Februari 2006

Onsdag 1 februari

Vi har precis ätit färdigt vår frukost när Brenda kommer. Portvakten ringer upp för att bekräfta att vi väntar besök, så vi får en lite förvarning. Vi spekulerar i hur hon ser ut. Michelle tror att hon är lång och tjock med kort hår. Jag tror att hon har fel. Vi får facit någon minut senare när en smal, mörkhårig flicka kliver in genom vår dörr.

Hon blir lite förvånad när jag berättar att Tomas och jag inte tänker gå iväg någonstans. Jag förklarar vår tanke om att hon kan komma och leka lite med barnen på dagtid, så att de lär känna varandra och sedan kan vi gå iväg på kvällen, när de har somnat och då blir de inte rädda om de vaknar och hon är här.

Vi har berättat för Michelle och Pontus att Brenda är den ”nya Victoria”, så de vill sätta igång att måla och pyssla direkt. Brenda studerar grafisk design på universitetet, så det passar ju bra. De håller till inne i barnens rum. Tomas sitter vid datorn i vardagsrummet och jag plockar i ordning i köket. Det är skönt att kunna göra det i lugn och ro, utan att behöva se efter vad Emilia har i munnen hela tiden.

När jag är färdig går vi upp till åttonde våningen. Vädret har slagit om rejält och himlen är gråmulen. Brenda undrar om inte Emilia blir kall, men jag tror att det är Brenda som fryser lite i sitt tunna linne. Michelle tar ett snabbt dopp, men Pontus tycker att det är för kallt. När det börjar regna går vi ned igen.

Klockan tolv kommer Gabriela. Hon börjar leka med de andra och egentligen behövs inte Brenda längre, men det är väl lika bra att de får lära känna varandra. Emilia sover och jag passar på att gå och träna. Jag har svårt att slappna av när jag är borta från familjen och framför allt från Emilia. Det känns som att jag ska skynda mig att bli klar med det jag håller på med, så att jag kan komma hem och ta hand om barnen. Jag känner likadant oavsett om det är Tomas, mormor och morfar eller babi och deda som passar dem. Det var likadant när Michelle och Pontus var bebisar och den där känslan av att inte veta hur de har det, är jobbigare än att ta hand om dem själv hela tiden. Därför är det skönt för mig att ha någon som Brenda eller Victoria, som underhåller barnen medan jag gör något annat, men ändå är i närheten.

Brenda går klockan två och jag beställer lunch. Gabriela får bestämma vad vi ska äta, så det blir empanadas och pizza. Efter maten har det klarnat upp ute och vi går iväg till zoot. Först tänker vi ta en taxi utanför vårt hus, men det kommer ingen och vi börjar gå. När vi kommer ut till las Heras överväger jag att gå hela vägen, men klockan är redan tre och Björn skulle komma och hämta Gabriela klockan fem, så ska vi hinna se några djur är det bäst att vi tar oss dit direkt.

Det stannar en buss precis där vi står och jag bestämmer att vi ska ta den. Barnen hoppar upp och jag drar vagnen efter mig samtidigt som jag bär Emilia. När jag sätter mig ned för att ta fram pengar, upptäcker jag att jag inte har några mynt. Det måste man ha när man åker buss, för chauffören har inga pengar. Vi får tjuvåka helt enkelt. Det är bara någon enstaka hållplats. Jag går bak till barnen som sitter på bakersta bussen och sjunger ”hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt” för full hals.

Vi närmar oss zoot. Jag undrar var bussen stannar. Det gör den inte. För vi har inte sagt till. Nu har vi åkt förbi zoot. Snabbt tar jag mig fram till dörren och ropar till chauffören att vi vill gå av. Han stannar på nästa hållplats och vi krånglar oss ut. Vi får gå tillbaka en bit, men vi har i alla fall tjänat lite tid på att ta bussen.

Barn under tolv år går in gratis på zoot. Det känns lite dumt att bara betala för en person, när vi är fem. Eftersom vi inte har så mycket tid på oss, tar vi det lugnt och gör bara så mycket vi hinner. Det regnar lite på oss, men vi söker skydd under ett träd och det slutar ganska snart. Vi köper djurfoder som barnen matar djuren med. Pontus är modigast och låter getterna äta direkt ur handen på honom. Men plötsligt skriker han till. Kaninen bet honom i fingret och det är inte lika roligt att mata längre.

Klockan fem ringer Tomas och berättar att Björn är på väg. Vi beger oss mot utgången där Björn står och väntar. Han tar med sig Gabriella och vi andra sätter oss i en taxi och åker hem. Det har varit en rolig dag för barnen och en avslappnad dag för mig, så alla är nöjda.

Klockan sju kommer Gabriela och idag är det jag som börjar. Först sitter vi i soffan, men Pontus kommer hela tiden och vill visa eller berätta något, så efter ett tag går vi ned och sätter oss i entrén i stället. Det är för kallt att sitta ute på terrassen utan ytterkläder. 

Torsdag 2 februari

Vi har en lugn förmiddag hemma. Tomas och jag hade bestämt med Brenda att hon skulle vara barnvakt ikväll, så att vi kunde gå ut och äta middag själva, men hon skickar ett mail där hon berättar att hon tyvärr inte kan jobba alls hos oss, eftersom det inte fungerar med hennes arbetstider på hennes andra jobb. Eftersom jag inte hade någon växel och betalade för ikväll i förskott, lovar hon att komma förbi med de pengarna. Vi förstår ingenting eftersom vi sa till henne att hon kunde jobba lite när det passade henne. Det måste vara en dålig bortförklaring. Synd är det i alla fall, för där försvann avlastningen.

