men annars ägnar vi inte så särdeles mycket tid åt städning.

Jag sitter vid datorn och Lisa börjar i köket. Hon frågar om det är smutsig disk som står i diskmaskinen och jag bekräftar att det är det. Jag fortsätter med datorn, men efter närmare en timme börjar jag undra vad hon gör i köket. När jag går ut för att titta har hon plockat ur diskmaskinen och diskat allt för hand!

Först tror jag att hon inte förstår vitsen med en diskmaskin, men nejdå, så illa är det inte. Men diskmaskinen diskar inte så rent, säger hon. Det blir ränder kvar i kopparna. Den diskar jättebra, säger jag. Undrar om det är vi eller mäklaren som betalar hennes lön idag?

Klockan halv två ringer Tomas. De är klara med bion och håller på att äta lunch. Han ber mig komma ned med ryggsäckarna, så att de bara behöver stanna till med taxin. Emilia sover och Lisa är ju kvar, så det går bra. De står redan där nere när jag kommer. Jag räcker Tomas ryggsäckarna. Pontus, som blivit glad åt att se mig, inser plötsligt att han är på väg till klubben och han börjar gråta och skrika. Han sitter längst in i bilen, så jag kan inte trösta honom. Tomas ger mig en halväten schnitzelmacka och en flaska med lite äppeldricka till lunch och sedan åker de iväg.

Bilden av Pontus i bilen får mig att tappa aptiten och jag går upp till lägenheten igen med en obehaglig känsla i magen. Jag äter mackan i alla fall. Kanske hade den smakat bättre om jag hade haft aptit, men antagligen inte.

Tomas kommer hem. Han himlar med ögonen när jag berättar om disken. Jag går iväg och tränar och när jag kommer tillbaka har Lisa gått. Hon begärde inget betalt, så det var väl mäklaren som betalade idag.

När jag satt vid datorn hittade jag en sida med folk som sökte jobb. Eftersom vi skulle vilja ha möjligheten att gå ut på kvällen, letade jag efter en barnflicka och hittade en som verkade bra. Hon heter Brenda, är 25 år och läser på universitetet. Det finns gott om unga flickor som söker jobb som hembiträden eller barnflickor, men oftast är de väldigt tystlåtna och undergivna. Jag har svårt att kommunicera med någon som inte ger mig någon respons och barnen behöver absolut inte någon som rör sig som en skugga längs väggen och inte pratar med dem. 

Idag vill jag gå och hämta barnen för att se hur det är med Pontus. Jag börjar med att hämta Michelle. När vi kommer till Pontus har han en tunn, grön slängkappa på sig, som han har målat själv. Han är hur glad som helst, men lite missnöjd med att han inte har fått göra någon mask till kappan. Michelle frågar hans fröken när de ska göra masker. Hon tolkar svaret som att de ska göra det i morgon och Pontus vill absolut gå till klubben imorgon. Bestäm dig någon gång, unge!

När jag håller på att lägga barnen ringer Brenda och Tomas och hon gör upp om att hon ska komma klockan tio i morgon. Lite senare på kvällen ringer Björn och undrar om han ska köra över Gabriella i morgon. Det vill vi gärna.