Start Uppåt Tomas Katrin Michelle Pontus Emilia

 

November 2005

Tisdag 1 november

Michelle vaknar tidigt, det vill säga halv nio. Hon ligger i sängen och leker med Pontus spidermantelefon. Den låter på olika sätt när man trycker på olika knappar. Hon tycker på samma knapp hela tiden och då spelar den en kort melodi. Högt!

Va´ fan, hon väcker ju Pontus! Men det är förstås det som är meningen. Jag ropar över henne till oss och vi kommer överens om att vi ska gå och handla frukost. Vi smyger iväg för att inte väcka de andra. På Disco handlar vi bröd och pålägg. Det är mysigt att få vara ensam med Michelle ibland också.

 

När vi kommer hem ligger de andra fortfarande och sover. Jag gör iordning lite frukost och vi hinner precis äta upp den innan Victoria kommer. De sätter sig i vardagsrummet medan jag dukar undan. Victoria har med sig flytande färg och de gör vikbilder. Michelle gör en fjäril och Pontus får förstås en drake av Victoria. De gör ett flygplan tillsammans också och Pontus ropar glatt ”Avion, avion!”. Victoria brukar alltid ha med sig olika bilder att färglägga och klippa ut. Det är olika djur, möblerna i ett rum, maträtter och dylikt.

 

Vår DVD-spelare kommer äntligen. Vi blev lovade en redan innan vi flyttade in och det har varit många turer fram och tillbaka. Städerskan skulle ha med sig den, men när jag frågade henne, hänvisade hon till en annan städerska. I lördags skulle den absolut komma, men det gjorde den inte. Inte för att vi har något större behov av en DVD-spelare, eftersom det finns så många barnkanaler på teven, men när värden nu säger att den ska komma så väntar vi ju. Den spelare som kommer idag är helt ny och direkt från affären, så jag tror att den utlovade försvunnit på vägen.

 

Jag lagar lite korv och pasta till lunch och sedan tar Tomas barnen till skolan. Det är skönt för mig att få lite datortid och jag övar vidare på den spanska grammatiken. Klockan fyra går Emilia och jag och hämtar Michelle och vi går till Plaza del Carmen. Jag är lite sötsugen och vi beställer in en tårtbit att dela på. Det är en tårta med kex varvade med dulce de leche, en form av kolasås, och allt toppas av ett jättelager marängkräm. Tårtbitarna på Carmen är enorma och vi får inte i oss mer än hälften, fastän vi hjälps åt. Det är dags att hämta Pontus. Michelle får några kolor av fröken i lekhörnan. Det får man varje gång man är där och leker och vi brukar spara dem till lördagen.

 

Vi hämtar Pontus tillsammans. Han får en kola av en dagiskompis. Det brukar han få varje dag, säger han. Jag tar den i alla fall och lägger till lördagsgodissamlingen. Det ligger godiskiosker utanför dagisarna och skolorna här och många föräldrar har med sig något när de hämtar barnen.

Jag hade tänkt att vi skulle gå till någon park, men Michelle har ont i magen och Pontus behöver bajsa, så vi hamnar på Plaza del Carmen för andra gången idag. Barnen leker glatt och fröknarna känner dem vid namn. Michelle kommer ut och frågar: ”Hur säger man ´får min bror leka med oss´ på spanska. Jag håller på och leker med de där flickorna, men Pontus får inte vara med och jag tror att han blir ledsen då.” Wow, vilken storasyster! Jag blir alldeles rörd. Det är svårt att sammanfatta det hela i en enda mening som hon kan komma ihåg hela vägen tillbaka. Hon löser det genom att be fröknarna om hjälp, för de kan engelska. Jag vet inte om hon får fram sitt budskap till flickorna, men alla verkar nöjda och belåtna i alla fall. Vi går hem och träffar Tomas som varit inne i stan. Han har handlat kläder till Emilia, fyra t-shirtar för totalt 27 kronor. Pontus får också en t-shirt med någon ”tusencool” actionfigur på. Michelle börjar gråta när Tomas inte har köpt något åt henne, men han har ett litet förråd i sovrummet sedan tidigare shoppingrundor, så hon får några prinsessklistermärken.

Eftersom vi har ett stort paket dill kvar sedan jag försökte laga svensk mat, tänker jag laga dillkött med potatis. Jag går och handlar mat för andra gången idag. Vi bor så nära affären, så det lönar sig inte att lägga i frysen, för då blir maten kvar där. Det är skönt att få vara ensam en stund.

 

Först går jag till Blockbuster och köper en prinsessfilm till Michelle. Jag vill ju också köpa lite presenter och förresten lovade vi henne prinsessaker om hon följde med till Argentina. Hon tvekade ju in i det sista och funderade på att stanna i Sverige och bo hos en kompis. Dessutom har jag baktanken att det är bra för henne att se lite filmer på engelska, för det vore ju tråkigt om hon tappade det språket bara för att hon lär sig spanska. På Norte, vårt andra snabbköp, köper jag en stor bit rostbiff till dillköttet. Jag tror inte att det ingår i originalreceptet, men rostbiff kostar femton kronor kilot, så det känns onödigt att köpa något sämre. Barnen behöver nya tandborstar. Det finns en där skaftet är en spidermanfigur. Det är den dyraste de har, nästan 20 kronor kostar den. Men om Pontus kan få en plastfigur för samma summa kan han väl lika gärna få en rolig tandborste. Michelle får en med Belle på. Det är inte direkt politiskt korrekt, men det är vad de vill ha. Pontus gillar Michelles prinsessor också och när Tomas köpte en prinsessaffisch åt henne och en Nalle Puh-affisch åt honom, ville Pontus hellre ha prinsessaffischen. Det slutade med att båda affischerna var bådas.

 

Michelle blir glad för sin film och börjar titta på den medan jag lagar maten. Middagen serveras kvart över åtta, vilket är i senaste laget. Vi brukar försöka äta före åtta. Alla äter med god aptit. Hemlagad mat har blivit exklusivt. Jag tycker att det är kul att laga mat, när jag själv kan välja om jag vill eller inte. När det blir dags att borsta tänderna kommer de nya tandborstarna fram. De gör succé.

 

 

Onsdag 2 november

Michelle ska upp tidigt. Det är tungt för henne, så jag klär på henne uniformen. Det har blivit varmt nu, uppåt trettio grader, så det får bli shorts. Tomas och hon tar en taxi till skolan, men först handlar de matsäck. Det blir tre empanadas. Det är bra mat, kyckling- eller köttbitar, inbakade i bröd. Det finns friterade varianter också och då blir det förstås inte lika nyttigt.

 

Vi andra är hemma och tar det lugnt. När man har tre barn, känns det som rena semestern att bara ta hand om två. Jag minns att jag tänkte samma sak om att ha ett barn, när vi hade två. Pontus pysslar. Han målar och klipper och skräpar ned i hela vardagsrummet. Sedan skriver han på datorn. Jag säger hur det stavas, så skriver han HAJ, BIL, SPÄCKHUGGARE och en del annat.

 

Sedan går Pontus och Tomas iväg och äter empanadas till lunch. Pontus får en isglass efter maten och leker en stund i kissparken. Det är parken där det luktar kiss, för att så många hundar rastas runtomkring. Charmigt. Pontus hittar en kompis som han leker lite med. Tomas lämnar honom på dagis och träffar sedan mig och Emilia vid tunnelbanestationen. Det är varmt, så Emilia har bara en body med shorts på sig. På vägen har jag köpt en ny sommarhatt, så nu ser man att hon är en flicka i alla fall. Eftersom Michelles klass ska till klubben på eftermiddagen, slutar hon inte förrän klockan fem. Det betyder att vi har tre timmar på oss för sightseeing. Jag bär Emilia i bärselen, eftersom det är lite bökigt med vagnen på tunnelbanan. Nackdelen är att vi hela tiden måste hålla oss i skuggan, eftersom solen steker på. Vi har tänkt oss en guidad visning av Teatro Colón. Den ska börja klockan tre, vilket passar vårt schema perfekt. Tyvärr möts vi av en skylt att turen är inställd. Vi frågar vakten och jag tror att han säger att guiden har slutat.  

 

Det får bli en promenad genom staden i alla fall. Vi kommer bort till busstationen. Det är en enorm byggnad med en oändlig radda stånd där de olika bussföretagen säljer sina biljetter. Tågen lär inte vara särskilt bra här, utan för längre sträckor är det långdistansbussar som gäller. Det finns olika klasser, men alla visar bilder på sina breda, bekväma fåtöljer. De flottaste går att fälla i fullt liggläge.

Vi planerar en resa till Mar del Plata nästa vecka och kommer att flyga ned. På hemvägen vill vi dock stanna till i Pinamar, så då tänkte vi ta bussen hem. Tanken är att vi ska flytta söderut, till havet, när skolan slutar i december, för då kommer det att bli outhärdligt hett här i stan. Buenos Aires ligger ju också vid havet, men eftersom det är ett stort delta som rinner ut här är vattnet brunt och lerigt och inte särskilt inbjudande.

 

Vi tar en taxi tillbaka och delar upp oss för att hämta varsitt barn. Det blir tjejerna mot killarna, Emilia och jag hämtar Michelle. Vi går förbi en restaurang som jag har spanat in och som har tangoshow ikväll. De har en buffé för 27 pesos (75 kr), som jag är sugen på att prova. Nu på eftermiddagen har de en fikabuffé och den ser väldigt inbjudande ut. Tangoshowen ska börja klockan tio, får vi veta, men middagen börjar serveras klockan åtta.

 

Vi går iväg till kissparken. Michelle vill inte leka, utan sitter hos mig och Emilia. Efter ett tag kommer killarna, som överenskommet. Jag är hungrig. Michelle är trött, ska hon verkligen orka gå på tangoshowen. Jodå, visst orkar hon det, säger hon när hon får höra vad det gäller. Hon gillar shower.

Pontus är inte hungrig och han vill inte alls gå hem. Han har ju bara hunnit leka med en grej! Alltså går tjejerna hem ensamma. Vi äter lite, klär upp oss och går till restaurangen. Emilia har somnat i vagnen, men vaknar på vägen dit. Kanske för att Pontus gallskriker, men troligen för att hon har lite ont i magen. Hon är snuvig och då blir hon lite orolig på kvällarna.

 

Buffén är fantastisk. Där finns kallskuret i alla varianter, sushi, empanadas och pizza, färsk pasta, fiskgrytor och en stor grillavdelning. Köttet har helstekts hela dagen. Vi såg spetten med grisar på, snurra runt glöden, redan när vi var där på eftermiddagen. Tyvärr finns ingen lekavdelning. Emilia är gnällig och Pontus säger sig vara mätt redan efter några tuggor empanada. Han vill gå och lägga sig, säger han. Vi har tagit med extravagnen till honom, i fall han skulle bli trött. Vi sitter precis bredvid buffébordet och folk nuddar honom nästan här de kommer för att ta tallrikar. Jag sitter och glor på dem allihopa och undrar varför vi går på restaurang med tre barn. Michelle sköter sig emellertid exemplariskt. Det är som om hon och Pontus turas om att trilskas. När en håller på, förstår den andre att det inte finns utrymme för en till. Jag går ut en stund med Emilia och får med mig hennes vagn. Ute är det alldeles för trångt för att gå på en insomningspromenad och trafiken är alldeles för bullrig. Jag vill äta i lugn och ro! Till slut går vi in igen och efter att hon också fått lite mat, somnar hon. Pontus ligger i vagnen bredvid mig och är lugn. Äntligen kan jag äta lite.

 

Michelle äter bra och ges tillträde till efterrättsbuffén. Jag tar med lite glass till henne från glassbuffén. Hon gillar inte sabayone. – ”Är det senapsglass?”. Hon får tillåtelse att hämta sin egen portion. Att beställa glass är hon bra på på spanska och hon kommer tillbaka med jordgubb och choklad. ”Frutilla an´ chocolate”, säger hon nöjt. Hon kan många ord på spanska, men fortfarande inte att ”och” heter ”y”, utan lånar lite från engelskan.

 

Pontus blir plötsligt väldigt pigg när han ser glassen. Hur mycket mat åt han egentligen? Valet står mellan att vara en stringent och konsekvent förälder och att få matro och en glad son. Jag tror att han åt ganska bra…

 

Michelle hjälper gärna Pontus att hämta glass. Plötsligt är alla glada. Emilia sover och de två andra rackarna skrattar och äter glass. Vilken bra idé det var att gå hit!

Sedan behöver Pontus bajsa. – ”Bajsa!”, säger Michelle och räcker upp handen. Tomas går iväg med dem båda två och jag har en underbart njutningsfull stund, ensam med min kolapudding.

 

Klockan tio skulle tangoshowen börja. Men det gör det inte. Lite senare börjar ett liveband spela, men klockan halv elva har vi fortfarande inte sett någon tango. Klockan är mycket och det är dags att gå hem. Tomas kör Pontus och jag kör Emilia. Michelle får sitta på mina axlar. Det är inte så roligt alltid att vara storasyster och den som är bäst på att gå.

 

 

Torsdag 3 november

Tomas går iväg med Michelle och Pontus till zoot. Vi har kommit överens med Victoria att dagens lektion ska vara på zoot. Det är flera veckor sedan de var där senast. Han lämnar dem där med henne och kommer hem igen. Sedan går han ut och joggar. När han kommer tillbaka är det min tur att gå till gymmet. Det är varmt ute, säkert över trettio grader.

 

När jag kommer hem från gymmet är det dags att gå och hämta barnen och den lotten faller på mig. Barnen är glada och Victoria med. – ”Hace carol!” säger Michelle. –”Si, hace mucho calor”, bekräftar Victoria. De har fått glass också, eftersom det är så varmt, och är mycket nöjda. Däremot tycker de att det är lite långt att gå hem och de stannar så fort de hittar en ursäkt. Det finns tidningsstånd och blomstånd i varje kvarter här och de måste absolut visa mig när de hittar någon rolig tidning. Vi går in på Disco och handlar lite vatten. Hemma har Tomas beställt kinamat och efter lunchen tar de en taxi till skola och dagis.

 

Tomas hämtar Michelle och de går och fikar i väntan på att Pontus ska sluta dagis. Sedan går de och handlar presenter inför alla kalas som väntar. Till middagen vill vi prova ett nytt ställe som Tomas hittat och vi väntar på att de ska öppna. När jag väl ringer visar det sig dock att de bara levererar inom tre kvarter. Det får bli empanadas igen. Det är inte så onyttigt om man inte väljer någon med ost, men det kan bli för mycket av det goda, så jag tar en hamburgare i stället.

 

Efter maten går Michelle och jag iväg till Jumbo för att se om de har bilkuddar. Pontus protesterar över att han inte får följa med. Han orkar visst gå fort och långt, hävdar han. Pyttsan! Han får stanna hemma. Michelle orkar hålla ett bra tempo, men det är nog nästan två kilometer att gå, så det tar oss närmare en halvtimme. Jag funderar på att hoppa på en buss, men vet inte vilken. Det är varmt ute, fastän klockan är över åtta och man behöver inte mer än t-shirt. Vi hittar inga bilkuddar på Jumbo, men i samma galleria ligger en barnvagnsaffär och där har de både stolar och kuddar. Enklaste bältesstolen skulle kosta femhundra kronor. Det känns lite mycket för bara en helg. Man vill ju inte kompromissa med säkerheten, men samtidigt händer det att de åker taxi helt utan bälte, för att det inte finns några. Det får bli varsin bälteskudde i stället. Michelle är mycket nöjd.

 

Vi går ut för att hitta en taxi. Vi ställer oss bredvid två damer som också väntar. – ”Taxi”, säger Michelle, ”dos taxi”. Damerna blir glada. – ”En till mig och en till dig”, säger den ena. Det kommer dock ingen ledig taxi. Här är man inte van att vänta mer än tre minuter på en taxi. Damerna går och ställer sig i korsningen och strax därefter stannar en taxi till oss. Michelle vill sitta på sin kudde, men i den här taxin finns inga fungerande bälten. Taxin svänger av åt fel håll och jag blir lite nervös och undrar vart han ska egentligen. Det sägs att det finns sådana som kör ut en till en enslig plats och rånar en. Men han ska förstås bara vända vid nästa korsning, eftersom man inte fick svänga vänster. Vi kommer hem som vi ska och Pontus blir också glad för de nya bilkuddarna.

 

 

Fredag 4 november

Tomas åker iväg och hämtar bilen som vi ska hyra över helgen. Eftersom vi inte ska övernatta någonstans behöver den inte vara så stor. Tack och lov har de inte den allra billigaste, tredörrars utan luftkonditionering, utan vi får ta en liten Fiat, femdörrars med luftkonditionering. Det är ganska dyrt att hyra bil här, vi får betala 250 kr per dag, och då är det det absolut billigaste stället vi kunnat hitta. Bensinen är dock billig, fem kronor litern, och det känns ju överkomligt för en svensk.

Tomas har försäkrat att barnen ska få plats i baksätet i denna lilla bil och de gör de, med nöd och näppe. Emilia får sitta i mitten. Det finns bara ett tvåpunktsbälte att fästa hennes babyskydd med, men det kläms fast av alla säten, så jag tror att det är okej. Michelles bälteskudde hamnar nästan en decimeter ut från ryggstödet, men hon vill absolut sitta på den i alla fall, så att hon ser ut. Emilias vagn får inte plats i bagageluckan, men paraplyvagnen går att få in.