Efter lunchen är det dags att åka till klubben. Pontus skriker som vanligt, så Tomas och jag ger upp. Han får sluta på klubben. Det här fungerar inte längre. Men idag får han gå i alla fall. Han är inte helt nöjd med det beslutet, men det är inte förhandlingsbart. Så vi åker till klubben och Pontus skriker när jag lämnar honom. Jag säger att han får sluta på klubben om han slutar skrika och det fungerar. När jag går iväg vinkar han tillbaka mig genom fönstret. Jag går för att höra vad han vill. – ”Du kan väl säga åt honom att han inte ska dränka mig.” Han pekar på Joaquín och förklarar att Pontus inte vill bli nedtryckt under vattnet. När jag går därifrån känner jag lättnad över att det här är sista gången.

Väl hemma bestämmer sig Tomas och jag för att utnyttja barnledigheten och bege oss iväg till Once, det billigaste shoppingdistriktet. Det är mulet och inte alltför varmt för att ge sig ut på stan, så vi hoppar in i en taxi och åker dit. Där är gatorna fulla av folk som är ute och handlar. Priserna i affärerna är löjeväckande låga. Vi köper tre t-shirts till Michelle och Pontus för 27 kronor, tillsammans! Det här är det stora grossistkvarteret och när vi vill köpa kalsonger till Pontus finns de bara i tolvpack. Det gör väl inte så mycket, men så visar det sig att varje paket innehåller tre olika storlekar. Så nu har han några att växa i.

På vägen hem hoppar Tomas av med Emilia och går hem med henne, medan jag fortsätter till klubben. Pontus är glad och busig när jag hämtar honom. Jag frågar om han verkligen vill sluta och det vill han. Sedan ger han stora bamsekramar till Joaquín och en annan fröken. Vi går till receptionen för att höra om vi kan få tillbaka några pengar. Det är bara två personer framför oss, men alla ärenden tar sådan tid att vi till sist ger upp vår väntan. Joaquín går förbi och Pontus ropar efter honom och busar glatt. Varför kan ungen inte gå på klubben när han trivs så bra?

Vi tar en taxi hem som vanligt. Jag är trött och han ont i huvudet utan att förstå varför. Annars hade det känts lite surt att det inte blev någon middag ute. Jag skulle vilja gå till den där lyxiga buffén och bara njuta av maten i lugn och ro. Framförallt den tvåfärgade kola- och chokladpuddingen. Bara tanken på den ger mig rysningar längs ryggen.

Fredag 3 februari

På eftermiddagen åker jag med Michelle till klubben. Pontus stannar hemma, mycket nöjd. Han verkar inte ha ångrat sig. Och det är ju bra, förstås. Som tur är får vi tillbaka pengarna för de dagar han inte kommer att utnyttja.

Jag går och tränar och när jag är nästan färdig kommer Tomas upp och löser av mig. Emilia beundrar sina vältränade föräldrar från vagnen och Pontus hejar på. Sedan tröttnar Emilia. Förklaringen finns i blöjan och hon och jag går ned för att byta. Egentligen hade jag tänkt att gå upp till killarna igen, men klockan är över fem och jag har lovat att komma och titta på fredagsshowen på klubben. Eftersom Pontus inte får så värst mycket motion här hemma, tänkte jag att vi skulle promenera dit tillsammans.

Pontus följer glatt med till klubben, nu när han bara kommer dit i egenskap av åskådare. När vi kommer fram är klockan kvart i sex och alla barnen sitter uppradade längs kanterna av den stora gymnastiksalen. Inga andra föräldrar har kommit, så Michelle hittar oss direkt och vinkar glatt. Vi står och väntar vid ingången i tio minuter innan ”showen” börjar. Det är killfröknarna mot tjejfröknarna i säckhoppning. Barnen skanderar namnen på sina favoriter, Michelle med. Alla är glada, men jag vet inte om jag skulle kalla det för en show.

Eftersom Pontus inte har varit ute så mycket, går vi till parken som ligger halvvägs mellan vår lägenhet och klubben. Barnen börjar leka och hittar en kompis i Xavier, som är där med sin lilllebror och sin mamma. De undrar vad vi pratar för språk och jag undrar var de kommer ifrån. Visserligen pratar de spanska, men de använder inte ”vos” som betyder du på argentiska, utan säger ”tu”, så jag förstår direkt att de är utlänningar. Mycket riktigt, de kommer från Spanien. Det får mig att känna en viss samhörighet med dem. Vi européer, liksom. Det är fascinerande att ju längre hemifrån man kommer, desto större blir den enhet som man identifierar sig med. Det är vi huddingebor, vi stockholmare, vi svenskar, vi skandinaver och nu alltså vi européer.

