Start Uppåt Tomas Katrin Michelle Pontus Emilia

 

December 2005

Torsdag 1 december

Hela familjen är vaken vid åtta, så barnen hinner bli otåliga i väntan på Victoria som kommer klockan tio. Michelle pratar spanska i meningar numera. Det är bara presens och visst böjer hon verben lite tokigt, men det låter bra. Det märks att hon vill lära sig mer också, för hon frågar Victoria om vad olika saker heter.

Själv är jag så trött idag att jag bara vill ligga och vila. Jag fixar lite lunch till barnen och Tomas går iväg med dem. Jag somnar med Emilia. Tomas hämtar Michelle och går till Plaza del Carmen och sedan hämtar de Pontus. De kommer hem och jag är fortfarande lika trött. Kanske är det för att kaffet är slut, eller för att jag inte har varit ute på hela dagen. Jag går iväg till Disco för att handla. Kul att få komma ut lite. Idag är jag tidigare ute och slipper köa. Jag handlar grillad kyckling och färdiggjorda gnocci. Alla äter med god aptit.

Klockan halv åtta kommer Gabriela. Jag börjar och vi pratar om allt möjligt och gör lite grammatikövningar. Det går bra och jag känner mig jätteduktig. När hon pratar förstår jag nästan vartenda ord och det är mycket roligare än att stå och gapa som ett fån inför någon kille på gatan som pratar i 110 och inte orkar röra på munnen. Min lektion drar över lite på tiden, men det gör ingenting för Tomas är sliten och orkar i alla fall inte, så jag fortsätter hans timme också. Sedan lägger jag barnen. Men gå och träna hinner jag inte idag.

 

 

Fredag 2 december

Emiliaskrutt har feber, 39 grader. Hon är lite kinkig också, men efter en Alvedon är hon sitt glada jag igen. Michelle har skolavslutning idag, så fastän hon brukar vara ledig på fredagarna, hoppar hon i skoluniformen. Tomas går före med Emilia och Michelle. När Pontus och jag kommer ligger Emilia och sover i vagnen nere i trappuppgången. Juan, portvakten har lovat att säga till om hon vaknar. Vi går upp på översta våningen och där finns stolar uppställda för barn och föräldrar och vi slår oss ned. På väggen längs fram sitter en stor plansch med självporträtt av barnen.

Bredvid oss sitter Bruno Coelis pappa. (Bruno är snyggast i klassen, sa Michelle igår). Han är ingen hejare på engelska men Tomas och han lyckas kommunicera. Med viss möda får han fram att han är marknadsförare och säljer skrivarpatroner. ”Jaså, är du inte läkare?” skrattar vi. ”Du är det första vi träffar som inte är läkare.” Han ser lite generad ut. – ”Jag hoppade av efter tre år på läkarlinjen.” medger han.

 

Musiken drar igång och barnen kommer in i par. En fröken står med mikrofon i handen och presenterar dem med för och efternamn. Pojken snurrar flickan ett varv och sedan går de och sätter sig. Michelle kommer i slutet. Hon ska gå in med Facundo, men ångrar sig i sista sekunden. Fröknarna verkar vara beredda, rycker snabbt in och drar ut henne på golvet. Det blir ingen snurr, men hon hamnar där hon ska vara i alla fall. Michelles lärare i spanska och i engelska läser varsitt tal till barnen om hur mycket de har njutit av att arbeta med dem.

Sedan är det föreställning med sjätteklassarna. De verkar ha fungerat som fadderklass under året. Alla är utklädda till olika tecknade figurer. Till och med Power Rangers är med, till Pontus förtjusning.

Emilia har vaknat får vi veta av portvakten och jag går ned och hämtar henne.

Därefter ropas barnen upp, ett i taget. De får komma fram till fröken där de får medalj runt halsen, diplom i handen och en examenshatt i svart papper på huvudet. Sedan får de puss på kinden av fröken och föräldrarna kommer fram för fotografering. Faddern från sexan är med också. När det är Michelles tur är jag helt säker på att hon inte ska våga. Jag tror inte att hon kommer att acceptera den där hatten. Förresten har hon nog för stort huvud för att den ska passa. Men jag har fel. Tur nog. Hon mottar glatt sitt diplom och sin medalj och hatten passar perfekt. När hon ska fotas ler hon med hela ansiktet och vem är hennes fadder om inte – Power Rangern! Michelle har inte träffat sin fadder förut, men hon får ett litet kort från henne där det stor att hon gillar Michelle jättemycket.

När alla barnen fått sina diplom drar musiken igång igen. Det är karnivalrytmer och barnen dansar och sjunger. Michelle dansar hejvilt och sjunger med i texten, som om hon kunde hela låten utantill. Hon strålar som en sol och jag får en liten tår i ögat av stolthet över min lilla flicka som tagit sin första examen.

I slutet av sången hakar föräldrarna på och alla dansar ut på altanen i ett långt led. Det är en härlig avslutning och vi dröjer oss kvar nästan till sist. Tomas och jag vill fira och tänker att vi ska gå och äta glass. Men Michelles klass sitter i klassrummet. De har lektion. Hon vill stanna kvar i skolan, (vi sa inte att alternativet var att gå och äta glass), och visst får hon göra det fastän det är fredag och hon egentligen är ledig. Vi andra går iväg och äter lunch. Sedan går vi hem.

 

Pascual, en äldre herre vi träffade på en restaurang för några veckor sedan, har lovat att visa oss runt på eftermiddagen. Emilia är trött och blir varm så fort Alvedonen går ur kroppen, så hon och jag stannar hemma. Tomas hämtar Michelle och sedan skulle de och Pontus åka iväg med Pascual. Men de kommer tillbaka en kvart senare. Pascual hade punka på bilen. Det blir en tur i alla fall, när Pascual har bytt däck. Han tar oss runt visar olika intressanta platser i Palermo (vår stadsdel).

 

Pontus, Emilia och jag går iväg till Iara, hans dagiskompis, klockan sju. Jag skulle träffa hennes pappa för att se om jag kan få hälsa på honom på sjukhuset. Han är allmänläkare på ett privat sjukhus här. När jag kommer är han inte hemma än. Någon patient uppehåller honom. Iara är hemma i alla fall och hon och Pontus börjar leka. Iaras lillasyster Jordana tultar runt och stör dem. Jag pratar med Ana, deras mamma. Hon är förstås också läkare, men hon håller mest på med forskning om diabetes.

Strax före åtta på fredagskvällen kommer Pablo hem. Vi gör raskt upp planer på att jag ska komma till hans jobb på onsdag eftermiddag. Strax därefter kommer en till läkare, grönklädd. Han har en son i Pontus klass och en dotter i Michelles. Själv jobbar han som allmänläkare på ett statligt sjukhus och visst kan jag komma och hälsa på honom också om jag har lust. Alla verkar jobba på flera olika ställen samtidigt. Det är vanligt att man har en tjänst på ett statligt sjukhus och sedan en egen mottagning vid sidan om.

Papporna sätter sig vid dator och jag fortsätter att prata med Ana. Kvart över åtta kommer Michelle och Tomas och hämtar oss. Sedan går vi hem till Mario, Tomas kompis. Han visar sig vara en stillsam och lågmäld herre i fyrtioårsåldern, som pratar utmärkt engelska. Egentligen är han journalist, men för tillfället arbetar han som engelsklärare i en lågstadieskola. Han bor i en smakfullt inredd liten tvåa och har så många prydnadssaker att en småbarnsmor får panikångest. –”Hay DVD?” är det första Michelle säger, för hon har med sig en prinsessfilm och har dessutom fått låna en av Iara. Men det finns ingen DVD. Istället målar Michelle och Pontus i sina målarböcker medan vi vuxna sitter och pratar. De tömmer skålarna med skink- och ostbitar och med chips, för de är hungriga så här dags. Klockan är halv tio när Mario beställer empanadas, men när de kommer strax efter klockan tio är barnen för trötta för att äta. De somnar framför teven i Marios säng. Tomas och jag äter tre empanadas var och Mario, som beställt två dussin, tycker att vi är små i maten. Man brukar äta tio var, säger han.

 

Mario är en mycket bildad man som även rest en del i Europa. Han är aktiv i socialdemokraterna här och det skulle vara intressant att föra en politisk diskussion om läget här. Men även om barnen sköter sig bra är det svårt att hålla tråden när någon ska komma och viska en i örat, vill ha hjälp eller byta blöja, hela tiden.

Klockan elva är vi trötta och det är dags att bege sig hemåt. Michelle har somnat i Marios säng, men Pontus är vaken. – ”Vi tar en taxi hem”, säger han. I Sverige har han inte åkt taxi sedan han åkte hem från BB, en dag gammal. Men visst har han rätt. Vi hittar en taxi direkt. Jag bär Michelle upp i lägenheten, för hon är helt borta. Pontus klarar sig själv, men medan jag borstar Michelles tänder, somnar han på heltäckningsmattan i hallen. Lagom när jag lägger Michelle i sängen har hon vaknat till tillräckligt för att börja skrika för att jag inte tycker att vi ska läsa någon godnattsaga. Hon lugnar ned sig och somnar i alla fall. Det där med napp känns avlägset.

 

 

Lördag 3 december

Emilia känns inte alls lika varm och verkar må bättre. Michelle och Pontus leker här hemma på förmiddagen. Plötsligt är Pontus borta. Inte för att vi har så särskilt stor lägenhet, men han lyckas hålla sig undan. Vi hittar honom till sist inne på toalett i maid´s quarters. Där sitter han och äter upp Michelles godisgubbe som hon fick på avslutningen igår. Michelle blir inte ledsen för det, utan skrattar så där varmt och överseende som hon bara gör åt Pontus och som får mitt modershjärta att smälta.

 

Tomas går iväg till las Heras parken med Michelle och Pontus på eftermiddagen. De åker småbilar och karusell och äter pizza, men kommer hem när det börjar att regna.

På eftermiddagen åker Tomas iväg med Pontus och Michelle för att möta babi och deda på flygplatsen. De har varit vid vattenfallen i Iguazu i tre dagar och är på väg hem till Sverige. Tomas tar med sig en resväska med saker vi inte behöver längre och de hinner tillbringa en timme tillsammans innan babi och deda tar bussen till den internationella flygplatsen.

Tomas och barnen kommer och hem och jag går iväg och tränar. Klockan halv åtta går vi iväg hela familjen till den nya restaurangen med lekhörna. När vi kommer dit håller de som bäst på att göra i ordning inför middagen och vi får sitta och vänta en stund innan vi blir visade till vårt bord. Vi sitter på övervåningen, för där finns lekhörnan. Och det är ingen dåligt lekhörna de har. Där finns till och med en rutschkana och bollhav. Pontus och Michelle kastar sig in direkt. Emilia somnar ganska snart och Tomas och jag har det lugnt och skönt. Det är trevligt att umgås med sina barn på lite avstånd. Vår mat dröjer, för det har precis börjat grilla. Jag äter mig mer eller mindre mätt på det nygräddade brödet. Michelle kommer ut efter en timme, för hon är hungrig. Hon beställer raskt mer bröd. Jag får mitt grillspett först och vi delar på det. Tomas mat dröjer, men det varnade de för redan när vi beställde. När den väl kommer ser den ut som en brödlimpa, men där inuti ligger en stor oxfilé. Till den den får han en bit potatispaj med parmesan. Yummy!, som Pontus brukar säga.

Pontus kommer ut efter viss övertalning. Men han vill inte äta så mycket. Det blir en tugga var för Power Rangers och sedan går han tillbaka och leker. Efter klockan nio droppar det in hur många barnfamiljer som helst, så det är fullt ös i lekhörnan.

Tomas och jag avnjuter varsin kaffe, men sedan är det dags att gå hem. Klockan är halv elva och lekhörnan är full av barn mellan ett och sju år. Pontus leker och har kul, men är så trött att han inte protesterar när vi säger att det är dags att gå hem. Michelle är inte lika smidig utan börjar hålla på med annat och låtsas som att hon inte förstår vad jag säger. Ingen kan driva mig till vansinne som hon.

Jag får bära Pontus halva vägen hem och han lägger sig på mattan precis innanför dörren. Till sist är alla barnen nedbäddade i alla fall och vi kan också gå och lägga oss.

 

 

Söndag 4 december

Det blir sovmorgon för alla och Pontus kommer inte upp förrän halv tolv. Idag skiner solen och det är åtminstone tjugofem grader. Fullt tillräckligt för en dag vid poolen, tänker vi och beger oss till Punta Carrasco, där vi var förra veckan. Tomas tar en taxi med Michelle och Pontus, medan Emilia och jag promenerar dit. Våra svamppass från läkarkontrollen förra veckan gäller en månad, så vi behöver ingen ny läkarundersökning. Emila och jag har i alla fall inga problem att hitta de andra, för det är nästan tomt kring poolerna. Vi ser ungefär lika många anställda som gäster. De få barn som är där droppar snabbt av allteftersom himlen mulnar. Jag tycker att det är skönt att det inte är så varmt. Det är som en svensk sommardag; barnen blir blå om läpparna när de badar för länge och när de kommer upp får man krama dem en stund så att de blir varma. När det börjar regna på seneftermiddagen tar vi en taxi hem. Michelle och Tomas går och storhandlar. De har med sig en god skink- och spenatpaj i handen när de kommer hem och resten av varorna levereras senare.

 

 

Måndag 5 december

Tomas åker iväg till skolan med Michelle. Solen skiner och jag vill komma ut. Emilia har lite småfeber, men verkar vara vid gott mod. Vi tar en taxi till KDT, en statlig klubb med utomhus pool. Men den har inte öppnat än. Så vi åker vidare till Parque Norte. Det ligger en bit bort och är en privat klubb. På området finns olika sportarenor och ett enormt poolområde med flera olika pooler. Idag är det nästan tomt, fastän det är över 25 grader och strålande sol. Vi slår oss ned under ett parasoll. Det visar sig att solstolar och parasoll kostar extra och det känns lite snålt, för det finns inget bra alternativ. Jag sätter mig i en solstol medan killarna går och badar och sparkar fotboll. Jag har packat ned dator och sitter och skriver på bloggen. Emilia sover i vagnen. Efter en stund kommer det en liten blöt och kall kille och sätter sig i mitt knä. Tomas har visat honom att vi är granne med Tierra Santa, Jesusparken. Och Pontus är livrädd för Jesus. – ”Jag vill inte vara här. Jag vill åka hemåt nu”, säger han. Vi skrattar lite åt honom, för det är ju lite gulligt när man är rädd för Jesus och kyrkor, men älskar Power Rangers och andra läskiga figurer. Vi får ta upp det där med hans gudfar och hans sex gudmödrar.

 

Klockan var redan tolv när vi kom fram till Parque Norte och det känns lite onödigt att åka därifrån för att Pontus ska gå på dagis klockan två. Samtidigt har han idag sagt att han vill gå på klubben. Vi bestämmer oss i alla fall för att han inte ska gå och det blir han väldigt nöjd med. I stället går vi och äter hamburgare och glass på serveringen. –”Det är ett bra ställe det här, för här finns det glass och hamburgare”, säger Pontus och glömmer bort Jesus för en stund.

 

Efteråt badar han och Tomas lite till. Emilia är vaken och jag är inte så badsugen. Dessutom börjar det bli dags att hämta Michelle i skolan. Då kommer Tomas och Pontus tillbaka. Pontus gråter och är ledsen. Tomas pekar ut varför. Ur det konstgjorda berget stiger en enorm Jesusstaty. Vi klär på oss och börjar gå.

 

När vi kommer till utgången är klockan kvart i fyra. Det står inga taxibilar där och väntar och alla som åker förbi är upptagna, eftersom detta är vägen till motorvägen. Vi bestämmer oss för att gå över till andra sidan. Det är ingen lätt uppgift, eftersom vi måste upp för en massa trappor och över en bro, med en barnvagn och en Pontus. Vi kommer över i alla fall, men där är det lika illa. Vi vinkar förgäves till flera taxibilar. Klockan tickar, Michelle ska hämtas klockan fyra. Och det är just vad klockan slår, när en taxi äntligen stannar, på andra sidan gatan. Vi springer över och hoppar in allihop. – ”Scalabrini Ortiz - Guemes, por favor.” Gatorna är hur långa som helst här, så man säger alltid namnet på närmaste tvärgatan. Jag vill inte säga att det är bråttom. Det är tillräckligt farligt att åka taxi som det är. Man får vara glad om det finns ett löst sittande tvåpunktsbälte att spänna fast barnen med.

 

Vi hinner precis andas ut, lättade över att vi inte kommer att komma alltför sent till skolan, sedan kör chauffören in till kanten. Bilen är trasig, kopplingen tror vi att han säger. Adrenalinkick igen. Ut på gatan, Tomas vinkar snabbt in en taxi som är på väg förbi och den första chauffören hinner inte säga empanada innan vi är på väg i en annan bil. Nu är vi sent ute, men det är inte mycket att göra.

 

En bil från vänster är på väg ut i korsningen och chauffören får tvärnita. Jag är glad att jag spända fast Pontus fastän han protesterade och att jag höll Emilias huvud stadig i handen. Ingen skada skedd, det var inte ens nära. Vi kör vidare och tjugo över fyra svänger vi upp utanför Michelles skola. Barnen slutar i omgångar och slussas ut allteftersom föräldrarna kommer, så det är ingen större fara. Michelle är på gott humör och hoppar in i taxin hon med. Så åker vi hem.