 

Dagens utflyktsmål är La Plata, huvudstaden i provinsen Buenos Aires. Huvudstaden Buenos Aires har sin egen administration och tillhör inte provinsen Buenos Aires. Det är förstås lite förvirrande, varför huvudstaden BA oftast kallas Capital Federal. La Plata ligger 56 km sydöst om BA och det känns ju som ett lagom avstånd för en dagsutflykt. Det vi inte har räknat med är den täta trafiken. Klockan är över tio och ändå tar det nästan en timme att komma ut till motorvägen. Tomas kör och det är förstås ovant i början. Det  är ju väldigt flexibla trafikregler här. De är mer som en rekommendation, om man inte kommer på någon bättre lösning själv. Barnen tröttnar lite, men det finns en cd-spelare i bilen så att de kan lyssna på sagor. Tomas och jag tröttnar också, både på trafiken, barnen och barnsagorna och när vi kommer till motorvägen har båda huvudvärk. Därifrån går det dock smärtfritt hela vägen fram till La Plata. Utkanten av staden känns fattig och sliten. Där finns bostadsområden med plåtskjul där det springer runt små smutsiga trollungar. Michelle ser det också. – ”Jag vill inte åka hit. Alla är bara fattiga.”  Jag tycker at det är bra att hon reagerar. Det vore synd om hon vande sig vid det och tyckte att det var naturligt.

 

De centrala delarna av staden är dock finare. Vi stannar till vid ett torg och äter lunch på restaurang ”Munich”, ett tyskinspirerat ställe. Vid bordet bredvid sitter en farbror och äter lunch. Han äter något friterat och jag undrar om det är den friterade fisken som finns med på lunchmenyn. Jag frågar vad han äter. Han svarar något jag inte förstår. – ”Vill ni smaka”, frågar han. Jag tackar förstås artig nej, men han vinkar dit servitrisen som strax kommer med en extratallrik. Han lägger över en generös portion av det som visar sig vara friterad bläckfisk. Det heter visst inte calamares här. Det är nog den godaste bläckfisk jag ätit, inte så där tuggummiseg som den brukar vara. Vi beställer i alla fall några dagens rätter, som inte är så tokiga de heller.

 

Enligt vår guidebok är naturhistoriska muséet i La Plata den stora sevärdheten, så efter lunch promenerar vi dit. Det är en imponerande byggnad, omgiven av en vacker park. Barnen är måttligt imponerade av olika stensorter. På övervåningen visas olika människokranier från olika människoraser. De har även en samling mer eller mindre väl bevarade grottmänniskor och mumier i hopskrynklade positioner. Det är lite otäckt och barnen vill hellre gå ned igen. Där nere finns uppstoppade djur och även en mängd djurskelett. Ett valskelett hänger i taket och är lika långt som salen. Det finns förstås en dinosauriesektion också. Tyvärr är den under ombyggnad, men Pontus får ändå se några dinosaurier. Jag tror att han gillar dem bäst på bild, för han blir ganska rädd för det enorma dipolodocusskelettet.

 

Tomas går iväg för att hämta bilen och vi andra går till den närliggande parken. Det finns flera olika varianter av klätterställningar och Michelle och Pontus är genast igång. Jag känner mig trött och sliten och har huvudvärk. Det känns som att jag skulle behöva lite tid för mig själv. Inte blir det bättre av att Pontus bajsar på sig helt oväntat. Alla ombytesgrejer ligger i bilen, men jag har i alla fall tvättservetter. Ett halvt paket senare är han ren, men naken om baken. Han får stanna på marken tills Tomas kommer. Pontus får rena byxor och vi tvättar våra händer i dricksvatten. Äntligen känner jag mig lite fräsch igen. Tomas börjar stuva in barnen i bilen och jag ser att han skrapar av Pontus sandaler mot trottoarkanten. Pontus har trampat i hundbajs.

 

Jag krånglar in tjejerna och lyckas knäppa fast bältena. Sedan hoppar jag själv in i bilen. Där stinker det skit. Tomas känner det också. – ”Du trampade väl inte i det där hundbajset som Pontus trampade i?”

Visst gjorde jag det. Vad var det för jättehund som producerade en sådan enorm skithög? Det sitter en stor klump under min sko. Hade jag bara haft andra skor med mig hade jag slängt hela skon. De är ändå utslitna. Men nu har jag inga andra skor, utan får försöka skrapa av det värsta mot gatan. Jag tar några tvättlappar och försöker tvätta rent. Det finns ingenstans att göra av tvättlapparna inom räckhåll, så jag slänger de på gatan. Det strider mot min natur att göra det, men i det här läget är jag inte riktigt mig själv.

När vi åker iväg kan jag inte skratta åt eländet, utan bara småle litegrann.

 

Vi lyckas slingra oss ur La Plata och styr mot República de los Ninos, som ligger i en förort till La Plata. Det är en liten stad uppbyggd för barn. Där finns ett litet slott, en kyrka, en moské, en bank och diverse administrativa byggnader. Det är som en liten stad för barn. När vi kommer halv fem på eftermiddagen är de flesta byggnaderna låsta. Kyrkan är öppen och Michelle och Pontus går upp i predikstolen. Det ser ut som en riktig kyrka och en kvinna står på knäna och ber, så det känns inte helt i sin ordning att leka här. Vi går runt och tittar, men det mesta verkar stängt. Vi ser knappt några andra barn. De flesta är vuxna. Vi hittar en lekplats i alla fall, men Tomas och jag tycker att det börjar bli dags att åka hemåt. Michelle blir arg och får ett utbrott. Pontus blir besviken över att han inte får leka på lekplatsen, men kommer över det snabbt.

 

I bilen övertalar vi Pontus om att han behöver sova lite om han ska orka gå på kalas klockan nio. Han somnar efter en liten stund. Michelle är i onåd efter sitt utbrott, men efter ett tag är alla kompisar igen. Det tar nästan två timmar att komma hem, varav en timme tillbringas i bilköer i stan. Pontus sover hela vägen.

 

Hemma beställer vi kinamat: tofu och friterad kyckling, och det blir en succé. Ibland är barnen på rätt humör och då är det verkligen trevligt att äta middag med dem. Pontus laddar inför sitt kalas, men klockan är bara åtta. Samtidigt försöker vi ställa in Michelle på att det börjar bli dags att gå och lägga sig.

 

Pontus och Tomas går iväg kvart i nio. Michelle är uppe och kollar på teve en stund. Vi ringer familjen Dobos och gör upp planer inför söndagen, då de tänkte bjuda oss på ”asado”, argentinsk grillfest. Sedan läser jag en saga och Michelle somnar. Jag är uppe en stund till. Just när jag ska gå och sova märker jag att Michelle är orolig. – ”Vad är det, behöver du gå och kissa?”. Hon sätter sig upp i sängen, helt borta. – ”Michelle, vad gör du.” Jag lyfter ned henne på golvet. Hon kan inte stå på benen, utan sätter sig på huk – och kissar rakt ned i heltäckningsmattan. Det var en bra påminnelse om varför det inte är så praktiskt med heltäckningsmatta.

 

Jag känner mig helt slut och går och lägger mig. Klockan är halv tolv, men grabbarna har inte kommit hem än. Jag har precis somnat, när de kommer klockan tolv. Pontus är glad och uppåt. Jag är sur över att ha blivit väckt.

 

 

Lördag 5 november

Vi tar lite sovmorgon, äter frukost och tänker ge oss iväg. Först har vi dock videokonferens med kusinerna där hemma. Dagens utflyktsmål är Luján, 65 km väster om Buenos Aires. Enligt legenden var en man på väg med oxe och vagn förbi Luján, när han körde fast. I vagnen hade han en liten jungfru Maria-staty och det gick inte att få loss vagnen, förrän man hade lyft henne av vagnen. Ägaren till statyn tog det som ett tecken och byggde ett litet kapell där Jungfrun hade valt att stanna. Detta var år 1630 och därefter har man byggt en stor basilika till Jungfrun. Varje år i oktober vallfärdar folk till fots från Buenos Aires till Luján.

 

Det är vår och väldigt grönt här. Chakarandaträden blommar innan de får löv, vilket ger trädet en vacker lilaskimrande, nästan genomskinlig krona. Barnen delar på godiset som Pontus fick på kalaset igår, så de är nöjda och glada. Det är en del trafik idag också, men Tomas har börjat tycka att det är roligt att ta sig fram i kaoset och när man väl kommit till motorvägen går det lätt hela vägen fram till Luján. Basilikan ligger strax utanför staden och är en imponerande byggnad. När Pontus får se den vill han absolut inte gå dit. Vi parkerar i närheten och börjar gå mot basilikan, men Pontus protesterar. Det går inte att få honom att berätta varför, men jag antar att han är rädd för något. Vi går in i alla fall och Pontus protesterar inte direkt, men säger hela tiden att han vill gå ut. Det är förstås något som kan förstöra vilken sevärdhet som helst, men vi blir i alla fall imponerade. Basilikan är över hundra meter hög. Varje år kommer fem miljoner Argentinare hit och en del av dem är här i dag. Prästerna har fullt upp. Biktstolarna står tomma, men framför dem sitter det folk och pratar med präster. Det ser väldigt avslappnat ut, som om de diskuterar minnen från småskolan.

 

I souvenirbutiken utanför tycker Tomas att Michelle ska få en liten porslinsängel. Hon väljer ut en lila i montern. Tyvärr måste han ha nummerlapp, så vi får vänta en bra stund innan hon kan få sin ängel. Försäljaren ler lite åt oss när vi bara handlar för några pesos. Här brukar det handlas religiösa souvenirer för större belopp.

 

Utanför kyrkan är det full kommers. Förutom bilder och skulpturer säljs plastflaskor och även dunkar med basilikan tryckt på. Dessa kan man fylla med vatten som man får välsignat hos prästen. Tomas tycker att Michelle ska be att få sin ängel välsignad. Hon ställer sig i kö, men när hon inser att prästen ska skvätta vatten på den ångrar hon sig. ”Jag vill inte att min ängel ska bli blöt.” Vi får snacka med hennes gudfar om det där.

 

Bredvid ingången till kyrkan kan man anmäla sig till dop, som förrättas lördagar och söndagar klockan 15. En person, mamma eller pappa, ska ta med sig behövliga dokument och anmäla sig till sekreteraren, står det på skylten. Vi går förbi kön och leter oss ned i kulvertarna under kyrkan. Där finns en imponerande samling jungfrumariastatyetter från hela världen. Till och med Vadstena har skickat en liten Maria som står vackert uppställd. Vi blir lite stolta och jag tror att det klappar till i Tomas katolska hjärta.

 

Efteråt äter vi lunch på en tysk restaurang, Berlín. Jag vet inte om det är en tillfällighet att vi ramlar på tyska restauranger två dagar i rad. Pontus och Michelle har handlat godis tillsammans och efter maten blir det fritt fram.

Det är dags att bege sig hemåt, eftersom Michelle ska på kalas.

 

Det blir jag som går iväg med Michelle till kalaset. Jag känner att jag behöver komma ut och få lite lugn och ro. På vägen köper vi några mackor, eftersom jag inte vet om det blir någon mat där. Vi stannar till för att köpa present, men Michelle vill handla i affären som ligger bredvid Mundo Magico. När vi kommer dit är den förstås stängd. Klockan är över halv sex och kalaset har nog redan börjat. Det får bli en klänning i stället. Den kostar lite mer än jag hade tänkt lägga, men å andra sidan är detta en av Michelles närmare vänner, flickan med det lockiga håret, eller Martina som hon också kallas. Kalaset är bara några hundra meter från vår förra lägenhet, i ett stort höghus, omgivet av staket. Innanför staketet står en clown på styltor. Han hälsar oss välkomna och en annan clown, som bara mimar, visar oss in i hissen och trycker på rätt knapp. På festvåningen ska kalaset just börja. En animatör har samlat barnen på golvet och håller på att dra igång någon aktivitet. Jag lämnar Michelle där och hon verkar finna sig till rätta bland de andra. På vägen ut träffar jag en kvinna som presenterar sig som Agustins mamma. Det är han som har kalas på onsdag. Vi pratar lite grann och hon blir väldigt glad när hon hör att vi tänkte tillbringa sommaren i Mar del Plata. Det ska hennes familj med. Hennes svärmor har någon lägenhet. Vill jag att hon ska försöka hitta något åt oss också? Alla är så vänliga här. Visst vill jag det. Hon är det första som inte har avrått oss från att åka till Mar del Plata på sommaren. Alla andra säger att det är hysteriskt mycket folk där.

 

Jag köper en stor glass och känner att jag börjar återfå balansen. Det går ganska fort, så jag behöver inte ens äta upp hela. Jag ringer Tomas och får höra att de är i Las Heras-parken. När jag kommer dit är Pontus i full gång med att köra fyrhjulig motorcykel. Han har redan kört på någon gubbe, berättar Tomas. Inte av illvilja, utan av oförmåga. Nåväl, det går inte så fort. När han är färdig åker han karusell. Sedan leker han i parken. Han är så nöjd och glad. Inget tjat om att göra det ena eller andra. Tomas går iväg för att handla empanadas och Emilia och jag sätter oss på en parkbänk och tittar på Pontus som klättrar och gräver. Vi äter våra empanadas och jag börjar känna mig rejält frusen och eländig. Jag har ont i halsen och huvudet. Tomas går och hämtar Michelle och jag går hem med de andra två.

 

När Tomas och Michelle kommer hem är de ovänner. Michelle har inte velat prata med Tomas på vägen hem. Hon vill inte berätta vad som hänt på kalaset. Hon kommer inte ihåg, säger hon. Men roligt har hon haft i alla fall. Tomas var kvar en stund och pratade med Martinas pappa. Han är barnläkare och har byggt upp någon websida om barnsjukdomar. Tomas bjöd hem dem till oss på svensk middag. Ska bli spännande att se vad han tänker laga.

 

 

Söndag 6 november        

Emilia väcker mig redan vid åtta. Jag har värk i hela kroppen, ont i halsen och sprängande huvudvärk. Det är nästan plågsamt att lyfta upp Emilia, så ont gör det överallt. Två alvedon senare blir jag i alla fall människa igen. Eftersom vi inte har något bröd hemma, föreslår jag att vi ska försöka komma iväg snabbt och äta frukost ute.

Då ringer Linn och Peter och vill prova videokonferens. Det tar lite tid att få allt att fungera och sedan ska man ju prata också. Vi blir ju så glada när någon ringer, så vi pratar på kommer inte iväg förrän klockan elva.

 

Vårt första stopp är Unicenter, Latinamerikas största köpcenter. Det ligger på vägen ut mot Tigre, dit vi är bjudna på grillunch klockan halv ett. Det må vara störst, men hade inte Tomas vetat var han skulle svänga av motorvägen, hade jag aldrig hittat dit. Vi ser säkert bara en liten del av hela komplexet, varför det inte känns större än något annat köpcenter jag varit på. Vi går upp till matavdelningen och beställer några mackor till frukost. Barnen hittar en bemannad rithörna bredvid och syns inte till förrän matenhar kommit. Klockan är nästan halv ett, när vi är färdiga med vår frukost och det var den tid vi sa att vi skulle vara ute i Tigre. Familjen Dobos bor i Nordelta, ett nybyggt område utanför Tigre. Jag trodde att vi skulle vara där på en kvart, men det tar betydligt längre tid. Först måste man skriva in sig hos vakten när man åker in i Nordelta och vi är inte ensamma om att avlägga en söndagsvisit, utan får vänta. Sedan kommer åker vi ut genom säkerhetskontrollen på andra sidan området, eftersom vi inte fått med oss någon present. Tomas smiter snabbt in i köpcentret och köper vin. Vi åker förbi vakten och från det här hållet är det ingen kö. Men sedan har varje litet område inom Nordelta ytterligare en säkerhetskontroll, så där fastnar vi igen. Klockan är nästan halv två när vi kommer fram.

 

Björn och Lotta har bjudit in Mattias och Paola också. Mattias är svensk och hans fru Paola har bott i Sverige i tre år och pratar flytande svenska, med en svag skånsk accent. De har en liten son, Felipe, som är två veckor äldre än Emilia. Det blir alltså en svensk samling som ska avnjuta en argentinsk asado. Björn har laddat parillan (grillen) med oxfilé, chorizo och kalvbräss. Barnen kilar iväg och leker, så dem ser vi knappt till förrän det är dags att äta. Gabriella är ansvarig för bordsplaceringen placerar killarna bredvid varandra vid underlägg med lejon- och tigermotiv. Michelle och hon får underlägg som hon själv gjort, med prinsessmotiv.

 

Himlen är klarblå och det är behagligt varmt. Jag avnjuter den grillade oxfilén i trevligt sällskap och med utsikt över den välskötta tomten och sjön. Det känns väldigt bra. Till och med kalvbrässen skänker mig tillfredsställelse, den är mör och tar man bara tillräckligt med salt och citron, känner man inte det lite fräna eftersmaken.

 

Emilia är förkyld och lite småkinkig. Det innebär att hon inte är nöjd med att ligga själv i vagnen, utan vill sitta uppe eller till och med blir runtburen. Hon sover bara korta stunder i taget. När hon är vaken är hon dock på ganska bra humör.

 

Vi avslutar lunchen med vit chokladmousse. Barnen får glass och jag med. Vilken fest! Resten av eftermiddagen flyter liksom iväg och snart är klockan nästan åtta och Lotta plockar fram lite smörgåsmat och så äter vi varma mackor. Mätta och mycket belåtna trycker vi in oss i bilen klockan nio. Jag kör. Det kan ju inte vara så mycket trafik så här dags, tänker jag. Men visst är det det. Motorvägen är sexfilig och överallt är det bilar. Jag blir omkörd från både höger och vänster. För att få det lite lugnare lägger jag mig i högerfilen. Plötsligt delar sig vägen med tre filer åt vardera hållet. Jag hinner inte över utan kommer av motorvägen. När vi försöker ta oss på igen hamnar vi på rätt väg, men i fel riktning. Vi får åka av igen och hamnar i ett enklare bostadsområde. Till slut hittar vi en polis som vi kan fråga. Han får det att låta hur enkelt som helst, men när jag försöker följa hans råd hamnar jag på vägen mot Tigre igen. Jag svänger av och låter Tomas ta över. Som tur är har han inte druckit så mycket. Han tar oss upp på rätt väg och hela vägen hem. Klockan är över tio när vi kommer hem. Avslutningen blev lite omständlig, men i övrigt har vi haft en härlig dag. Jag stupar i säng på en gång barnen har somnat.