Efter ett tag kommer den vita Power Rangern och hans lillasyster. Pontus blir överlycklig och vill börja fajtas. Xavier blir också imponerad och efter ett tag plockar Power Rangern av sig luvan och de börjar leka. Jag har gjort upp med Tomas om att vi ska träffas på restaurangen med lekhörna på övervåningen, så barnen och jag tar en taxi dit. Som vanligt tar det fyrtio minuter innan maten kommer, men eftersom barnen tillbringar tiden i lekhörnan och Emilia sover, gör det inte så mycket. Efteråt vill Michelle och Pontus åka taxi hem. Jag föreslår att Tomas ska åka med dem och jag gå hem med Emilia som sover i vagnen. Men det är en skön kväll och Tomas vill också gå, så vi promenerar tillsammans. Det kanske är bra med långsam taxiavvänjning för barnen. Häromdagen frågade Pontus mig om det finns taxi i Sverige.

Lördag 4 februari

På förmiddagen går Tomas och Michelle iväg på museum. Det ligger ett med modern konst bredvid Carrefour, så efteråt handlar de lördagsgodis där. De har trevligt och Michelle uppskattar museet. Och lördagsgodiset.

På eftermiddagen kommer Elsa, vår städerska och medhjälpare i Valeria, förbi med sin brorson. Hennes bror bor i Buenos Aires och hon är här på besök. Eftersom vi inte har haft något varmvatten sedan i onsdags, säger hon till portvakten på vägen ut. Han kommer upp efter en stund, men lyckas inte få på varmvattenberedaren. Så länge det är varmt ute klarar vi oss utan varmvatten. Det är bara när man diskar stekpannan och tvättar håret som man påminns om det varma vattnets förtjänster.

Ute är det mulet, men varmt. Jag går och tränar och avslutar med ett dopp i poolen. Sedan ska jag gå och handla. Det är så enkelt att handla här, eftersom snabbköpet ligger i grannhuset och ibland tycker jag att det är ett trevligt sätt att få komma ut en stund. Till skillnad från Tomas, som ibland har svårt att få med sig barnen ut ens på trevliga utflykter, är det alltid någon som vill haka på mig. – ”Jag följer med”, ropar Michelle och börjar sätta på sig skorna. – ”Jag med”, följer Pontus efter. Emilia ser lite övergiven ut, så jag plockar med mig henne också. Eftersom de inte har någon färdiglagad mat på Disco och köksutrustningen är något bättre här än på tidigare ställen, lagar jag mer mat själv. Idag blir det stekt kycklingfilé med persilja och vitlök. Jag har aldrig köpt färsk kycklingfilé i Sverige. För mig har den frysta känts som en lyx.

Söndag 5 februari

Efter frukost går vi upp till poolen hela familjen. Det är fullt i vilstolarna, men ganska tomt i poolen. Tyvärr bor det inte så många barn här som vi skulle önska. De som hänger vid poolen är antingen äldre eller yngre än Pontus och Michelle.

Efter lunch tänker vi hitta på någonting. Barnen vill absolut åka till ”chicos de los ninos”, som de kallar ”museo de los Ninos” för. Så då gör vi det. Vi tar en taxi till Abasto shopping center. Tomas går in med Michelle och Pontus, medan Emilia och jag shoppar kläder i gallerian. Hon är ingen vidare shoppingkompis, utan kräver till och med att jag ska hålla henne i famnen när jag provar kläder. Lagom när jag är färdig somnar hon.

Vi går upp till museet och hittar barnen i barnmatsfabriken. Tomas går iväg en stund och vi går vidare in i snabbköpet. Barnen tar varsin vagn och plockar i varor som de får betala i kassan med en tiopesoskopia som vi tagit ut i bankomaten. Sedan går vi upp en våning och de är med på ett bygge och lastar tegelstenar i en hink som några andra hissar upp en våning. Det är kul att se hur alla barnen samarbetar och hur lätt det är för nytillkomna barn att ge sig in i leken. Visst blir det konflikter ibland, men förvånansvärt lite. Vi fortsätter till en teveinspelning. Pontus är programledare och sitter på en liten scen och hummar i mikrofonen. Några andra barn filmar honom med jättelika kameror och vi ser resultatet på monitorer i taket. Michelle vill inte vara med utan går och är åhörare till en radioshow bredvid i stället.

När vi är färdiga träffar vi Tomas i entrén och går och äter middag i food courten. Eftersom det är sista gången vi är här, bestämmer vi oss för att ta en titt på nöjesfältet, där vi aldrig har varit. Det ligger inne i gallerian och har förutom berg- och dalbana och flygande matta ett enormt pariserhjul, med en diameter nästan lika stor som hela gallerians fullhöjd.

Barnen och jag åker berg- och dalbana. Michelle vågar inte prova vikingagungan, men Tomas och Pontus åker. Pontus ser lite skärrad ut och säger efteråt att det var lite läskigt, men Tomas är inte imponerad. Michelle åker pariserhjulet själv. Vi har nästan inga pengar kvar på åkkortet, men Tomas tycker att de ska avsluta med en jättlik snurra som reser sig i ena kanten. Höjdgränsen är 1,05, så Pontus passerar precis. På de andra attraktionerna har Tomas fått åka med gratis, men inte på den här. Jag är upptagen med Emilia, men när jag kommer fram har Michelle och Pontus gått in själva och Tomas står utanför. Ska de verkligen åka den där grejen ensamma?