 

Tomas träffade Matias förra veckan och fick en inbjudan till middag ikväll. Matias skulle bara dubbelkolla med frugan, Laura. Sedan dess har vi inte hört något, men vi antog att det betydde att det skulle bli av. Nu vet vi inte om vi ska äta middag eller inte. Det är föräldramöte i Pontus skola, men vi hans kontaktbok måste ha blivit kvar där, så vi vet inte vilken tid det är och förresten kanske det inte är så intressant för oss. Jag hade tänkt gå, men nu är jag inte så upplagd. Tomas ringer Matias och Laura och lämnar meddelande på telefonsvararen. Jag beställer empanadas och kycklingpaj. Det tar lite tid att få dem, för klockan sex är det vanligt att man smäller i sig något i väntan på middagen. Jag hinner gå och träna innan de kommer. Matias och Laura hör inte av sig.

 

 

Tisdag 6 december

Victoria kommer och underhåller barnen. Tomas och jag turas om att ta hand om Emilia och att sitta vid datorn. Vi håller på att leta efter ett ställe att bo på efter att vi lämnar den här lägenheten, den 16:e december och det är inte lätt att hitta något som faller oss på läppen och ändå passar vår budget.

Jag beställer kinamat till lunch och sedan går Tomas iväg med Pontus och Michelle. Pontus vill inte gå på dagis, men Tomas lämnar honom där i alla fall. Sedan åker han in till stan för att hitta flygbiljetter. Emilia sover och jag vill inte väcka henne för att gå ut. Tomas hinner tillbaka för att hämta Michelle och de går till Plaza del Carmen i väntan på att Pontus ska sluta dagis.

När de kommer hem har jag inte varit ute på hela dagen. Det känns inte bra, man samtidigt har jag svårt att komma iväg med Emilia. Tomas joggar iväg till flygplatsen och barnen och jag äter rester från lunchen till middag. Kinarestaurangens lunchmat är det billigaste man kan beställa och delvis beror det på att den till största delen består av ris. De få köttbitarna gick åt under lunchen, så lite knapert känns det allt. Men det är säkert mer autentiskt.

Gabriela skulle komma klockan sju. Jag vet inte om hon missuppfattat det eller om hon är försenad när hon kommer prick halv åtta. Tomas börjar med sin lektion och sedan är det min tur. Vi pratar om hur det fungerar i Sverige. Gabriela är socialist och tycker att Sverige verkar vara ett av de bästa länderna i världen. Jag vet inte om hon har rätt, men visst har vi det ganska bra.

Vi pratar så länge att vi drar över tiden och Gabriela blir lite sen till sin middagslektion. Hon ska äta middag med en student klockan tio.

 

 

Onsdag 7 december                                

Michelles sista dag i skolan. Tomas och hon går dit. Pontus är hemma på förmiddagen och vill inte gå på dagis. Men idag är sista dagen för honom också. Vi äter lunch tillsammans hemma och sedan åker jag iväg till Hospital Italiano för att följa med Iaras pappa, Pablo, på hans jobb som allmänläkare. Vi sa att jag skulle vara där vid ett. Jag har fått vägbeskrivningen och bussen går raka vägen. När jag kommer ut från vår port kommer jag på att jag inte har några mynt till bussen. Det måste man ha. Jag köper en liten godisrulle för 90 centavos och betalar med en 5-pesosedel. Och får tillbaka två 2-pesosedlar. När jag ber om mynt har han inga! I godisaffären! Jag vet inte om det är sant, men i affären bredvid får jag i alla fall växel. Sedan gäller det bara att hitta busshållplatsen. Olika bussnummer har olika busshållplatser och skyltarna är lite svåra att urskilja. Till slut hittar jag rätt. Bussen kommer efter en liten stund, men den kör inte in till kanten, utan stannar ute i gatan. Jag kliver på och betalar 80 centavos i myntautomaten. Jag ber chauffören säga till mig när jag ska gå av. En medpassagerare hör vad jag ber om, så han säger också till mig. Folk är så vänliga här. Hoppas jag inte blir alltför chockad och nedslagen när jag kommer hem till Sverige igen.

Enligt Pablos vägbeskrivning är det bara två kvarter till sjukhuset, men när jag frågar mig fram slutar det med fem kvarters promenad. Jag går in och frågar efter dr Tesolin, men det är fel entré. På nästa ställe är det också fel. Till sist kommer jag rätt. Jag skickas lite hit och dit och även jag inte tror att det spelar någon större roll när jag kommer, har jag sagt att jag ska komma till ett. Och nu är klockan halv två.

 

I ett stort väntrum sitter ett trettiotal patienter och väntar. Deras namn ropas upp i högtalaren och kommer upp på en lite skärm, tillsammans med numret på undersökningsrummet de ska gå till. Jag frågar i receptionen och får veta att dr Tesolin inte kommer förrän klockan två. Jag vet ju inte hur länge jag kan vara borta från Emilia, men passar ändå på att njuta av att vara på egen hand en stund. Nu vet jag i alla fall vart jag ska och att jag inte är försenad. Så jag går ut igen, köper en glass i en glassbar och tar en promenad i solskenet.

När jag kommer tillbaka, får jag efter en stunds väntan veta att dr Tesolin finns i rum 25. Och där hittar jag honom. Det är ett litet undersökningsrum, inte mer än tio kvadratmeter, med ett litet skrivbord med en dator, några stolar, en våg och en undersökningsbrits bakom en liten skärm. Pablo berättar att Hospital Italiano är ett mycket modernt sjukhus, som satsar mycket på undervisning och forskning. Själv håller han på med flera olika studier inom olika områden. Forskningen ingår i hans tjänst och sjukhuset får betalt av olika läkemedelsföretag, som ligger bakom studierna.

 

Pablos första patient uteblir, så vi hinner prata en stund. Det är vanligt att folk uteblir från bokade besök. Det kostar ingenting utan är bara att boka ett nytt. Sedan kommer tre mer eller mindre lika damer efter varandra. De är alla i femtioårsåldern och känner sig inte riktigt bra, eller vill åtminstone komma på kontroll. Alla tre får rådet att sluta röka och två behöver gå ned några kilon i vikt. En vill inte gå på mammografi för att det gör ont. Men hon vill gärna att doktorn ska kontrollera att hon inte är sjuk. Pablo suckar lite över dessa patienter som inte är sjuka utan bara vill att doktorn ska få dem att må bättre utan att de behöver anstränga sig själva. Jag skrattar och säger att det är likadant i Sverige. Skillnaden är att Pablos patienter tillhör de mer välbeställda i samhället, eftersom de har råd med en privat sjukförsäkring. Han slipper i alla fall sjukskrivningar. Å andra sidan måste han skriva en del remisser, för alla vill gå hos specialister för allting.

 

När hans mottagning är slut har fyra av sju patienter uteblivit. Han ringer några samtal till patienter som sökt honom på hans sökare. – ”Kan de ringa dig när de vill?”, undrar jag. – ”Nä, bara mellan åtta morgonen och åtta på kvällen, ringer de senare brukar jag inte svara.”  Jag berättar om hur man i Sverige måste beställa telefontid till sin läkare. Han blir imponerad och tycker att det är en bra idé, för då vet man när doktorn ska ringa och slipper att sitta och vänta. För ibland har han inte tid att ringa förrän efter flera timmar.

 

Pablo tar med mig till akuten och presenterar mig för en annan doktor. Hon ska ha jour på fredag och då ska jag gå med henne några timmar. Jourpassen är på 24 timmar, men jag är nog bara med några timmar.

 

Jag tar bussen hem och hämtar upp Pontus på vägen. Vi går till Plaza del Carmen där Tomas väntar med Michelle. Vi går hem och gör oss i ordning inför middagen hemma hos Valentina. Vi ska vara där klockan sju och kommer kvart över. Perfekt, enligt argentinsk etikett. De har en underbar lägenhet med genomgående fem meter i tak. I matsalen har de dukat upp med bröd, parmaskinka och ost. De undrar om vi inte ska börja äta direkt. Själv har jag laddat med en rejäl macka hemma, beredd på att få vänta ett tag på middagen. Vi sätter oss i alla fall. Barnen går och leker. De får chips i väntan på maten. För själva middagen börjar vi inte med än. Klockan är säkert halv nio när Laura börjar förbereda pastan. Det blir spaghetti med champinjonsås och det är hur gott som helst. Valentina äter ingenting och Michelle och Pontus vill inte heller komma till bordet. När vi andra har ätit klart går det i alla fall med milt tvång att få i dem lite mat. För sedan blir det jordgubbsmousse enligt uruguayanskt recept till de vuxna och glass till barnen.

Både Matias och Laura är väldigt öppna och vänliga och eftersom de pratar flytande engelska är de idealt umgänge för oss. Vi har en riktigt trevlig kväll, men när Pontus somnar framför teven i Matias och Lauras säng vid elva, förstår vi att det är dags att gå hem. Jag tar en taxi med Michelle och Pontus, medan Tomas går hem med Emilia i vagnen.

 

 

Torsdag 8 december        

Den åttonde december är en helgdag i december och även en stor dag för Tomas och mig som firar 15-årsdag. Jag inleder firandet redan under natten med att gå upp och lägga hela kvällens middag i toaletten. Mamma säger alltid att man ska tugga 52 gånger innan man sväljer, men det hade jag uppenbarligen inte gjort.

När morgonen kommer är jag helt slut. Som en urvriden disktrasa ungefär. Jag vågar inte dricka mer än några droppar åt gången och det räcker inte när man ammar och det är varmt.

 

Egentligen skulle vi ha tillbringat dagen vid poolen hemma hos Martina. De bjöd oss på Michelles skolavslutning, men igår fick vi ett mail att det kanske inte skulle bli något och att Jorge skulle försöka ringa oss. Han har inte hört av sig, men vi var ju inte hemma igår kväll heller. Här verkar inget vara bestämt förrän man har bekräftat det. Jag är inte i form att gå någonstans i alla fall. Victoria kommer på förmiddagen och jag ligger i sängen och tittar i taket.

 

När Victoria har gått går Tomas iväg med barnen till Alto Palermo shopping mall, där de äter pizza får åka olika attraktioner på inomhustivolit . Emilia stannar hemma hos mig, men det går bra. Jag känner mig mycket bättre.

 

På kvällen går vi till las Heras-parken. Tomas kastar frisbee med Michelle och Pontus. Emilia och jag får vara med ibland, men jag är lite rädd att Emilia ska försöka nicka frisbeen. Efter ett tag måste vi gå, för Michelle behöver gå på toaletten. Vi går ned till McDonalds och barnen skulle gärna äta där, men jag känner att vår femtonårsdag förtjänar en bättre middag. Vi hittar en mysig restaurang, men antar att köket är stängt eftersom klockan bara är sju. Som tur är har vi fel. Det är bara vi i restaurangen, men vi får i alla fall en trevlig middag.

 

 

Fredag 9 december

Min mage spökar lite under natten och lockar mig till några toalettbesök. Därför är jag återigen matt och sliten när morgonen kommer. Egentligen skulle jag vara på studiebesök på akuten på Hospital Italiano klockan tio, men det känns inte som att jag skulle orka det. Dessutom vet jag ju inte vad det är jag lider av. Igår var teorin att jag blivit matförgiftad, men varför blev jag då dålig inatt? Jag försöker ringa till sjukhuset, men har inte telefonnumret till den doktor som skulle ha tagit hand om mig. Det är lite pinsamt, när nu alla är så snälla och ska visa mig runt.

Tomas tar med sig alla barnen och går till Club de Amigos, vars pool är öppen för icke-medlemmar på vardagarna. Jag ringer till en barnläkare klockan elva och får en tid till halv två, för kontroll av Emilia. Vi kommer överens om att jag ska komma till Club de Amigos och hämta Emilia klockan ett.

 

Hemma tar jag det lugnt och sitter även lite vid datorn. Pratar med mamma och Tove halv ett och har förstås alldeles för svårt för att slita mig från samtalet. När jag sedan väl ska gå kan jag inte hitta min plånbok och mina nycklar. Jag antar att alltihop ligger i min handväska, som nog ligger kvar under Emilias vagn. Som tur är har vi en liten skål där Tomas lägger alla mynt och jag lyckas skrapa ihop tillräckligt för att kunna ta en taxi till Club de Amigos. Trafiken är väldigt seg, så jag är riktigt sen när jag slänger över en näve slantar till chauffören och rusar in på klubben. Först bort till poolen, men där är de inte. Förbi lekparken på vägen tillbaka och en snabb titt in i restaurangen. Men jag kan inte hitta min familj någonstans. Jag springer tillbaka till poolen, men de är inte där. Klockan är tjugo över ett och inser att läkarbesöket är förlorat.

 

Jag känner mig matt och sliten och vill helst åka hem och lägga mig, men mina mynt räcker inte till en taxi. Förresten har jag inga nycklar och kommer inte in. Min mobiltelefon ligger också i handväskan. Vad jobbigt det blev.

Jag går till vakten i entrén och frågar efter en pappa med tre blonda barn. Visst har han sett dem. För två timmar sedan. De gick ut igen och tog en taxi någonstans.

Varför frågade jag inte honom direkt?

Om de inte har stannat här har de förstås åkt till Punta Carasco. Jag beslutar mig för att gå dit, väl medveten om att om de inte är där har jag en rejäl promenad hem framför mig.

 

Jag hade dock inte behövt oroa mig, för visst är de där. Tomas hade försökt ringa mig hem för att berätta att Club de Amigos var ännu dyrare än Punta Carasco, men han hade inga pengar kvar på sitt kontantkort. Och han har inte sett att han har min mobiltelefon i handväskan under vagnen. Vi stannar kvar vid poolen allihop och har en trevlig eftermiddag.

 

 

Lördag 10 december

Vi är bjudna till familjen Dobos på lite fika. Jag går och handlar på förmiddagen och köper lunch till oss och lite vin att ta med till Tigre. Efter att jag lämnat maten hemma ska jag lämna in tvätten och köpa lite glass att ta med som efterrätt. Michelle vill göra mig sällskap. Tyvärr tar hon på sig sina badtoffor som hon knappt kan gå i. Därför får hon stanna kvar på tvätterian, medan jag försöker komma ihåg var närmaste glassbar ligger. Det blir lite stressigt och jag hittar ingen glassbar. Michelle står på trottoaren och väntar på mig när jag kommer tillbaka. Jag går hem med henne hasande efter.

 

Efter en snabb lunch är det dags att åka iväg. Men först måste vi hitta en taxi.  Men först måste vi hitta en taxi. Det brukar ta ungefär en trekvart att ta sig till Nordelta, där familjen Dobos har sitt hus och eftersom vi ska ut och åka på motorvägen, vill jag åtminstone ha en taxi med säkerhetsbälten. Helst vill vi ha en stor taxi och precis när jag börjar ge upp hoppet om att hitta en sådan, dyker han upp.

 

Vår förtjusning övergår dock snart i frustration, när det visar sig att den unge chauffören inte hittar till Nordelta. Han vevar ned rutan och frågar en annan taxichaufför. Sedan åker han genom halva stan för att komma på motorvägen. Det är varmt, men inte olidligt. Barnen håller sig någorlunda lugna och jag är glad att vi hittade en bekväm bil i alla fall. Tomas är också tyst. Han biter ihop. 

 

Jag vet inte hur han lyckas taxichauffören. Egentligen åker han väl inte fel. Det är bara att han kör väldigt långsamt och en annan väg än den vi brukar. Han åker av motorvägen för tidigt vilket gör oss ytterligare försenade. Michelle börjar bli irriterad. När han stannar för att fråga efter vägen för sjätte gången har hon fått nog.

När vi sedan tycker att vi är mer eller mindre framme, har vi ändå de två säkerhetskontrollerna kvar. Tomas muttrar. Väl inne i bostadsområdet försöker chauffören följa kartan han fått av vakten och vill svänga höger. Tomas och jag protesterar båda två. Chauffören frågar en cyklist som kommer förbi. Han tittar också på kartan. Jo, det är nog höger i alla fall. Men det är fel. Tomas tar kommandot och chauffören vågar inte annat än att åka tillbaka och svänga vänster. Och visst var det så vi skulle åka. Äntligen stannar vi utanför familjen Dobos hus. Och efter några minuter är den jobbiga resan som tog nästan en och en halv timme, som bortglömd.

 

Vi har en härlig eftermiddag med fika och bad i poolen. Björns pappa och Lottas mamma är på besök från Sverige. Björns jobbarkompis, Gabriel och hans familj kommer också efter en stund. De är från Argentina, men Gabriel pratar flytande engelska. Det blir en sådan där härlig språkmix, där man får växla mellan svenska, engelska och spanska. Michelle och Gabriella leker tillsammans, men Pontus vill helst sitta i Adams rum och leka med hans leksaker. Det är ganska avslappnat och alla får göra det de vill. Vi njuter av solen och sällskapet. Björn tar en bild av hela vår familj i poolen. Det är första bilden sedan vi kom hit, där vi är med hela familjen och det får bli vårt julkort.

 

Lotta bjuder på pizza till middag. Sedan sätter vi oss inne, för det är lite för kyligt för att sitta ute utan en varm tröja. Gabriel och hans familj ska gå på konsert med sina barn och åker iväg. Vi är kvar till efter tio. Det är lite svårt att få tag på en ”remis”, som en förbeställd taxi kallas här, men till slut kommer de och hämtar oss. Det är ingen trafik och resan hem tar bara en dryg halvtimme.