 

 

Måndag 7 november

Tomas kommer upp och iväg med Michelle. Hon vill ha en fläta, så jag blir också involverad. Eftersom Tomas ska lämna igen bilen får hon skjuts till skolan i egen bil. Sedan kommer han hem, byter om och går ut och joggar. På vägen hem köper han lasagne till lunch. Pontus har klubb i dag. Tomas lämnar honom på dagis. Vi börjar få rutin på det där. Jag vill också komma ut lite och går och hämtar Michelle. Det är måndag, så vi går till glassbaren och hon får en bägare med banana split och chokladglass med browniebitar i. Jag får en kaffe och smakar på hennes glass. Om man bara smakar på någon annans räknas inte kalorierna. Jag känner mig okej, men inte i form att börja träna igen. Vi har det trevligt och kommer överens om att hon ska gå till frisören och klippa topparna, så att det går lite lättare att borsta hennes hår. Nu springer hon och gömmer sig på en gång man tar fram borsten. När vi går förbi en accessoaraffär köper vi nya tuffa hårsnoddar. Vi går till och med in i skoaffären. Men där upphör det trevliga. När jag inte vill köpa några av de skor hon provar börjar hon tjura och vill inte sätta på sig sina gympadojor. Jag blir sur och vi börjar gå hemåt. Efter att vi passerat frisören lugnar jag ned mig och vi pratar igenom det hela och blir vänner igen. Vi går tillbaka till frisören. De är specialiserade på barn och har till och med ett litet bollhav. Vi får vänta en stund och Michelle snurrar i en plastkarusell och leker i bollhavet. När det är dags för henne att klippa sig gör det så ont att bli kammad att hon till sist börjar gråta. Stackarn! Hon får någon kräm i håret och sedan går det lättare. Vi köper ett diadem med en litet paljettsjal på som passar perfekt med hennes nya snoddar. Hon blir så fin.

 

På vägen hem kommer jag på att vi skulle behöva handla. Michelle är inte så upplagd för det, så vi ringer Tomas för att höra om de är hemma, men vi får inget svar. Hon får följa med till Disco. Och vilka träffar vi där om inte Tomas och Pontus. Hade vi gått till Norte i stället, eller kommit lite senare, hade vi storhandlat dubbelt. Nu handlar vi tillsammans. Vi köper färsk kycklingfilé och när vi kommer hem lagar jag flygande jakob igen. Det är svårt att komma på typisk svensk mat, som man faktiskt äter. Jag menar, isterband och strömminglåda är ju inget man lagar till middag. Det typiskt svenska, i alla fall i min generation, är nog att man äter och lagar mat från olika internationella kök. Därför blir det lite tjatigt här med all oxfilé. Anar jag lite medkänsla från er därhemma?

 

 

Tisdag 8 november

Victoria kommer och barnen blir lika glada som alltid. Tomas går ut och joggar och tar med sig lunch hem. Han lämnar in barnen på respektive ställe och går sedan och sätter sig i parken och läser. Det är varmt och soligt. Jag håller mig inne med Emilia. Hon är förkyld och sover väldigt lite middag. Därför blir det Tomas som hämtar Michelle i skolan, för då sover äntligen Emilia. Hon vaknar dock lite senare och då går vi och hämtar Pontus. Hela familjen möts upp i kattparken och barnen leker lite. På vägen hem går Emilia och jag och handlar. Det blir köttfärssås med spaghetti till middag. Alla äter med god aptit. Vilken fest!

 

 

Onsdag 9 november

Michelle ska upp och till skolan. Hon har sina nya tofsar och diademet. Tomas vill ha lite datortid. Pontus och jag håller honom sällskap genom att kasta ballonger till varandra. Emilia är också med. Jag håller henne i famnen och hjälper henne att sparka ballongen. Pontus skriker förtjust. Varför samlas alltid alla i ett rum? Barnen vill inte leka i sitt rum, utan släpar ut sina leksaker i vardagsrummet, så att de kan vara nära oss.

 

Ute skiner solen och jag vill gå ut. Jag tar med mig Pontus och Emilia till las Heras-parken. Min plan är att Pontus ska leka i parken, Emilia ska sova i vagnen och jag ska sitta i solen och läsa en tidning. Tänk att jag är en sådan obotlig optimist! Den stora lekplatsen är stängd, för en massa gubbar håller på att kratta ut ny sand, vilket i och för sig är bra. Vi går över till den mindre lekplatsen i samma park. Där håller de på att klippa gräset. Det oljudet stör dock inte så mycket för det dränks i skallen från det femtiotal hundar som står fastbundna träden runt lekplatsen. Emilia sover inte, hon vill inte ens sitta i vagnen. Pontus leker fint, men dunkar i huvudet ibland och behöver bli tröstad. Så det blir en skön stund i solen i sällskap med mina underbara barn. Tidningen kan väl vänta.

 

Vi går hem och äter rester från gårdagen till lunch. Tomas gillar rester och jag tycker också att det är rätt praktiskt. Eftersom det är onsdag och Michelle har klubb, har vi tre timmar nästan barnfritt och bestämmer oss för att åka till ett shoppingområde Tomas har hittat. Vi tar en taxi till Pontus dagis, släpper av honom där och åker vidare. Det är en gata med grossisthandlare som Tomas har hittat. Barnkläderna är löjligt billiga och vi fyller på lagren lite, även om det inte direkt behövs. Jag köper ett barbiepennskrin för fem kronor till Michelle. Hon behöver absolut ett pennskrin att ha i skolan.

Vi hinner ta en fika också, innan det är dags att bege sig hemåt. Det blir med tunnelbanan, det smidigaste sättet att ta sig fram här. Den stannar precis utanför Michelles skola också. Jag går in på Swiss Medical för att få ett provisoriskt försäkringskort inför vår resa till Mar del Plata. Tomas går för att hämta Michelle. Korten tar lite tid och jag får springa bort till Pontus dagis. Hans fröken berättar att han varit ledsen idag. Han satt under ett bord när Victoria sköt in en stol, varpå han slog i pannan. När jag frågar Pontus om det är han lite sur på Victoria, men fröken hade tröstat honom bra i alla fall.

 

Tomas har tagit med Michelle till Plaza del Carmen. Hon ska på födelsedagskalas klockan sex och Tomas har tagit med kläder så att hon kan byta om. Vi beslutar oss för att stanna och äta middag där. När Marcos, vår stamkypare, kommer med menyn ber vi att få vänta lite. Tomas ska gå iväg med Michelle och sedan komma tillbaka. Då kommer Pontus på att han har ont i magen och vill gå hem. Han trivs nästan överallt Pontus, men när han väl har bestämt sig för att han vill gå hem, är det svårt att få honom att ändra sig. Kyparna ser lite förvånade ut när vi packar ihop och går hem, men vi är ju stammisar där, så det är nog okej.

 

Pontus och jag går hem. På trappan sitter en kille från resebyrån. Han har kommit för att leverera våra biljetter. Tomas skulle vara hemma klockan sex, har han sagt. Men det har han glömt. Jag har inte alla kontanter som behövs, utan bjuder in killen att vänta i vår lägenhet. Han erbjuder sig att vänta ute på trappan, men det känns ju inte så schysst, när nu Tomas är försenad. Jag bjuder honom på lite juice och vi småpratar lite, fram tills Tomas dyker upp en halvtimme senare. Det är svårt att småprata på ett språk man inte behärskar. När man måste få fram ett budskap är det lättare, än när man pratar om ingenting.

 

Vi beställer middag och sedan kollar vi på teve. De visar konståkning och det känns märkligt att se på det när det nästan är sommar ute. Pontus tycker också att det är konstigt när han kommer förbi och får se vad jag tittar på – paråkning. – ”Vad är det? Är det fotboll?” 

 

Tomas hämtar Michelle. När de kommer hem ligger Pontus redan i sängen. Michelle blir överlycklig för pennskrinet och vill sova med det i sängen. Hon provar kläderna jag har köpt, ett par rosa byxor och två turkosa linnen. Helst vill hon sova med dem också, men hon nöjer sig med att hon ska få ha dem i morgon.

 

 

Torsdag 10 november

Klockan ringer klockan sju, men då har jag redan varit uppe en stund. Vi packar ihop våra saker och tar en taxi till flygplatsen. Inrikesflygplatsen ligger bara några kilometer från där vi bor, så det går smidigt. Vi ska flyga med LADE (http://www.lade.com.ar/) , ett flygbolag som ägs av det argentiska flygvapnet. De flyger mest till Patagoninen. Den flight vi flyger med, går bara en gång i veckan. Slutdestinationen ligger en bit ner söderut och på vägen dit gör den fyra mellanlandningar. Mar del Plata är den första anhalten och det är jag glad för. Det är ett gammalt propellerflygplan, en Fokker 27, byggd 1969. Jag tycker att det ser lite lappat och lagat ut utifrån, men man får väl vara glad att de har underhållit det. Våra väskor ligger uppstaplade längs bak i planet och vi går förbi dem på vägen in. Inne är det slitet. Det finns inga luckor till bagagehyllorna ovanför sätena. Vi flyger lågt och det är en klar dag, så vi ser marken hela vägen till Mar del Plata. Det tar drygt en timme att flyga de fyrtio milen. Ändå serveras en snackbricka med en god smörgås. När vi landar kränger planet hit och dit och det är faktiskt lite obehagligt. Vi stannar precis utanför ingången till flygplatsbyggnaden. Det blåser rejält.

 

Vi hittar ingen taxi, men det står en buss utanför terminalen, så den hoppar vi på. Den går inte direkt raka vägen till centrum, men till sist stannar den vid den centrala gågatan och där ligger vårt lägenhetshotell (Bristol Condominios). Barnen och jag åker upp till rummet, medan Tomas checkar in. Vi bor på 16:e våningen, av 18 möjliga. Det är en fin lägenhet med ett sovrum, ett vardagsrum med matbord och två enkelsängar och ett litet kök. Tomas kommer upp och börjar packa upp. Jag tar ett äpple och Michelle vill också ha ett. Det är en mörk fläck på hennes, så jag säjer att hon inte ska äta den. Jag är inne i ett annat rum när jag hör henne skrika. Det tar inte många sekunder att förstå vad som hänt. Hon har försökt skära äpplet med en tandad matkniv, sluntit och skurit upp ett rejält jack vid tumbasen. Jag ser muskeln under och inser att detta inte går att tejpa ihop med det jag har med i husapoteket. Michelle skriker. Hon behöver nog något lugnande om man ska sy. Jag lyckas tejpa på en kompress. Tomas får ta fram de provisoriska korten till vår sjukförsäkring. När Michelle inser att vi ska gå till doktorn skriker hon ännu värre. Hon försöker gömma sig, men jag lyckas få med henne ned till receptionen. Tänk att hon är så rädd för doktorer! Nere i receptionen erbjuder de sig att ringa hotellets doktor, men eftersom vill ha såret sytt och jag antar att han inte kan göra det här, är det lika bra att åka till sjukhuset direkt. Den vänliga receptionisten ringer numret på vårt provisoriska kort. – ”Bilen kommer snart”, säger hon. - ”Bilen? Men vi kan ta en taxi.” – ”Ja, men de vill skicka sin egen bil.”

Så Michelle och jag sitter i receptionen och väntar. När hon tror att hon ska åka ambulans till sjukhuset blir hon hysterisk igen. Till sist förstår jag att det är för att hon tror att hon måste åka ensam. Stackarn. Tomas kommer ned med Emilia, så att jag kan tanka henne lite innan vi åker. Sedan går de iväg med Pontus för att äta lunch. Efter en halvtimme erbjuder sig receptionisten att ringa igen. Det är ju ändå en emergency, säger hon. De kommer strax därefter. Två medelåldersmän med en verktygsväska. – ”Det här är ytligt”, säger han som nog är doktor. – ”Det här går bra att limma.” Jag protesterar lite, borde det inte sys? Hans assistent plockar fram en liten tub. Det ser ut som superlim. Doktorn droppar det i såret, blåser lite på det och sedan är det klart. Assistenten sätter på ett litet bandage. Under tiden berättar jag en saga för Michelle, så hon håller sig lugn. Det hela är över på en kvart. Jag skriver under på en lapp, utan att kolla vad det är jag skriver på. Det kostar ingenting utan går på vår försäkring. Inom en timme efter att Michelle skurit sig är hon behandlad och klar. I Sverige hade vi suttit i väntrummet på Astrid Lindgren och väntat på doktorn vid det här laget.

 

Vi hittar grabbarna och Emilia på restaurangen mitt emot hotellet. När vi också fått i oss lite mat, går vi en promenad längs gågatan. Det är lite molnigt och väldigt blåsigt. Jag har packat för varmt väder, men som tur är har alla koftor med sig. Emilia är gnällig och vill inte åka vagn. Hon sover bara korta stunder och när hon är vaken får vi bära henne. Tomas och Michelle går för att besöka mäklare och se om de kan hitta något boende åt oss i december. Pontus, Emilia och jag går hem. På vägen går vi förbi simhallen. Hotellet har ingen egen pool, men vi får bada gratis i simhallen. Det är en väldigt sliten inomhusbassäng, som inte känns alltför lockande. Pontus vill bada i alla fall, men vi har inga grejer med oss och jag har ingen lust. Däremot vill jag sätta mig och ta en fika. Men det vill inte Pontus. Han vill gå hem. Vi går förbi ett konditori med servering och jag tänker att jag ska köpa med mig en cheesecake hem. Pontus vill ha småkakor. Jag vill beställa tio ”facturas”, men servitrisen säger att man köper de i dussin. Vilka vill vi ha? Ja, ta lite olika. Till min förvåning börjar hon att plocka ihop olika wienerbröd. Jag trodde facturas var småkakor. Vem ska äta tolv wienerbröd? Servitrisen blir förtjust i Pontus och ger honom en sådan kaka han pekar på. Hon lägger med en extra i wienerbrödspaketet. Jag går därifrån med en rejäl bit cheesecake och tolv wienerbröd med olika fyllning och glasyr. Hur mycket blir det i kalorier? I pengar blir det bara 8 pesos, 22 kronor. Jag går till McDonalds och handlar en kaffe för att ta med hem. Pontus tycker att vi ska gå och fika, men det är så dags för det. I stället går vi hem och delar på cheesecaken.

 

Vi träffar Tomas och Michelle hos en mäklare lite senare. Michelle fryser och är lite lagom uttråkad. De har varit runt hos flera olika, men inte hittat någon riktigt bra lägenhet till ett överkomligt pris. Emilia och jag gör också ett försök hos mäklaren mitt emot. Där har de faktiskt en lägenhet med två sovrum och tillgång till pool för totalt 13000 kr för de sex veckor vi tänkte vara där. Det är mer än vad vi betalar för lägenheten i Buenos Aires, men här känns det plötsligt väldigt billigt. Vi gör upp om att åka och titta på den i morgon. Jag tittar in till några fler mäklare, men hittar inget intressant. Jag träffar Tomas och barnen på gågatan. Vi går runt och tittar i väntan på att restaurangen vi hittat ska öppna, klockan halv åtta. Det är en stor buffé och priset är 8 pesos (22 kr) för vuxna och 5 pesos för barn över tre år. Det finns gott om den typen av restuaranger här i Mar del Plata och alla har ungefär samma typ av mat, med en stor grill i ena hörnet. Michelle tar en chorizo och Pontus tar en morcilla, en svart korv. Han är väldigt nöjd med sin blodkorv. Det finns en fin efterrättsbuffé också med fruktsallad och glass.

Mätta och belåtna går vi till rummet. Michelle är helt handikappad, eftersom hon har plåster och behöver hjälp att klä av sig. Tomas tar en tur på stan, medan jag tittar på teve. Jag är inte så intresserad av att gå ut ensam sent på kvällen.

 

Fredag 11 november

Vi äter frukostbuffé med utsikt över stranden. Idag är himlen blå. Mäklaren, Silvia, ringer just som vi äter frukost och säjer att hon är på väg för att hämta mig. Emilia har ätit och det vore skönt att åka utan henne. I stället tar jag med mig Michelle och Pontus. Mäklaren väntar nere i receptionen och vi hoppar in i en taxi. Lägenheten hon visar oss ligger i ett högt hus med pool och affärer på bottenvåningen. Poolen är tömd på vatten och på flera ställen pågår renovering. Det känns rent och fint, men en smula slitet. Lägenheten vi skulle hyra, visar sig vara upptagen, men vi får se en annan likadan. Det är en liten trea i gott skick. Vår skulle ha havsutsikt.

 

När vi är klara vill jag ringa Tomas så att han kan komma dit och titta på omgivningen. Det är bra att se olika delar av staden, så att vi vet var vi vill bo. Silvia får ta bussen tillbaka. Hade vi följt med hade hon fått åka taxi.

 

Michelle, Pontus och jag börjar gå tillbaka mot stan. Jag köper ett nytt telefonkort och lyckas till sist få tag på Tomas. Han är på andra sidan stan, men hoppar in i en taxi. När vi hörs nästa gång är han bortanför oss. Så vi hoppar in i taxi och åker tillbaka till lägenheten. Michelle ser hur vi åker förbi Tomas och Emilia, så vi kan stanna och hoppa ut. Det är dålig mottagning på mobilerna, både här och i Buenos Aires, så man kan aldrig lita på att kommer att få tag på varandra.