Michelle och Pontus sitter mitt emot varandra bredvid okända människor. När det börjar snurra trycks Pontus ut mot sin granne. Jag ser hur han kämpar för att hålla i sig. Det ser jobbigt ut, men han verkar klara det bra. Sedan börjar snurran lyfta i en kanten. Pontus klamrar sig fast i sin kant. De åker bara några varv och sedan stannar de. Jag är lättad, men tycker att det är konstigt att turen var så kort. Så släpper de loss Michelle och Pontus och de rusar ut. Jaså, det var därför de stannade. De andra åker vidare.

Michelle rusar direkt fram till Tomas och slår honom på benet. Hon skriker och är förbannad för att han låtit de åka en så otäck attraktion alldeles ensamma. Visst har hon rätt, men jag blir lika förbannad jag över hennes otrevliga uppträdande. Otacksamma unge!

Det blir en lite otrevlig avslutning på en annars trevlig dag. Klockan är i alla fall mycket och det är dags att åka hem. Vi tar en taxi utanför entrén.

Måndag 6 februari

Michelle och Pontus vill helst titta på teve hela förmiddagen, men när Emilia har somnat skickar jag upp dem till poolen tillsammans med Tomas. Michelle kommer ned igen efter en stund. Hon tycker att det är för varmt, säger hon, men jag tror att hon vill vara ensam med mig. Tyvärr ser hon möjligheten att vara ensam med mig ofta när jag ser möjligheten att vara ensam med mig själv. Nu går det i alla fall bra och vi passar på att ringa hem.

När killarna kommer ned går Michelle, Emilia och jag iväg och handlar lunch i bageriet. Det blir lite smått och gott, bland annat pannkakstårta med ost och skinka och ett tonfisktorn med tonfiskröra varvat med tunna skivor av något som smakar som tårtbotten. Argentinarna tycker att det går bra att lägga pålägg på sött bröd, men jag håller inte riktigt med.

Efter lunchen åker Tomas iväg med Michelle till klubben. Pontus är nöjd över att få stanna hemma. När Tomas kommer tillbaka tar han med sig barnen till parken. Jag jobbar vid datorn och går och tränar. Efteråt lägger jag mig i poolen och bara flyter runt. .

Tomas och barnen kommer hem strax efter att jag är tillbaka i lägenheten. Pontus har klippt håret. Han satt i en röd bil hos frisören och är mycket nöjd. Jag vet inte vilket han är mest nöjd med, upplevelsen eller resultatet, men söt är han i alla fall. De går upp till poolen allihop, medan jag går iväg för att hämta Michelle.

Michelle är nöjd med sin dag på klubben. Hon har spelat handboll, förutom den dagliga simundervisningen. Vi går hem för första gången. Det är inte så långt, men det är några breda gator att gå över, så man får vänta en del. Eftersom det är måndag, går vi in på glassbaren som ligger tvärs över gatan från vårt hus. Michelle tar en glass med kanel, tiramisu och cookies&cream. Jag hjälper henne förstås. Sedan går vi till Disco och handlar middag. Det blir biff med potatis.

Efter middagen vill Michelle och Pontus att jag ska göra fler raketer. Det började med en enkel pappersraket och nu har vi kommit till dubbelvikta med fyllning och dekorationer. Jag är ju inte särskilt konstnärlig av mig, men de här raketerna blir faktiskt fina och det känns kul att pyssla tillsammans. Det får mig att känna mig som en bra mor också, när Pontus leker med sin hemmagjorda pappersraket i stället för den plastiga Power Ranger dockan som han och Tomas köpte idag.

När barnen har gått och lagt sig går Tomas på bio (filmen Munchen). Så jag blir helledig igen.

Tisdag 7 februari

Tomas, Michelle och Pontus går iväg på ett museum. Barnen har plötsligt blivit väldigt konstintresserade och går gärna på tavelmuseer. Det här museet öppnat egentligen inte förrän klockan halv ett, men de har tur. Klockan elva är det en specialvisning för barn. Så tillsammans med två andra familjer, får de en barnanpassad introduktion till impressionismen.

Michelle får ledigt från klubben idag, för klockan tre ska vi vara hemma hos Martina. Vi tar en taxi dit, barnen och jag. Jorge är på jobbet, så Martina är hemma med sin mamma, Mercedes. De bor i en liten tvåa, som de håller på att sälja för att flytta till något större, innan Martinas lillasyster kommer i april.

Martina har bjudit in oss för att vi ska få gå till poolen. Sist vi sågs bodde vi ju på Ugarteche och var i desperat behov av en pool. Nu vill Michelle och Pontus helst stanna uppe i lägenheten och leka, men vi går ned till poolen i alla fall. Martina hoppar glatt i och Pontus och Michelle följer efter. Det är långsmal, grund pool, så det gör inte så mycket att jag glömde Pontus armpuffar hemma. Tyvärr är vattnet kallt. Mercedes berättar att de har diskuterat att skaffa en uppvärmningsanläggning, men att det är svårt att få alla ägarna att komma överens.

Mercedes och jag sitter i solen och pratar medan barnen badar. Efter ett tag tröttnar Michelle och Pontus och vill gå upp till lägenheten igen. Men det vill inte Martina. Vi äter lite mellanmål vid poolen. Mercedes har tagit med Pizzacracker och Vainillas, som är som sockerkaksstänger doppade i socker. Emilia får en av de sistnämnda, trots mina milda protester. Mercedes är barnläkare och tycker visst att Emilia kan äta kakor.