 

Söndag 11 december

Vädret är lurigt, ena stunden varmt och soligt och nästa är det molnigt och blåsigt. Eftersom vi ska på luciafirande i svenska kyrkan på eftermiddagen, beslutar vi oss för att bara gå till den närliggande rosenparken. Den ligger bara några kvarter bort, men ingenting känns nära när man har tre barn i släptåg. Michelle och Pontus vill helst åka taxi. Jag undrar därför om det är en medveten strategi de har att göra varje promenad till ett oändligt startande och stannande, tjatande och gnällande. Till sist kommer vi fram i alla fall. Vi beslutar oss för att slå oss ned i gräset, strax bredvid deras favoritträd där de brukar leka. Michelle behöver kissa och Tomas går iväg med henne. Jag lägger mig på det medhavda lakanet och ammar. Michelle och Tomas hinner inte mer än att komma tillbaka, förrän Michelle vill gå och bajsa. Tomas är inte helt nöjd.

 

När det kommer tillbaka för andra gången kastar de frisbee och allt är frid och fröjd. En kille kommer förbi och vill sälja småkakor. Han kommer från ett behandlingshem för narkotikamissbrukare. Bra jobbat, tänker jag och köper ett paket som resten av familjen mumsar i sig med besked. Sedan ska de åka trampbåt. Det har Michelle velat ända sedan vi kom hit och nu är det sista chansen. Hon och Tomas går och hämtar en båt. Sedan trampar de över till oss och Pontus hoppar på. Emilia sover i vagnen. Det är tyst och jag är fri! Jag har inget att läsa med mig, så jag lägger mig i solen och blundar och njuter.

 

Jag vet inte hur många minuter jag hinner ligga så, men det är inte många. För plötsligt står det en ettrig tant över mig och blåser i sin visselpipa. Man får inte ligga i gräset. –Jävla kärring, ser du inte att jag är en överansträngd småbarnsmamma som äntligen fått lite ledigt? Nä, det säger jag förstås inte. Utan mer, ”Ojdå, får man inte ligga i gräset, då ska jag genast flytta på mig”. Så går jag och lägger mig på betongbänken och det är nästan lika skönt och snart är jag åter i harmoni.

 

Michelle tycker inte att det var lika roligt att åka trampbåt som det såg ut och att trampa var alldeles för jobbigt. De är glada i alla fall när de kommer tillbaka och det börjar bli dags att bege sig in mot stan. Vi går bort till tunnelbanestationen på Plaza Italia. Barnen tycker att det är på tok för långt att gå och protesterar. Men vi kommer dit och åker tunnelbana in till 9 juli-stationen. Där går vi av och tar taxi sista biten.

 

Svenska kyrkan i Buenos Aires är faktiskt en riktig kyrka, även om det utifrån bara ser ut som en port i mängden. Vi går in i församlingslokalen där vi träffar familjen Dobos. Sedan går vi in i gudstjänstlokalen och sätter oss, för nu fylls kyrkan fort med folk. De som kommer sist får ingen sittplats, utan trängs i dörren. Jag undrar vilken anknytning alla har till Sverige, för många pratar bara spanska.

 

Ordföranden i svenska klubben, Claes Henriksson hälsar alla välkomna och berättar att vi har en gästande pastor hos oss. Pastorn berättar om Luciatraditionen och Claes tolkar till spanska. Sedan kommer luciatåget. Och vilket luciatåg sedan! Jag hade förväntat mig några tjejer och tanter som mer eller mindre övertalats att ställa upp. Istället kommer en vacker lucia med levande ljus i håret, följd av tjugo tärnor. De har till och med lyckats hitta en stjärngosse och en tomtenisse. Tomtenissen går sist och har någon konstig tomteluva på huvudet. Under den väller hans mörka lockar fram. När de står där framme allihopa lutar sig Pontus mot mig och säger: - ”Honom som står där i röd luva, honom är ingen riktig lucia.” 

 

Men riktigt luciaframträdande är det i alla fall. De sjunger alla klassiska julsånger och dessutom några moderna julsånger, ackompanjerade av tomtenissen på gitarr. Barnen tittar och lyssnar. Michelle trallar med i ”Vi komma från peppakakeland”. Jag trallar med i det mesta och känner mig så blågul att man skulle kunna tro att jag hejade på Boca. Jag vet inte om det är det bästa luciatåget jag någonsin sett, eller om det bara känns så för att Sverige ligger på andra sidan jorden.

 

Efteråt är det fika i församlingslokalen. Man får ett litet fat med kanelbulle, pepparkaka och lussekatt. De har till och med gjort glögg. Tomas glider runt och pratar med tärnorna, som visar sig vara i Argentina som utbytesstudenter på universitetet eller på Röda korsets folkhögskola. Jag berättar för tomtenissen om Pontus kommentar och han håller med honom, för han blev övertalad att vara med.

 

När vi åker taxi hem har vi magen full av bullar och hjärtat fullt av Sverige.

 

När barnen äntligen ligger i sängen och jag ska sätta på teven, kan jag inte hitta fjärrkontrollen. Efter en stunds letande går jag in till Michelle, som fortfarande är vaken.

      - ”Michelle, har du gömt fjärrkontrollen?”

      - ”Ja?”

      – ”Ja du, har du gömt fjärrkontrollen?”

      - ”Ja, har jag sagt.”

-         ”Jamen, var har du lagt den då?”

-         ”Jag, kan inte sova om ni kollar på teve.”

-         ”Jag ska stänga dörren, var är den?”

-         ”Och Pontus ska bara kolla på Power Rangers hela tiden.”

-         ”Michelle, berätta var fjärrkontrollen är.”

Suck.

-         ”Den ligger bakom fåtöljen.”

Bli de ännu värre när de blir tonåringar? Jag går och letar. Bakom fåtöljen. Med Emilia på armen är det lite svårt att flytta runt alla fåtöljer. Michelle är inte helt vass på prepositioner och bakom skulle kunna betyda lite varstans. Jag letar i, under, bakom och framför alla fåtöljer. Jag vill inte gå in och störa henne när hon håller på att somna, men efter en stund ropar hon att hon fryser. Så jag går in med en filt och frågar än en gång var fjärrkontrollen är.

-         ”Det har jag ju sagt.”

-         ”Jamen, jag hittar den inte. Var är den?”

-         ”Jag har redan sagt det.”

-         ”Men du är inte så jätteduktig på svenska, du får förklara bättre.”

-         ”Den ligger i den bruna hyllan.”

Inte hittar jag någon fjärrkontroll i bruna hyllan, men Tomas kommer och han har redan hittat Michelles gömställe vid ett tidigare tillfälle. – ”Har du tittat i skåpet?” Och där, inne i det bruna skåpet, som visserligen står bakom fåtöljen, ligger fjärrkontrollen.

Varför är ingenting enkelt när man har barn?

 

 

Måndag 12 december

Idag är en stor dag. Mormor och morfar kommer till Buenos Aires för att besöka oss och Adam har sexårskalas. Jag går iväg på förmiddagen för att köpa present. Michelle vill följa med. Och Pontus. Jaha, där rök alla möjligheter att köpa en vettig present.

Jag vill köpa en klocka eller något annat lite mer beständigt. Men vi hittar inga snygga klockor för barn. Förresten är Pontus övertygad om att Adam vill ha Power Ranger-leksaker. När vi hittar en röd Power-Ranger-dräkt i leksaksaffären är saken klar. Pontus är mycket nöjd. Vi tar en taxi hem.

 

Mormors och morfars flygplan är en halvtimme försenat. Sett i procent är det förstås inte så mycket, eftersom de är tvungna att ta vägen över Washington för att överhuvudtaget få en biljett till ett överkomligt pris. Bara flygresorna tar totalt 28 timmar.

Jag är lite nervös, för jag kom på i går att de nog inte har vår adress. Jag har sms:at den till deras mobiltelefoner, men inte fått något svar. Lagom när barnen och jag ska åka iväg till Tigre, får vi i alla fall tag på dem. Då har de just klivit i en taxi på flygplatsen.

 

Barnen och jag hoppar också in i en taxi. Eftersom inte Tomas ska följa med kan Michelle och Pontus har sina bälteskuddar. Jag sitter fram och har det riktig bekvämt. Är det så här Tomas brukar ha det? Jag berättar för barnen att mormor och morfar har landat. - ”Är de här i Argentina?” frågar Michelle.

-         ”Ja.”

-         ”Då vet de.”

-         ”Vad vet de?”

-         ”Att det är tvärtom här.”

-         ”Tvärtom?” undrar jag.

-         ”Att det är sommar här fastän det är vinter.”

 

Vår taxichaufför idag hittar bättre än den förre och vi är framme vid säkerhetskontrollen efter fyrtio minuter. Men sedan tar det en kvart innan vi är framme. Alla barn har inte kommit än, men showen är i full gång. Det är två inhyrda killar som står för underhållningen. De kör en tvåtimmarsföreställning, med paus för korv och läsk. Barnen sitter som trollbundna och även för vuxna är det riktigt underhållande. De flesta vuxna, som uteslutande är mammor, sitter dock inne i matsalen och äter goda smörgåsar och paj och pratar. De verkar känna varandra, antagligen går deras barn i Adams klass.

Kalaset avslutas med att ett annat inhyrt team delar ut godispåsar från ett godisstånd och en kille utklädd till Mr Incredible kommer in med tårtan. Adam har också Mr Incredible-dräkt på sig.

 

När kalaset är slut och nästan alla har gått hem, badar Michelle, Pontus, Gabriella, Adam och Adams kompis i poolen. Emilia sover och jag hoppas också i och leker haj med barnen. Det är verkligen härligt att ha en pool och bo i ett land med tillräckligt många soltimmar för att man ska kunna använda den.

 

Vid fyratiden är det dags att dra sig hemåt. Björn är på väg till jobbet och är snäll och skjutsar hem oss. När vi kommer in i lägenheten är det tyst. Först tror jag att de andra inte är hemma, men vi möts av Tomas och får snart syn på morfar som snusar i soffan. Han är snart väckt. Michelle drar vidare till mormor som sover djupt. Hon försöker försvara sig när hon blir killad under fötterna, men till slut vaknar även hon. Det blir ett härligt kramkalas.

 

Mormor och morfar har redan varit ute på promenad med Tomas och fått smaka på empanadas på Tomas och Pontus empanadaställe. Till middag blir det buffé på restaurangen där vi skulle se på tangoshow. Det är lika gott som förra gången. Nästan ännu godare, eftersom barnen sköter sig lite bättre. Mormor och morfar är nöjda med sin första dag i Buenos Aires och barnen är alldeles till sig av uppmärksamheten.

 

 

Tisdag 13 december

På förmiddagen ska Tomas gå förbi Michelles skola för att betala sista avgiften. Vi har betalat 500 pesos i månaden för båda barnen, vilket är nästan lika mycket som vi har i dagisavgift hemma. Michelle vill förstås följa med. Och mormor ska följa med och prata med lärarna för att se om hon kan hitta brevvänner till sina spanskelever hemma i Sverige.

 

Michelle och Tomas går i förväg. När mormor ska följa efter kommer hon inte ut genom porten, för portvakten är inte där och hon har ingen nyckel med sig. Hon kommer upp igen och hämtar en nyckel.

 

När Tomas och Michelle kommer tillbaka en halvtimme senare har de ingen mormor med sig. Vi som känner mormor blir lite oroliga, för hon har varken karta eller lokalsinne med sig. Vet hon ens adressen?

Jag går ut för att se om hon irrar runt någonstans i närheten och hittar henne bara ett kvarter bort. Hon har varit på skolan och är på väg hem igen. Visst vet hon adressen. Man ska inte underskatta mormor.

 

Jag fösöker ringa runt till olika barnläkare, men nu är det plötsligt väldigt svårt att hitta någon som har tid närmaste dagarna. Vår telefon i lägenheten fungerar fortfarande inte och när jag ringer från datorn är det många som inte hör vad jag säger, utan lägger på i stället. Till sist ger jag upp för idag.

 

Det är ganska varmt ute, 27-28 grader och Tomas åker iväg till Punta Carasco med Michelle och Pontus. De skriker och protesterar lite, för de vill vara med mormor och morfar, men dem ska Emilia och jag ta hand om.

 

Vi tar tunnelbanan in till stan från Scalabrini Ortiz. Det finns inte så många sittplatser och det är en del folk, så vi får stå runt Emilias vagn. Stationen efter kommer det på ytterligare folk. En man tappar sina nycklar och glasögon på golvet och böjer sig ned för att ta upp dem. Vi skojar lite, på svenska, om att det är så ficktjuvarna brukar göra. Men därefter känner morfar hur någon försöker stoppa ned handen i hans ficka. Nästa station går fyra män av och sedan ser vi hur de byter vagn vid varje station. Vi saknar dock tillräckliga bevis för att anmäla dem till någon.

 

När vi går av på ändhållplatsen, Catedral, kommer vi upp på Plaza de Mayo. Jag har inte varit inne i stan så många gånger, men jag kan i alla fall peka ut obelisken och rosa palatset, där Evita och Madonna stod och sjöng. Med hjälp av guideboken kan jag till och med berätta lite historiska fakta.

Vi går in i katedralen och därefter tar vi en liten promenad bort till Florida-gatan. Det är den stora gågatan, inte helt olika Drottninggatan i Stockholm. Vi äter lunch på samma ställe som Tomas och jag åt på första gången vi var i stan. Det är förstås lite dyrare så här mitt i stan och jag rekommenderar en dagens fisk. Tyvärr visar den sig vara en stor rund, hårdfriterad fiskpinne.

 

Efter maten fortsätter vi längs Florida, men så mycket mer hinner vi inte. För klockan halv fyra har vi en träff med Pascual utanför vårt hus. Tomas har ringt honom och frågat om inte han vill ta oss på samma rundtur som Tomas, Michelle och Pontus var på. Och visst vill han det.

 

Först åker vi till rosenparken och går en liten promenad. Pascual sätter sig på en bänk och väntar på oss och när vi kommer tillbaka har han träffat en ung amerikanska och hennes föräldrar. Pascual lämnar sitt telefonnummer till den unga kvinnan. Han är verkligen bra på att hitta nya vänner.

 

Sedan tar Pascual med oss till Olivios, en av de norra förorterna till Buenos Aires. Vi åker ned till Marinan och sätter oss på ett café. Det blåser svalkande och när man ser ut över vattnet är det svårt att föreställa sig att detta inte är havet, utan Rio de la Plata. Buenos Aires ligger ju vid vattnet, men det är inget man märker så mycket av. Staden ligger inte vänd mot floden och när man ser det brungrumliga vattnet inser man att det inte skulle göra staden vackrare.

 

Pascual skjutsar hem oss och där möts vi av Tomas och barnen. Vi går iväg till restaurangen med lekplatsen på övervåningen. Maten är lika god som senast, men mormor och morfar klagar lite över de enorma portionerna kött. Fast det hindrar dem förstås inte från att klämma i sig alltihop. Michelle och Pontus ser vi knappt till, de är fullt upptagna i lekhörnan. Tomas noterar att den bara är öppen till halv ett på natten. Så länge orkar inte vi i alla fall. Pontus lägger sitt huvud på mitt och somnar nästan, när jag bär hem honom på axlarna.

 

 

Onsdag 14 december

Klockan är över nio när vi börjar vakna till liv. Klockan tio kommer Lourdes, en intresserad barnflickekandidat. Vi har funderingar på att bjuda över en tjej i några månader, så att barnen inte glömmer all spanska på en gång. Det blir lite stökigt att prata med henne och få ordning på hela familjen på en gång, men det är ju så det är.

 

Jag har bokat bord på julbordet på Svenska klubben klockan tolv, men klockan är nästan ett när vi väl kommer dit. Tomas åkte i förväg med Michelle och Pontus, så de har redan börjat ta för sig när vi kommer. Restaurangen ligger i samma hus som svenska ambassaden och de brukar servera lunch där på vardagarna. Lokalen påminner mer om en sammanträdeslokal i ett sjuttiotalshus än en restaurang, men det är högt i tak och ljust. Vi har inte varit där förut, men jag har högt ställda förväntningar på detta svenska julbord.

Det mesta finns där: skinka, rökt lax, janssons frestelse och köttbullar. Men riktigt som hemma smakar det inte. Och det är nog det dyraste vi har ätit i Buenos Aires, 65 pesos per person.

 

Efter lunchen tar vi en promenad på stan. Vi går bort till Plaza del Congreso. Det är varmt och vi vill gärna hinna med ett besök till Punta Carasco innan kvällens gäster kommer. Därför tar vi buss 60 hem och får se lite av stan på vägen. Hemma hämtar vi snabbt våra badkläder och tar två taxibilar till poolen.

Det är få människor där även en dag som denna med strålande sol och värme. Mormor och morfar får ryggmassage och Michelle och Pontus badar tills de blir blåa om läpparna.

Jag åker hem före de andra och handlar skinka, ost och annat smått och gott. De andra kommer hem strax efter och får snabbt lägenhet i tillräckligt skick för att ta emot gäster. Pascual ringer på halv åtta, alldeles för punktlig för en riktig argentinare. Grannarna från tionde våningen, Ana och Carlos, kommer ned en kvart senare. Sedan sitter vi där och pratar och äter med våra grannar i vårt bostadsområde. Det känns lite vemodigt att vi snart ska flytta härifrån.