 

Tomas går upp och kollar in kringfaciliteterna runt lägenheten. Vi andra går ned till stranden. Michelle har fått skavsår av sina skor och får åka i Emilias vagn. Nere på stranden klär Pontus av sig naken och leker i vågorna. Han springer fram och tillbaka och skriker förtjust. Ibland ramlar han omkull och får en våg på sig, men han är lika glad för det. Michelle är lite försiktigare. Hon måste vara rädd om sin hand. Tomas kommer ned med Emilia i babybjörnen. Det är soligt med lätta moln, men det blåser så man känner inte värmen.

 

Vi går tillbaka mot vårt hotell. Michelle har svårt att gå och jag bär henne ibland. Det blir lite smågnälligt. Vi hittar en fin restaurang att äta lunch på. Emilia får smaka en brödsmula, men den kommer ut igen. Michelle och Pontus blir förtjusta och vill mata henne hela tiden. Michelle lyckas få in en smula som Emilia tuggar på länge innan hon sväljer.

 

Tomas går tillbaka till vårt hotell och vi andra går ned på stranden. Michelle hittar en flicka hon vill leka med. Först vågar hon inte fråga, men sedan tar hon mod till sig och går dit. Flickans mamma frågar om hon vill vara med och sedan sitter hon där och bygger sandslott med en hand. Pontus hittar ett litet orange flasklock som han kastar ut i vattnet och sedan springer och hämtar när det kommer in till strandkanten. Han springer både i vattnet och på stranden och får verkligen kämpa. Jag sitter på stranden och leker med Emilia. Tomas kommer tillbaka med solkräm och vi smörjer in oss. Emilia och jag går iväg för att köpa bussbiljetter hem på söndagen. Vi kommer att åka till Pinamar på morgonen och sedan vidare till Buenos Aires på kvällen.

 

När vi kommer tillbaka till hotellet upptäcker vi att vi har bränt oss. Mest Tomas och jag som lyser röda i ansiktet. Michelle och Pontus har klarat sig ganska bra. Emilia har bränt sig på armarna, eftersom hon har suttit i babybjörnen i kortärmat. Det svider nog mer i oss än på henne. Bra föräldrar låter inte barnen bränna sig i solen. Då får de hudcancer när de blir stora. Men vi var liksom inte på stranden, utan på lägenhetsvisning, så vi var inte rustade mot solen.

 

Vi går ut igen och äter en annan buffé. Det är ungefär samma utbud, men det här är lite sämre än den förra och det finns ingen efterrättsdel. Priset är 9:50 pesos, det vill säga lite dyrare, men det verkar som att priserna höjs till helgen överallt. När sommarsäsongen börjar lär priserna skjuta i höjden.

 

När vi nästan är färdiga, dyker Michelles kompis från stranden upp. De sitter i andra ändan av restaurangen, men Michelle och Pontus går dit och hälsar. Sedan kommer lilla flickan till oss. Jag frågar vad hon heter. – ”Violeta”, svarar hon. Michelle och Pontus tror inte sina öron. Heter flickan ”Lila?”. Det tror inte att Violeta är hennes riktiga namn, men de kallar henne hädanefter för Lila.

När vi kommit hem och barnen är färdiga för sängen, tar Tomas en kvällspromenad igen.

 

 

Lördag 12 november

Vi har en lugn morgon. Barnen ligger på golvet och målar. Pontus diskuterar färgval med Michelle: Jag vill ha yellow, azul, gris och sedan ska jag ha red. Det är språksoppa i hans huvud.

 

Idag är det blåsigt och kallt ute. Tomas och jag lyser som stoppsignaler, så ur den aspekten är det skönt att slippa solen. Vi bestämmer oss för att gå till simhallen. På vägen dit kommer vi ifrån varandra. Jag ringer flera gånger till Tomas, tills jag upptäcker att det hörs en ringsignal från ryggsäcken när jag ringer. Till sist hittar vi varandra.

 

Emilia sover och jag tänker att jag ska träna i gymmet, medan de andra badar. Hela stället är slitet och ger fin öststatskänsla. Tomas ska ta med Pontus och Michelle in i herrarnas omklädningsrum för att byta om, men hindras av personalen. – ”Hon kan inte byta om där. Hon får byta om på damernas, med sin mamma.” – ”Va? Men hon är bara fem år.” –”Ja, men det finns nakna män därinne.”

 

Visst hade jag kunnat gå in med Michelle och byta om, men nu blir det nästan en principsak att hon självklart ska kunna följa med sin pappa. Och jag är på väg ned i gymmet. Tomas hjälper mig med vagnen i den branta trappan. Väl inne i gymmet vet jag inte vad jag ska göra. De två löpbanden ser ut att vara från TV-shop. All utrustning är sliten och lite småtrasig. En instruktör dyker upp och börjar förhöra mig om vad jag vill göra. Jag avvisar honom vänligt. Egentligen spelar det ingen större roll, för jag hinner bara göra två övningar innan Emilia vaknar. Vi går ned till de andra i simhallen. Michelle håller på och dyker efter ringar på botten. Hon har sin nya rosa baddräkt på sig och badmössan matchar i svart med ett rosa band i mitten. Tomas har en likadan, en storlek för liten sitter den som en liten äggvärmare på hans huvud. Pontus är riktigt tuff i sin klarröda mössa. Tomas berättar att Michelle först vägrade att sätta på sig sin. Hon är otroligt fåfäng. Men när hon kom ned till bassängen sa badvakten till henne, så då hade hon inget val.

 

Efter badet är vi hungriga och prövar en tredje buffé. Sedan går vi hem och vilar lite. Vi är ju på semester. Emilia ligger på mage på sängen och skrattar ihop med sina syskon. Hon har ett härligt litet skratt och Michelle och Pontus gör allt för att få höra det. De är så gulliga med varandra.

 

Sedan går vi ned till stranden. På vägen köper jag en fleecetröja till Michelle, för den hon hade med sig måste vi ha glömt i taxin igår. Jag hittar en snygg, blå tröja för 55 kronor. Det känns som ett billigt pris för att hon ska slippa frysa. Hur ska man kunna lära barnen att vara rädd om sina saker, när det är så billigt och enkelt att köpa nya?

 

Eftersom vi ska upp tidigt i morgon, tänker vi försöka få barnen i säng i anständig tid. Vi går iväg för att hitta någonstans att äta. Bufférestaurangerna öppnar inte förrän halv åtta, så det går inte och förresten börjar jag tröttna på den maten. Barnen leker en stund i en lekplats, medan Tomas hittar en restaurang. Vi fryser, så det är skönt att komma in i värmen. Restauranger ser ut som en bar i en österrikisk alpby, med mörk träpanel. De har tryckt in så många bord det bara går, men som tur är, är det ganska tomt, så vår vagn får plats. På väggarna hänger gamla bössor, pistoler och djurhorn. På hyllorna står statyer av  nakna människor, blandat med buddastatyer. Ett orange ljus blinkar från ljusstakarna. Det är inte så vackert, men det finns i alla fall mycket att titta på, i väntan på maten.

 

 

Söndag 13 november

Det är bara Tomas som väcks av att klockan ringer klockan sju, för vi andra är redan vakna. Vi packar iordning våra saker och hänger på dörren när frukostbuffén öppnar klockan halv åtta. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin väntat på att en frukostbuffé ska öppna.

 

Eftersom taxibilarna är så små här att vi inte kan få in både oss själva och bagaget, går Tomas i förväg med Emilia i vagnen. Det är bara några kvarter till busstationen. Bussen ska gå klockan 8:30 och vi bör vara där tio minuter innan. Jag skyndar på barnen och Michelle är så duktig och sköter både sig själv och hjälper Pontus. Vi checkar ut och har tur och hittar en taxi direkt. Precis som i Buenos Aires är många gator enkelriktade, så det blir en rejäl omväg för att komma till busstationen. Klockan i taxin går före min, men jag tror att min går rätt. Min klockan visar kvart över åtta, när taxin stannar utanför bussterminalen. Vad smidigt det gick! Nu ska vi bara hitta Tomas och Emilia. Innan vi har hunnit stiga ur taxin slår det mig att Tomas tog med en väska ned från rummet och ställde i receptionen. Och där står den nog kvar. Vi får åka tillbaka. Klockan i taxin visar 7:23 och taxichauffören blir rätt stressad när jag berättar att bussen går 7:30. Han stannar utanför hotellet och jag springer in och hämtar vår väska, som står på en bagagevagn strax innanför dörren. Barnen väntar i taxin. – ”Det ser roligt ut när du springer, mamma”, säger Michelle.

 

När taxin stannar utanför bussterminalen för andra gången, står Tomas där med Emilia. Klockan i taxin slår precis om till 7:30, men enligt min klocka har vi fem minuter på oss att hitta rätt buss. Det är ingen stor terminal, utan går lätt att hitta. När vi kommer fram har bussen inte kommit än.

Vi kommer iväg, några minuter försenade. Det är en enkel buss, något bättre än lokalbussarna, utrustad med en toalett, som man helst vill slippa använda. Jag är glad att jag köpte en egen biljett till Pontus, fastän han egentligen inte hade behövt en. Annars hade vi suttit fem personer på tre säten, för bussen är ganska full. Fast vi hade ju sparat 25 kronor, förstås! Nu delar Tomas, Michelle och Pontus på tre säten. Emila sitter i babyskyddet bredvid mig.

Det är 12 mil till Pinamar, men det tar ändå två och en halv timme. Bara att komma ut ur Mar del Plata tar en halvtimme. Sedan är det raka vägen. Pampas är platt och vägarna är tvåfiliga och smala, men eftersom de är så raka går det ändå att köra ganska fort. Man tröttnar ganska fort på utsikten. Det är bara oändliga slätter, fyllda med kor och enstaka hästar.

 

När jag berättade för mäklaren, Silvia, att vi funderade på att bo i Pinamar i stället för i Mar del Plata, sa hon: ”Men Pinamar är något helt annat än Mar del Plata. Pinamar är skog.” Jag förstår vad hon menar när vi kliver av bussen. Bussterminalen ligger helt ödsligt, omgiven av skog. Vi börjar med att lösa biljetter till Buenos Aires. Det finns bara biljetter kvar till bussen som går klockan tre på eftermiddagen, så vi har inte så många timmar på oss att upptäcka stan. Vi tar en taxi till centrum. Pinamar grundades på sextiotalet och är en riktig turistort. Turisterna har inte kommit än och det är söndag, så stan känns lite sömnig.

 

Vi tar en hamburgare på en av restaurangerna och går sedan ned på stranden. Det är blåsigt, men sitter man i solen är det riktigt skönt. Pontus kastar en sten som landar en halvmeter från en kvinna som sitter och solar. – ”Pontus, man får inte kasta stenar där det sitter någon.” – ”Men hon får inte sitta där! Ibland är det svårt att inte börja skratta när man argumenterar med barn.

 

Tomas går iväg och hittar några mäklare som har öppet, fastän det är söndag. Barnen och jag är kvar på stranden tills naturbehoven för oss till en restaurang. Efter uträttade behov tar vi en fika och delar på en tårtbit. Tårtbitarna här är enorma. Michelle och Pontus får varsin halva och ändå räcker det både till mig och till Tomas som dyker upp strax efter.

 

Vi går och handlar lite mat att äta på bussen. Utanför affären finns en hoppborg, så det är inte svårt att underhålla barnen, medan Tomas handlar. Vi tar en taxi tillbaka till bussterminalen. Bussen är en långdistansbuss med stora fåtöljer som går att fälla nästan till liggläge och med ett bekvämt benstöd. Michelle sitter bredvid mig och Emilia sover i babyskyddet under mina ben. Vi serveras en bricka med snacks, nästan som på ett flygplan. Dessutom har Tomas köpt smörgåsar och empanadas. Efter maten somnar Tomas och när Michelle försöker räcka bak något åt Pontus, svarar han inte, för han sover han med. Landskapet är sövande, bara platt, platt, platt. Inget högre än en grästuva syns till, förutom korna. De oändligt många, oftast svarta, korna. Jag har aldrig sett så många kor i mitt liv.

 

Emilia vaknar efter ett tag, och sedan Tomas och sist Pontus. Med förtjusning noterar jag att vi åker över Samborombonfloden och strax därefter åker vi in i Samborombon. Det är en liten by. Helt utan gata är den ju inte, eftersom vi åker igenom den, men så mycket mer finns där inte förutom enstaka hus och någon verkstad.

 

Michelle har lite långtråkigt och gläder sig åt att Pontus har vaknat. De flyttar bak en rad och sitter bredvid varandra. Snart hör vi att det har fått en kompis som sitter på andra sidan gången. Han är en överviktig man i femtioårsåldern, med svart, lite för långt, lockigt hår. Samtalet förs på spanska och handlar mest om Barbie och Spiderman, men jag hör också Michelle berätta: ”manana, lunes, el colegio del Botanico”. Man är ju alltid lite orolig att barnen ska störa någon och när jag hör att han håller på att prata i telefon, samtidigt som Michelle tjoar, vänder jag mig om för att be henne vara tyst. Då ser jag att det är Michelles barbietelefon, han talar i. När jag lyssnar efter, hör jag att han pratar om att han i morgon, måndag, ska gå till skolan. Samma skola som Michelle, faktiskt.

 

Vi kommer fram till bussterminalen fem minuter före utsatt tid, halv åtta på kvällen. Vi tar en taxi hem. Till min besvikelse har ingen varit där och städat. Det är så trevligt att komma hem till en städad lägenhet, men i morgon lär någon komma i alla fall. Michelle har också börjat vänja sig vid städhjälp. När vi pratade om hur hon ska göra om sitt rum hemma när vi kommer hem, och jag sa att det måste vara välstädat och fint, höll hon med. - ”Ja, jag tycker att det ska komma en städerska och städa varje dag!”

 

När vi kommer hem, känner jag mig full av energi. Efter att ha lagt barnen, byter jag om och skuttar nästan iväg till gymmet, bara för att mötas av mörker. Gymmet är stängt på söndagar. Och det är för sent för att gå ut och springa. Man kan bli påkörd i mörkret. Jag tar hissen tillbaka till lägenheten.

 

 

Måndag 14 november

Måndagar är bra dagar här i Argentina. Inte bara för att det är glassdagen och för att man får gå i skolan, som Michelle säger, utan för att måndagar här inte innehåller någon negativ förväntan. Hemma är måndagen början på en arbetsvecka och något man har lärt sig att ogilla. Här är måndagen början på en ny spännande vecka, en rutin som skänker trygghet. För Tomas och mig innebär det lite avlastning och möjlighet att fokusera på oss själva ett tag.

 

Den här måndagen börjar lite tidigare än nödvändigt. Pontus kommer in strax före sju och vill lägga sig i vår säng. Jag ber honom lägga sig i sin säng och kommer efter för att stoppa om honom. Sedan försöker jag lyfta över Emilia till hennes säng. Det fungerar nästan aldrig på morgonen. Hon har ackumulerat gaser i magen hela natten och är som en ballong. Vaknar hon till somnar hon inte om direkt. Så vi tar en promenad tillsammans i lägenheten i stället.

 

Halv åtta dyker Michelle upp med ett leende på läpparna. ”Om jag blir kissnödig i natt, vaknar jag och går upp och kissar.” Hon går på toaletten. Det är ingen idé att hon lägger sig igen, en kvart senare ringer Tomas klocka. Michelle sitter och målar och vi har en konflikt om vad hon ska ha på sig. Jag föreslår shorts. Det är redan tjugo grader varmt ute. Hon vill ha långbyxor. Jag föreslår att vi ska lägga shortsen i väskan. Det vill hon inte. Hon kan inte byta om i skolan i alla fall, säger hon. För det finns ingenstans man kan stänga dörren. Hon är pryd.

Hon accepterar att jag sätter på ett plåster på hennes hand. Igår när vi pratade om det började hon att skrika. Hon vill inte att någon ska se att hon har plåster. Och jag sa ju att hon inte skulle behöva något bandage på måndagen. Men nu går det bra. Dock kan hon ju inte klä av sig nattlinnet och sätta på sig kläderna när hon har plåster. Jag skriker lite mer än jag skulle vilja åt henne, hjälper henne med kläderna, ber om förlåtelse och går och tar hand om Emilia.

Tomas går iväg med Michelle. Pontus kommer upp. Tomas kommer tillbaka. Vi ligger i vår säng alla fyra. Emilia somnar på min mage. Tomas somnar också. Pontus vilar lite, men vill gå upp och leka. Har går upp själv, men behöver hjälp med att ta vatten. Jag vilar lite. Och vatten igen. Tomas har köpt bröd och Pontus och jag äter lite frukost. Vi spelar lite ”pingis”. Det betyder att vi slår en ballong till varandra. Jag går och lägger mig och Pontus spelar på datorn. Jag tror att jag sover en stund, men det är sådant där onödigt självplågeri, där man somnar och väcks om vartannat.

 

Vi slöar bort hela morgonen. Sedan ringer vi hem. Pontus vill ringa sina kompisar. Han ringer Adrian och Oliver. De pratar inte så länge. Adrian vill kolla på sin film och Oliver hör inte riktigt vad Pontus säger. Det är svårt för barnen att prata i telefon. Det är lättare med videokonferens, för de kommunicerar på fler sätt än bara med språket.