Till sist går vi upp i lägenheten i alla fall. En grannflicka kommer över och leker med Michelle och Martina. Pontus får inte vara med, för de leker med Barbie och det är bara för tjejer. När vi protesterar får han vara med en stund, men eftersom han inte är riktigt välkommen, kommer han ut till Mercedes och mig i stället.

Klockan halv åtta är det dags för mellanmål. Jorge har inte kommit hem från jobbet än, så middag blir det inte förrän framåt tio. Mellanmålet består till Michelles förtjusning av varm choklad. Martina och grannflickan äter rostat bröd utan pålägg. Mercedes ställer fram några fler Vainillas och mina barn får på nåder ta varsitt. Vi ska ju äta middag snart. Mercedes skrattar åt mig och fyller på Michelles choklad.

Klockan åtta tackar vi för oss och tar en taxi hem. Tomas har beställt kinamat och den kommer strax efter oss. Det känns inte längre som särskilt sent att äta middag klockan halv nio.

Efter maten visar Tomas vad han har sysslat med medan vi har varit borta. Han har gjort i ordning våra hemsidor (www.hruska.se). På Pontus sida finns det en länk till en sida med Power Rangers. Pontus är mycket nöjd, men undrar om inte Tomas kan lägga till fler bilder på Power Rangers än de nio han har lagt in. Webmastern lovar att se över det.

Onsdag 8 februari

Michelle och Pontus vill hellre titta på teve än gå upp till poolen. Tomas sitter och jobbar vid datorn, så Emilia och jag går upp en stund. Jag sätter mig på kanten av en vilstol med min bok och hon kryper runt på trädäcket. Det är perfekt väder för min smak, lagom varmt med en mild bris som fläktar och några moln som skyddar mot solen. Emilia tröttnar efter en stund och vi går ned igen. När jag öppnar dörren till lägenheten möts jag av Michelle och Pontus som tjafsar om vem som ska ha vilken hemmagjord glass. Vi har fallit för reklamen och köpt småyoghurtar med plastpinnar i olika mönster, som man stoppar i innan man ställer dem i frysen. Jag säger bestämt ifrån att de kan glömma glass båda två, som de beter sig. Michelle svarar något med otrevligt tonfall.

Jag ska gå iväg och handla och Michelle vill följa med. Men det vill inte jag att hon ska, när hon är så otrevlig. Genast blir hon väldigt trevlig och går och ber Pontus om ursäkt. Sedan börjar hon klä på sig sandalerna. Men jag blir bara mer irriterad över hennesM, ekar Pontus skrik ut i trappuppgången. Han har bara två lägen den killen, på och av.

Emilia och jag går till Disco och storhandlar vatten och juice, som vi ber att få hemkört. Köttfärsen och tomatsåsen tar jag i en påse, så att jag kan börja med lunchen direkt när jag kommer hem. Hemma möts jag av gulliga och hjälpsamma barn. Michelle häller stolt i tomatsåsen i köttfärsen och strax därpå kommer leveransen från Disco. Hon plockar upp nästan alla varor hur duktigt som helst och är både glad och artig. Jag frågar om det är jobbigt att vara snäll och hon svarar ”lite”.

Efter lunchen åker jag iväg med Michelle till klubben. Hon verkar inte så upplagd, men när jag tittar på schemat och säger att det är smyckestillverkning idag, så är det inget snack om saken. Jag promenerar hem igen. En kvinna frågar mig om vägen till Las Heras och jag pekar. Det är ofta någon frågar mig om vägen. Jag vet inte om det är för att man ofta frågar om vägen här, eller för att jag ser ut att ha bra koll. Oftast brukar jag i alla fall kunna svara, för jag rör mig nästan alltid inom samma område.

När jag kommer hem går Tomas och Pontus upp till poolen. Jag hade tänkt följa efter med Emilia, men när hon somnar sätter jag mig framför datorn i stället. Hon sover länge och jag hämtar ned Tomas så att jag kan gå och träna. Sedan går Tomas och hämtar Michelle.

Pontus är hungrig och vill ha empanadas. Men det åt vi till lunch igår och även om det är gott blir det lätt tjatigt. Det är lite jobbigt att tänka ut två måltider om dagen. Vi kanske skulle ha haft en hushållerska i alla fall! Nä, det hade nog varit jobbigare med någon som hängde i vår lilla lägenhet hela dagarna.

När jag ska gå och handla middag anmäler sig två frivilliga medhjälpare. Visst är det trevligt med sällskap, men ju mer de insisterar på att följa med mig och vara med mig, desto mer vill jag vara ifred. Nu får de följa med i alla fall, men Emilia stannar hemma . Vi går bort till konditoriet, där de även har en del färdigmat. Det blir argentinska köttbullar med ris och caneloni med spenat- och kycklingfyllning. Vi köper några småkakor också. De har så söta små kakor med olika former och toppingar.

Efter maten vill barnen se på teve och Tomas går iväg på fotbollsmatch. Det är River som spelar mot Gimnasio. Stadion rymmer 65 000 åskådare och är i alla fylld till två tredjedelar. Hela matchen igenom sjunger Riverklacken. Tomas smiter iväg innan matchen har slutat, för att slippa trängseln. Det är fullt med poliser, men allt går lugnt till.