 

Dottern från tionde våningen kommer också förbi. Hon är 22 år och skriver sin sista examen på teaterhögskolan i morgon. Sedan ska hon flytta till Bariloche med sin pojkvän. Hennes mor är inte helt nöjd med att de inte gifter sig först, men dottern gör förstås som hon vill.

 

Klockan är nästan tio när våra gäster beger sig hemåt. Ana ska gå och handla innan de stänger på Disco. Jag undrar om hon ska laga middag nu. Vi är alla mätta av småplocket, så för oss väntar sängen.

 

 

Torsdag 15 december

Victoria kommer och ger barnen en sista spansklektion. De har lärt sig mycket på de här tre månaderna och det känns som det var längre sedan de satt och försökte lära sig färgerna i förra lägenheten.

 

Eftersom jag inte har lyckats boka något läkarbesök åt Emilia, tar jag med henne till sjukhuset. Hon har varit lite kinkig sedan hon hade feber för en vecka sedan och hon har så mycket gegga i öronen att jag vill vara säker på att hon inte har öroninflammation. Annars är vi mycket nöjda med henne. Hon är en så god och glad lite bebis. Bäst av allt tycker hon om att ligga på mage i fallskärmshopparposition. Hon tränar en del ålning medelst hasning och kan förflytta sig riktigt långt. Nu håller hon på att få sina första tänder. Två små risgryn skymtar i underkäken.

 

Vi struntar i vagnen, utan jag bär henne i babybjörnen. Så tar vi tunnelbanan till Puyerredon och går några kvarter till Swiss Medicals mottagning. Eftersom vi ska åka i morgon är det lika bra att gå till akuten idag. Vi åker upp till första våningen och hinner knappt sätta oss innan vi blir uppropade. Doktorn pratar fort och otydligt, men jag tror att jag lyckas gissa mig till det mesta. Emilias öron är okej, får hon feber ska vi komma tillbaka i kväll. Jag frågar om jag får väga henne på vågen som står i rummet och visst, det går bra. 8100 gram väger hon. Jag markerar det på hennes kurva och hon har halkat ned en halv kanal sedan förra vägningen. Doktorn tycker att det är bra att vikten normaliseras, men jag tycker nog att vi ska hålla koll på hennes vikt framöver. Hon har ju inte börjat äta mat än, men kanske skulle behöva det, så mycket som hon rör sig. Jag ber doktorn om en ordination på vaccin också. Han tittar bekymrat på hennes vaccinationskort och undrar vilken barnläkare vi går hos egentligen. Här går alla medelklassbarn hos en barnläkare. När jag svarar att hon inte har någon och säger att vi inte vill ha fler vaccin, utan att den här sprutan räcker, blir jag förhörd på vilka vaccin som ingår i sprutan. Det är sex stycken och jag klarar provet.

Jag ber om ursäkt för att jag ber om en vaccinordination på akuten, men det är inga problem, säger han. I Sverige hade flera doktor säkert vägrat att hjälpa mig, men här är de vana vid besvärliga patienter på privatsjukhusen.

 

När vi är färdiga får vi adressen till vaccinationscentralen. Det är några kvarter bort och Emilia väger faktiskt över åtta kilo, så vi tar en taxi dit. Även där får vi förstås komma in direkt och det hela är snabbt avklarat.

 

Jag ringer Tomas på mobilen. Han sitter på empanadasstället och äter lunch. Eftersom mormor och morfar har mina nycklar måste jag dit och hämta hans. Det är inte så långt, så först tänker jag gå. Men som vanligt när jag går någonstans blir det längre och längre dit jag ska, så det slutar med en till taxiresa. Därifrån går jag hem.

 

Michelle och Pontus är inte hemma, för de har tagit med sig mormor och morfar till museo de los ninos. Där visar de hur man kan klä ut sig och hur man spelar på datorn. Det finns två datorer och Pontus spelar flera olika spel. Dessutom leker de i hamburgerrestaurangen. Mormor och morfar får betala med pengar som de tagit ut i bankomaten på museet. Sedan jobbar Michelle och Pontus i barnmatsfabriken. De har så trevligt att Pontus blir jätteledsen när det är dags att gå hem.

 

På kvällen beställer vi hem mat från arabiska restaurangen. Mormor och morfar är mätta efter alla stora middagar och vill helst bara ha sallad. Tre menyer och en sallad, räcker till oss allihop.

 

 

Fredag 16 december

Sista dagen i Buenos Aires. Det känns vemodigt att vi ska lämna vårt hem här, nu när vi börjat finna oss till rätta. Först tänkte vi att mormor och morfar skulle ta med sig barnen till poolen, medan vi packade, men idag är det lite för kallt och mulet. Rätt vad det är börjar det hagla också. Det går ändå förvånansvärt bra att packa med barnen hemma. Tomas och Michelle går iväg och hämtar en filt som Valentinas mormor i Uruguay har gjort till Emilia. Det är en stor, mjuk rosalila filt och Emilia får nog stå på sig om hon ska få ha den i fred för Michelle. Morfar har blivit dålig under natten och huvudmisstänkt är en räka från gårdagens lunch.

 

Vårt flyg skulle ha gått klockan fem på eftermiddagen, men är en och en halv timme försenat. Det är nog tur, för jag vet inte om vi hade hunnit packa färdigt annars. Juan, portvakten, låter oss lämna några väskor hos honom, så det är ett oändligt sorterande av vad som ska med, vad som ska vara kvar och vad som ska kastas. Av förståeliga skäl är det barnens rum som tar längst tid att tömma.

Det vi ska lämna kvar får inte plats i de väskor vi kan avvara, så Juan får upp några plastkassar också. Det vi ska ta med oss får inte plats i de väskor vi har kvar, så det blir knökfullt i handbagaget och några kassar därutöver.

 

Det regnar ute när vi ska ge oss iväg. Som alltid innebär det att det är svårare att få tag i taxi och vi får vinka ett bra tag innan vi hittar två stycken. Vi har tid på oss och hinner till flygplatsen utan problem.

 

Planet till Puerto Madryn är fullt och vi får bara utspridda platser. Att en treåring ska sitta ensam i två timmar är lite mycket begärt, tycker jag och noterar en plump i protokollet för Aerolineas Argentinas. När vi väl är på planet löser det sig i alla fall och Michelle kan sitta bredvid mormor och Pontus bredvid Tomas. Jag sitter på en mittenplats med Emilia i knäet. Det är bra, då kan hon jobba åt två håll, dra tjejen på höger sida i tröjan och försöka äta upp tidningen för mannen till vänster. Hon är vaken hela resan, så jag behöver inte vara sysslolös. Ibland lyfter jag upp henne i luften, så att hon kan le åt de som sitter bakom och då blir hon sådär glad som hon alltid blir när någon pratar med henne.

 

Vi landar i Trelew och går igenom ”mattullen” till Patagonien. Man får inte ha med sig några livsmedel och det har vi inte heller. Så ska vi bara ta oss till Puerto Madryn. Utanför terminalen står minibussar. Men de är fulla. Alla utom en och den ska vänta på nästa flyg som kommer om en timme. Sista taxibilen är också på väg härifrån. Klockan är över nio och barnen är trötta. Det slutar med att mormor och jag klämmer in oss med barnen på två platser i minibussen, medan männen får vänta på nästa tur. De behöver dock inte vänta så länge, för det dyker upp en taxi strax efter.

 

Jag sitter med Pontus och Emilia i knäet och efter en stund sover de båda två och jag har som en boll med barn i knäet. Michelle somnar hos mormor. Vårt hotell, Nueva Leon, är första stoppet på vägen. Vi radar upp Michelle och Pontus på en liten stenmur. Pontus lyckas inte vakna till riktigt, utan tippar åt höger och slår huvudet i resväskan. Sedan är han vaken i alla fall. Jag hämtar nyckeln till lägenheten. Pontus blir lite besviken, för han har bestämt att vi ska bo på fyran, men vi hamnar i lägenhet nummer 12. Det är en enorm lägenhet i tre våningar. På nedersta våningen finns ett stort vardagsrum och ett kök. På mellanvåningen finns två sovrum och likaså på översta våningen. Våningarna länkas samman av en trätrappa med gediget knakande som gör det omöjligt att byta våning utan att alla i huset vet om det. Inredningen är enkel, men känns ändå fräsch.

 

Michelle och Pontus tar ena rummet på mittenvåningen och mormor och morfar det andra. Tomas, Emilia och jag flyttar in på övervåningen. Barnen har piggnat till och utforskar nyfiket lägenheten, men när vi väl fått dem i säng somnar de direkt.

 

 

Lördag 17 december

Morfar är orolig i magen och trött i kroppen. Han vill helst ligga i sängen hela dagen. Vi andra äter frukost på hotellet och ger oss ut för att upptäcka Puerto Madryn. Det är en liten stad med 80 000 invånare, vackert belägen vid havet. Tomas har gått i förväg med Michelle och Pontus och vi andra möter upp på stranden. Jag går i väg och köper strandleksaker och sedan bygger de sandslott och samlar vackra snäckor. Det är en varm dag, men lite blåsigt och vattnet håller svensk temperatur, sådär runt 18 grader.

 

Det är svårt att hitta någon bra lunchrestaurang. De flesta ställena serverar hamburgare och mackor. Vi hittar ändå ett ställe som fungerar. Sedan handlar vi frukostmat. Tomas tar en tur på stan för att leta reda på bra utflyktspaket, medan vi andra går hem med maten.

 

Väl hemma går först Tomas ut och joggar och sedan jag. Michelle går iväg med mormor för att peka ut vad hon önskar sig i julklapp. Det är mycket folk ute och på ett ställe står brandbilar uppställda och några barn går i en parad och spelar trummor.

 

Jag springer hem, duschar och strax efter åtta är vi redo för att gå ut och äta middag. Morfar vill inte äta något utan stannar hemma. Vi hittar Michelle och mormor utanför ett restaurang som de har sett ut. Där äter vi paella och rabas, som friterad bläckfisk heter här i Argentina. I Sverige brukar vi ju säga calamares.

 

 

Söndag 18 december

Vinden har vänt och nu blåser det från söder. Kalla vindar från Antarktis tvingar oss att plocka fram koftorna. Morfar vill helst inte lämna sängen, så vi får klara oss utan honom idag också. Vi går in till centrum. Det är bara några kvarter. Eftersom det är söndag är mycket stängt och dessutom har de siesta hela eftermiddagarna. Vi hittar i alla fall en galleria, där några av affärerna har öppet. Högst upp finns en spelhall med djur och en karusell att åka på för barn. Michelle och jag spelar air hockey. Pontus vill också göra något och de får prova ett spel där de har varsitt gevär. När jag har lagt i pengen och spelet drar igång, visar det sig att man ska skjuta på människor som attackerar en. Michelle skjuter själv och Pontus och jag hjälps åt. Jag avstår från lektionen i empati och pacifism, men lär mig i alla fall själv läxan att kontrollera vilka spel som barnen spelar.

 

Vi går ut och går längs strandpromenaden bort till en lekplats. Det är dags för lunch och mormor, Emilia och jag går in på en restaurang bredvid och beställer mat. De andra kommer snart efter, väl nedkylda.

 

Efter lunchen går vi hem och beställer en taxi för att åka till Punta Loma och titta på sjölejon. När det är ebb kommer de in och lägger sig på stranden för att vila. Idag är det maximal ebb klockan fyra. Taxin är försenad, så det blir lite stressigt, eftersom det ju inte är någon idé att komma dit när sjölejonen redan gett sig av. Det visar sig dock inte vara något problem, utan när vi kommer dit halv fem ligger sjölejonen i långa rader. Taxin väntar en halvtimme, medan vi står på ett berg och tittar ned på sjölejonen. Det blåser kallt. Vi ser hur vattnet stiger och en efter en vaknar de till liv och krälar antingen längre upp på stranden, eller ger sig ut i havet.

 

Morfar, som lämnat sängen en stund för att följa med till sjölejonen, kryper ned igen, medan vi andra går för att äta middag på en bufférestaurang som Tomas hittat. Den öppnar inte förrän åtta, så vi har en halvtimme till vårt förfogande. Det är för kallt för att det ska vara njutbart utomhus. En bit från restaurangen hittar vi dock en glassbar med hoppborg och lekplats. Mormor och jag tar en kaffe, så att Michelle och Pontus kan leka. Pontus vill leka Power Ranger med några barn och blir lite våldsam. Hans Power Ranger lekar går till så att han och motståndaren intar olika kampsportspositioner och utstöter lite: ”Ha” och ”Oh”. I hoppborgen hittar han dock inga bra motståndare, utan muckar med en tjej i stället. Tjejer förstår sällan Power Ranger-lekar. De vill hellre vara prinsessor.

 

Vi går bort till restaurangen och äter en god buffé. Emilia är lite kinkig, näsan rinner och hon är förkyld. Michelle älskar buffé, i alla fall sådana som har en efterrättsdel. Det har den här, och glass med.

 

 

Måndag 19 december

Efter frukost går vi till receptionen för att ringa och gratulera deda på födelsedagen. Där finns en dator med internetuppkoppling och det går bra att ansluta vår dator till bredbandet så att vi kan ringa ut och kolla mailen. Sedan går vi ned till centrum. Morfar mår bättre, så idag är vi full styrka. Tyvärr är det alldeles för kallt och blåsigt för att ligga på stranden, men barnen har inget emot att i stället gå in i leksaksaffären och peka ut julklappar de önskar sig. Vi kör ut dem ur affären och sedan köper vi det som vi tror är roligt och bra för dem, med inspiration från deras önskemål. Eftersom vi redan har mer saker än vad som får plats i väskorna är det små julklappar som gäller.

               

Tomas går iväg och fortsätter letandet efter ett bra sätt att ta sig ut på Peninsula Valdez. Vi har ännu inte bestämt oss för om vi ska hyra egen bil eller hoppa på ett utflyktspaket. Eftersom vi är så många behöver vi en minibuss och de är så dyra att hyra att det knappast lönar sig. Medan Tomas är borta, får morfar hemlängtan till toaletten. Mormor och jag tar med barnen till snabbköpet för att handla lite lunch. Sedan sammanstrålar vi allihop på strandpromenaden. Vi sätter oss på en bänk och dukar upp en buffé bestående av kycklingsallad, en saftig köttbit, pannkakstårta med skinka och ost, grillad kyckling och rivna morötter. Vi får sällskap av en herrelös hund, som erbjuder sig att äta upp våra rester. Jag tycker den är lite läskig, så morfar jagar iväg den. När vi sedan ätit klart har den gett sig av så långt att vi inte kan se den och vi får slänga resterna.

 

Eftersom det är måndag passar det utmärkt att gå iväg till glassbaren. Hoppborgen har de monterat ned, men det finns en lekplats. Och så finns det glass förstås. Michelle och Pontus får varsin stor strut. Mormor tar en kvarslitersbägare med glassorter vars namn inte avslöjar något om smaken, men som visar sig vara lika goda för det. Tomas och jag delar på en lika stor bägare med kokos, bananasplit och körsbär och de är lika goda som de låter.

 

Efter fikat går Tomas för att boka en utflykt som han prutat ned priset på. Jag blir ivägskickad för att inhandla nya skor. Mina svarta sandaler håller på att falla i bitar, men de enda andra skor jag har med mig är mina joggingskor och de vill jag inte slita på. Visst har jag haft ambitionen att köpa nya skor, men jag har letat efter ett par sportiga, fotriktiga sandaler och sådan skor har inte kvinnor i Buenos Aires. De har små kvinnliga, silvriga sandaler med pinne mellan stortån och resten av tårna, när de är ute och går. När de ska vara fina har de ännu mindre sandaler med smal, hög klack.    

Mina fötter är inte gjorda för sådana skor och sådana skor är inte gjorda för mina fötter. Ett par breda fötter med spretande tår, blir inte sådär smala och kvinnliga bara för att man klämmer in dem i ett par skor.

 

Mormor följer med mig på shoppingrunda och vi har det sådär härligt barnfritt som man bara kan ha det när man har barn, för innan förstår man inte vad det är. Det finns alla möjliga fina skor i affären, men inte alla finns i min storlek. Jag hittar i alla fall ett par svarta sandaler som är väldigt lika de jag har på mig, förutom att sulorna sitter fast och lädret inte hänger i slamsor. Det där med sportiga sandaler har jag gett upp.

 

Vi fortsätter vår shoppingtur i leksaksaffären. Till Michelle köper vi prinsessandaler som hon har önskat sig. Det är små plastskor som bara finns i en storlek och kostar tjugo kronor. Jag vet att hon gärna skulle vilja ha ett prinsesstrollspö som kan rotera också, men de är ganska skrymmande och tunga, så det får bli någon annan gång. Michelle brukar inte leka så mycket med leksaker, så det känns onödigt att handla så mycket. Till Pontus är det lättare. Han har gjort väldigt klart för oss att han vill ha Power Ranger-gubbar. I den här affären har de inte det där fyrapacket med alla gubbarna som brukar finnas i alla affärer. I stället får jag nöja mig med en svart Power Ranger docka och en röd, som man ska lägga i vatten så ökar han i storlek under 72 timmar. 

 och hamnar på en grusväg som går genom ett slitet bostadsområde. Alla hus har minst en hund, som varnar oss för att ge oss in på deras område. Ute på gatan finns dessutom massor av lösa hundar, men de är lugnare. Visst är det kul att se hur lokalbefolkningen lever, men det känns ändå skönt att komma ifrån de där hundarna och ut på en större väg. Vi joggar vidare ned mot havet och springer förbi fiskfabriken. Hela Puerto Madryn har mycket av industristad över sig, det är bara strandpromenaden och det lilla centrumet som vittnar om att detta även är en turiststad. När vi sedan springer tillbaka längs med havet passerar vi en hel del flotta villor där den mer välbeställda delen av lokalbefolkningen tycks bo.