Tomas och Pontus går iväg och äter empanadas på väg till dagis. Tomas tar hem några till mig med. Sedan går han iväg till botaniska trädgården för att lägga sig i gräset. Emilia sover och jag sitter och letar efter boende till sommaren. Det är svårt att hitta något bra ställe vid kusten till ett överkomligt pris, i alla fall i januari. De lyxhus som jag vill bo i kostar trettio tusen kronor för en månad. Det går att hitta ganska fina lägenheter med två sovrum också, men de kostar i alla fall över tio tusen kronor per månad. Och nästan inga ställen har swimming pool. Jag börjar kolla på andra orter och plötsligt går det upp för mig. Självklart ska vi inte åka dit alla andra åker under högsäsong! I stället tittar jag på Puerto Madero, där det också finns en strand och där man kan åka på valsafari. Möjligen är det försent för att se valar, men det finns sjöelefanter och andra fina djur att titta på. Efter två veckor där kan vi flyga över till Bariloche i sjödistriktet på gränsen till Chile. Jag hittar mysiga ställen att bo på och känner mig väldigt nöjd och förväntansfull.

 

Tomas ringer från parken. Han har hämtat Michelle och undrar om Emilia och jag vill komma dit. Emilia lyckas somna om i vagnen och Michelle och jag har en mysig stund medan Tomas och går och hämtar Pontus. Hon skriver namnen på sina klasskompisar i sin kontaktbok. Jag tror att hon vet vad nästan alla barnen i klassen heter nu. Många kan hon efternamnen på också. Det är Delfina Larsa och Delfina Salvadorrrrr, som hon pratar mest om. Och Matias Sincocci. Han är väldigt kittlig. Men hon är inte kär i honom.

Hon har ätit lunch på skolan. Kött med pasta. Det var gott. De flesta barnen har matsäck med sig och egentligen vill hon också ha det. Men vi tycker att det är bättre att hon äter riktig mat.

 

Pontus och Tomas kommer. Emilia vaknar. Vi ligger hela familjen på ett slitet lakan. Alla barnen ligger på mig med en eller annan kroppsdel. Det är lite obekvämt, men mysigt. Jag berättar för Tomas om de ändrade sommarplanerna, och han är helt med på noterna. Pontus vill gå och leka i lekparken bredvid. Snart, lovar vi. Sedan vill Pontus gå och bajsa. Tomas funderar länge fram och tillbaka hur han ska kunna tillgodose detta behov. För länge, visar det sig. Vi gör ett saneringsförsök som slutar med att våtservetterna tar slut, Pontus är långt från ren och Tomas och mina händer luktar mer eller mindre illa. Pontus får på sig ett par rena shorts och så går vi hem. Jag åker upp till lägenheten och tvättar händerna, sedan går jag och handlar. Klockan är sex och det är då det är som mest folk. Varför går jag och handlar när alla andra gör det, fastän jag är ledig hela dagarna? Vill jag ha sällskap i affären? Tycker jag att det är roligt att stå i kö? För köer det blir det alltid. Och även om det bara är tre personer före, tar det alltid lång tid. För många ska ha varorna hemkörda och då måste kassörskan fylla i ett papper. Sedan finns det inget rullband, utan kassörskan måste sträcka sig efter grejerna. Jag oroar mig för deras axlar och handleder. Sedan samlas allt på andra sidan och innan kassörskan kan ta hand om nästa kund, måste varorna bort, så hon hjälper till att packa. Det är trevligt med bra service, men det känns tråkigt att det måste ske på bekostnad av deras arbetsmiljö och hälsa.

 

Hemma lagar jag kycklingfilé med paprika och rund squash. Jag har köpt ett paket med färsk persilja och färsk, pressad vitlök. Det kostade tio kronor, hälften så mycket som kycklingfilén. Lite onödigt, kan tyckas, men jag känner mig ändå duktig som lagar mat. Och jag skär ju både grönsakerna och kycklingen själv.

Efter maten gör jag fruktsallad. Michelle leker med en av Emilias leksaker och vill att jag ska gissa vilken bokstav som finns på andra sidan. Jag gissar rätt och Michelle blir förtjust: ”Tres puntos para mamá”. Det märks att hon har börjat leka med barnen i skolan.

 

Jag bestämmer att det är dags för barnen att sluta med napp. Pontus har väl redan mer eller mindre slutat. Han har bara napp ibland när han sover. Vi har väntat på att Michelle ska ta initiativet, men hon klamrar sig fast vid sin napp för glatta livet. Tomas föreslog att jag skulle få napparna i trettioårspresent, men det gick inte. På onsdag är det dags. Då ska vi ha ett ”slutamednappenkalas” med tårta och presenter. Jag försöker sälja in idén hos Michelle, men hon vill inte komma på kalaset. Hon somnar sött med nappen i munnen.

 

 

Tisdag 15 november

Efter en lite stökig natt då Michelle lyckas kissa i sängen två gånger, möter hon lite förståelse från min sida, då hon ropar ”Mamma!” klockan sju på morgonen. Men när jag inser att hon sitter på toaletten med diarré, vaknar jag till. När hon börjar kräkas är jag fullvaken. Hon har ont i magen och får sitta på toaletten och kräkas i bidén flera gånger under morgonen. När hon lägger sig och somnar, vaknar hon efter en stund, ropar ”Mamma!” och springer till badrummet. Stackarn!

 

Vi får ställa in lektionen med Victoria. Jag bäddar ned Michelle framför teven, men hon är för slö för att orka intressera sig för någonting, utan småslumrar. Tomas och Pontus går iväg till dagis. Pontus fröken berättar för Tomas att Pontus har börjat prata spanska på dagis, när han leker och när de sjunger.

Det är varmt ute, säkert över trettio. Jag känner att jag behöver komma ut en stund, men Michelle vill ha mig hemma. När det blivit dags att hämta Pontus, har hon dock återhämtat sig så pass att jag kan gå iväg. Hon har börjat intressera sig för sin medicin – avslagen cola.

 

På vägen hem handlar Pontus och jag korv och potatis, som vi äter till middag. Michelle har slutat kräkas och äter till och med en korv. Klockan halv åtta kommer Gabriela, vår spansklärare. Jag hittade henne på nätet och nu kommer hon till oss för att ge oss privatlektioner. Vi får berätta lite om oss själva på engelska, men sedan är allt på spanska. Jag börjar och det går bra. Hon pratar så tydligt att det är lätt att tro att man kan spanska. Efter en timme byter vi och det är Tomas tur. Han försöker fuska och prata engelska, men när jag hör ”me gusto vino tinto”, förstår jag att de funnit varandra. Det är faktiskt åtminstone två spanska ord jag fått lära mig av Tomas här. Det ena är ordet för kontanter, ”efectivo” och det andra är ”vino natural”, det vill säga icke-kylt vin.

 

Medan Tomas lär sig spanska, gör jag iordning barnen. Michelle är hungrig och tar en nattmacka. När hon ligger i sängen och jag påminner om att det är sista natten med napp, börjar hon gråta: ”Du skulle ju inte säga sådär!”.

 

 

Onsdag 16 november

Michelle vaknar halv åtta, men vill inte gå till skolan. Min tanke var att hon skulle gå halvdag, men på eftermiddagen är det klubb och gymnastik. Hon vill inte gå på det och såhär dagen efter är det kanske lite väl jobbigt. I stället går vi på zoo. Vi tar med napparna, tre stycken. De ska ge bort en var och en tillsammans. Det är väl inte helt lämpligt att kasta in nappar till djuren, framför allt inte till de djur ingen vill gå in till. Michelle kommer ihåg katterna på Skansen och nappar på förslaget att ge sin napp till katterna i ”Kattparken”, botaniska trädgården. Katterna är måttligt intresserade, men nu är vi av med en i alla fall. Vi fortsätter genom botaniska trädgården, men stannar var tjugonde meter för att plocka ut en sten ur Pontus sandaler.

 

Det är trevligt på zoot. Barnen är på gott humör och solen skiner. Emilia har blivit sig själv igen och ligger nöjd i vagnen. Jag föreslår att Pontus ska lägga sin napp utanför surikaternas bur, för de är hans kompisar, men i stället kastar han in den till noshörningarna. Det är bara en kvar och den får getterna, men egentligen är de mer intresserade av pellets.

 

Pontus vill inte gå på dagis, men jag tar med honom dit i en taxi. Taxichauffören tycker att Pontus ska heja på Boca, fotbollslaget. Men Pontus säger envist: ”No, River”. Det är lite underligt, för vanligtvis hejar han på båda lagen. – ”Säg att du hejar på Boca, så får du en karamell”, försöker taxichauffören. Men Pontus står på sig. ”No, River!” Han har integritet, den lille killen. Chauffören skrattar och ger honom tre karameller i alla fall.

 

När vi kommer till dörren, vill han inte gå in. Han klänger sig fast vid mig. Men jag ska gå och handla ”sluta-med-nappen-presenter”. ”Ska jag inte göra det?” Jodå, det tycker han och så går han in. Det ligger en stor leksaksaffär bara några kvarter bort och jag knallar dit. Jag har redan bestämt att Michelle ska få en prinsessklänning och Pontus en robot, för det har de önskat sig så länge.

 

Jag hittar det jag letar efter och börjar gå hemåt. Det var ett tag sedan Emilia fick mat, så jag kan inte vara borta hur länge som helst. Hemma berättar Tomas att han träffat grannarna i hissen och att de bjudit upp oss på en öl, klockan halv nio. Michelle öppnar sin present. Vid första ögonkastet får klänningen godkänt, men när hon sätter på sig den är den alldeles för kort. Det är en rosa älvklänning och det är meningen att den ska vara kort och storleken är för 8-9 åringar, men det spelar ingen roll. Vi får försöka byta den.

 

Tomas hämtar Pontus på dagis. De har sällskap en bit med Jara, hans dagiskompis. Jaras mamma berättar att hon och Jaras pappa är läkare. Det verkar vara det vanligaste yrket bland föräldrarna i skolan. Skönt att våra barn inte behöver avvika för mycket.

 

Hemma får Pontus sin robot och han blir jätteglad. Jag lagar köttfärs med ris, som vi äter innan Gabriela kommer klockan halv sju. Hon tycker att det är väldigt konstigt att vi redan har ätit när hon kommer. Klockan sex vill hon ha en kopp kaffe. Hon berättar att det inte är någon idé att gå på disko för klockan två på natten, för då får man dansa ensam.

 

Tomas och barnen går i förväg upp till grannarna och jag kommer efter när Gabriela har gått. Det är ett par i sextioårsåldern. Båda pratar flytande engelska. När jag kommer upp är Michelle och Pontus i fullfärd med att måla teckningar, medan Ana servar dem. ”Mas papel, por favor!” hör jag Michelle. Emellanåt hinner hon med att servera oss lite oliver, salami och ost. Det har själva tre vuxna barn och vill gärna ställa upp som barnvakter.

 

Klockan är tio när vi tar hissen hem. Barnen kommer snabbt i säng. Michelle vill ha en napp och Pontus hakar på. Jag hämtar varsitt nyinköpt gosedjur till dem. Michelle får en giraff och Pontus en tiger, köpta för just det här tillfället. Det funkar en stund med sedan insisterar Michelle på att hon vill ha napp. Hon blir ledsen och börjar skrika när hon inte kan få någon. Katterna har ju fått hennes napp. ”Och jag tycker inte ens om katter!” gråter hon. Pontus vill också gärna ha en napp, men han är så trött att han somnar snabbt ändå. Jag sitter hos Michelle ett tag och sjunger för henne. Det går ändå förvånansvärt bra. Visst är hon ledsen och vill ha sin napp, men under kontrollerade former.

 

 

Torsdag 17 november

Victoria kommer för första gången på över en vecka och barnen blir förtjusta. Pontus tar henne i handen så fort hon öppnar dörren. ”Vamos a pintar!” ropar han och snart är de i full gång med att måla. Tomas går ut och joggar.

 

Jag känner att jag vill prova att gå iväg ensam ett tag och vi bestämmer att jag ska åka med barnen till dagis. Så därför lämnar jag Tomas med Emilia och en flaska mjölk. Vi tar taxi till skolan och släpper av Michelle. När vi kommer till Pontus dagis vill han inte gå in. Han klänger sig fast vid mig. Jag följer med honom in i trapphuset och han sätter sig hos sina kamrater. Han är nöjd och jag kan gå därifrån.

 

Det är en obeskrivlig lyx att gå längs gatan utan barn. Ingen som ska stanna vid varje leksaksaffär, tidningsstånd eller godiskiosk och berätta vad den tycker om. Ingen som sover sött i vagnen, för att vakna just när man vill titta på någonting och då genast kräva att få komma upp och bli buren. Till omgivningens stora förtjusning. Nä, nu är det bara jag som går där och gör det som jag vill. Jag vet inte varför jag inte unnar mig det oftare. Det bara känns som att jag borde vara med mina barn hela tiden. Jag vill ju inte välja bort dem, bara välja till mig själv ibland.

 

Nu går jag till frisören. Det kryllar av salonger här, så man behöver inte boka tid. Jag går in på ett ställe och bleker slingor. Frisörskan är ung, vacker tjej med långt mörkt hår. Hon sätter på mig en plastluva och lirkar ut lite testar att bleka. Testarna gnider hon in med blekmedel, utan att använda handskar. Blek- och färgmedel är frisörernas värsta arbetsmiljöproblem, förutom axlar och rygg förstås och det är inte ovanligt med svåra handeksem och till och med astma. I Sverige är det så. Och där har vi ändå hjälpmedel och skyddsutrustning. Jag undrar hur det är här. Nackdelen med stora löneskillnader och hög arbetslöshet är att det är köparens marknad på säljarens bekostnad. Jag vill bara bleka slingor, inte orsaka hårfrisörskan en massa hälsoproblem.

Frisörskan slutar klockan tre och börjar plocka ihop sina grejer. Det verkar som att hon har sina egna borstar och saxar och bara hyr en stol här.

Hon kollar mitt hår ibland under den stora luva jag har på mig. Tills sist är hon nöjd och tar bort luvan. Jag ser några gula ränder på min hjässa och svär tyst. Man ska inte göra några större ingrepp på ställen där de inte pratar ens modersmål. Pontus kommer att bli nöjd i alla fall. Han gillar tigrar. Frisörskan tvättar ur blekmedlem och fönar mitt hår torrt. Det är svårt att kamma och jag kostar på mig en inpackning för 8 pesos. När hon är färdig ser jag inte alls ut som en tiger, utan jag är bara sådär blond som en före detta blondin alltid inbillar sig att hon är. Jag är verkligen nöjd och lägger på 2 pesos i dricks. För 110 kronor har jag både fått slingor och en superhårinpackning.

 

Klockan är bara tjugo över tre och Michelle slutar inte förrän fyra, så jag tar en rask promenad nedför Gûemes. Efter en kvart går jag runt kvarteret och börjar gå tillbaka längs Santa Fe. Efter ett tag stöter jag ihop med Tomas och Emilia. Hon sitter nöjd i babybjörnen. Jag ska hämta Michelle, så vi fortsätter åt varsitt håll. Tomas ska spana in en bufférestaurang han fått någon erbjudande om. Det står folk i varenda gathörn och delar ut små reklamlappar om olika ställen.

 

Jag hämtar Michelle i skolan och vi går till Plaza del Carmen. Jag lyxar till det med en eftermiddagsfika med kaffe, varma mackor och tårta. Meningen var att Michelle skulle dela med mig, men hon vill bara äta marängen från tårtan. Sedan hämtar vi Pontus och tar en taxi hem. Jag är lite nervös. Emilia har inte fått någon mat av mig på fyra timmar. När vi kommer hem ligger hon dock och sover. Flaskan var hon inte så intresserad av. Hon har svårt att få ut något. Gabriela kom klockan fem och Tomas spansklektion är i full gång. Vi byts av efter en timme. När jag är klar, strax efter sju är det dags att börja tänka på mat. Vi går till stället som ligger närmast oss. Jag går i förväg och beställer. De har väldigt klent utbud, några köttbitar, omelett och hamburgare. Jag beställer en av varje. Maten tar lång tid och kommer ut i omgångar. Vi sitter vi de enda borden ute och barnen är oroliga. Hamburgarna som kommer ut är just två hamburgare och ingenting mer. Inget bröd, inga grönsaker. Jag har glömt att beställa tillbehör. Och nu orkar jag inte vänta mera. Jag får i barnen lite mat och sedan går vi hem.

 

 

Fredag 18 november

Det är varmt ute och vi tillbringar morgonen hemma i lägenheten. Där är det också varmt. Vi har bara en liten AC i vardagsrummet och den räcker inte för att kyla ned hela lägenheten. Någonting måste vi hitta på och vi går iväg till Carrefour för att handla mat inför kvällens middagsbjudning, då Michelles klasskamrat Martina ska komma. Carrefour ligger i ett större köpcenter och på övervåningen finns en lekplats med Hags-leksaker. Michelle och Pontus är med intresserade av karusellen och det lilla pariserhjulet. Dessutom ligger det en spelhall bredvid dit de vill gå in. De får åka pariserhjulet en gång. Sedan går vi och handlar. Vi vet inte vad vi ska bjuda på. Jag köper lite mozzarella, körsbärstomater, salami och ostar att ha som förtugg. Till sist bestämmer vi oss för kyckling med curry i alla fall. Jag ville laga något indiskt, men en lite burk garam masala kostar 55 kr. Allt som är importerat är dyrt. Michelle och Pontus handlar lördagsgodis i en litet bås inne i affären. De får peka och butiksbiträdet väger. Eftersom vi passar på att handla vatten och dricka, ber vi att få grejerna hemkörda. Det kostar ingenting. När vi ska betala noterar Tomas att klockan är fem. Och gästerna ska komma klockan sju. Hur lång tid tar det att få det hemkört? Två och en halv timme, säger kassörskan, men lovar att få ned det till en och en halv timme. Det funkar nog. Ingen kommer ju i tid här i alla fall. Vi äter en isglass på trappan och tar sedan en taxi hem. Nog hade vi kunnat ta med oss grejerna, när vi ändå åker taxi, skrattar jag. Visserligen är det trångt när vi åker taxi och vagnen tar upp hela bagageluckan, men lite bortskämda är vi allt.