Iaras pappa ringer och vi kommer överens om att träffas på fredag eftermiddag så att Pontus och Iara kan leka. Sedan ska vi gå ut och äta tillsammans. Våra bekanta här i Buenos Aires börjar komma tillbaka från semestrarna nu. Jag hoppas att vi hinner träffa flera innan vi åker hem.

Torsdag 9 februari

Det är svårt att få med sig barnen upp till poolen. De vill hellre leka i lägenheten eller kolla på teve. Jag har svårt att förstå varför och ännu mer obegripligt är det för de jag pratar med hemma i Sverige som har minus tio grader och snö. Sommaren, det vill säga december till februari, har varit ovanligt kall här och det kan vi vara glada för. Dagarna med trettiofemgradig hetta och stekande sol tillbringar jag helst inomhus.

När Michelle är på klubben går Tomas till lekplatsen med Emilia och Pontus. Den består av några lekställningar uppställda på ett kapat hörn av vårt kvarter och ligger alltså precis vid en vägkorsning. Men det är inte så trafikerat, så det fungerar. Jag passar på att gå och träna och sedan ses vi alla fyra vid poolen.

Sedan tar jag med mig Pontus och Emilia för att gå och hämta Michelle. Pontus har sin gröna mantel, som han fått på klubben, på sig. Han muttrar lite om att det är bättre med taxi, men går snällt i alla fall. När vi har hämtat Michelle går vi till parken i närheten och vår kompis sedan sist, spanjoren Xavier, är där idag också. Han blir förtjust över att se Michelle och Pontus och vill att de ska leka med hans bilar. Sedan bygger de sandslott, men Xaviers stora passion är att riva sandslott och det gör honom inte särskilt populär.

En smutsig liten pojke kommer med sin lillebror, som inte kan vara mer än två år. Jag har sett dem förut, så de måste bo i närheten. Xaviers mamma låter pojken leka med Xaviers bilar och undrar vad han har gjort av den hon gav honom alldeles nyss. Har han redan slarvat bort den? Men det har han såklart inte. Han har lagt undan den bland sina saker, så att han säkert ska få behålla den. Jag får en känsla av att han inte har så många leksaker som är hans egna.

När glassgubben kommer börjar Xavier hoppa upp och ned av glädje. Michelle och Pontus förstår först inte varför, men så ser de farbror på cykeln med en glasskarta uppsatt på styret. De leker lugnt vidare, det är ju inte måndag idag. Xavier verkar dock äta glass varje dag. Hans mamma köper en glass till den fattige pojken också. Jag tror att det är ganska vanligt att man sticker till de här barnen godsaker. När vi var i konditoriet häromdagen var det en flicka som fick en croissant. Jag köpte en empanada åt henne, men när vi väl fått våra saker hade hon redan gått iväg. Även om alla argentiska barn verkar livnära sig till stor del på kakor och söta drycker, tror jag att det är ännu värre för de fattiga barnen. Ofta ser man dem med en klubba i munnen. De barnläkare vi känner säger att det är vanligt med anemi, blodbrist, här och att många skolbarn är undernärda och släpar efter i längdutvecklingen. Köttet är för dyrt för många familjer. För oss är det löjligt billigt.

Pontus vill följa med Xavier hem. Det får han förstås inte, för klockan är åtta och det är hög tid att äta middag. Men vi bjuder i alla fall hem Xavier till oss till på måndag. Sedan går vi hemåt och äter middag på restaurangen mitt emot vår lilla lekplats.

Fredag 10 februari

Efter en förmiddag vid poolen blir det Tomas som går iväg med Michelle till klubben. Pontus och jag går iväg lite senare till Iara. Vi tar bussen som passerar just utanför vårt hus och stannar direkt utanför Iaras. Det låter enkelt, men det är det inte, för egentligen får man inte ta med barnvagn på just den bussen. Jag viker ihop den och får hjälp av snälla medresenärer både på och av, så vi kommer fram i alla fall.

Ana kommer ned och släpper in oss genom porten. Vi får åka upp i två omgångar, eftersom hissen är så liten. Emilia och jag kommer upp med vagnen, efter de andra. Jag har med mig lite mellanmål och fika. Pablo pratade om att vi skulle gå ut och äta på kvällen, så jag misstänker att det kan bli sen middag. För att barnen inte ska äta sig mätta på kakor, har jag köpt triples, som är trippelmackor av vitt bröd med ägg, tomat eller skinka. Dessutom har jag köpt fina små bakelser med jordgubbar eller cheese cake. Pontus och jag har nyligen ätit lunch, så egentligen tänkte jag att vi skulle äta de här sakerna först om några timmar, men Ana plockar fram dem direkt. På svenska skulle jag lätt kunna säga ”här är lite mellis som vi kan ha sedan när barnen blir hungriga”. På spanska kan jag säga orden, men inte kommunicera det på ett sådant sätt att det känns naturligt och inte blir pinsamt. Alltså blir det fika redan nu.

Barnen leker fint även om de har lite olika intressen. Iara vill gärna dansa och gör allehanda piruetter till musik. Jag beklagar återigen för Ana att Pontus inte ville vara med på tangon. Hon säger att det inte spelar någon roll på ett sådant sätt att jag förstår att det ändå var en ganska viktig sak. Pontus och Iara dansar lite tillsammans nu i alla fall. Det är någon sorts Power Rangers dans, där de ömsom håller i varandra och ömsom måttar sparkar i luften.