 

Väl hemma har mormor och morfar lagat middag. Det blir kokt lök och mangold, en sorts spenat, och lite annat smått och gott till middag. Vi försöker få barnen i säng redan vid tiotiden, eftersom vi ska upp tidigt i morgon.

 

 

Tisdag 20 december

Vi blir hämtade 8:30 vid hotellet för att åka på utflykt till Peninsula Valdez. Det är ett stort naturreservat, med ett rikt naturliv. Vi åker nästan i en timme före första stoppet. Landskapet är platt och monotont. Det finns inget vatten i marken, så det är bara buskar och lite gräs som kan växa här. Grundfärgen är brun, med skiftningar åt grönt och vitt. Vissa buskar är väldigt ljusa och ser nästan ut som får. För får finns det gott om här. Ändå ser vi inte så många, för ytorna är enorma och vissa får ser nästan ut som buskar. 

 

Vår guide, Nora, pratar bara spanska och det är lite svårt att hänga med i föreläsningarna hon ger, men man förstår i alla fall att hon är väldigt kunnig. Vårt första stopp är ett litet museum längs vägen, där vi får lära oss mer om floran och faunan och gå på toaletten innan vi åker vidare. Det är den fräschaste toalett vi varit på hittills i Argentina och museet är inte heller så dumt.

 

Vi stannar på en udde för att titta på sjölejon och sjöelefanter som ligger i drivor längs stranden. Det är ju bra att veta vad man tittar på, så vi får lära oss att skilja dem åt. Sjölejon är brunaktiga och har synliga öron. Deras skelett är annorlunda uppbyggt, så att de kan gå på alla fyra, medan andra sälar får hoppa sig fram. Sjöelefanten är mer lik vanliga sälar och är gråaktig, men har en konstig nos, böjd lite som en snabel. Den som hittade på namnet hade antingen väldigt livlig fantasi, eller hade aldrig sett en elefant, för så framträdande är inte den där ”snabeln”. Som alltid när man är nybörjare och ska lära sig att känna igen något blir det en hög över som man inte kan placera, som varken är bruna eller grå, utan mera svarta och utan tydliga karaktäristika.

 

Man får inte gå ned på stranden, utan vi går längs en stig på berget ovanför, men man ser bra i alla fall. Överallt är stigarna omgärdade av staket, så att ingen ska få för sig att gå för nära djuren, eller förstöra växtlivet runt omkring. Som svensk tycker man att det är trevligt att de prioriterar naturen och djurens välbefinnande framför människors nyfikenhet och vilja att komma nära. 

 

Vi har ganska gott om tid och Tomas och barnen hinner få i sig några empanadas i fiket innan det är dags att fortsätta turen. Nästa stopp är det egentliga lunchstoppet och även här kan man gå ned och titta på sjölejon och sjöelefanter. Har man tur kan man få se späckhuggare också, för det finns det gott om här, men sådan tur har vi inte.

 

En amerikan kommer och berättar att han hört att en guide sett en ”poisonous snake” och att vi borde se till att barnen håller sig i närheten av oss vuxna. Michelle översätter för Pontus och berättar att det finns en giftig orm här någonstans. Han verkar inte bry sig så mycket, men själv jagar hon upp sig så att hon börjar gråta och knappt vågar sätta ned fötterna. Jag lyfter upp henne och bär henne uppför backen. När vi ser Nora lite senare och frågar henne, skrattar hon bara och säger att visst finns det små ormar här, men de är inte giftiga.

 

Tomas och Emilia tar en längre promenad längs havet, medan vi andra äter lunch i restaurangen. De har en liten buffé, där man betalar per rätt och en parilla där de grillar kött. Jag tar en pannkakstårta. Det verkar vara en lokal specialitet med pannkakor varvade med skinka, sallad och ost. Mormor äter ett grillat litet lamm. Fastän det här är en riktig turistfälla är det inte hutlöst dyrt, utan priserna är ungefär samma som i restaurangerna i stan. Så är det nästan alltid här i Argentina och det känns skönt att veta att man alltid har råd att äta när man åker iväg. I Sverige finns det i anslutningen till turistattraktionerna ofta något mysigt café där man kan få en liten soppa med citrongräs för 69 kr eller en kaffe för 18 kr och där det kostar en förmögenhet att utfordra hela familjen. Och det är om man har tur. Har man otur får man en mikrovärmd Gorbypirog för 22 kr.

 

Mätta och belåtna åker vi vidare för att titta på pingviner. De håller till på en egen strand, men har sällskap av några sjölejon. Magellanpingvinerna är ganska små varelser, bara en halvmeter höga. De är monogama och håller sig till en partner hela livet, fastän de skiljs åt halva året när de är till sjöss. På land gräver de små hål i marken och på något sätt lyckas de hålla ordning på vems som är vems, för de återvänder till samma hål, år efter år.

                       

Vi ser många pingviner på nära håll, för de har grävt sina hål i sluttningen ned mot havet. En har en unge, som bara är en månad, berättar Nora. Jag tror först att jag har hört fel, för den är nästan lika stor som mamman, men de växer så fort när de får mycket mat. (Se bild).

 

Den stora turistattraktionen här på Peninsula Valdez är att åka ut på havet och titta på de stora valarna som kommer in i bukten för att para sig under våren. De brukar vara kvar till mitten av december och jag hade hoppats att vi skulle hinna se dem, men Nora berättar att de sista gav sig av för en vecka sedan. Det blir alltså ingen båttur, utan i stället blir det ytterligare ett sjölejonstopp. Det är vackert med havet mot de ljusa sandklipporna. Solen skiner och håret blåser en i ögonen, men jag håller det borta med hjälp av min jeanskeps med Hard –Rock- café – Bali-tryck. Den var tuff när jag köpte den 1997. Tyckte jag i alla fall.

 

Vi hinner med ett sista stopp för att titta på fåglar och gå på toaletten. Över en ö ute i havet cirkulerar några fåglar, men den stora attraktionen är en stor hårig spindel som promenerar på sanden. Den mäter säkert en decimeter i diameter och väcker förtjusning hos stora som små. Det är en falsk tarantella och den är inte farlig, försäkrar Nora. Hon berättar också att den är femton år och jag undrar hur hon kan veta det. Det är för att det här är en hane, på jakt efter en hona. De parar sig när de är femton år och därefter biter honan ihjäl hanen, så äldre än så blir han inte. Jag tycker fortfarande att det låter konstigt. Vad har han för sig de första femton åren?

       

Turen är slut och vi blir avsläppta vid vårt hotell. Mormor, Michelle och jag handlar en stor oxfilé till middag. Medan mormor och morfar lagar middag, försöker jag att boka boende i Bariloche. Vi har redan reserverat en stuga, men om man inte betalar minst hälften av kostanden inom två dagar, förfaller reservationen. Jag försöker att boka samma stuga på nytt, genom att skicka iväg ett mail.

 

Vår sista middag i Puerto Madryn blir också den godaste. Vi äter stekt oxfilé med stekt sötpotatis och sallad till. Alla äter med så god aptit att det dryga kilot vi köpt räcker precis. Mormor tycker att vi borde ha köpt mer, men inte kan vi frossa i oxfilé när det kostar nästan fyrtio kronor kilot?

 

Onsdag 21 december

Det ska komma en minibuss för att hämta oss klockan sex, men den kommer inte förrän tjugo över. Även denna gång har vi en del grejer som inte får plats i väskorna, utan hamnar i olika plastpåsar som handbagage. Michelle och Pontus somnar på vägen till flygplatsen, de är vana att sova till nio åtminstone.

 

Planet till El Calafate kommer iväg 8.15, liksom planerat och flygtiden beräknas till en timme och tjugo minuter. Det är fullt, men jag får i alla fall en plats bredvid Michelle och Pontus sitter med Tomas bakom oss. Morfar sitter väl inklämd på bakersta raden, där det liksom inte räckte till så mycket benutrymme när de monterade fast sätena. Det blir mindre spring så.

 

När vi tittar ut genom fönstret inför landningen känns det som att vi ska landa på månen. Jorden är kal och rödbrun med små kratrar. Vi landar väldigt nära sjön, som lyser i en mjölkig turkos färg. Det är väldigt annorlunda och det känns bra. För det är ju ingen mening med att flyga runt halva jorden om det ser ut precis som hemma.

 

Bagagevagnarna är slut, men vi hittar en stor kärra, som antagligen inte alls är ämnad för passagerarnas bruk, där allt vårt bagage får plats och strax sitter vi uppdelade i två taxibilar, på väg till Hospedaje del Norte. El Calafate har växt som turistort senaste fem åren, men ändå kan det vara svårt att hitta hotell till ett rimligt pris. Vårt hotell är ett ombyggt hus och på uppfarten står en blå bil och en liten hund. Pontus blir förvånad. – ”Ska vi bo här? Ska vi ha en blå bil och en hund”. Det är inte lätt för en treåring med dålig tidsuppfattning att förstå när man ska bo en längre tid på ett ställe och när man bara är på besök några nätter.

 

Vi checkar in på två trippelrum som ligger bredvid varandra. Det är enkla rum, där inte mycket mer än sängarna och garderoberna får plats. Fönstrena vetter ut mot receptionen, så vill man ha frisk luft får man öppna ytterdörren också. Då får man å andra sidan in en hel del luft, för Calafate är ett riktigt blåshål.

 

Michelle och Pontus är vana vid att bo i lägenhet och tror att receptionen är en del av vårt rum, så de sitter mitt på golvet och leker, eller smyger runt i korridorerna. Vi vuxna har inte samma energi, utan halvsover bort några timmar, innan vi ger oss ut på stan för att äta lunch.

 

El Calafate är en liten by på 55:e breddgraden, det vill säga något närmare ekvatorn än Stockholm. Hit kommer man för att åka och titta på glaciärerna som finns uppe i bergen. Själva centrum är litet, bara en liten gata med butiker för turister och några snabbköp. Tomas börjar se sig om efter utflyktspaket, medan vi andra går tillbaka till hotellet.

 

Alla är trötta och sega efter det tidiga uppvaknandet och resan. När det blir dags för middag går vi till en bufférestaurang som Tomas hittat. Buffé är helt enkelt det mest prisvärda här, för det kostar lika mycket som en varmrätt. Ofta blir det till och med billigare, eftersom Pontus brukar äta gratis och Michelle till halva priset.

 

Restaurangen öppnar förstås inte förrän klockan åtta, så för att fördriva tiden tar vi en sväng runt kvarteret. Morfar passar på att gå och klippa sig och Michelle följer med som sällskap och som tolk. Pontus har somnat i Emilias vagn när vi går tillbaka till restaurangen. Efter en stund får vi sällskap av en mycket korthårig morfar, nästa gång får vi skicka med en mer erfaren tolk.

 

Med Pontus sovandes i vagnen och en Michelle som är på ett strålande, charmigt humör får vi en mycket trevlig måltid.

 

 

Torsdag 22 december

Vi har beställt frukost på hotellet, eftersom vi ska iväg tidigt. Frukosten serveras i köket, en trappa upp. Det serveras toast med marmelad och margarin som påläggsalternativ och till det apelsinsaft och kaffe. Barnen får varm choklad, så de är nöjda. Dessutom får alla varsin alfajor, en argentinsk kaka med kräm i mitten, doppad i choklad.

 

Klockan 8:45 kommer bussen för att hämta oss. Vi är inte riktigt färdiga, men får snabbt ihop våra grejer. Det är fler som ska gå på innan vi ger av oss mot glaciären Perito Moreno. Resan tar en och en halv timme och vi stannar två gånger på vägen för att kolla på utsikten. Vår guide, tillika chaufför, berättar på spanska och engelska om landskapet runt omkring oss. Byn Calafate omges av ett stäpplandskap med gräs och buskar. Här är för torrt för att några träd ska kunna växa, men när vi närmar oss bergen ändras vegetationen för här börjar molnen släppa ifrån sig lite fuktighet. Det påminner om geografilektionen i femman om hur regn bildas.

 

Första större stoppet är en båtresa på sjön för att titta på glaciärens norra ansikte. Har man tur får man se hur ismassor rasar ned i vattnet från glaciären. Vi ser ett stor ras från kajen, där vi står och väntar på båten. Det är en modern båt med en luftig salong med stora fönster. Vill man gå ut kan man gå upp på taket. Solen skiner, men det är kallt och vinden blåser rätt igenom en, så jag håller mig ganska mycket inne med Emilia. Man ser bra inifrån med och det är mäktigt att titta upp på den sextio meter höga ismassan. Egentligen består glaciären av tätt packad snö och ju äldre en del av glaciären är, desto mer blåskimrande är den. Hela glaciären rör sig en och en halv meter varje dag, men eftersom det är sommar nu, så smälter även en del bort och ramlar ned i sjön. Vi får se några ras, men bara mindre sådana.

 

När vi kommer iland efter båtturen hör vi ett dundrande åskljud. Vi tror först att det är ett stort ras vi har missat, men det visar sig vara sprickor som uppstår längre in på glaciären som ger upphov till ljudet.

 

Vi åker vidare till ”balkongerna” som är fina utsiktsavsatser på berget mittemot glaciärerna. Här kan man få sig lite lunch av enklare slag. Vi tar några hamburgare och en soppa. Tyvärr kan man inte sitta inne och äta, utan vi sitter vid ett bord ute i snålblåsten. En spansk herre blir förtjust över att höra att vi kommer från Sverige. Han är en stor Ingrid Bergman-fan och håller just på att läsa hennes biografi och vill gärna diskutera den med mig. Jag har inte så mycket att tillföra till diskussionen.

 

Tomas och jag går en tur för att titta på glaciärerna, medan mormor och morfar passar barnen. En massa trappor leder nedför berget till olika avsatser där man har fin utsikt. Man måste hålla sig innanför avspärrningarna och får bara beundra glaciären på avstånd. En skylt informerar om att 32 människor mist livet fram till 1988, för att de fått fallande is på sig. Jag antar att det var då de satte upp avspärrningarna.

 

Eftersom glaciären rör sig framåt, stöter den förr eller senare i en udde som sticker ut från berget där vi står. När den gör det bildar den en vall (proppen) som stänger av vattenflödet från smältvattnet från bergen ned i sjön. Då bildas en naturlig damm och vattnet stiger. När vattnet har stigit till ungefär 25 meter över vattenytan i sjön, blir trycket så starkt att vallen sprängs. Det sker ungefär vart tredje år och eftersom ingen förstås vet exakt när det ska ske, sitter folk och vakar dygnet runt i flera veckor. Senaste sprängningen var 2004 och nu är vattenivåskillnaden bara fem meter, så det är ingen idé att vi väntar kvar.

 

Vi går tillbaka och löser av mormor och morfar. Emilia har feber idag och är gnällig och orolig. Michelle och Pontus uppskattar faktiskt glaciären, men har lite för mycket spring i benen och lite för många skrik i halsen. När vinden tar i fryser de om händerna och efterfrågar vantar och mössor, men det har vi förstås inte med oss. Sådant har man bara på vintern. Här är det ju sommar.

 

Halv fyra går bussen tillbaka till Calafate. Tomas och jag sitter på bakersta raden med en hög sovande barn över oss. En dryg timme senare är vi tillbaka på hotellet.

 

Tomas och jag går och handlar frukostmat i snabbköpet. Köket på hotellet är till för gästernas bruk och i kylskåpet där kan man trycka in lite matvaror. Det är ett enkelt kök och inte direkt gjort för några mer avancerade måltider, så vi går ut och äter middag. Eftersom alla var nöjda med gårdagens buffé, hamnar vi där idag igen. Idag är dock Pontus vaken och med och äter. 

 

 

Fredag 23 december

Det är vackert väder, men blåsigt såhär dagen före julafton. Vi bestämmer oss för att gå iväg och titta på sjön. Det är någon dryg kilometer att gå och som alltid vill Pontus bli buren på någons axlar. När man inte vill bära honom brukar han köra en fuling. ”Mamma, jag vill krama dig”, säger han och så hoppas han att man ska bära honom en bit i famnen.

 

Ju närmare vi kommer sjön, desto blåsigare blir det. Vi är ensamma på den stora stranden och sätter oss ned för att mumsa på all frukt mormor har packat ned. Hon sköljer äpplena och körsbären i sjön. Vattnet är så rent det kan bli här och kallt så att det biter i fötterna. Michelle och Pontus bygger sandslott med hjälp av hinkarna och spadarna vi köpte i Puerto Madryn. De kämpar tappert i blåsten. Det känns som svensk sommar. Solen skiner och man önskar så hett att det skulle vara varmt och skönt att man sitter där och huttrar i sina tunna kläder. Till sist ger vi upp och ska gå för att äta lunch. Först ska dock Pontus kissa. Han klättrar upp på vallen och drar ned byxorna, vänd mot oss och vattnet. Tomas fattar snabbt och skriker ”Inte kissa i motvind!”. Det är sådant små killar måste lära sig. Pontus vänder sig om och Michelle skriker av förtjusning över hur hans kissdroppar lyfter och kastas åt alla håll.

 

Det är glest mellan husen nere vid sjön. På flera ställen har man planterat en lång rad med cypresser, som växt sig mycket högre än husen och som tjänar som vindskydd. Det brukar alltid blåsa vid sjön.