 

Vi kommer hem och börjar fixa i ordning. Michelle och Pontus får tävla om vem som först kan hitta tio leksaker att bära in på rummet. Michelle vinner och vill göra en gång till. Något pris behövs inte, det räcker med äran. Våra varor kommer förstås inte halv sju. Klockan tickar och fem i sju ringer det äntligen på porten därnere. Det är våra gäster. Jag har aldrig träffat Martinas pappa, Jorge, förut. Han är barnläkare och vi får en bok som han har skrivit om barnåkommor i present. Han har en praktik tillsammans med sin fru, Mercedes, och några anställda. Största delen av sin tid lägger han på ”IT-medicin”. Han har utvecklat en av Latinamerikas mest besökta internetsidor om barnmedicin. Den har ungefär 8 000 besökare per dag. Det är fler än vår blogg… Jorge visar glatt på datorn. Han har utvecklat ett mjukvaruprogram där man följer barnens tillväxt också. Det är bara en prototyp, men han vill gärna installera den på vår dator, så att vi kan prova. Emilia slår förstås alla längdkurvor där också, när man lägger in hennes mätvärden. Hon är en lång rackare.

 

Martina börjar leka med Michelle och Pontus. Tomas underhåller Jorge. Vår mat har kommit och jag packar upp och gör i ordning en liten delikatessbricka med salami, körsbärstomater, mozzarellakulor, två sorters mögelost och små kex. Det är inte så bråttom att fixa middagen, för Mercedes jobbar till klockan nio och här är det naturliga att man bjuder några på middag klockan tio. Jag är hungrig och äter nog upp halva delikatessbrickan. Jag får i alla fall god hjälp av Michelle och Martina. Det är klart att barnen är hungriga. Här brukar man inte ens ge dem en ordentlig mellis, utan de brukar få kex eller kakor vid femtiden. Jag tror att de ofta äter sig mätta på chips när de går bort.

 

Vi har dukat i vardagsrummet. Jorge ser hur jag går runt och fixar lite och vid halv nio ropar han på Martina. – ”Det börjar bli dags att gå hem”, säger han. Va? Mercedes ska ju komma och vi ska äta middag. Jorge ser lite förvirrad och förlägen ut. När Tomas bjöd dem på middag på telefon, berättade Jorge att Mercedes skulle jobba och Tomas föreslog att Jorge och Martina skulle komma ensamma klockan sju och att Mercedes skulle komma senare. Jorges engelska är väl inte helt perfekt, så han missade den där sista detaljen. Han ringer hem till frugan, som just kommit hem efter en lång arbetsdag. Dessutom är hon gravid. Så hon tackar nej, men Jorge och Martina stannar i alla fall. Jorge uppskattar currykycklingen och vill ha receptet att ge till sin fru eller Marguerita, deras hushållerska. Han själv lagar inte mat. Oftast är det Marguerita som gör det. Hon jobbar trettio timmar i veckan hos dem med att sköta hushållet och att ta hand om Martina efter skolan. Familjen bor i en trea och vi undrar vad hon gör alla timmarna, men samtidigt är det förstås ett erkännande att det här med hushållsarbete tar tid. Jorge vill inte kalla henne hushållerska, eller ”mucama”, som det heter här. Hon är mer som en i familjen, tycker han.

Martina är inte lika imponerad av min kokkonst. Hon smakar inte ens, utan äter bara ris. Jordgubbstårtan, som Tomas och Michelle till sist lyckats enas om på Carrefour, vill Martina inte heller smaka på. Vi behöver i alla fall inte tjata på Michelle och Pontus att de ska äta upp sina två bitar var.

 

Vid halv elva håller Pontus på att somna. Jorge och Martina går hem. De lovar att vi ska få komma och bada i deras pool någon dag efter skolan.

 

 

Lördag 19 november

Det är varmt! Över trettio grader ute och inte mycket svalare inne. Vi har luftkonditionering i vardagsrummet, men den räcker inte till hela lägenheten. Nedanför fönstret ser vi hur de badar i poolen. Men den poolen tillhör huset mittemot. Vi kan inte ens komma ned på gården. Jag letar på nätet efter utomhusbad. Det finns flera stycken och jag ringer några. Ingen öppnar förrän nästa helg. Det står att man kan bada på Mariott hotell också. Jag ringer dit och frågar. Jodå, vi är välkomna. För 90 pesos per person får vi inte bara bada i deras pool, utan även låna handdukar. Vi vill väldigt gärna bada, men även om inte barnen behöver betala, blir det 500 kr. Jag kommer på att Pasqual, farbrorn vi träffade på restaurangen för någon vecka sedan, kanske bor i det där huset. Jag tar hans visitkort och ska gå ut för att titta. Tomas vill också komma ut, så plötsligt är hela familjen ute på promenad. Till vår besvikelse bor Pasqual på fel sida av gatan. Jag vet inte hur vi skulle ha kunnat bjuda in oss på ett snyggt sätt till honom, men barnen hade kanske kunnat få bada i alla fall.

 

Tomas går före och plötsligt står han och pratar med en kille. När jag kommer närmare, berättar Tomas att det är det här huset som har poolen och den här killen bor här. Han är på väg till ögondoktorn. Och här kommer frugan som är läkare. Killen berättar att han hade något ögoninfektion och fick droppar. Nu har han en droppformad pupill. – ”Jag är på väg till ögonläkaren”, säger han. – ”Låter som en bra idé”, säger jag. Beträffande poolen berättar han att han bara hyr sin lägenhenhet och att bara får ta med två kompisar i taget till poolen. Vi förstår och önskar honom lycka till hos ögonläkaren.

 

Vi fortsätter vår promenad. Emilia och jag stannar och handlar empanadas. Tomas, Michelle och Pontus går vidare till tyska parken. Där är det några barn som badar i fontänen. När jag kommer håller Michelle och Pontus på att klä av sig och sätta på sig badkläderna som Tomas tagit med. De ska bara bada fötterna. Ingen bra idé tycker jag, för det kommer att sluta med att de badar hela sig. Och visst slutar det så. De badar inte i egentlig mening, men de lite äldre pojkarna tycker att det är väldigt roligt att skvätta på dem. Vattnet ser ganska rent ut, men det är ju inte preparerat för att man ska bada i det.

 

Efter bad och lek går vi hem och äter rester från gårdagen till middag. Tomas tar med sig Michelle på turistmässan. Den stora mässhallen ligger bredvid zoot, det vill säga en knapp kilometer från vår lägenhet. När de kommer hem har Michelle fått massor av karameller och Tomas massor av broschyrer.

 

 

Söndag 20 november

Emila sover dåligt. Det är ovanligt, men slitsamt. Vi har inga planer för dagen. Jag läser i ett mail från de som har hyrt vårt hus att tvättmaskinen är sönder. Jag försöker få tag på mina föräldrar för att se om de har något bra tips på hur vi ska lösa det. Michelle och Pontus vill inget hellre än att träffa Gabrielle och Adam. Jag säger att vi inte ska åka till dem och att hon inte ska fråga om det när hon ringer, men när hon väl får prata med Gabriella är det det första hon säger. Tillsammans kommer de fram till att Gabriella och Adam kan komma till oss. Lotta kan inte skjutsa dem, men de ska fråga Björn när han kommer hem och sedan ska de återkomma. Michelle tolkar det som ett ”ja” och hon och Pontus börjar göra upp planer. Tomas och jag försöker säga att de nog inte kommer. Tiden går och de hör inte av sig. Till sist ringer vi upp. Björn är inte helt upplagd för att sätta sig i bilen och åka in till stan i värmen och jag förstår honom. Men det gör inte Michelle. Hon blir väldigt upprörd. Vi bestämmer oss för att gå ut, men hon vill inte följa med. Hon har inget val. Det är dags för lunch och vi går till en lunchbuffé som Tomas valt ut. Där är fullsatt och varmt och maten ser inte så inbjudande ut. Istället går vi vidare och hamnar på den restaurang där vi åt vår första måltid i Buenos Aires. Där är svalt och skönt. Därefter går vi på turistmässan hela familjen. Det blir några rejäla sammandrabbningar med Michelle som fortfarande är sur över att Gabriella inte kom. Vi tillbringar några timmar på mässan och samlar information inför kommande resor. Barnen samlar karameller. Vi låter dem hållas, så att vi kan få se något av mässan. Alla resmål i Argentina ställer ut och det finns även en internationell del, med bland annat så exotiska ställen som Polen. Vi håller oss mest till Argentinadelen. Tomas vill klämma in en fyradagarsresa till Cordoba i december. Jag försöker hitta lämpliga ställen att bo på efter att vi lämnar lägenheten här, den 16:e december.

 

Måndag 21 november

Michelle vaknar och kommer iväg utan större besvär. Bortsett från en diskussion om huruvida man behöver ha långbyxor och stickad kofta på sig när det är 25 grader varmt ute, vilken hon förstås vann. Emilia är också vaken, men har sovit ganska bra under natten, så det är inte så där fysiskt plågsamt att tvingas vakna, som det kan vara när man är riktigt trött. Pontus kommer in och kramar oss. Emilia gillar att kramas. Helst tar hon tag i håret också, vilket är okej med Pontus stubbade frisyr, men mera plågsamt för Michelle.

-”Mamma, kan du sätta på barnkanam åt mig?” Pontus har tittat mycket på teve sista dagarna. Han gillar inte att bli avbruten av reklaminslag, utan då vill han ha hjälp att byta kanal. I början blev han sur när det kom reklam och skrek – ”Nej, jag vill inte titta på det här!”. Som om vi skulle ha satt på en film om schampo åt honom.

Medan Pontus och Emilia kollar på teve, läser jag min bok. Jag har köpt en Danielle Steel-bok på spanska. Det kan tyckas knasigt att läsa en bok översatt till spanska, men min erfarenhet är att en kiosklitterär bok går fort att läsa och hamrar in lite grammatik i det omedvetna, medan finare litteratur bara gör att man fastnar i svåra ord och formuleringar.

 

Pontus, Emilia och jag går i väg till Las Heras-parken. Han åker en tur på draken och sedan går vi ut i parken. Det är inga barn på den fina lekplatsen. Bredvid lekplatsen sitter en pojke i Pontus ålder och leker i sanden. Hans barnflicka står i skuggan bredvid. Det finns ingen sittplats i skuggan i närheten, så jag står med Emilia i famnen och tittar på när Pontus börjar leka bredvid pojken. De kommer igång och leker riktigt fint. Roligast har de när de jagar duvor. Jag har aldrig sett så många duvor. Helt orädda är de också, flyttar sig nätt och jämnt för vagnen. En pickar mig på foten till och med. Även om det är lite obehagligt att ha dem runt fötterna är det etter värre när alla lyfter och flyger som en vägg mot en. En snuddar mig med vingen. Tur att jag inte fick se ”Fåglarna” när jag var liten.

Solen steker och det är lite tråkigt att stå och titta på barnen som leker. Det tycker pojkens barnflicka också, så de går hem precis när Pontus och han kommit igång och leka. Typiskt! Och de enda andra jämgamla barn som syns till är några pojkar som spelar fotboll med sin gympalärare i skolan bredvid. Pontus tror inte att han får vara med dem och de har han nog rätt i. Klockan är ändå mycket. Vi ringer Tomas, som har hämtat Michelle. Hon slutar tidigt idag, eftersom det är avslutning på klubben ikväll. Vi bestämmer att vi ska träffas på Alto Palermo Shopping mall, en stor galleria i närheten. Michelle och Tomas kommer dit först, men vi hittar dem lätt i food courten. När vi har ätit tar Tomas med Pontus till dagis. Vi tjejer stannar kvar. Michelle ser en klasskamrat, Darío. Det är en av fördelarna med att bo i stan, alla hennes kompisar bor i närheten, så vi stöter ofta på dem.

Det är måndag och det är tur, för jag vill ha efterrätt. Vi går till McDonald´s café, där de har specialpris på cappuccino och tårta idag. Tur för mig, man måste ju passa på när det är billigt. Michelle handlar en stor mjukglass med nonstop i. Vi sätter oss i soffan, reserverad för McDonald´s cafe-gäster. Vi har trevligt, sitter och pratar och fikar.

 

Sedan går vi och shoppar. Vi handlar julklappar till kusinerna. Bara något litet att skicka med farföräldrarna hem. Michelle får en snygg vårjacka också. För efter sommaren här kommer våren hemma. Michelle tycker att det är roligt att säga att hon fyller år på vintern, den 22 juli. Eftersom vi pratar om att det snart är sommarlov, känns det väldigt svårt att ladda inför julen. Men gallerian har redan börjat juldekorera. I taket hänger åtta renar och en stor släde med tomten i.

 

Vi ska ha matsäck med oss till klubben. Det är knytkalas och sådant gör mig alltid lite nervös. Vad förväntas vi ta med egentligen. Tomas har föreslagit empanadas. Jag, som alltid är överambitiös, skulle helst ha velat baka något, men vi har ingen ugn och empanadas känns som en bra och enkel lösning. Jag vill ha lite grönsaker till i alla fall.

På vägen hem handlar vi körsbärstomater, jordgubbar och lite annan frukt. Det är Michelle som ivrigt berättar vad vi vill ha och både affärsbiträdet och jag tycker att hon är bedårande. Det är kul att hon får lite uppmärksamhet också. Hon har ju passerat det där småbarnsgulliga och även om många säger till mig att jag har tre sååå vackra barn, är det Pontus och Emilia som framkallar flest glada tillrop.

 

Tomas går iväg och hämtar Pontus från dagis och tar en taxi förbi oss. Det tar tjugo minuter att åka till klubben. Vi vuxna har aldrig varit där. Det känns spännande och stort att Michelle och Pontus har egna liv och upplevelser här, som de nu kan visa oss. Klubben är ett stort område med olika sportplaner, innehallar och en stor gräsmatta i mitten. Där är redan fullt med folk. Det stod i inbjudan att eleverna skulle ha skoluniform på sig och de vuxna kläder lämpliga för lek och sport. Därför satte jag på mig mina löparskor, trots att det är trettio grader ute. Jag börjar redan ifrågasätta det beslutet. Michelles skoltröja var smutsig i morse, så hon har ett randigt linne och rosa capribyxor på sig. Hon hittar sina klasskompisar och börjar springa runt och leka direkt. Efter en stund hittar Pontus Augustin, en kompis från dagis och de leker glatt. Plötsligt ropas alla skolbarnen in. Vi andra ska gå till stora gympasalen. På vägen träffar vi Laura och Mattias, Valentinas föräldrar. Alla elever upp till sjunde klass är med.

Musiken kör igång och in kommer de fyra äldsta klasserna springande. De springer i olika formationer, joggar på stället och hoppar lite. Alla är glada och det är inte sådär överdrivet koordinerat. När de är klara kommer de fyra yngre klasserna in. Alla barn har en pinne med färgade band på i vardera handen. Michelle också. Nästan alla barn har skoluniform. Inte Michelle, men hon är i alla fall lätt att se, bland alla blåvita barn, i sina rosa byxor. Michelle bryr sig inte i alla fall utan hoppar glatt med de andra. Vi är så stolta och det är hon med. De har övat in det här tidigare.

 

Efteråt är det lekar med föräldrarna. Vi springer med flörtkulor, drar barnen på presenningar och dansar. Pontus springer runt med Augustin. Och ramlar. Augustin kommer och hämtar mig och jag hittar Pontus gråtande på marken en bit bort. Han är så smutsig i ansiktet att han blir randig när han gråter. Jag tröstar honom först. Sedan ber jag Tomas fota honom. Han ser ju så rolig ut.

 

Vi har trevligt och känner oss nästan lika hemma som Michelle. Det tar tid att göra sig hemmastadd, men tack vare barnen har vi fått många möjligheter att träffa folk. Michelles klasskamrat, Natalya, kommer fram till mig. Hon har kalas på fredag. Och så vill hon komma hem till oss någon dag, säger hon.

 

Efter lekarna ska alla ställa upp sin medhavda mat på ett bord. ”Maten” är mest chips och kakor, men även några mackor. Vi är helt klart mest ambitiösa med empanadas och körsbärstomater. Jordgubbarna plockar jag inte ens fram. Jag försöker få i Michelle en empanada, men hon vill inte ha, utan tar för sig av kakorna i stället. Andra är inte lika svårtövertalade och vips är våra empanadas borta. För oss är det ju middag, men för de andra är detta bara en liten aptitretare. När kalaset är slut och vi börjar bege oss hemåt klockan halv nio, ska de andra äta middag. Michelle är hungrig eftersom hon inte har ätit någon mat. Vad var det jag sa…

 

Vi tar en taxi hem. Natalyas familj erbjuder sig att skjutsa oss. De har visserligen en kombi, men jag har ändå lite svårt att förstå hur två vuxna och ett barn ska kunna erbjuda oss fem och en vagn skjuts hem. Barnen räknas inte som passagerare här. Vi tar i alla fall en taxi hem.

 

 

Tisdag 22 november

Vi har avbokat Victoria idag eftersom farmor och farfar, eller babi och deda som de heter på tjeckiska, ska komma idag, klockan halv tio. Barnen är så förväntansfulla. Planet är en halvtimme försenat, så de får vänta lite. Helst vill de vänta nere i porten, men det får de inte. Till sist kommer de i alla fall och det blir pusskalas. 