Klockan fem kommer Pablo hem från jobbet. Pontus och Iara leker med hennes disneyslott med prinsessor. Jag frågar Pontus om han vill ha ett slott i födelsedagspresent, eftersom han verkar så intresserad. Det vill han, men inte med prinsessor förstås. Jag försöker förklara för Ana att vi i Sverige försöker att ge flickor och pojkar en uppfostran som inte är så könsbunden. Vår vistelse här har inte direkt gett Michelle och Pontus något vidare genusperspektiv.

Tomas hämtar Michelle på klubben och sedan kommer de också över till Iara. Pablo och Ana pratar ganska bra engelska, men verkar lite ovana och får anstränga sig lite. Vi har väldigt trevligt i alla fall och stannar till efter åtta, då det börjar bli dags för middag. Jag trodde att vi skulle gå ut tillsammans, men de har visst middagsgäster på ingång, så vi går iväg själva. Efter lite övervägande går vi till en enkel restaurang i närheten. Vi har inte varit där tidigare, men det är ett trevligt ställe med bara ett par gäster till förutom oss. Servitrisen blir kompis med Michelle och sätter på barnprogram på teven åt henne och Pontus. Det är Lazy town, Michelles favoritprogram. Efter maten promenerar vi hem. Klockan är tio och Pontus somnar i vagnen. Emilia somnar på Tomas arm, men Michelle håller sig vaken hela vägen hem.

Lördag 11 februari

Vi bestämmer oss för att tillbringa dagen vid poolen. Det är inte ens en vecka kvar till hemresan och barnen räknar dagarna. De vill åka hem för att träffa sina kompisar och för att bo i vårt hus hemma i Stuvsta. Tomas och jag försöker få dem att inse hur härligt det är att kunna bada och vara ute i solen, men de låter sig inte övertygas.

För det mesta är det Tomas som går upp till poolen med barnen. Han brukar ligga i en solstol med hörlurar på huvudet och läsning i handen. Kanske har han det inte så hela tiden, men i alla fall när jag ser honom. När jag är uppe vid poolen kommer genast önskemål om att jag ska vara med och leka. Om jag inte vill det, vill barnen i alla fall ligga på mig i vilstolen. Det kan ju vara mysigt. En liten stund.

När jag bestämmer mig för att gå och träna vill barnen följa med. Men det förtar lite av den lilla njutning det ändå ger att träna, så efter ett tag kör jag ut dem.

På kvällen går vi ut och äter. Det finns gott om restauranger häromkring och vi har inte haft tid att upptäcka så många under den månad vi bott i det här kvarteret. Vi provar en som ligger precis vid Avenida Libertador, den sextonfiliga gatan. Men uteserveringen ligger runt hörnet och trafiken är inte farligt störande så här dags. Servitrisen kommer från Ryssland, fast har bott här i elva år. Det finns en hel del ryssar, eller kanske framför allt ryskor här. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, för annars har jag stött på få europeer.

Söndag 12 februari

Poolen lockar även idag. Tomas går ned för att beställa kinamat till lunch. Ska vi verkligen lämna det här livet? Michelle och Pontus leker kurragömma och gömmer sig på samma ställen hela tiden. Michelle vill helst att jag ska vara med också, men jag ligger hellre i vilstolen. Barnen går ned och efter ett tag kommer Pontus upp för att meddela mig att maten har kommit.

Efter maten stannar vi kvar i lägenheten. Det är så svalt och skönt där. Ibland nästan för svalt, när man kommer in från värmen. Men det är väl bra med köldinskolning inför hemresan.

Halv fem tar vi en taxi iväg till Riverstadion. Det är fotbollsmatch mellan River och Banfield. Vi är inte ensamma om vår idé, utan får sällskap av tiotusentals andra människor. Den enorma stadion är inte fullsatt, men det är inte långt ifrån. Vi har köpt de finaste biljetterna. De kostar 60 pesos per person, så det svider lite i plånboken. För det får vi två sittplatser ganska nära planen på den skuggiga långsidan. Som tur är sitter vi på bakersta raden och kan ha vagnen bakom oss. Barnen turas om att sitta i våra knän och i Emilias vagn, som kanske är den bekvämaste platsen. De tycker att det är roligt med fotboll. I alla fall i en halvlek. Stämningen är god och hejaklackarna sjunger för full hals. Ibland ropar de runt omkring oss ”Burro” åt domarna. Barnen kan ju sina djur och vet att det betyder åsna. Däremot vet de inte vad ”Puto” betyder, som åskådarna ropar åt nr 7 i Banfieldlaget. Det är bra.

Vi köper hamburgare och korv i pausen. Hamburgarna är enorma och man får själv lägga på sina grönsaker och sin dressing. Det blir lite stökigt och när jag kommer fram finns det knappt några grönsaker kvar. Pontus vill ha en Rivertröja också, men de är dyrare här än ute på stan, så han får ingen.

Det är en bra match och när River slår in 3-1 och det bara återstår några minuter, känner vi oss färdiga. När vi ska gå ut blockeras dock utgången av poliser, som inte vill släppa förbi oss. Till sist säger en av dem till oss att vi kan gå ut genom pressutgången lite längre bort och där blir vi utsläppta.