 

Ett hus fångar Tomas intresse. Det är en liten krog med en skylt över ingången där det står ”Pivovar Cerveza Pivo”. Pivovar betyder bryggeri på tjeckiska och det ordet får alltid hans tjeckiska hjärta att klappa. Han smiter raskt in och får det bekräftat, här har de ett eget bryggeri. De har även en matmeny och eftersom klockan är halv fyra börjar det bli dags för lunch.

 

Vi beställer pizza och soppa. Och så öl förstås. Vi får provsmaka både ljus och mörk öl och så specialölen, den med smak av Calafatebär. Det gäller att hålla sig framme för att få smaka, för Pontus sveper raskt det som blir över. Han är ju halvtjeck.

 

Ölen kan väl inte direkt mäta sig med tjeckisk öl, men det är i alla fall en tjeck som har hjälpt dem att installera bryggeriet. Ägarna kommer ut och pratar med oss. De har flyttat hit från Buenos Aires för ett halvår sedan och räknar med att stanna kvar. Vi är de enda gästerna, men de försäkrar oss att fram till för några dagar sedan hade de fullt hela dagarna, men att turisterna lämnar Calafate under julhelgen.

 

På vägen hem viker morfar och jag av för att komplettera julklapparna. Morfar vill köpa något till mormor, eftersom hon har köpt något åt honom, trots att de kommit överens om att inte köpa något till varandra. Tomas och jag ska inte heller köpa något åt varandra, men jag vill hitta några fler Power Ranger-gubbar till Pontus. Trots att jag letar i tre olika butiker hittar jag inga fler gubbar än de jag redan köpt. Typiskt, förut fanns de i vartenda skyltfönster. Det vet jag, för det har Pontus visat mig.

 

Fast egentligen gillar inte Pontus Power Rangers längre. Han slutade med dem igår, efter att han kollat på någon tecknad serie med andra figurer som var läskiga. Jag vet inte hur det kunde spilla över på Power Rangers, men nu gillar han i alla fall bara Batman. Fast han önskar sig fortfarande Power Rangers-gubbar. Tur det. Jag hittar ingen Batman heller, men köper en Mr Incredible och en polisgubbe med k-pist och handgranat i västen.

Sedan kilar morfar och jag hem till de andra.

 

Pontus blir lite arg för att han inte får öppna presenterna jag har köpt, men det kommer han snart över. Tomas och Michelle går en ”tromenad” och lämnar in en tvätt på tvätterian. Själv går jag ut och joggar. Klockan är nio på kvällen, dagen för julafton och det är lika ljust ute som om det varit mitt på dagen.

 

Vi äter empanadas till middag och de andra har redan börjat äta när jag kommer tillbaka från min runda. Det är skönt att slippa gå ut och äta en kväll. Går man ut tillräckligt ofta tycker man till sist att det är skönt och mindre besvär att laga middag själv. Man slipper sitta och vänta och man vet vad man får.

 

Michelle, som tidigare delat rum med mormor och morfar, får för sig att hon vill sova hos Tomas och mig. Som tur är vill Pontus sova hos mormor och morfar, så de byter plats. Innan de somnar hänger vi dock upp varsin strumpa åt dem på garderobsknoppen. Michelle har en av Tomas vita tubsockor och Pontus har en svart.

 

Michelle säger att hon inte tror att det kommer någon tomte. Jag tror aldrig att hon har trott på tomten, för hittills har hon genomskådat varje bedragare, men jag frågar ändå: ”Varfördå?” och blir förvånad över svaret.

”För han kommer nog bara till barnen i Sverige.”

Jag försäkrar henne om att tomten har en jorden-runt-verksamhet och att hon inte behöver oroa sig.

 

 

Julafton 2005

Tomas vaknar under natten av att någon rycker i dörren. Lyckligtvis är dörren låst. På morgonen kan vi ändå konstatera att tomten varit förbi och lämnat julklappar till Tomas och mig. I morfars strumpor. Morfar har också varit förbi och lämnat tillbaka Pontus.

 

Barnen vaknar och springer över till mormor och morfar för att kontrollera sina strumpor. Och visst har tomten hittat till Argentina. Två leksaker var har de fått. Tomas och jag har fått varsin svensk bok och varsin tidning.

 

Helst vill Michelle och Pontus öppna alla julklappar, men det får de vänta lite med. De får leka med det de har fått och sedan går vi ut och äter lunch. Vi hittar en mysig restaurang där vi äter grillat lamm. Det är Michelle som sköter snacket på restaurangerna här och hon hinner knappt sätta sig innan hon beställer ”dos aguas con gas”. Fast idag är det julafton, så då får hon dricka läsk. Hon och Pontus blir alldeles till sig, för de får ta varsin och då kan de ta olika smaker och dela. Tomas kommer senare, för han har varit och surfat och ringt hem till sina föräldrar. Han tar bara med sig datorn till internetcafét, så kan han ringa från den.

 

Vi äter en utsökt måltid och på Tomas initiativ klämmer vi i med en ”Hej tomtegubbar slå i glasen” så att de andra gästerna tittar intresserat på oss.

 

Michelle och Pontus är som vanligt färdiga före oss och leker ute på trottoaren. Jag går iväg med dem för att handla lördagsgodis. Först går vi till chokladbutiken och köper en låda med olika chokladbitar som jag väljer ut. Sedan går vi till godiskiosken och då är det barnen som har kommandot. De pekar vant och beställer två av den ena och tre av den andra och får ihop en lagom stor påse, utan att jag behöver säga stopp. Jag är så stolt över dem båda.

 

Sedan ska vi gå hem och öppna julklappar, men på vägen försöker vi ringa hem från ett internetcafé. Vi ringer till Magnus, men han hör inte vad vi säger, så det blir inga julhälsningar. Det är lika bra det för tidsschemat är lite knappt. Mormor och jag går i förväg med barnen och Tomas och morfar surfar lite innan de kommer efter. De är lite sega, så de missar dansen runt julgranen. Vi hämtar ned en halvmeterhög plastgran från köket, ställer den på golvet mitt i reception och sedan dansar vi runt den. Pontus vill först inte alls sjunga några julsånger, utan backyardigansången och powerrangersånger. Michelle börjar önska nästa låt medan mormor och jag är i full färd med att sjunga den första och det känns lite misslyckat. Men sedan förstår barnen att det här är svenskt julfirandet på andra sidan jordklotet när det är som bäst och stämmer in i sången och dansen.

 

Sedan öppnar vi julklappar. Michelle har alltid varit väldigt lugn och sansad när hon öppnar paket, men nu går det undan. Pontus sliter upp paket utan att ens säkerställa att de är till honom. Så de tar slut ganska fort. Mormor har köpt läderskärp till oss vuxna, som minne av Patagonien. De är snygga och jag hade faktiskt önskat mig ett sådant, även om jag numera är antimaterialist och inte vill äga någonting som tar upp dyrbar plats i min resväska.

 

Eftersom Pontus är så snabb med paketöppningen håller tidschemat och de hinner leka en stund med sina julklappar innan en taxi hämtar oss klockan fem minuter i fem. Mormor stannar hemma med Emilia, medan vi andra åker iväg till ett stall, där vi tilldelas hjälmar, på begäran förstås, och hästar. Det är tuffa killar som driver stället och de undrar om Michelle och Pontus ska rida på egna hästar eller tillsammans med oss vuxna. Jag är inte helt säker på vilken typ av ridtur det är jag har bokat, men jag tror inte att de tänker gå bredvid och leda hästen. Michelle säger dock spontant att hon vill rida med någon vuxen och för Pontus del är det aldrig tal om något annat.

 

Tomas sitter upp och killarna lyfter upp Michelle framför dem. Deras häst heter Bigote och är en vit-brun skäck. Pontus och jag klättrar med viss möda upp på Lucero, en vackert brun häst som jag upplever som den högsta av alla hästarna i gruppen. Morfar sitter upp på Gringo.

 

Det är väl ungefär 15 hästar med ryttare som ger sig av. Tre cowboys, som ser ut att vara indianer, håller ordning på oss och våra hästar. Lucero börjar slänga med huvudet redan innan vi ger oss iväg. Jag sitter spänt och håller i Pontus framför mig med ena handen och tyglarna med den andra. När vi sedan rider iväg bockar Lucero så att jag blir riktigt nervös. Pontus hjälm gick inte att knäppa ordentligt, så jag är inte helt säker på att den skulle sitta kvar om han föll av. Vad är det för vansinnig idé att ge sig ut och rida med småbarn. Jag funderar på att avbryta det hela.

 

Jag försöker få hjälp från våra guider och till sist hoppar en av och byter Luceros grimma mot den från hans egen häst. Det visar sig att Lucero är rädd för kedjan som skramlar och med den nya grimman är han hur lugn som helst. Nästan för lugn, för vi hamnar sist i ledet hela tiden. Först är jag lite rädd för att han ska börja trava för att komma ikapp, men efter att jag har fått mina stigbyglar kortade och det börjar kännas lite stabilare blir det riktigt roligt att rida.

 

Vi rider en tur på nästan två timmar och barnen tycker att det är i längsta laget. Själv njuter jag i fulla drag av den fantastiska naturen, det kala landskapet med de snöklädda bergen i bakgrunden. Vi rider bort till sjön och ställer upp oss för fotografering. Just där är det rejält blåsigt, men annars är vi i lä, solen skiner och det är en underbar kväll. Men en lite konstig julafton.

 

På vägen tillbaka har jag blivit så varm i kläderna att jag manar på Lucero för att han ska trava. Pontus tycker också att det är kul, men det blir bara korta stunder. Morfar tycker att det är för skumpigt att trava. Han har aldrig ridit förut. Dessutom har även han för långa stigbyglar.

 

När vi kommer tillbaka till stallet håller de på och grillar ett helt lamm. En kille håller på att flå en hare som de har hängt upp i fötterna. Barnen vill gärna titta på, men jag tycker inte att det är helt lämpligt. Inne i huset ligger en stor hög med julklappar. Pontus tar en och försöker smyga ut med den. Den är till mormor säger han, men han får lägga tillbaka den.

 

De andra ryttarna stannar kvar ett tag, men jag har bråttom hem till Emilia. När vi kommer hem har allt gått bra, men lite har hon allt börjat sakna sin mamma. Klockan är nästan åtta och efter att Emilia fått sin middag är det dags för oss att få vår. Eftersom det är julafton tror vi att vi ska äta en fin middag på ett lite mysigare ställe än vanligt.

Det visar sig dock att julafton är den stora äta-ute-kvällen i Argentina. Så då passar restaurangerna på att erbjuda en flott buffé, där dryck ingår. Priset har de satt till mellan 80 och 120 pesos per person. Det är två-tre hundra kronor och i Sverige vore det väl inte oskäligt, men här känns det absurt. Alla restauranger som inte har buffé är fullsatta eller reserverade. Klockan är över nio och vi börjar bli smått desperata. Vi delar upp oss, men när vi möts igen har inget hittat någon restaurang.

 

Morfar föreslår att vi ska gå ned till krogen med ölbryggeriet, där vi var igår. Även om vi inte kan få plats, kanske vi kan ta med oss en pizza hem i alla fall. En julpizza. Vi börjar gå allihop. Pontus är trött och somnar i Emilias vagn. Emilia vill inte ligga där i alla fall, utan jag bär henne. Det är någon kilometer att gå och det är ingen sådan där mysig julaftonspromenad man tar med magen full av julskinka och knäck, där man får lite frisk luft efter att ha suttit inne hela dagen. Ändå är stämningen god. Det är en sådan annorlunda julafton att man liksom inte har några förväntningar på att det ska vara på ett visst sätt.

 

När vi närmar oss restaurangen känner vi lukten av mat och vitlök. Det känns varmt och inbjudande. Men restaurangen är stängd. Det är någon annan som sitter inne och kurar med sin familj och äter god mat. Medan vi står ute i snålblåsten och har en bra bit att gå för att ens komma till hotellet. Och där finns ingen mat.

 

Då kommer Tomas på att han gick förbi ett ställe med take-away-mat när han var ute och letade restaurang. Han och morfar går dit för att hämta mat, medan mormor och jag går hem med barnen. Jag bär Emilia och har mjölksyra i armarna. Michelle är hur gullig som helst och går hela vägen utan att gnälla. I stället underhåller hon oss andra.

 

Klockan halv elva är killarna tillbaka med julmiddagen. De har köpt kyckling, lamm och biff och potatis. Men potatisen har de inte tagit med hem. Vi sitter uppe i köket och äter. Det är ont om porslin, men vi lyckas skrapa ihop tallrikar och bestick till alla. Glas finns det knappt några alls, utan alla får dricka ur små glaskoppar. Av Magnus och Annica har vi fått julservetter i julklapp och de visste nog inte hur väl de skulle komma till pass när de köpte dem. Nu får de utgöra juldekoration. Michelle ställer upp hennes och Pontus små gosebjörnar med tomtemössor och sin urätna chokladkalender för att skapa ytterligare julstämning. Det sitter några andra gäster vid de andra borden och äter anspråkslösa måltider. Men stämningen är god. Michelle verkar hur pigg som helst och pratar och skojar. Hon kommer inte i säng förrän efter tolv, men det är å andra sidan bara någon dryg timme efter hennes vanliga läggtid senaste tiden.

 

 

Söndag 25 december

Vi sover alla till halv elva och får bråttom att äta frukost och packa ihop våra saker. Eftersom det är juldagen är det inte så lätt att få tag i taxi, men vi får hjälp av de på hotellet, så det är inget problem.

 

Klockan två lyfter vårt plan till Bariloche. Vi mellanlandar på vägen i en liten håla med tretusen invånare. Jag ser ingen by från fönstret, varken vid landningen eller när vi sedan lyfter igen, men någonstans måste det ju finnas folk. Bariloche är också en liten stad, men en ganska stor turistort. Hit åker man på vintern för att åka skidor i Anderna och på sommaren för att njuta av naturen.

 

Vi hade bokat en stuga här, men bokningen förföll eftersom vi inte betalade någon depositionsavgift. Så medan de andra väntar på bagaget går jag före för att hitta ett nytt ställe. Som tur är finns en lite turisttavla på flygplatsen och en vänlig ung kvinna som rekommenderar ett ställe åt oss. Hon ringer dit och ja, de har en lägenhet med två sovrum åt oss för 530 kronor natten. Det låter perfekt och transfer ingår, så hon går för att ordna med bilar. Första beskedet är att det inte finns någon bil och att vi måste vänta en halvtimme. Sedan får vi höra att det finns en bil och vi bestämmer att Berne och jag ska åka före med Emilia och Pontus. Under tiden går Tomas för att plocka ut pengar från bankomaten. Men då har vi plötsligt två bilar och det blir lite kaotiskt innan vi alla kommer på plats.

 

Resan till hotellet tar kring en halvtimme. Landskapet är fantastiskt vackert med en stor sjö omgiven av skog och med snöklädda bergstoppar i fjärran. Vi åker genom Bariloches centrum, som påminner om en alpby, och fortsätter på Avenida Bustillo, vägen som löper längs med sjön. Den är graderad i kilometer och vi bor 4,7 km från centrum. 

 

Hotellet är en positiv överraskning. Det är två stora trähus i två våningar med några lägenheter i varje. Husen omges av gräsmattor och fantastiska rosenbuskar i olika färger. Det finns till och med en klätterställning och en rejäl lekstuga i samma design som huvudbyggnaderna.

Vår lägenhet är stor och ljus, med utsikt över sjön. Tomas och jag får sovrummet med dubbelsäng, barnen får det andra sovrummet och mormor och morfar får sängarna i vardagsrummet. Det låter inte så trevligt, men det är den bästa lösningen för alla inblandade.

 

Pontus ryggsäck saknas och hotellpersonalen hjälper oss att ringa flygplatsen. Jodå, de har en nallepuh-ryggsäck full med leksaker där. Men de kan inte skicka ut den till oss, för ägaren själv måste lösa ut den. Ägaren själv är ju tre år, men det ska nog gå bra med en av ägarens föräldrar. Pontus har andra leksaker, så vi bestämmer oss för att hämta ut den när vi åker vidare om en vecka.

 

Efter att vi kommit tillrätta tar vi bussen in till centrum för att äta middag. Vi hoppar av och börjar leta restauranger. De första tre är stängda och vi får en déjà-vue känsla från gårdagen. Mormor och jag kilar in på en fruktaffär och köper lite frukt och en stor påse körsbärstomater, som barnen och jag mumsar i oss under jakten på middagsställe.

Idag har vi större framgång och hittar en mexikansk restaurang där vi äter nachos, fajitas och annan mat som man känner igen från Sverige. Det finns några rätter med chilivarning, men de är inte farligt starka. Argentinsk mat är närmast okryddad och absolut inte stark, så magarna här är nog inte rustade för alltför mycket chili. Innan jag kom hit trodde jag att vi skulle äta tacos hela tiden, men det var förstås lika naivt som att tro att det svenska köket skulle vara samma som det italienska eller franska. Mormor får en öl på mexikansk vis – kryddad med chilipeppar och med en saltrand på glaset.

 

Efter maten går vi genom centrum ned mot sjön. Det är varmare än i Calafate, men när de blåser i nere vid sjön, fryser vi lite. Det finns ingen strand i centrum, utan det är mer som en liten hamn. Vi fortsätter längs med vattnet och hoppar på en buss hemåt.