 

Babi och deda har varit på resande fot i nästan ett dygn, men de vill inte vila, utan efter att de packat upp, ger vi oss ut på stan. Vi går till Pontus och Tomas empanadaställe. Det är en liten servering med några barstolar och några små bord. Dörren ut mot den trafikerade Santa Fe står öppen och vi är mitt i storstadspulsen. Vi delar på ett dussin empanadas och en sallad. Sedan går vi till kattparken. Babi, Emilia och jag går iväg med Michelle till hennes skola, medan grabbarna är kvar i parken en stund. Michelle vill att vi ska följa med in, så att hon kan visa babi sin skola och presentera alla fröknar för ”mi abuela”. Alla hälsar på babi och pussar henne på kinden.

 

Efter att vi har lämnat Michelle går vi in och tar en kaffe på cafét bredvid. Det är hett ute och skönt att komma in i kylan en stund. Deda och Tomas försöker lämna Pontus på dagis, men han totalvägrar. I stället träffas vi allihop utanför vår förra lägenhet. Vi tar en promenad och lägger oss en stund på en filt i botaniska trädgården. Sedan går vi och handlar på Disco. Vi handlar massor av vatten och ber att få det hemkört. Tomas och Deda går och hämtar Michelle, medan vi andra väntar på att maten ska komma hem. Det tar nästan två timmar innan maten kommer och efter att vi packat upp skyndar vi iväg till Plaza del Carmen, där de andra suttit sedan de hämtat Michelle. Tomas och deda sitter och dricker öl, medan Michelle leker i lekhörnan, så det har väl inte gått någon större nöd på dem.

 

Vi beställer mat. Det är stora portioner, så tre varmrätter räcker till oss allihop. Det  blir inte ens plats över till efterrätt. I stället går vi hem och börjar stöka i ordning inför natten. Tanken var att vi skulle lyfta ut barnen i vardagsrummet när de somnat och att Tomas och jag skulle ta deras sängar, medan babi och deda fick vår dubbelsäng. Vardagsrummet är dock det enda rummet med luftkonditionering, så Tomas vill hellre sova där. Barnen har inte ens någon takfläkt, så när halva natten gått flyttar jag ut till Tomas och Michelle i vardagsrummet. Jag får en helt ny förståelse för att barnen klagar på att det är varmt och har svårt att somna, efter att ha tillbringat några timmar i deras rum. I vårt sovrum finns i alla fall en takfläkt, även om den bara går på halvfart. Inte för att den svalkar så särskilt, nu när det är trettio grader i sovrummet. Det är mer som att den retsamt blåser lite varm luft över en, så att man inte ska glömma bort hur hett det är.

Pontus har rullat av soffkuddarna han sovit på och ligger i stället mer eller mindre under Michelles säng. Det är i alla fall mjukt med heltäckningsmatta.

 

Onsdag 23 november

Michelle har klagat på att hon har tråkigast matsäck av alla, så idag har jag packat en med yoghurt, körsbärstomater, jordgubbar och morötter. Dessutom lägger jag ned en stor hög av de pepparkakor som babi och deda hade med sig, så att hon kan bjuda sina kompisar. Tillsammans med Tomas och deda handlar hon en macka att lägga i också och sedan tar de en taxi till skolan, släpper av Michelle och åker hem igen.

 

Tomas och jag packar i ordning våra väskor och är färdiga att ge oss av. Pontus har knappt tid att säga hejdå till oss, eftersom han vill gå iväg och leka med deda i sitt rum. Ute regnar det och blåser. Därför är det svårare än vanligt att hitta en taxi. Vi hittar en i alla fall och åker till hamnen. Efter att vi har checkat in går vi genom passkontrollen. De argentinska och de uruguayanska passmyndigheterna delar ett bås, så när vi har gått igenom där är vi färdiga att ge oss in i Uruguay. Mycket praktiskt att kunna göra det när man ändå väntar på att båten ska gå. Båten vi ska åka är en snabbgående katamaran, så överfarten till Colonia tar bara en timme. Det är en modern båt med sköna fåtöljer och en liten kafeteria där jag köper en cappuccino med vaniljsmak och en fruktsallad. Nu börjar semestern. Det är nog få av de som ser oss och vår lilla bebis som förstår att vi är på barnfri semester. Men det är så det känns.

 

Vi kommer fram till Colonia och efter att ha irrat runt och frågat en stund har vi låst in bagaget och fixat en guidad busstur. Vår guide, Leticia, berättar glatt att hon normalt guidar på spanska och att hon inte är så duktig på engelska. För oss är det inte lika roligt. Hon visar sig dock kunna engelska ganska bra. Problemet ligger mer i uttalet.

Leticia berättar att Colonia är Uruguays äldsta stad, grundad 1680 av portugiserna. Gamla stan finns med på UNESCOs lista över världsarv och Leticia tycker att det är den bästa staden i hela Uruguay.

 

Vi börjar turen med att åka till en lunchrestaurang. Emilia somnar direkt när vi kommer in i restaurangen. Vi tar för oss av den fina förrättsbuffén och sedan är det dags för grillat kött från parillan. Vi avslutar måltiden med efterrätt. Det är inte illa med tre rätter i ett svep, utan avbrott för att gå och bajsa med någon eller tjat om att man måste sitta stilla på restaurang. Emilia vaknar visserligen lagom till efterrätten, men det känns bara trevligt.

 

Tomas, Emilia och jag hinner med en liten promenad innan det är dags att ge sig av med bussen. Första stoppet är tjurfäktningsstadion, med plats för 10 000 personer, som en argentisk entreprenör lät uppföra i början av 1900-talet. Det stod färdig 1910, två år innan tjurfäktning förbjöds i Uruguay. Stadion är för liten för sportevenemang och eftersom det bara bor 26 000 personer i Colonia idag, är den för stor för andra evenemang. I stället har den fått stå och förfalla. Ett bra exempel på dålig omvärldsanalys.

 

Vi åker ned till stranden. Det är en stor fin strand som ligger öde. Enligt guiden är vattnet rent och fullt badbart. Det är Río de la Plata som rinner ut här och vattnet är nästan lika brunt som i Buenos Aires och känns inte alltför inbjudande. Men det är skönt att bada fötterna i.

 

Efter rundturen med bussen tar vi en promenad genom gamla stan. Spanjorerna byggde gator med trottoarer och rännstenar längs sidorna. De är av kullersten och fullt framkomliga med barnvagn. Portugiserna byggde konkava gator med rännstenen i mitten och utan trottoarer. I stället för kullersten använde de väldigt oregelbundna stenar, säkert fullt körbara för en Emmaljunga med lufthjul, men vår Chicco med små plasthjul har ingen chans och vi får bära vagnen med Emilia i.

 

Visst är Colonia vackert och mysigt, men till syende och sist är det en liten håla som är fullt avklarad på några timmar. Vi är glada att vi bestämde oss för att inte sova kvar här, när vi går mot busstationen för att ta bussen till Montevideo. Jag köper några empanadas som färdkost. Det är en vanlig buss, ingen sådan där lyxig långdistansbuss och folk hoppar av och på lite varstans. De 176 km till Montevideo tar nästan tre timmar, men Emilia håller sig lugn och resan går bra. Landskapet är mer varierat än det oändligt platta Pampas, men så mycket mer än kullar, träd, ängar och kor finns inte att se. Förutom en stor nötbefolkning har Uruguay 23 miljoner får. Det är sju får per person för den 3,3 miljoner stora befolkningen. Uruguay är det minsta landet i spansktalande delen av Latinamerika och det enda landet utan ursprungsbefolkning. De sista fem indianerna skickades till Frankrike för att uppträda på cirkusar och studeras i laboratorier.

 

 När vi kommer fram till bussterminalen i Montevideo har det börjat mörkna ute. Vi tar en taxi till hotellet och checkar in. Det är ett fint hotell, fyrstjärnigt, precis vid stranden och vårt rum har en härlig havsutsikt. De andra gästerna verkar mest vara affärsresenärer och hotellet känns mer flott och korrekt än mysigt och personligt. Det var några år sedan Tomas reste runt i jobbet och bara bodde på sådana här hotell, så nu känns det bara lyxigt. Annars tröttnar man ju i längden.

 

Klockan är halv tio och Tomas har inte ätit något. Jag åt upp hans empanadas också i bussen, för han var inte hungrig. Vi vill förstås passa på att ta en promenad på stan, nu när vi inte har några barn som måste sova i sängen vid den här tiden. Vi frågar killen i receptionen om det är säkert att gå ute vid den här tiden. – ”No”, svarar han bestämt. Han tycker absolut att vi ska ta en taxi, fastän det bara är några kvarter till stora gågatan. Gatorna bakom hotellet är inte upplysta och där kan man bli både rånad och misshandlad, säger han. Tomas tvekar, men vi tar förstås en taxi. Taxibilarna här i Montevideo har en stor plexiglasskärm mellan föraren och baksätet. ”Tala högt”, står det på en skylt. Och det måste vi göra, för chauffören hör knappt vart vi ska. En sådan där skärm skulle man önska att man hade hemma ibland, när man har tre barn därbak.

 

När vi kommer fram till Sarandí-gatan, kommer det genast fram en kille och öppnar dörren. Han ser hyfsat välvårdad ut och har en fyra-femåring i på armen. Jag förstår först inte om han jobbar här eller vad han vill. Men han vill ha pengar förstås. Det blir lite obehagligt att plocka fram plånboken för att betala chauffören, samtidigt som den där killen står och håller i dörren. Vi lyckas bli av med honom, men blir snart förföljda av en kille i yngre tonåren som går och suger på en klubba och vill ha en peng. När vi inte vill ge honom någon följer han efter oss. Han går väldigt nära och jag vet inte riktigt vart vi är på väg. Jag blir stressad och han säger att han kommer att lämna oss i fred om vi ger honom en peng. Tomas ser en polis och han hjälper oss. Därefter blir vi lämnade ifred. Vi håller oss till den upplysta gågatan. Det är inte så mycket folk ute, med tanke på att det är middagstid. Vi äter lite mat på en restaurang och tar sedan en taxi hem. Jag ringer hem och pratar med Michelle och deda. Pontus har inte velat gå på dagis, men har varit på zoo med babi och deda när Michelle var i skolan. Nu ligger han och sover. Michelle ligger i dedas säng och ska sova hon med. De låter så glada båda två och jag får en härlig känsla i magen.

 

 

Torsdag 24 november

Vi tar en promenad på stan och det känns betydligt mer inbjudande i dagsljus. I gamla stan finns många fina hus och staden ligger vackert vid havet. På Plaza Independencia står en 17 meter hög och 30 ton tung staty av José Artiga, Uruguays frihetshjälte. Han befriade Uruguay från Spanien i början av artonhundratalet. Under statyn finns hans kvarlevor bevarade i ett mausoleum. Jag går ned och kollar, medan Tomas stannar uppe med Emilia. Det är en stor sal, där allt går i grått och svart, med stora utstående bokstäver längs väggarna, som markerar viktiga årtal och händelser i Artigas frihetskamp. Hans urna, mitt i salen, bevakas av två vakter i paraduniform, dygnet runt. De rör inte en min. Hela stället är manligt, macho och luktar testosteron. Men det är häftigt. Tomas går också ned och kollar. När han frågar vakterna om han får fotografera svara de inte, men eftersom han kommer upp oskadd, antar jag att det var okej.

 

Efter en enkel lunch på en enkelt, men trevligt ställe, går vi tillbaka på hotellet. Vi åker upp på taket och Tomas och Emilia badar i en liten inomhuspool. Jag har glömt min baddräkt hemma i Buenos Aires. Man kan gå ut och sätta sig också, men det är så blåsigt att det är direkt besvärande. Jag sitter inne och tittar på Emilia som plaskar runt. Hon har på sig Michelles baddräkt, eftersom Tomas såg fel i all hast. Den sitter lite löst, men hon är förstås världens snyggaste baddräktsmodell ändå.

 

När de är färdiga går vi ned till receptionen och väntar på bussen som ska hämta oss klockan tre. Vi har beställt en city tour via hotellet. Guiden kommer in och hämtar oss och ett annat par. Det verkar bara vara vi som önskat engelskspråkig guidning, så han berättar först allting på spanska och sedan på engelska. Han gör det på ett bra sätt och översätter verkligen allt. Att få höra det på spanska först, gör det lättare att förstå hans engelska sedan. För han har ett lite eget uttalat, med läspljud på de mest konstig ställen. Bland annat säger han hela tiden: ”On your left thide”. Man vänjer sig efter en stund, men när vi kommer till three crosses, eller ”three crotheth”, börjar Tomas och jag skratta lite. Han tror att vi inte har hört och upprepar, ”three crotheth”, vilket förstås inte gör det lättare att hålla sig för skratt. Jag tror att han lärt sig stora delar av informationen utantill, från en bok, för när jag frågar ”is it always this windy here?”, förstår han inte vad jag säger. - ”Winter? Winter is nice here” – “No, windy”. Han förstår inte, men när jag börjar blåsa med munnen, förstår han plötsligt. – ”No, it is not very windy here.” Det låter som att han inte förstår varför jag frågat, men ute blåser det så att Emilia tappar hatten hela tiden.

 

Det är i alla fall en trevlig tur och vi lär oss mycket om Uruguay. Det blir förstås mycket bussåkande, för efter den tre timmar långa turen åker vi till bussterminalen och sätter oss på bussen till Punta del Este. Vi äter vår medhavda McDonalds-matsäck på bussen. Två timmar senare är vi framme i Latinamerikas Saint Tropez. Hit åker argentinarna för att visa upp sig under sommarmånaderna, januari och februari. Uruguay är väl generellt något dyrare än Argentina och i Punta del Este är det riktigt dyrt, i alla fall på sommaren.

 

Vårt hotell ska bara ligga något kvarter bort, så vi bestämmer oss för att gå. Det är mörkt ute och vi irrar bort oss lite och får en promenad på köpet. Vi har bara en resväska med oss, som inte är särskilt tung, så då kan man kosta på sig det. Vårt hotell, Days Inn, ligger inklämt mellan två andra byggnader och bredvid ett jättehotellkomplex, Conrad. Vårt hotel ser lite fjuttigt ut i jämförelse och av någon anledning tyckte arkitekten att det räckte med små fönster, fastän det är havsutsikt. Vi checkar in och ber om en barnsäng till Emilia. Visst har de en barnsäng, men den får nog inte plats i rummet, svarar de. Inte om vi ska ha in vagnen också. Jag föreställer mig ett bås och blir positivt överraskad att rummet ändå är en 15 kvadratmeter och i gott skick. Nog ska vi få in en barnsäng här. Lite tråkigt känns det ändå efter det fina, luftiga rummet i Montevideo, som kostade lika mycket, 60 dollar natten.

Vi ringer hem och kollar läget. Babi låter lite trött, barnen har inte velat gå till skola och dagis och stället där vi föreslagit att de skulle äta middag har Michelle sågat. Jag får prata med Pontus. Han blir lite ledsen och undrar varför vi inte ska komma hem nu. Det är roligare att ringa hem när alla är glada, men det känns ändå som att läget är under kontroll. Vi tar en promenad. Här är det säkert att gå ute. Det är inte så mycket folk eftersom det är lågsäsong och många ställen är stängda. Vi sätter oss till sist en stund på restaurangen mittemot vårt hotell. Där är det nästan fullt. Medelåldern störtdyker så fort vi kliver in genom dörren. Det är väl lite som Costa del Sol på vintern, bara svenska pensionärer. Fast här är det argentinare och en hel del amerikaner. De är glada, dricker whisky och umgås. När de egentligen borde vara hemma och ta hand om barnbarnen. Så att deras barn kan vara glada, dricka whisky och umgås.

 

Tomas och jag är trötta båda två och går hem och lägger oss. Det är en timmes tidsskillnad mot Argentina, ändå går vi och lägger oss tidigare här än hemma.

 

 

Fredag 25 november

Idag har vi inga andra planer än att sola och ta det lugnt. Det är uppåt trettio grader ute, nästan klar himmel, men väldigt blåsigt. Solbrännevarning! Vi har lärt oss läxan från Mar del Plata och smörjer in oss rejält innan vi går ned till stranden. Emilia somnar i vagnen och vi öppnar upp den så att det blåser igenom och hon ligger nog väldigt bra där. Jag tar en promenad i sanden och det är balsam för själen att gå där alldeles ensam, känna sanden mellan tårna och vinden i håret.

 

Vi går upp till restaurangen och äter lunch. Det går att få den serverad direkt till solstolen förstås, men det är skönt att komma ur solen en stund. Jag äter laxfyllda ravioli med kaviarsås och det är smarrigt.

Efter maten måste man förstås vila en stund i skuggan av ett parasoll. Tomas tar ett dopp i hotellpoolen också. Det är en liten inomhuspool med uppvärmt vatten. Det är inte så skönt att bada i 35-gradigt vatten när det är 30 grader ute.

Sedan tar vi en promenad runt stan. Punta del Este ligger på en smal udde som sträcker sig ut i Atlanten och det är strand på båda sidorna. Det ligger fina hus längst ute på udden, men de flesta är tomma med neddragna fönsterluckor. Glassklockan ringer, men vi kan inte hitta något öppet kafé. Till sist hamnar vi på gågatan och där ligger en glassbar. Vi delar på en bägare med pistage, choklad och skogsbärssorbet. Fastän glassen är stor fortsätter klockan att ringa och jag inser att det är matklockan jag hör.

 

Vi sätter oss på en uteservering och äter middag. Jag äter fisk och Tomas tar en pizza. Till det dricker vi vatten och öl. Som efterrätt delar vi på en chokladmousse. Egentligen är det en chokladkaka vi får och det berättar jag för servitrisen, men hon tror fortfarande att det är en chokladmousse. Vi får kaffe till också. Notan slutar på 150 kronor och det tycker vi är ganska dyrt.