När vi kommer hem från matchen beslutar jag mig för att gå och handla. Mina två medhjälpare följer med. Michelle tycker att jag har fått vara ifred så att det räcker för idag, eftersom jag fick ligga i vilstolen uppe vid poolen, medan de lekte. Det går rätt bra att handla med barnen och Michelle brukar hjälpa till att väga alla grönsaker. Bara de inte skriker efter mig över hela affären, för att de vill visa någonting de har hittat.

Pontus får ett skrivhäfte med Spiderman på. Tomas får fyra enlitersöl. Jag får mycket att bära. Barnen vill hjälpa mig, men tycker att kassarna är för tunga, så resultatet är att jag får stå och vänta på dem vid grinden med alla mina kassar i händerna. När jag ställer ned kassarna på marken, välter påsen med öl och en flaska går sönder. Som tur är hamnar det mesta av glaset inne i kassen och eftersom påsen bara innehåller två öl, är det lätt att ta ut den som är hel och lämna påsen till portvakten. Barnen hinner ifatt mig och Pontus kommer fram för att titta. Han har tagit ut sitt Spidermanhäfte och håller det i handen. Ända tills han tappar det i den utspillda ölen, vill säga. Hur klantig får man bli? Jag erkänner att jag blir lite lagom irriterad. Varför kan inte jag får gå och handla själv?

Onsdag 15 februari

Det blir en förmiddag vid poolen som vanligt. Jag försöker få tag på Mar, Xaviers mamma, men hon svarar inte. Tomas åker iväg med Michelle till klubben klockan två. Det är hennes sista dag. När de är borta ringer Mar och säger att de ska komma. Jag fattar det som att de ska gå klockan halv sex, så jag säger till Pontus att nu kommer de strax. Men när vi har väntat ett tag, förstår jag att hon måste ha sagt att de kommer halv sex.

Tomas kommer tillbaka från klubben. Han lägger sig på sängen för att plugga spanska, men till sist blir ögonlocken för tunga. Jag lägger mig på Pontus säng och kramas med honom. Han är en sådan kramgod lite kille och blir alltid glad när han får en kram. Så blir jag också väldigt trött. Pontus verkar pigg, för han går iväg för

Fredag 17 februari

Väckarklockan ringer tjugo över sju. Det känns väldigt tidigt. Vi går upp och packar i ordning det sista och klockan åtta kommer tjejen från mäklaren. Hon går igenom hela lägenheten och kollar att allt linne och porslin finns på plats. Vi säger inget om mattan i barnens rum och inte hon heller.

Klockan tio över nio ger vi oss av mot flygplatsen. Michelle och Pontus åker med Tomas i en taxi och Emilia och jag sitter i den andra. Vi åker med en pratsam och trevlig taxichaufför som berättar sitt livs historia för oss. Han är 62 år och har en knappt tvåårig son med sin 27-åriga hustru, i sitt fjärde äktenskap. Eller, de har inte gift sig än, för hans sista skilsmässa har precis gått igenom. Inget av de tidigare äktenskapen har lett till några barn, men när han blev opererad för pungbråck för några år sedan, sa läkaren att nu kanske det går. Och det gjorde det. Nu är han så glad för sin son. Det är tack vare honom som han orkade börja om på nytt efter att rånare förra året bröt sig in i hans hem, stal hans besparingar på 3000 dollar och hans taxi. I och för sig hade väl det inte hänt om han inte hade haft sonen, för det var barnflickan som tipsade rånarna om att det fanns pengar i huset. Vilken mardröm!

Vi har i alla fall en trevlig resa ut till flygplatsen. Fastän chauffören pratar lite otydligt, förstår jag nästan allt han säger, utan någon större ansträngning. Det känns fantastiskt, men samtidigt lite försmädligt att det är dags att åka hem när man äntligen börjar förstå någonting.

Ute på flygplatsen får vi checka in i businessdisken, där det inte är någon kö, eftersom vi har småbarn. Jag gillar det här landet. Det gör Michelle också, för över hela flygplatsen hör vi förtjusta rop från alla håll ”Åh, vilka söta barn!”. Två av mina söta barn får i alla fall underkänt vid incheckningen, eftersom de har varit mer än tre månader i Argentina. Tomas och jag var ju i Uruguay med Emilia, så vi klarar oss. Emilia och jag går iväg för att betala böterna på 50 peso per barn på migrationskontoret. Jag känner mig nöjd, för att förlänga visat hade kostat det dubbla. Kanske är jag lite för nöjd, för när jag glatt berättar att mina barn varit för länge i landet, möts jag av en tjurig tjänsteman, som ger mig ett papper var för barnen, där alla namn och adressen ska fyllas i på fem ställen. – ”Har ni en penna?”; undrar jag. – ”Nä”, svarar han surt och jag förstår att det inte än någon idé att påpeka att det ligger en på bordet bredvid honom. Så jag springer iväg till kiosken och lånar en penna. Sedan fyller Emilia och jag i formulären. När vi kommer tillbaka är det en annan tjänsteman som hjälper oss. Han är vänlig, men granska papperet förvånat. – ”Ni måste ju till banken och betala.” Banken ligger runt hörnet och vi springer dit. Som tur är är det inga köer någonstans. När jag kommer tillbaka med stämplade papper, får vi äntligen klartecken. Kafka lever på den här sidan atlanten också.

Det blir lite ont om tid och vi är de sista att gå på planet.