 

 

Måndag 26 december

Solen skiner och det är en varm dag. Vi beslutar oss för att åka till stranden. Det är bara tre kilometer dit, så vi hoppar på en buss och är snart där. Stranden är liten och det är inte särskilt mycket folk där. Det är en stenstrand och tyvärr finns det ingen skuggad plats, utan vi slår oss ned på de heta stenarna. Morfar riggar upp ett förtält till vagnen med hjälp av pinnar och handdukar, så att Emilia ska kunna få lite skugga. Hon ligger på sin lilla filt, men envisas med att kräla iväg och äta sten. Det är jobbigt att brottas med henne.

Michelle och Pontus letar fina stenar. Vattnet är friskt, direkt från glaciären. Vi uppskattar det till 16-17 grader, men får sedan höra att det bara var 15. Inte hindrar det sådana vikingar som oss från ett snabbt dopp i alla fall.

 

Vi äter lunch på den enda restaurangen. De har parasoll och de är skönt att komma undan från solen en stund, samtidigt som det är härligt att sitta ute och titta ut över sjön. Tomas vill ta en promenad efter maten och jag tänker först följa med, men hinner inte med innan han har försvunnit iväg. Jag rusar efter för jag behöver pengar och det är då vi upptäcker att ingen av oss har mitt visa-kort. Tomas inser direkt att han har lämnat kvar det i bankomaten på flygplatsen. Det är lätt gjort här, för när man har fått ut sina pengar, frågar bankomaten om man vill fortsätta eller om man är klar. Och bara om man bekräftar att man är klar, får man ut sitt kort. Tomas hade ju bråttom till taxin och tog bara pengarna. Problemet är att om man lämnar kvar kortet, kan vem som helst ta ut pengar, för man behöver inte slå in koden på nytt. Och det stod en kille precis bakom honom.

 

Lite nervösa blir vi, men jag har bara någon tusenlapp kvar på kontot, så det är mer besvärligt om kortet är borta. Alla andra kort vi har är det uttagsavgift på och eftersom man inte kan ta ut mer än 1300 kronor per uttag, blir det ganska mycket avgifter.

 

Vi går tillbaka till restaurangen och de andra. Tomas går in och ringer till flygplatsen.

Jag går ut till de andra. Michelle och Pontus har delat på en glass, så att de kan få en till lite senare. Det är ju måndag. Om inte måndag vore glassdagen, skulle jag ha mycket svårare att hålla ordning på dagarna.

 

Tomas kommer ut och berättar att mitt visakort finns på flygplatsen. Vi andra har redan bestämt oss för att åka hem till hotellet, så vi går tillsammans till busshållplatsen. Först tänker Tomas åka ut och hämta kortet, men eftersom de var så noga med att vi själva skulle hämta ut Pontus ryggsäck, tvivlar jag på att de kommer att lämna ut det till honom, eftersom det står mitt namn på det. Alltså åker Emilia och jag ut. Vi fortsätter med bussen in till centrum, medan de andra hoppar av vid hotellet.

 

Jag frågar busschauffören om det finns någon buss ut till flygplatsen. Jodå, nummer 72 går dit. En kille med en stor ryggsäck verkar också vara på väg dit, så vi hoppar av vid samma hållplats och får rådet att gå två kvarter nedåt. Det gör vi, var för sig. Men vi hittar ingen busshållplats. Killen frågar någon på gatan och jag hör att vi ska gå ett kvarter åt höger också. Så det gör vi. Men det finns ingen busshållplats där heller. Killen går in på Aerolineas argentinas kontor som ligger precis där. Jag tänker att man kanske köper biljett till flygbussen där, så jag följer efter. Men de vet inget om någon flygbuss, utan säger att han ska gå till Remisstationen (typ taxi). Den ligger runt hörnet och upp till höger. Så vi går ut, fortfarande var för sig, men vi vet båda att vi ska till samma plats, så vi har liksom koll på varandra. Killen går upp för gatan och jag frågar en kvinna om vägen till remisstationen. Den ligger på andra sidan och jag går direkt dit, medan killen fortsätter upp för backen. Jag försöker ropa efter honom, för jag tycker lite synd om honom där han går med sin tunga ryggsäck, men han vänder sig inte om. På remisstationen får jag veta att de visst kan köra ut mig, men det blir samma sak som att ta en taxi. Den där flygbussen vet de inget om.

 

Killen och jag sammanstrålar vid foten av backen. Vi är båda rätt trötta på att leta och kommer överens om att dela på en taxi. Jag har redan gissat att han kommer från Spanien och han bekräftar det genom att berätta att han är från Barcelona. Han är på rundresa i Argentina i en månad och är nu på väg till Buenos Aires. Men vad ska jag göra på flygplatsen? Det verkar förstås lite märkligt att jag är på väg till flygplatsen, utan bagage och med en bebis på magen. Jag förklarar omständigheterna och sedan har vi inte så mycket mer att säga varandra innan vi är framme. Resan går på 23 pesos och varken killen eller jag har mindre än 100-pesos sedlar. Jag skyndar mig att betala, så att det blir hans problem att försöka växla sin 100 pesosedel. För det är inte så lätt, visar det sig. Ingen vill växla. Till sist lyckas han växla till sig två 50-pesossedlar på ett ställe, som han kan växla till tior på ett annat ställe. Jag är nöjd med en tio och sedan går han för att checka in.

 

Själv går jag till polisstationen. Där vill de förstås se legitimation. Jag åkte ju direkt från stranden, så jag har inget annat än körkort med mig. De diskuterar sinsemellan, men en av poliserna bestämmer att det är okej. Jag får gå upp en våning och kopiera mitt körkort och sedan komma tillbaka. Visa-kortet är inget svårt att få ut, men ryggsäcken är lite besvärligare. Jag får titta igenom den och se att ingenting saknas. Allt verkar vara där, men jag har förstås inte full koll på exakt vilka leksaker Pontus hade där. Sedan ska polismannen skriva en rapport. En annan polisman kommer och läser högt ur rapporten som skrevs när ryggsäcken hittades, medan den förste skriver ned allt på datorn. Cltr C verkar inte finnas på deras dator. Jag kan inte låta bli att skratta när de rabblar upp ”klossar med bilder, som bildar ett pussel av märket Micki” och börjar bokstavera M-I-C-K-I, för att det ska bli korrekt. Eller när de kommer till ett nummer av ”Stal-kalle”, serietidningen som Pontus fått av mormor och morfar. Allt noteras omsorgsfullt i rapporten, som undertecknas av båda polismännen och mig. Jag funderar på att be om en kopia att ha som minne, men orkar inte gå upp och kopiera igen.

När vi äntligen är klara går jag ned för att ta bussen. Flygplatsen är närmast öde och jag ser inga resenärer, så jag förstår ganska snart att jag måste ta en taxi tillbaka också.

  

Jag kommer tillbaka till hotellet och Tomas och morfar går för att handla. Vi har ett snabbköp en kilometer bort och de kommer tillbaka med överfulla ryggsäckar som knappt går att lyfta från marken. Det går åt mycket mat när man är så många och vi brukar dricka flaskvatten, fastän kranvattnet går utmärkt att dricka. De har köpt empanadas och paj till middag och det är skönt att slippa gå iväg för att äta.

 

Michelle och Pontus försöker leka med barnen som bor i lägenheterna bredvid oss. Det är ett gäng killar mellan sju och tolv år och en liten flicka som säker är lite yngre än Michelle. Tyvärr är de andra barnen lite för nöjda med att leka med varandra och den lilla flickan verkar mest tjurig, så det är svårt för dem att få kontakt.

 

 

Tisdag 27 december

Idag är det kyligare och inget badväder. Eftersom vi har hyrt bil för de sista tre dagarna, tänker vi ta det lugnt med utflykter fram till dess. Något måste vi ju hitta på i alla fall, så vi tar bussen in till centrum.

 

Mormor och morfar har som ambition att köpa, skriva och skicka vykort innan de åker hem och behöver gå på posten för att köpa frimärken. Det är lång kö och Tomas, Pontus,  Emilia och jag går in på en marknad mitt emot. Där säljer de allehanda hantverk och en hel del fina grejer, men vi köper ingenting. När vi kommer ut är de fortfarande inte klara, så vi går in på en annan marknad bredvid, där de säljer lokalt tillverkad mat och dryck. Vi provsmakar korv och inlagda svampar och dricker krämig likör, gjord på choklad och nötter. Jag köper en lammkorv, för att ha som kvällssnacks och för att stödja det lokala näringslivet. Mormor, som äntligen fått köpa sin frimärken, kommer efter och handlar både det ena och det andra. Tomas och morfar drar vidare till ett litet turistkontor för att samla information. Vi andra går till närmaste restaurang för att äta lunch. Klockan är fem i tre och alla restauranger stänger klockan tre, så det är tur att vi gick före. Det är en italiensk restaurang, men maten skiljer sig inte nämnvärt från det vi brukar äta. Färsk pasta serveras på alla restauranger.

 

Tomas och morfar kommer efter en stund senare. De föreslår att vi ska ta kabinbanan upp och titta på utsikten. Basstationen ligger inte långt från vårt hotell, så det passar bra. Eftersom klockan redan är sen eftermiddag och sista nedfarten är klockan halv sju, avslutar vi vår promenad i centrala Bariloche lite snabbt och tar bussen hem. Tomas och mormor hoppar av vid vårt hotell för att hämta varmare kläder, för idag är det så blåsigt att det inte räcker med kortärmat och framför allt inte uppe på berget. Morfar och jag åker en hållplats till och börjar gå upp mot basstationen. Biljetterna kostar 30 pesos per vuxen, vilket faktiskt är ganska dyrt. Det förklaras av att en stiftelse äger kabinbanan och all vinst delas mellan ett sjukhus här i Bariloche och ett i Buenos Aires.

 

Tomas och mormor är snabba och kommer strax efter oss. Vi delar upp oss i två kabiner och så bär det iväg. Michelle och Pontus tittar förtjust ut över träden under oss. Resan upp tar 12 minuter och uppe på toppen finns en stor byggnad som bland annat rymmer en utställning med kopior av Michelangelos verk. Vi börjar med att titta på den och allt är frid och fröjd innan Tomas berättar för Pontus att en staty föreställer Jesus. Då vill Pontus gå därifrån.

 

Vi går ut på en stor terrass och tittar på utsikten. Det finns en ganska fin utelekplats, men först vill vi gå och fika i den snurrande restaurangen. Vi tar ett bord vid fönstret och sedan tittar vi på utsikten samtidigt som vi rör oss ett helt varv på tjugofem minuter. Michelle och Pontus tycker mest att det är kul att skicka saker till varandra, genom att ställa dem på fönsterbänken, som inte rör sig. Och att dricka varm choklad. Jag köper en chokladtårta också, som jag får god hjälp med att äta upp.

 

Tomas och jag beslutar oss för att bestiga den lilla toppen. Till vår förvåning finns det ingen skidbacke här. Det verkar inte heller finnas några vandringsleder, vi är ju redan uppe på toppen, så vill man gå får man gå nedåt. En liten kulle finns det i alla fall att gå upp på och efter att vi har gått ned för oändligt många trappsteg, kan vi kila upp där. Utsikten är den samma som från terrassen vi stod på alldeles nyss, men det är skönt att gå en liten promenad. Vi hinner dock inte ända upp, för vi måste vara tillbaka inne i toppstationen klockan halv sju. Det hinner vi med några minuters marginal, men sedan får vi i alla fall stå och vänta på kabinerna, som alla befinner sig på väg nedåt.

 

När det väl är vår tur att hoppa in hamnar mormor och jag i en kabin med alla barnen. Michelle är mån om att få med sig morfar och pappa också och beställer en till kabin till dem: ”Uno mas para mi abuelo y mi papá”, av liftskötaren. Det verkar fungera, för de kommer i kabinen efter oss.

 

Bussen in mot stan ska inte gå förrän om en kvart och vi bor bara en kilometer bort, så det känns onödigt att vänta. Eftersom huvudvägen längs med vattnet saknar trottoar och är ganska livligt trafikerad, bestämmer vi oss för att gå tillbaka längs de mindre gatorna. Vi upptäcker att det ligger en hel del hus mellan sjön och foten av berget. En del är riktigt flotta villor. Vägarna däremot är bara grusvägar och dammet yr när någon bil åker förbi.

 

Det blir lite längre promenad än vi hade tänkt oss, men till sist är vi hemma igen. Mormor ger Michelle en lektion i trädgårdsmästeri och sedan går de runt och plockar av vissna rosenblad. Michelle samlar dem i en hink, som de sedan häller hett vatten över, så att det blir rosenvatten. Senare  på kvällen häller de innehållet i badkaret och så badar Michelle och Pontus omgivna av rosenblad i alla skiftningar av rött och gult. 

 

Onsdag 28 december

Jag vaknar tidigt, vilket betyder före nio nuförtiden. Mormor är vaken och kan ta hand om Emilia, för jag känner för att gå ut och jogga. Det händer inte så ofta att jag vaknar med den känslan, så det gäller att passa på. Jag springer iväg in i bostadsområdet bakom hotellet, men överallt står det hundar och skäller på mig. I bästa fall står de bakom ett staket, i värsta fall är de lösa ute på gatan, fast då brukar de inte skälla. När det sitter en stor svart hund mitt i gatan ger jag upp och vänder tillbaka. Jag kör lite backträning i backen vid hotellet i stället.

 

På eftermiddagen tar vi bussen två mil till färjelägret. Eftersom man måste ta på barnvagnen där bak sitter Tomas och jag därbak med Michelle och Pontus, medan mormor och morfar sitter fram med Emilia. De har sällskap av ett australiskt par på bröllopsresa och bruden vill mer än gärna hålla Emilia. Hon är som alltid populär och sitter en stund hos de på raden bakom också.

 

I väntan på båten äter vi upp matsäcken, som består av de empanadas som blev över från middagen i förrgår.

Det är fler än vi som vill åka på båtutflykt och det blir lite trängsel innan alla kommit på. Båten, Cau-Cau, är stor och modern med sittplatser åt alla. Det finns till och med flytvästar under sätena.

 

Vi lägger ut och Michelle och Pontus går upp på däck med mormor och morfar. En av attraktionerna på båten är att mata fiskmåsar. Man står med ett kex i handen, så kommer det en fiskmås i full fart och tar det ur handen. Michelle hinner inte mer än att sätta ut handen så är fiskmåsen där, medan Pontus får vänta lite längre. Allting dokumenteras av båtens fotograf och bildbevisen kan köpas på CD eller fotopapper.

 

Barnen är hungriga, trots empanadasen. Vi hade fått höra att det fanns mat ombord på båten, men det enda som finns att äta är empanadas och toasts. Det får bli toasts med ost och skinka i väntan på annat.

 

Första anhalten är en ö, full med arrayenasträd. Det är ett träd med kal stam i samma färg  som kanel. Vi går en promenad genom skogen och det är som att vara omgiven av jättestora kanelstänger. Eftersom det är naturreservat har de byggt en gång i vackert trä, så att man inte ska ge sig ut på egna äventyr. Vi hinner tillbaka till båten på utsatt tid och forsätter vår tur till ön Victoria. Jag vet inte riktigt vilket djur- och naturliv den har att erbjuda, för medan de andra går en guidad promenad längs ön, gå vi bort till stranden. Solen skiner och vattnet är varmare än där vi badade i förrgår, säkert 18 grader. Emilia är varm och behöver tvätta rumpan, så även hon får sig ett dopp. Hon ser lite skeptisk ut när vi sänker ned magen, men hon protesterar inte.

 

Det är lite för skönt på stranden och vi får bråttom tillbaka till båten. Pontus får rida på Tomas axlar. Emilia ratar vagnen och får bli buren hon med. Tur att Michelle har mycket spring i benen och kan ta sig fram själv.

 

På båten tillbaka blir det flera omgångar toasts för att stilla hungern. Det är bara en trekvarts resa till land, men sedan tillkommer bussresan också. Bussarna är lite slitna här och vägarna ganska krokiga, så det är lite krävande. Men på en gång man har barn med sig reser sig folk för att låta en sitta. Pontus sitter i mitt knä och tittar ut genom fönstret. Det finns mycket att titta på, sjön, de vackra husen och bergen på andra sidan. Längs vägkanten växer vackra knallgula buskar som mormor kallar ginst. Jag kallar dem för gula buskarna, men när man nu har tillgång till bättre vetande, måste man ju utnyttja det. Pontus somnar i mitt knä, men vaknar när jag bär in honom i lägenheten.

 

Eftersom det blev lite si och så med lunchen, bestämmer vi oss för en riktig middag på vår närmaste restaurang. Den ligger bara några hundra meter bort och har stora fönster ut mot vattnet. Vi är nästan ensamma där, fastän klockan är nio och maten delikat. Tyvärr har de inte öppet på nyårsafton. Vi vill undvika ett upprepande av restaurangletandet på julafton och boka bord redan nu. Men eftersom det här stället är stängt, kommer vi överens om att det bästa är att fira hemma i stället.