 

Lite längre ned på gågatan köper vi en liten fotboll till Pontus. Det har han önskat sig. Michelle får ett Barbieblock. Det hade varit kul med något mer uruguayanskt och jag har tittat lite efter smycken, men inte hittat något som skulle passa. Michelle vill väldigt gärna ha fina saker till sitt nya rum som hon ska få hemma i Sverige, men vi måste ju tänka på hur vi ska få hem allt också.

Vi är trötta och efter maten går vi till hotellet. Klockan är strax efter nio, så jag förstår ju att Tomas är sjuk på något sätt. Annars brukar det vara svårt att få hem honom vid den här tiden. Han är varm också. Nästan för varm för att ha i sängen. Det är som att sova med en värmekudde på sommaren. Men han får ligga kvar i alla fall.

 

När vi ringer hem är alla glada. De har varit på barnmuseet och haft roligt allihop. Michelle är på födelsedagskalas hos Natalya och Babi har gått för att hämta henne.

 

 

Lördag 26 november

Sista dagen på semestern och vi äter frukost och checkar ut. Planet ska gå 14.15 och vi beställer en taxi till 12.45. Tiden fram till dess spenderar vi på stranden. Idag är det inte alls lika blåsigt. Punta del Este är känt för att inte vara särskilt blåsigt, så det är nog en tillfällighet att det blåste så igår.

 

Taxin kommer som den ska. Det är en gräddvit Mercedes med skinnklädsel. Den är flott, men har ingen AC. Det är bara några kilometer till flygplatsen. Väl där får vi veta att de har slagit ihop vår flight med en annan flight och att planet i stället ska gå klockan 16. Vi blir lite sura och vill ha någon kompensation, men eftersom vi inte lämnat något telefonnummer där de kunnat nå oss och inte heller ringt och bekräftat biljetten, är det vårt fel att vi sitter två timmar på flygplatsen i stället för på stranden.

Det är en fin flygplats, så det går ganska bra. Jag beställer lite mat. Tomas är inte hungrig. Han upptäcker att man kan ringa gratis över hela världen från en allmän telefon som finns i vänthallen. Egentligen ska man ha något telefonkort, men det fungerar lika bra utan, till och med till mobiltelefon. Jag ringer Dessi, som jag inte pratat med på evigheter, medan Tomas och Emilia tar en promenad runt flygplatsen.

När det väl är dags att gå på planet går allt snabbt. Vi får lite coca-cola och sedan är det dags att landa. Flygtiden är fyrtiofem minuter, men det känns som vi vände nedåt på en gång vi nått marschhöjd.

 

På flygplatsen sitter anställda vid Argentinian Airlines och strejkar. 168 personer har blivit uppsagda och de är sura. Vi hittar en taxi utan problem och är hemma till halv fem. Där blir vi varmt välkomnade och det är härligt att vara hemma igen. 

Babi och deda åker in till stan och jag går och handlar middag. Jag trodde att jag köpte oxfilé, men det är någon form av lövbiff, som vi äter med potatis och sås på grönmögelost. 

 

 

Söndag 27 november

Det är nu helt säkert att Tomas är sjuk. Han hostar och har drygt 38 graders feber. Men ute är det nästan lika varmt som inne i honom, så jag petar i honom två Alvedon och vi åker till Punta Carrasco, ett utomhusbad med pooler. Det är inte så att jag ger honom medicin för att han inte vill följa med, utan det är för att han tror att han inte kan ta en Alvedon själv, eftersom han är gift med en läkare.

 

Vi får dela upp oss i två taxibilar för att få plats. När vi kommer fram löser vi biljetter. Det kostar 25 pesos per vuxen (70kr) och 5 pesos extra om man vill ha en solstol. Barnen och jag går lite i förväg, men Tomas, babi och deda fastnar i biljettkontrollen. Det är språkförbistring och jag får rycka in. – ”Ni har inget läkarutlåtande”, säger killen i kassan. Nog för att deda har fyllt 70, men inte ska han behöva ett läkarutlåtande för att gå och bada, tänker jag. Men, jo, det måste han ha. Och vi andra också. Vi lyckas hitta läkarstationen och där får barnen visa upp hårbotten. Vi vuxna får spreta med fingrar och tår och blir även inspekterade under armarna. De är på jakt efter svamp.

 

Som tur är klarar vi alla provet och kan gå in och bada. Det är ett fint poolområde med en vuxenpool, en familjepool och en barnpool. Jag lyckas få tag i bord, parasoller och stolar. Barnen leker med babi och deda i vattnet och väntar på Gabriella och Adam. De skulle komma hit och bada med oss, men kommer aldrig. Björn ringde i morse och sa att Adam hade en ögoninfektion, men det lät som att de skulle komma i alla fall. Tomas har inte deras mobilnummer i sin telefon och jag har glömt min hemma. Till sist ringer de i alla fall. De har åkt till det andra utomhusbadet av misstag. Det utlöser ingen större katastrofsituation bland barnen. De verkar nöjda med att få bada. Tomas ligger i skuggan och är utslagen.

 

När det börjar bli svalare, framåt sextiden, går babi och deda på promenad och vi andra åker hem. Vi beställer hem mat från en arabisk restaurang som vi inte har prövat tidigare. Det blir hummus och vinbladsdolmar och en massa annat gott. Babi och deda kommer också hem efter ett tag. De har handlat kyckling och vi äter tillsammans, fast var och en sin egen mat.

 

 

Måndag 28 november

Tomas är dålig, så jag går iväg med Michelle till skolan. Vi handlar en macka i kvartersbutiken som hon äter i taxin. Det är så hon brukar äta frukost de dagar hon börjar tidigt. När jag har släppt av henne går jag hem.

Hemma håller babi och deda på att göra sig iordning för att åka på heldagsutflykt. De ska åka Tren de la Costa till Tigre, åka båt i deltat och sedan åka hem igen via San Isidro. Tomas hade tänkt följa med, men han kommer knappt upp från madrassen.

Emilia leker i babygymmet och Pontus kollar på teve. Han säger mycket bestämt att han inte ska gå till dagis.  Han har inte varit där på en vecka och det är bara en vecka kvar till sommarlovet, så det är lite nu eller aldrig. Jag säger bestämt att han ska gå och försöker att locka med allt möjligt. Han skriker lite, men till sist ger vi oss iväg han och jag. Han gnäller hela vägen i taxin och när vi kommer fram vill han inte gå in. Kompisarna som väntar i trappan är ointressanta. Jag följer med honom upp för att lämna honom direkt till fröken. De ska åka till klubben idag. Det hade jag glömt. Han har ingen dricka med sig och jag går för att handla det. När jag kommer tillbaka håller han på och leker, men när han ser mig vill han gå hem. Jag bestämmer att han ska stanna kvar och ger honom till hans fröken, Euge. När jag går ner för trapporna hör jag hur han skriker. Därför stannar jag kvar en stund nere vid porten. Eftersom han fortfarande skriker efter några minuter går jag upp igen. Jag knackar på dörren och en gråtande Pontus kastar sig i min famn. Fröknarna ser lättade ut. De hade just börjat fundera på hur de skulle få tag på mig. Han sitter i min famn och lugnar ned sig.

 

Jag föreslår att han ska bjuda på pepparkakorna han har med sig, medan jag väntar utanför dörren. Han går in, men efter tio minuter kommer han ut, gråtande. Han vill gå hem. Och det får han förstås. Om det inte var för att de ska åka iväg, hade jag kunnat sitta där utanför, men till klubben kan jag inte följa med. Pontus blir glad på en gång han förstår att han ska gå hem. Han ser skolbussen och berättar glatt att de andra ska åka till klubben. Jag försöker få honom att ändra sig, men han står på sig och vi knallar hem hand i hand. Hemma får han inte titta på teve och inte spela dator. Det låter som att det skulle vara ett straff, men faktum är att han börjat titta för mycket på teve. Och nu vill han inte se gulliga, pedagogiska program längre, utan Power Rangers och andra tuffingar. Power Rangers är ungdomar, som när de träffar på fulingar, raskt drar på sig sina masker och börjar ”fajtas”, som Pontus säger. De har snabbt konkurrerat ut Spiderman.

Pontus accepterar att han inte får titta på teve, utan börjar leka fint på sitt rum i stället. Jag hämtar Michelle och sedan går jag för att handla middag. På vägen ut möter jag babi och deda, som köpt med sig mat hem. När jag kommer hem från affären  har vi ett allvarligt samtal om att de måste acceptera att de är våra gäster och låta oss ta hand om dem lite grann. Det vill de förstås inte alls, för de vill inte vara till besvär. Men jag tycker att det är mer besvärligt att tävla om vem bäst som kan tacka nej till den andras hjälp, eller hinna först med disken. Jag vet inte om vi förstår varandra helt och fullt, men jag mår i alla fall bättre efteråt. Jag fixar mat och lägger barnen. Sedan går jag och tränar. När jag kommer hem efter att ha tränat, står disken kvar i diskhon och ingen har bäddat i ordning min säng. Jag förstår ju att jag har mig själv att skylla, förresten går det ganska fort att diska.

 

 

Tisdag 29 november

Det är sista dagen i Buenos Aires för babi och deda. De åker iväg till la Boca på utflykt. Victoria kommer och målar med barnen. Tomas är fortfarande dålig och har feber, drygt 38 grader. Dr Hruska plockar fram stetoskopet. Nedsatta andningsljud och krepitationer på höger lunga, inger misstanke om lunginflammation. Jag ringer till Swiss Medical, vårt försäkringsbolag, och efter två timmar kommer doktorn. Det är en medelålders kvinna, som inte kan engelska. Jag får tolka. Hon plockar fram sitt stetoskop. Det är ett sådant där enkelt, som sjuksköterskorna har hemma för att ta blodtrycket. – ”Det är nog någon influensa”, säger hon. Det låter bra på lungorna. Dr Hruska reagerar. Jag plockar fram mitt dyra, fina stetoskop och visar var jag tycker att det låter. Men nu låter det inte lika tydligt längre. Fast när jag påpekar det, hör hon det också. Vi diskuterar lite fram och tillbaka. Jag vill inte vara en jobbig anhörig, men det är kul att höra hur hon resonerar. Tomas får ett recept på antibiotika och hostmedicin och en remiss för lungröntgen. Hon vill ge honom Klaritromycin, vilket inte är direkt förstahandsvalet i Sverige. När jag berättar vad vi brukar använda, säger hon att det nog inte skulle fungera här, på grund av resistensutvecklingen. Jag ska bli ännu mer försiktig med att skriva ut antibiotika hemma.

 

När doktorn är färdig får vi bråttom till skolan. Michelle, Pontus och jag hoppar in i en taxi. På vägen ser vi babi och deda, som är på väg hem. Vi släpper av Michelle och åker vidare till El Patito Feo, Pontus dagis. Han är så glad och har sagt hela morgonen att han ska gå på dagis. Det håller i sig och han skuttar glatt in. Hur funkar han egentligen?

Jag går tillbaka och passar på att hämta ut hostmedicinen på apoteket. Vi väntar med antibiotikan, men det känns tryggt att ha receptet. Inte för att det är särskilt jobbigt att få tag på en doktor här. Vi har en billigare variant av försäkring, så hembesöken kostar 40 kronor, men det är ju försumbart.

 

Jag går hem till sjuklingen. Babi och deda har gått iväg för att kolla på Evitas grav, så Tomas är ensam med Emilia. Hon är också krasslig, med en riktigt slemmig snuva.

 

Eftersom det är babi och dedas sista kväll hos oss, tänker vi gå ut och äta middag. Tomas ligger mest på soffan eller i sängen och andas, men han ska nog orka, tror han. Vi går iväg vid sjutiden och går ned mot Plaza Italia. Där omkring ska det finnas många fina restauranger. Jag vet inte varför vi har så svårt att hitta någon bara. Vi hittar mest caféer och enklare restauranger. Michelle och Pontus orkar inte gå längre och till sist bestämmer vi oss för en ganska mysig restaurang, men med ett lite enklare utbud. Det visar sig dock vara ett riktigt lyckokast. Jag äter oxfilé med mandlar och det är nog det godaste jag har ätit här. Michelle och Pontus äter också bra och sköter sig fint.

 

När vi är klara tar jag en taxi hem med Michelle och Pontus, för att börja göra dem iordning inför natten. De andra promenerar hem och kommer lagom för att säga god natt. Emilia somnar också till sist och Tomas och jag tar en promenad på stan. Helt utan barn. Ingen vagn att joxa runt med. Inga barn att stå och vänta på. Bara vi två, hand i hand. Det är fantastiskt. Vi går åt ett håll vi inte brukar gå åt. Där hittar vi fullt med mysiga restauranger. Typiskt. Alla är fulla av folk, nu när klockan är tio. Vi köper varsin glass i en glassbar, fastän det inte är måndag. På vägen hem hittar vi en restaurang med lekhörna på övervåningen, inte så långt från vår lägenhet. Att vi inte har sett den förut! Dit måste vi gå med barnen.

 

 

Onsdag 30 november

Michelle vill inte gå till skolan. Hon kan inte säga varför, men det verkar inte vara för att babi och deda ska åka idag. Det går i alla fall lätt att övertala henne och hon och jag går iväg tillsammans. Vi har inte bråttom utan promenerar dit efter att ha köpt lite frukost i kvartersbutiken. När vi kommer dit visar det sig att de har klubb idag. Och jag som trodde att det var sista gången förra veckan. Jag får springa iväg till bageriet bredvid skolan och köpa två mackor. Tyvärr har de ingen frukt. I stället får Michelle tre små kakor med socker på. Här känner jag mig som en dålig mamma om inte min dotter får några kakor i matsäcken. Hemma i Sverige skulle det vara precis tvärtom.

Jag kilar upp med matsäcken till Michelle. Hon sitter på golvet i klassrummet och ska just ha någon sorts samling.

 

Hemma håller babi och deda på att göra sig klara för avfärd. Deras plan går inte förrän klockan tolv, men personalen på Aerolineas Argentinas, det största inhemska flygbolaget, strejkar och även om de inte ska åka med dem kan det vara problem att komma fram, har vi fått veta.

När de har åkt flyttar Tomas och jag in i vårt sovrum igen. Vi har sovit ute i vardagsrummet, men det har mest varit bekvämt, för det är där luftkonditioneringen finns

Pontus får lite fiskpinnar med hemmagjort potatismos till lunch och sedan går vi till parken allihop. Tomas är den svarta Power Rangern, Pontus är den röda och jag är den vita. Den rosa baby-power-rangern sover i vagnen medan vi andra spelar fotboll. Pontus hämtar två pinnar var till oss också och tycker att vi ska spela med dem. Han älskar att plocka pinnar och vill helst ta in dem i lägenheten också. Jag undrar vilka hundar som har tuggat på dem och tycker att det är bättre att han leker med plastleksaker inne.

När klockan närmar sig två tar jag med mig Pontus till dagis. Han är inte lika entusiastisk som igår, men det går bra att lämna honom. På vägen tillbaka köper jag empanadas, lemon pie och äppelkaka som lunch till Tomas och mig. Kaffe köper jag på ett annat ställe och sedan går jag till Tomas stammisställe i Botaniska trädgården. Emilia sover i vagnen medan vi ligger på ett lakan och fikar. Nu känns det så där bra igen.

Tomas kan inte stanna så länge, för han har en träff med Senora la Paz, vår husvärd, klockan tre hemma hos oss. Vår fasta telefon är blockerad sedan två veckor och vi kan inte ringa ut. Eftersom vi har dålig mottagning på våra mobiler i lägenhet är det väldigt irriterande. Dessutom blir det dyrt att ringa på mobilerna.

Jag följer med Tomas hem och skriver blogg. Det är en ständig kamp att försöka komma ikapp. Senora la Paz kommer tjugo över tre. Hon har betalat fel räkning, men nu ska det vara ordnat och telefonen ska börja fungera inom åtta timmar. Hon stannar en stund och småpratar.

Tomas hämtar barnen och jag Jag går till Disco för att handla middag. Att jag inte lär mig att jag inte ska gå dit i rusning. Alla som har följt den här bloggen vet att det är köer klockan sex. Men inte jag. Jag ställer mig i kassan där handikappade och gravida har företräde. Jag har ju nyligen varit höggravid, men det verkar inte kvalificera mig för förtur. När jag står och packar mina varor kommer en lite osteoporotisk kvinna som alla gladeligen släpper förbi, så det verkar fungera i alla fall.

Hemma lagar jag köttfärs med spaghetti och maten står på bordet före halv åtta, så det är godkänt i alla fall. Barnen verkar ha vant sig vid sena matvanor och förresten får de körsbärstomater medan de väntar. De kostar bara 8 kronor kilo nu, så jag har köpt över ett kilo och nästan allihop går åt. Det gäller att passa på, när vi kommer hem får de fem stycken – om det fest.

Jag går iväg och tränar när barnen har somnat. Klockan är nästan tio när jag kommer iväg, så jag är kvar tills de stänger. Problemet är bara att det är svårt att somna efter att man har tränat..

 

 

NIKE DUNK SB,NIKE ELASTICO FINALE III STREET TF,NIKE ELASTICO FINALE III STREET TF,NIKE ELASTICO PRO III IC,NIKE ELASTICO SUPERFLY IC,NIKE FLYKNIT CHUKKA
NIKE HYPERVENOM PHELON TF,NIKE INTERNATIONALIST WOMEN CHAUSSURES,NIKE KYRIE 3,NIKELAB AIR ZOOM LWP,NIKE LEBRON 13 NIEDRIG,NIKE LEBRON 14