 

Imorgon ska vi hämta bilen. Tomas har med stor möda lyckats boka en minibuss. Han ringde runt till alla biluthyrare han hittade i Bariloche redan för två veckor sedan. Först hade vi tänkt ha bil hela veckan, eller åtminstone fem dagar, men bilen fanns bara tillgänglig i tre dagar och så här i efterhand inser vi att det räcker gott. Eftersom de på biluthyrningsföretaget med minibussen bara pratade engelska, var det jag som bokade den. De ville att jag skulle skicka ett mail med alla uppgifterna, så det gjorde jag och sedan tänkte jag inte mer på det. Nu vet vi först inte vilket företag vi bokade hos, men Tomas hittar lappen till sist. Jag börjar undra om jag aldrig skickade det där mailet, men jodå, det ligger i skickat-korgen. När jag tittar efter har jag fått ett svar också. Där det står att vi måste betala en handpenning. Jag inser att vi kanske inte har någon bil reserverad.

 

Torsdag 29 december

Jag får gå upp tidigt idag också. Redan halv nio är jag uppe och ringer biluthyrningsföretaget. Vår minibuss finns inte kvar. Jag ringer det andra företaget som hade en minibuss, men de har inte heller något att erbjuda. Nähä. Det känns väldigt tungt att jag har missat det där mailet, när Tomas lagt ned så mycket tid på att planera resan och hitta bil. Vi diskuterar möjligheten att hyra två bilar, men det blir så mycket struligare, även om det inte behöver kosta så mycket mer.

 

Även om vi kan köpa bussutflykter i stället för att åka runt själva, behöver vi komma över gränsen till Chile, för Michelles och Pontus turistvisa går ut i januari. Tomas, Emilia och jag var ju över till Uruguay i november och klarar oss ända fram till hemresan. Jag bestämmer mig för att stanna hemma med Emilia, så kan de andra klara sig med en bil. Det kan vara skönt att ta det lugnt en dag och kanske komma ikapp med bloggen, som ligger en vecka efter.

 

Jag ringer de två biluthyrningsföretagen igen, men de har inga vanliga bilar att erbjuda heller, så jag går ned i receptionen och frågar. Jodå, det finns en bil, får jag veta av kvinnan där. Hon har själv ringt runt till alla biluthyrningsföretag i Bariloche och bara hittat en bil. Den är dyr och totalpriset blir nästan samma som med minibussen. Jag går upp och hör med Tomas, som tycker att det är okej. Fast när kvinnan ringer för att boka den, får jag veta att den bilen får man inte köra in i Chile. Jag bokar den i alla fall, så kan barnen gå över gränsen. Men tydligen finns det ett trevligt utflyktsmål med varma källor att bada på andra sidan gränsen, så de andra är inte intresserade om de inte får åka in i landet. Så jag avbokar bilen och frågar efter utflykter i stället. De rekommenderar en utflykt till San Martín de los Andes, som lär vara mycket vackert och El Bolsón, som har en fin marknad. San Martín är lite för långt bort för att det ska vara värt resan, men utflykten till El Bolsón bokar jag in till nyårsafton.

 

Någonting måste vi ju hitta på, nu när det inte blir någon bilutflykt, så vi bestämmer oss för att åka in till Bariloche. Pontus vill titta på teve och Tomas vill jobba med datorn, så dem lämnar vi hemma.

 

Av ren tur hoppar vi av precis vid turistbyrån. De bekräftar det vi redan fått höra, nämligen att det inte finns något bra sätt att ta sig till Chile utan bil. Åker man buss över, går den ända till en stad en bit in i landet och resan tar fyra timmar. De berättar i alla fall var ”Migraciones” ligger, så att vi kan fråga vad det kostar att förlänga visat. Jag undrar om man inte kan hyra någon form av minibuss med chaufför, med tanke på hur billigt det är att åka taxi, så vi får adressen till ett sådant ställe också.  

 

Först går vi till Migraciones, där vi får veta att det kostar 100 peso per person att förlänga visat. Det är förstås överkomligt, men känns väldigt onödigt. Mitt emot ligger ett biluthyrningsföretag och mormor smiter över och frågar om de har en bil. De har en Polo, billigare än den som vårt hotell hittade. Det låter bra och jag tar telefonnumret, så kan vi hämta den lite senare och köra hem. Om vi inte hittar något bättre.

 

Stället som skulle ha minibussar med chaufför, visar sig vara den turistbyrå vi var inne på häromdagen och där vi fick tipset om kabinbanan. De har förstås inte några egna bussar, utan behöver ringa och höra sig för, så under tiden går vi och äter lunch. Emilia är hänsynsfull nog att sova sig genom vår lunch och Michelle är på gott humör, så vi har hur trevligt som helst.

 

Efter lunchen går vi tillbaka till turistbyrån. Tjejen där har hittat en minibuss med chaufför, men hon har fått för sig att vi vill åka till den där staden som ligger en bit in i landet. Det skulle kosta 400 dollar, så även om vi bara vill åka halvvägs blir priset för högt. Det är med spansk- och engelskspråkig chaufför. Om vi vill ha med en tysktalande tolk, kostar det 300 pesos extra. Hon trodde vi var från Tyskland. Jag tackar för hjälpen och avskriver det alternativet.

 

Vi går vidare på en liten shoppingtur. Emilia får en ljusrosa joggingdress i julklapp av mormor och morfar. De flesta affärerna här är annars stängda för siesta och öppnar inte förrän klockan fyra-fem. Vi rör oss mot en shoppinggalleria som mormor blivit rekommenderad, men klockan är nästan sex och jag känner plötsligt ett behov av att åka hem och vila lite. Morfar bär så gärna Emilia i babybjörnen, så jag har det ganska lugnt, men ändå känner jag att jag har fått nog.

 

De andra följer med hem. På vägen till busshållsplatsen smiter Michelle in i en garnaffär och hittar en fin sjal som hon vill ha. Mormor köper garn så att det ska räcka både till Michelle och till hennes kusiner. Äntligen kommer bussen och vi hoppar på.

 

Morfar hoppar av vid affären för att handla, medan vi andra åker ända hem. Pontus och Tomas har haft en lugn dag, men varit i väg till stranden en tur för att bada. Jag går iväg igen för att möta morfar och hjälpa honom att bära. Det tar nästan tio minuter att gå till affären och jag möter honom när han precis kommit ut. Han har packat ryggsäcken knökfull och har några kassar med frukt i vardera handen. Jag får ta kassarna och stoppa dem i min ryggsäck, men han hävdar bestämt att det inte går att ta ut någonting ur hans ryggsäck och stoppa i min. Är man en envis packåsna så är man. Han blir glad för sällskapet i alla fall.

 

När jag kommer hem ringer jag runt till alla biluthyrningsföretag som finns på den lista jag fick av turistbyrån. Det är säkert femton stycken, men det är bara en av dem som har en bil tillgänglig. Och den bilen får man inte köra över gränsen.

Ingen orkar gå iväg och äta middag i dag heller, så vi äter upp de empanadas som morfar köpt till i morgon och så gör jag en pastasallad på lammkorven. Det är bra att äta lite enkelt ibland, så att man märker när man äter något fint och gott.

 

 

Fredag 30 december

Jag går och handlar bröd. Det finns ett bageri bredvid hotellet och vi har vant oss vid färskt bröd till frukost. Jag köper 18 trippelmackor också. Det är en argentinsk specialitet med vitt eller brunt franskbröd i tre lager med fyllning emellan. I stället för smör använder de ett tunt lager majonnäs, så mackorna sitter som hopklistrade.

Solen skiner och Michelle och Pontus sitter ute på gräsmattan och målar teckningar med glitterlim. Sedan ligger det teckningar på tork över hela gräsmattan. Pontus är så nöjd med en av sina teckningar, som han tycker liknar ”chicas poderosas”, att han går och trycker upp den på fönstret i uterummet. Den lämnar ett ganska snyggt avtryck och han går och hämtar morfar, som inte blir lika imponerad. Som tur är går det bort med vatten.

 

Under hela rundresan har Tomas gått iväg till något internetcafé och kopplat upp sin dator mot nätet, så gott som dagligen, men på det här hotellet har de en annan anslutning, så vi får kolla mailen på deras dator i stället. Nu har Tomas upptäckt att de har Skype installerat, vilket betyder att vi kan ringa hem. Så det gör vi. Jag får lite hemlängtan när jag hör att Loppan önskat sig i julklapp att Michelle ska komma hem. Snart lilla gumman kommer vi hem. Annars är det väldigt sällan vi längtar hem. Framför allt är det väldigt få saker vi saknar. Jag ska ösa iväg ännu fler grejer när jag packar upp allt vi har stuvat undan hemma.

 

Jag har fått jobb! Allt är klart, så den 19:e mars börjar jag på SÖS-akuten som akutläkare. Det är alltid kul att börja på ett nytt ställe, även om SÖS-akuten inte är ny för mig. Som alltid (det är ju ändå tredje gången) är det lite skrämmande att börja lämna ifrån sig dygnetruntansvaret för bebisen, men jag vet ju att hon är i goda händer och att jag mår bra av att jobba.

 

Efter att alla har ringt till de där hemma packar vi ihop för att åka till stranden. Idag åker vi till en strand som ligger lite längre bort, men där stenarna är lite mindre. De är inte så små att det kvalificerar som sandstrand, men en schysst grusstrand är det i alla fall. Vi badar i dag också och äter mackorna som jag har köpt till lunch. Det är en del folk på stranden och tyvärr också en hel del herrelösa hundar, som gärna kommer fram och hälsar och helst vill lägga sig på handduken också. Vi försöker schasa bort dem, men de är snart tillbaka. När vi sedan äter glass har vi två hängivna kompisar. Michelle är rädd för dem, men kastar ändå sin glasspinne till dem, så då vill de förstås inte alls gå därifrån. Hon gråter och är rädd, så jag tror att hon lär sig en läxa.

De tre grabbarna går iväg för att besöka ett bryggeri i närheten. Det låter förstås seriöst, men när de kommer tillbaka visar det sig att de inte gjort mycket mer än att ta sig en öl.

 

När vi tar bussen hem ska Tomas, mormor och Michelle åka vidare till affären för att handla. Jag tycker att jag håller koll på när vi ska gå av, men plötsligt när bussen stannar kommer Tomas och ropar att vi ska av. Det blir lite stressigt med vagnen av allt, men vi hinner inte mer än at få alla som är i vägen att flytta sig, innan vi inser att vi inte alls ska av. Vi åker vidare en hållplats, men busschauffören stannar av någon anledning inte på själva hållplatsen, utan 25 meter dessförinnan. Så när vi kliver av blir vi duschade av vattenspridaren på vårt hotell. Hela bussen skrattar, men vi lär aldrig få veta om chauffören gjorde det avsiktligt eller inte.

 

Vi äter en buffé av olika färdigrätter som inhandlats i snabbköpet, de flesta med kyckling som bas. Sedan tar Michelle och Pontus ett rosenbad. Emilia får bada ensam utan rosor i mormor och morfars badkar. Hon sprattlar som en liten fisk.

 

Tomas och jag tar en promenad efter att barnen har somnat. Det är en skön kväll. När vi kommer tillbaka packar vi i ordning en del av våra saker, för vår lägenhet är bokat för i morgon och vi måste flytta till lägenheten mitt emot.

 

 

Nyårsafton 2005

Vi är uppe redan klockan åtta för att snabbt flytta över alla våra saker till den andra lägenheten. Den är lite större och består egentligen av två lägenheter förbundna med en dörr. Vi hinner få över allting innan bussen kommer klockan nio för att ta oss till El Bolson, som ligger tretton mil bort. Det finns lite sevärdheter på vägen också. Vi åker förbi det ”Berget med sju färger” och när Michelle och Pontus anstränger sig lyckas de faktiskt räkna till sju färger i berget, men själv tycker jag mer att det är olika nyanser av grått och beige.

 

För att komma till El Bolsón måste vi åka in i en annan provins, Chubut. Vid gränsen står poliser och de vill se pass eller legitimation av alla i bussen. Det hade vi förstås ingen aning om, men Tomas, morfar och jag kan i alla fall presentera våra körkort och det nöjer de sig med. Barnen verkar inte behöva identifiera sig, men däremot deras mormor. Men hon har blivit av med sitt körkort och har förstås inte heller något pass med sig. Hon försöker försvara sig med att ingen har berättat att man måste ha leg med sig, men det köper inte polisen. Du måste alltid kunna identifiera dig, även om du bara är ute och promenerar, säger han barskt. Så mormor får kliva av bussen, tillsammans med en tyska och några mexikanskor. Polisstationen ligger ödsligt bland bergen, så ska de sitta där hela dagen och vänta på att vi ska hämta upp dem på vägen hem, kommer de att få tråkigt. Det inser poliserna också och nöjer sig med att läxa upp dem muntligen. Egentligen skulle de ha behövt gå till Migraciones och legitimera sig nästa dag, men eftersom det är nyårsafton är poliserna beredda att göra ett undantag och släpper dem helt.

 

Första planerade stoppet är en öringfarm. Vår guide, Andrés, som till barnens förtjusning även går under namnet Conejo (kanin), visar oss från äggen ända till stora fiskar på en halvmeter. De första äggen importerades från Cananda, så det är inplanterade fiskar. I sjön har de hittat en som var en meter lång och vägde sju kilo. Andres har fiskmat med sig och Michelle och Pontus får hjälpa till att mata. Sedan får vi provsmaka fisk i den lilla shoppen och mormor köper några rökta fiskar att ta med hem till Sverige.

 

Nästa stopp är en marmeladfabrik. Den ligger vid ett stort fält med jordgubbar, kantat av en bärbuske av varje slag, som visningsobjekt. Inne i serveringen kan man prova sötad och osötad sylt av både kända och okända bär. Man tar en liten spatel av plast och stoppar ned i burken och sedan byter man spatel. Pontus är miljövän och glömmer gärna att byta spatel, men till slut grejar han det med.

 

Vi köper ett kilo jordgubbar och ett kilo körsbär att mumsa på i bussen. Och så dricker vi färsk jordgubbsmilkshake. Sedan åker vi till Bolsón. Till vår besvikelse fortsätter bussen förbi marknaden ut till en strand. Det är ett naturreservat och de andra turisterna går en promenad medan vi väntar på stranden. Jag lägger mig på stenarna och småsover, men jag hinner inte sova så länge innan de andra är tillbaka och vi tar bussen tillbaka till marknaden.

 

Klockan är två, så innan vi börjar utforska marknaden, äter vi lunch på en bufférestaurang. Det är en enkel buffé, men god. Till efterrätt erbjuds färska hallon och körsbär, förutom hallontårta och körsbärspaj, så det drar upp totalbetyget.

 

Själva marknaden är en positiv överraskning. Där säljs olika lokalt tillverkade produkter till ett billigt pris. Jag köper ett skärp med lite päls på för 80 kronor och ett halsband för 43 kronor. De har studsmattor med linor också och både Michelle och Pontus får hoppa. Pontus kommer inte så högt, för han kan knappt hoppa jämfota, men han tycker att det är kul i alla fall. Sedan köper vi en stor ask färska hallon för 8 kronor. De räcker hela vägen till bussen. Egentligen finns det fler saker att titta på och kanske handla, men vi ska vara tillbaka vid bussen klockan fyra. Bussen står parkerad bredvid kyrkan och Michelle och Tomas går in och tittar. Pontus håller mig i handen och säger att vi inte ska gå in i kyrkan. Jag säger att vi inte behöver göra det om han inte vill, men för säkerhets skull tar han en omväg runt kyrkporten. Han gillar inte Jesus.

 

Sista stoppet på resan är ett ölbryggeri. Emilia och jag väntar utanför medan de andra går in och får en föreläsning och hur bryggandet går till. Sedan sätter vi oss allihop på uteserveringen och provar hallonöl, honungsöl och mer klassisk ljus och mörk öl. De gör även färskpressad hallonjuice och den är nog godast av allt. Barnen springer ned och badar i fontänen tillsammans med några andra barn. Det behövs, för det är väldigt varmt idag..

 

Därefter åker vi hemåt och det tar en och en halv timme innan vi blir avsläppta vid vårt hotell. Pontus är så kissnödig av all hallondricka att han måste kissa tre gånger på vägen. Det finns ingen toalett i den lilla bussen, utan han får kissa i en vattenflaska. Det gäller att hålla ordning på flaskorna.

 

Vi börjar plocka i ordning nyårsbuffén. Mormor har glömt fisken hon köpte i bussen, så hon tar en taxi in till stan för att hämta den. Dessutom har vi olika typer av parmaskinka, kyckling, cashewnötter och sallad. Till efterrätt har vi en typiskt argentinsk kaka med torkad frukt i, men kakan är torrare än frukten, så den äter vi inte upp. Den behövs inte för vi har två sorters glasstårtor också. De är lite smälta, för det har inte varit så kallt i frysen, men de smakar gott.

 

Barnen är trötta och somnar vid elva. Vi andra går ut med våra champagneglas för att titta på fyrverkerierna. Klockan slår tolv och vi skålar och kramas, men så värst mycket fyrverkerier ser vi inte till. Någon enstaka raket som lyser upp himlen är allt som bjuds. Det var mer på julafton. Jag vet inte om det brukar vara så eller om det är en tillfällighet. Det är en kylig kväll och vi står där och huttrar i våra tunna kläder, men det är väl det enda som är som det brukar på nyårsafton.

 

2005 har gått till sitt slut, utan någon tydligt höjdpunkt för familjen Hruska, men med en hög grundnivå tack vare Emilia och vår Argentinaresa.

 

 

 

 
Nike Air Max 90 Fireflies,NIKE AIR MAX 90 MID,NIKE AIR MAX 95,NIKE AIR MAX 95 CHAUSSURES,NIKE AIR MAX MOTION LW,NIKE AIR MAX TAILWIND 8